Livet på en stor gul någonting.

Årets-listan

Hittade en lista hos Hedgehog, och eftersom jag inte har något bättre för mej (enda alternativet är att gå och lägga mej) så fyller jag i den.

Nyhet: Bara en? Jag tar två. Två äckliga djävla kryp är för evigt borta. Pinochet och Saddam. Hoppas att ni lider var ni än är nu. Eller återföds som maneter. Det vore något det. Då kan jag mosa er nästa sommar, som en privat liten hämnd.

Skvaller: Jag har dålig koll. Carola kanske, det finns alltid något att säja om Carola. Tappade hon inte rösten innan schalgertjofaderittantävlingen?

Maträtt: Laxen jag och Den Lille åstadkom för ett tag sedan. Den var våldsamt god. Basilika, tomat och creme fraiche, och in i ugnen. Mumma!

Dryck: Mjölk, alltid mjölk. Jag gillar.

Plats: Mitt rum är min borg.

Vardagsmys: Jag, filt, soffa, värmeljus, Death Cab eller Jimmy Eat World i stereon och världens bästa bok; Rebell Med Frusna Fötter. Inget klår det.

Seger: Mitt betyg i Muko. Fyfan vad jag fick slita för att få det, men jag klarade det. Och jag vågade inte säja det till någon föränn jag såg det på papper efter sommarlovet. Föränn jag var säker. MVG!

Flopp: Mitt totala antal stranddagar går att räkna på mindre än en och en halv hand. Sju. Disaster! Men det regnade så fort jag var ledig. Morr. Nästa sommar blir bättre på den fronten, det lovar jag mej själv. I övrigt var det en bra sommar. Kvällskejt säjer det mesta.

Författare: David Eddings, alltid. Och vem det nu var som skrev Rebell.

Bok: Nu säjer jag det inte fler gånger. Rebell!

Film: Garden State, Amelie, Almost Famous, Pleasantville, de gamla vanliga alltså.

Skor: Mina vita (före detta vita) etniesdojor, och de sönderfallande rödsvartrutiga med för den delen.

Väska: Min stora gröna ryggsäck som jag får plats med hur mycket som helst i. Men vissa tror att jag sysslar med BASE-jumping. Hiho.

Plagg: Inte vet jag... Nitbältet kanske.

Modehändelse: Jadu.. jag som verkligen inte hänger med i den svängen. Alla gick och blev preppy över sommaren, iallafall de som inte var det innan. Koftan har snart konkurrerat ut luvtröjan.

Designer: Ingen aning. Alls.

Accessoar: Ray-Ban solglasögonen jag fick av pappa.

Artist: My Chemical Romance, Lostprophets och AFI.

Låt: Famous Last Words, Rooftops och Summer Shudder.

Hatlåt: carolas schlagerlåt vad-den-nu-heter, Boten Anna och Gillalalala Läget.

Love-to hate-kändis: Pete Wentz. Alla vet ju varför han är känd, ehrrm. Hihi.

Irriterande kändis: Alla som är mer kända för att de är kända än för att de faktiskt gör något vettigt, som at försöka förändra världen eller beröra människor genom tillexempel film eller musik. (Paris, Britney, Lindsay, Robinson-Robban och så vidare)

Teveprogram: Scrubs, Gilmore Girls, Commander In Chief och Världens Modernaste Land.

Dokusåpa: Jag håller mej undan från skiten.

Sämsta dokusåpa: Allihop.

Doft: Dolce&Gabbana Light Blue

Att göra nästa år: Överleva sista terminen i trean, komma på vad jag vill med mitt liv och sluta slösa tid på att grubbla och tycka synd om mej själv för att det är det enda jag gör. :)

Nyår i The Garden State, Himmelen och Överallt

Jag har inga high hopes inför morgondagen. Är det någonting jag har lärt mej de senaste åren är det nog att de typiska festhelgerna, som valborg, midsommar och nyår, oftast bara blir halvbra. Man vill så mycket, hoppas så mycket. Det är liksom då man ska sluta tänka, tappa kollen och bara vara vild och galen.
Blir det så?
Näh.
I år har jag lyckats ganska bra. Valborg gjorde jag ingenting egentligen. Jag provjobbade den helgen, och eftersom mina armar var rätt mycket klenare då än nu och jag hade koncentrerat mej konstant i åtta timmar somnade jag i soffan. Jag kollade inte ens om det fanns någon trevlig fest att cykla iväg till. Midsommar filurade jag, Johanna och Den Lille i badstugan och sen knatade vi fram och tillbaka, kryssandes mellan Den Lilles jämngamlingar (sextonåringarna) som allihop var mer eller mindre berusade. Jag cyklade hem i försommarnatten klockan ett och konstaterade att jag var ute längre året innan. Då gick solen upp över mej och Moa när vi cyklade över Söderbron. Det var vackert det.
Imorgon ska jag till Moa och äta lax, precis som förra året. Jag hade gärna velat ha förra årets väder också. Flera decimeter snö och det började snöa ännu mer strax efter tolvslaget. Pulsa hem medans snön yr och irrar över huvudet är inte helt fel. Mej gillar. Det blir säkert skoj imorgon med. Men mer förväntningar än så har jag inte, och tänker inte ha. Det blir bäst så.

Tror att jag lämnar det där med att släppa kontrollen och tappa kollen till senare också. Jag vet ju inte ens om jag kan. Det vore så o-Heddigt på något sätt. Jag är inte vild och galen på samma sätt som de flesta. Hur ska jag förklara..?
Garden State: Jättebra film med Zach Braff & Natalie Portman. På omslaget, och i den bästa scene står de på en grävskopa eller något och det ösregnar och de skriker. Det kallar jag att vara vild och galen. Att ta på sej gummistövlar och rusa runt i ösregnet, snubbla, leva och bli dränkt av alltihop och det faktum att jag känner att jag lever, det är jag. Lika mycket som det är jag att sitta och fundera över hur jag egentligen ska bära mej åt för att tappa kollen. Det ska fan inte funderas på. Det är bara det att man blir vild och galen av olika skäl. Vissa blir det av alkohol. (Jag somnar av alkohol, även cider.) Andra blir det av ösregn, snöstormar eller musik. En tredje bli det av tjugotvå grabbar som jagar en boll inför 80 000 åskådare. Eller något annat.

Jag vill bara känna att jag lever, att jag levt mitt liv, eller vadfan som helst. Vilket leder mej in på Så Som I Himmelen. Den filmen är som den är. Tack och lov är det bra skådisar. Jag vill inte ens tänka på hur hemsk den hade varit utan just de skådisarna som är med, för den är på gränsen till löjlig. Precis på gränsen. Och det gör den bra. Uthärdlig åtminstone. Anyhow, den låten, Gabriellas Sång, den är alla kategorier häftig. Det är ett stort Wow i universum. En av de där pusselbitarna som passar i många människors liv och livsöden. För vem vill inte känna att de lever? Det är ju därför vi lever. Vem vill inte känna att man levt sitt liv? Om man slutar vilja det är man redan död, själsligt död. Det finns alltid något, hur litet det än må vara som är positivt, och det ska man hålla fast vid. När the botten is nådd finns det bara en väg och den går uppåt. Det får man inte glömma.

(Dethär inlägget har säkert en röd tråd, precis som alla de andra. Frågan är om man märker den..? Jaja.. jag rycks med av min egen associationsfömåga ibalnd, förlåt mej.)

O-pepp

Jag befinner mej fortfarande i samma stadium. Banka-pannan-i-databordet-stadiet. Det känns o-pepp. Extremt djävla o-pepp. Men vi kan väl skylla på vädret? Det är ju ändå därute, och är ganska otrevligt så det gör vi. Det gör vi allihop.

För det känns så typiskt svenskt. Är man arg eller lessen och någon frågar hur det är så är det alltid "bra" eller åtminstone "okej". Det är någon mystisk artighetsgrej detdär. Man frågar, men om man inte får något som påminner om ett "bra, eller "okej" tillbaka börjar världen snurra baklänges. Tänk om man skulle svara ärligt varenda gång någon frågade hur det är. Förklara för ytliga bekantskaper och vem som helst att "Jodå, det är teoretiskt sett bra, men jag är så trött på skolan och monotoniteten att jag helst skulle vilja spy, om det inte vore för att jag skulle må illa då, och det skulle bara förvärra mitt humör ytterligare. Hur är det själv?".
Så gör man inte. Du skall icke påtvinga oskyldiga varelser dina problem och grubblerier, det skulle kunna vara ett extra budord i den svenska versionen av bibeln. Nu var jag inte snäll, men allvarligt talat, det är så oändligt mycket lättare att verka glad, eller skylla på att man är trött eller att det regnar, än att försöka förklara alla invecklade vindlingar i skallen. Precis som att det är lättare att skriva "man" än att skriva "jag". Det blir en helt annan sak.

Jag är en helt annan sak.

Minesweeper

Jag har just ägnat en stund, en rätt lång stund, kanske femton minuter eller så, åt att försöka smälla på MsRöj. Men vadå, hur svårt ska det vara egentligen, tänker ni säkert. Inte alls, promise. Men jag ville smälla på första klicket, med 99 bomber på 480 rutor borde chansen vara ungefär 20%. Trodde jag.
Jag kollade upp Minesweeper på Wikipedia, och det visade sej att man inte kan smälla på första klicket. Det är helt enkelt omöjligt.
Vilket slöseri på alldeles utmärkt tid.

Det är förövrigt ganska typiskt mej. Väldigt.

Fanfanfanåthelvetemedalltihop

Och ett "hej" bestående av enbart ettor och nollor. Hej.
Du har rätt, oj så rätt du har. Jag behöver komma här ifrån. Helst nu, genast. Varför ska jag stanna när det inte finns någonting som håller mej kvar? Jag bryr mej inte om slutbetygen, sceniska eller projektarbetet. Jag vill bara leva. Hur ska jag kunna göra det när allt runt omkring försöker kväva mej? Och vadfan gnäller jag för?

Jag har ju allt. Inklusive huvudvärk.
Och ingenting.

Jag har en låtlista på iTunes som heter "Tear Down Stars" förfan.
Ytterligare ett exempel på något som jag teoretiskt sett inte kan, men verkligen verkligen vill. Inte så att jag vill ta tag i någonting som är tusen gånger större och läskigare än jordklotet, och mest består av exploderande gas. Bara det att jag är trött på att mina kvällar tillbringas framför en känslolös dataskärm, ett dumt försök att rensa hjärnan in public. Så djävla pinsamt egentligen. Stirra tills ögonen blinkar, sortera allt som snurrar i skallen. Försök skriva ner det, fast det aldrig blir nerskrivet som det var i huvudet. Censur, liksom.

Är jag överkänslig mot livet, är jag för medveten eller vad är det som är fel? Är ngot ens fel? Jag är ju jag, det måste ju vara meningen. Sara, du ska få tillbaka din bok, eller om det var Linas bok, hursomhelst. Rebell Med Frusna Fötter. Läs den. Där är en karaktär som är "överkänslig med alla sinnen", och har livlig fantasi. Hon är häftig. Jag kanske är lite överkänslig trots allt, särskilt på kvällarna. Mot allt. Dunka huvudet i datorbordet bara för att vara säker på att tankarna ska ruskas om lite till. Hjärnan kopplar; jag har inte ätit någon kvällsmat. Jag har levt på pepparkakor och julgodis sen sju minuter över fyra. Och två glas svartvinbärsjos. Jokk, det är gott det. Inte konstigt att jag känner mej lite skev då. fast det gjorde jag igår med, och då åt jag kvällsmat. Sen kunde jag inte sova. Inte i förrgår heller. Ond cirkel, oavsett om jag äter kvällsmat. Punkt.

Jag vet ju vad mitt nyårslöfte borde bli. Men nyårslöften, vem håller sånna egentligen? Inte jag. Och det är inte "ät mer grönsaker" heller.

Perkele.

Plastliv

Jag känner mej isolerad.
Det är ingen höjdare, kan man väl säja. Det finns ju roligare saker att göra en fredagkväll än att plåga sej igenom High School Musical på video. (Lillebror spelade in den.) Men jag orkar inte. Jag sover inte. Om jag inte sover blir jag väldigt trött.

"Hade du ingen bra jul?"
"Totalt djävla fucked up är väl en ganska träffande beskrivning. Nej, jag hade ingen bra jul..."

Big deal, det är inget att stirra sej blind på. Jag vet jag vet jag vet. Jag vet. Ingenting. Alls. Mer än att jag är trött. På allt, det mesta i alla fall. Om jag vore världen skulle jag vara trött på mej, för jag är trött på den. Helt väldigt otroligt mycket.
När inte ens Pink Floyd hjälper är det ganska dåligt. Men hey, jag kommer igen. Det gör jag alltid. Litegrann.
Och dethär känns också oerhört meningslöst.

Jag ska käka mindre godis och röra på mej mer. Imorgon ska jag ut och springa, det har jag bestämt. Jag måste ju göra nånting aktivt. Att spela The Sims gälls inte. Verkligen inte. Ett plastliv, det är vad det är.

Jag är nog lättroad..?

Jag är ganska lättroad.

Fantasinyheter, visst låter det som någonting som skulle kunna passa mej? Just därför finns det en ny länk i min länklista.

[detta är ett uppmuntrande men skriftligt klickljud]

De bortglömda orden, ironi och Stjärnornas Krig

Jag får ofta höra att jag inte fattar ironi. Det är inget mer med det egentligen, jag är lite uppe i det blå ibland, och missar bitar av konversationer och missförstår. Fast jag förstår mer än vad jag visar. Det är ofta som jag vet att någon är lite småironisk som jag verkar som att jag inte förstår det, för om jag mot förmodan skulle ha fattat fel och vem det nu är vore allvarlig skulle det vara lite jobbigt.
Ibland tror jag att min generation använder ironin som skydd mot allt. Verkligheten, omtänksamheten, ilskan, you name it. Det är så mycket lättare att säja att något var smart, med en ironisk underton som alla både hör och förstår, än att kalla någon för klant. Ändå menar man samma sak. Varför är det mindre jobbigt att vara ironiskt positiv än uppriktigt negativ?
Det är likadant med överdrifter. Jag kan ärligen erkänna att om jag hörde mej själv inspelad på band skulle jag skrynkla ihop mej till en liten och oerhört generad boll. Inte för att jag inte gillar att höra min egen röst (det är bara en bi-orsak) utan för att det är så mycket jäklar, hata, fan, sjukt och så vidare. De gånger jag verkligen hatat någon eller något har jag varit för arg för att faktiskt kunna säja det rakt ut, då hade jag exploderat. Är mitt språk så torrt att vardagligheter kräver kraftuttryck? Jag tror inte det, inte innerst inne, men sen jag var liten har överdrifterna blivit en vanlig del i mitt språk. Mormor säjer aldrig att något är häftigt om det är något hon blir imponerad över. För henne är häftigt fortfarande ett ord som betyder att någon är tvär och så vidare. Se, jag kan knappt förklara själv (vi skyller det på att jag är trött..). Varför är den första synonymen till min innebörd av ordet "häftig" ordet "cool"? Ett låneord som vi alla vet betyder både kall och intressant/häftig.

Jag bara undrar. Vart tog alla orden vägen? Jag ska skaffa en synonymordlista, fast jag tror att antingen pappa eller mamma har en liggande någonstans. Jag tänker börja använda fler ord, för dom finns, det är bara det att man glömemr bort dom. Som dendär boken av Maria Gripe som jag läste när jag var liten; Stackars Lilla Q. Den handlade om de bortglömda bokstäverna, som Q, X och W. Jag tänker försöka uppmärksamma de bortglömda orden. Dagens ord blir däremot en gammal favorit i repris, som förekommer åtminstone här och var i böcker av David Eddings, särskilt i kombination med hus med torn.

Defenestrera: "Att slänga ut genom fönster". Kommer, enligt min allvetande far och det lika allvetande Wikipedia ifrån de latinska orden "de" (från, ut genom) och "fenestra" (fönster). Det var relativt vanligt att man defenestrerade folk under medeltiden, dels för att man alltid var i krig med någon och dels för att man hade torn och drack mycket alkoholhaltiga drycker. Skämt åsido, det är ett bra ord. Det går faktiskt att använda. En person som utför nämnda handling kallas föressten för defenestrator. Ungefär som Terminator som även är namnet på en film som jag inte har sett. Jag tycker bättre om Star Wars. På sätt och vis kan man säja att Darth Vader defenestrerar Luke, om luckan Luke trillar ut genom under Cloud City räknas som ett fönster och man antar att Vader siktade på luckan när han mer eller mindre fick Luke att falla. Fast jag är osäker nu, visst var det så att Luke släppte självmant?
Eller? Jaja, Vader är hur som helst den ondskefulla snubben så vi skyller på honom.

Är det bara jag som känner att jag har tappat tråden lite?

Avslutningsvis vill jag påminna alla, särskilt mej själv, om att inte gömma omtanke bakom ironi. Det tjänar man inget på, mer än att skapa osäkerhet åt sej själv. Och osäkerhet finns det redan så mycket av. Föressten, Johanna; har du sett Star Wars (de tre gamla)? Jag vet ju vad du tycker, eller inte tycker, om Sagan om Ringen... jaja, du vet hur kommentarfältet fungerar.

O-sammanhängande.

Jag somnade ungefär klockan två inatt. Kunde inte somna bara. Jag tände värmeljus och skrev sida upp och sida ner bara för att tömma skallen. Helt osammanhängande. Men det var länge sedan jag skrev ordentligt. Det är svårt. Det går oftast inte alls.

Jag gillar mitt sifferminne. Det är bra att ha. Andra saker jag gillar är tillexempel snö, choklad, böcker och omtänksamhet. Apropå böcker, en på jobbet hade en helt sjuk bok som heter Bikten. Massa anonyma gullpuckon har skrivit in till nåt förlag om dumma saker de gjort och så har det blivit en bok. Vem är inte frestad att köpa smuggelsprit för andras pengar åt Jehovas Vittnen? Det hade verkligen varit roligt. Faktiskt.

I övrigt har jag haft en lite klantig dag.
Sånt händer.

Similariteter

Åsa i The Consequences är lite lik Filippa Reinfeldt. Tycker jag iallfall.
Kolla här, vettja!

Can You Still Feel The Butterflies?

Förtydligande angående det förra inlägget, och låten For Me This Is Heaven. Läs textbiten som kommer strax, det hjälper rätt mycket.





and the mindless comfort grows
when I'm alone with my great plans
and this is what she says gets her through it:
"if I don't let myself be happy now, then when?"
if not now, when?

when the time we have now ends
when the big hand goes around, again
can you still feel teh butterflies?
can you still hear the last goodnight?

I close my eyes and believe wherever you are
you're an angel for me



Can You Still Feel..?

Hedda och nittiotalsmusiken

...eller "efter Aqua kommer Hanson".

Fascinerande eller hur. Jag vet inte varför med det är lite småkul med musik man lyssnat på i halva sitt liv. I perioder såklart. Igår, tillexempel, hade jag verkligen inte en nittiotalsperiod, undantaget Clarity som faktiskt är gjord på mittiotalet, men Jimmy Eat World står utanför alla regler i min värld.
Det är nog världens bästa skiva. Den går att lyssna på oavsett hur man mår. Den har allt. Verkligen allt. Poppiga Lucky Denver Mint, sjuminuters grubblerier om fyrverkerier och en helt obegriplig sistalåt... sexton minuter med ljud. Det är en såndär skiva, ni vet, som man inte kan säja vilken som är den bästa låten. Det skiftar helt okontrollerat. Den första låten jag hörde från Clarity var For Me This Is Heaven. Innan dess hade jag bara hört hitlåtarna från Bleed American, ganska poppiga små historier. Helt plötsligt hittar jag en av de där låtarna som får mej att gapa och önska att jag skrivit den. Den bara passar. Så enkel, så självklar. Jag ska inte vara jättetråkig och skriva tiotusen bokstäver om hur fantastisk varenda en av låtarna på den skivan är, men allvarligt talat.

• Skaffa skivan, låna den eller vadsomhelst men det kan vara trevligt att ha texterna, för de är snyggt skrivna i detdär lilla pappershäftet som hör till.
• Tänd ljus, värmeljus brukar fungera.
• Släck lampor, lampor är överskattade. Det ska vara mörkt ute. Gärna lite stjärnklart också.
• Lyssna. Lyssna. Lyssna.

God Annandag

Kusin + kusins man var här innan och fikade. Ytterligare en som läser min blogg visade det sej. (Hej, kusin. Vink-vink.) Hon tyckte att jag är lite schizofren. Jag håller med. Man blir det av att vara tonåring. Det hör tyvärr till.

Ikväll är det annandagsrocken. Det är trevligt. Min egen lilla favoritsak i all julröra. Något positivt. Hoppas är det inte är för många punk/emo/sleaze-fjortisar bara. Inget ont mot dom, men dom är så små, så det är lätt hänt att man mosar dom. Dessutom är det är lite läskigt med folk som hittar ett fack och sorterar in sej själv i det så det skriker om det. Kan man inte vara lite av varje? Jag vill vara i alla fack samtidigt. Eller som jag sa i somras, jag är för normal för att vara konstig och för konstig för att vara normal. Därför märks jag mer än dom som är konstiga på riktigt. Det ligger nog nånting i det.
Sen återstår ju frågan som ingen kan svara på; vad är egentligen normalt? Det är som att fråga vad som är emo, eller vad som är meningen med livet. Man skapar en diskussion kring någonting som varenda kotte har en alldeles egen uppfattning om.

Och tillbaka till de identitetssökande fjortonåringarna (eller däromkring). Om man sväljer en trend eller ett sätt att vara med hull och hår blir man lätt en klon. Det är bättre att ta de bitarna man gillar och göra det man gillar till sitt eget. Då slipper man de vassa kanterna och det ovana som folk egentligen bara skrattar åt. Så är det. Enligt mej.

Vad ska jag göra imorgon då? Hmm.. klia huvet.
Jag är inte van vid ledighet helt enkelt. Jag har ju alltid någonting för mej, oftast skola/jobb/repa och nu sitter jag här med 3.5 timmar om två veckor, och en massa dötid. Vad ska jag ta mej för? Jisses, alltså. Jag kanske borde vara social? Hjälp.

Vart är jag påväg?

Vad vill jag?

Varför kan jag inte bara sluta tänka på det? Det är en av nackdelarna med livet, man kan inte trycka på tillbakaspolningsknappen. Hade alla kunnat det hade det blivit väldigt trassligt, man hade aldrig levat färdigt och alla hade trasslat in sej i sina livstrådar. Men ändå. Det gnager. Varför är jag så förbannat feg, så dum. Nästa gång är jag inte det. Om det finns en nästa gång. Nästa gång är jag egoist.

Allt handlar ju om val, hela tiden.

Jobbigt.

Jag vet liksom inte vart jag är påväg, vart alla andra ska och hur jag ska ta mej. Både långsiktigt och kortsiktigt. Det är nu jag skulle behöva sätta mej på ett tåg och bara åka någonstans, och tillbaka igen. Få lite perspektiv på saker och ting. Det är nu jag inte ska sitta ensam framför en bildskärm och lyssna på musik. Då vet jag ändå redan hur det blir. (Ensamt.)
Jag önskar bara att saker och ting hände när de borde ha hänt och inte för sent eller för tidigt. Allt händer i och för sej när det är meningen, men det är ju inte säkert att det passar in med hur jag skulle vilja att det vart. För just nu är det bara jobbigt.

Communication

Kan du sluta vara så djävla bitter?
Det ändrar faktiskt ingenting. Det är ju kul, när jag äntingen trodde att det skulle fungera någorlunda blir allting bara löjligt, överdrivet och hur fan kan en skitsak bli så överdriven? Fine, du mår dåligt, men det är inte min sak, eller brorsans, att vara din terapeut. Det är du som är vuxen, och jag har varit tvungen att vara det istället för många gånger nu. Det räcker. Jag tänker inte ta det mer. Aldrig.

Det är inte bara du.

Varför är det så att så fort folk försöker trycka ner mej får jag höra hur jag var när jag var liten? Det är alltid samma sak. Okej, jag tycker att det finns godare saker i världen än grönsaker och sill. Är det så farligt? Låt mej äta mina köttbullar, för allas trevnad. Sluta glo argt och sucka om att jag aldrig växer upp. Det är inte det att jag är bortskämd, men kan jag välja mellan något jag tycker om och något jag inte tycker om väljer jag oftast det förstnämnda. Är inte det en normal reaktion? Så länge jag har möjligheten att välja tänker jag ta den. Det låter hemskt att säja det, men att jag väljer var jag vill bo eller vad jag vill äta gör varken till eller från för alla de människor som inte kan välja. Så därför väljer jag. Kan jag inte välja är det bara att bita i det sura äpplet, men det är inte din ska att avgöra om jag har gjort rätt eller fel. Jag måste ju få tänka på mej själv för helvete! Du blir inte lyckligare av att jag blir olycklig för att försöka göra dej glad. Been there, done that, och jag vet att det inte fungerar.

If this is communication, I disconnect!

Det är slut mellan julen och mej...

Det räcker nu. Som killen i Love Actually, han som är olyckligt kär, säjer. "Enough. Enough now."
Jag hade väntat mej något jobbigt. Det blev tusen gånger värre. Det räcker verkligen nu, jag tänker inte ta mej igenom skiten igen. Nästa jul är det jag, en filt, och Kalle Anka. Vad är det det handlar om egentligen? Lillebror som skakar och gråter och jag vill bara slå allting sönder och samman? Att gå genom halva stan mitt i natten för att allt bara rasat ihop?
Att jag tänker att vad bra, det blev ju en lugn jul, och bara för att reklampausen på teve4 var lite sen blev allting en helvetes djävla soppa? Att jag låter glad genom telefonluren och säjer att "jodå, det var väl bra" för att inte göra dåligt ännu värre? Innan idag tänkte jag att jag hade överdrivit mitt julhat för allt och alla. Nu önskar jag att jag hade hatat ännu mer. Det var inte obefogat, tvärtom.

Kommer hem till ett totalt mörker där timern släckt julgranen för länge sedan. Hem till betongen och ingenting alls. Mina nya tofflor. Ett marsvin som påpekar att det vore gott med sallad. Jomenvisst. Startar datorn och höjer volymen för att höra det fåniga inloggningsljudet. Det känns som ett välkommnande. "Hej. Välkommen hem. Det kanske inte är någon som saknat dej, men jag finns ju här ändå. Du är ett knapptryck från resten av världen. Världen behöver inte dej, men ändå."

Åt helvete med alltihop helt enkelt. Jag orkar inte med det.

Distraktion

Jag borde ha räknat hur många pepparkakor jag har ätit idag. Många blev det iallafall. Det känns oms om det är det enda jag gjort; ätit. Frukost, lunch, äppelbitar, pepparkakor, fika, äppelbitar, pepparkakor. Vilken rutin det låter som. Jaja, något ska man ju göra.
Jag har till och med skurat diskvagnar.
Beröm bifogas i kommentarsfältet.

Och jag har skaffat ett skåp. Jag hittade ett tomt så det är hädanefter ockuperat av diverse skavsårsplåster och hårtofsar.

Ursäkta att det blir så mycket jobbsnack, men det är ett bra sätt att koppla bort hjärnan. Jag gillar fortfarande inte julen. Nämligen. Och då kan jag lika gärna fortsätta på ett fungerande distraktions-spår.
11:30-15:00. Hörde jag ordet "lågsäsong"? Dammit.

Vad är en dag på jobbet? Otroligt seg.

Usch och fy. Segare dag på jobbet har jag nog aldrig upplevt. Jag saknar faktiskt hysterin som var då i juli och augusti. Men det är väl bara jag.. och några till. Kanse är det antingen eller som gäller. Vissa tycker bäst om de långsamma dagarna, inte för att de går sakta utanför att man slipper stressen och att saker tar slut och att det är oändliga köer. Andra, som jag, vill ha stressiga dagar, för de går fort och man får faktiskt en kick av att hela tiden ligga på gränsen eller steget efter. Det är som en fajt, haha.
Jaja, jag fick iallafall vara kvar till stängning. Tur det, jag hade inte kunnat bli hämtad tidigare. Där har vi ännu ett skäl att vilja ha sommar igen; att kunna cykla. Trötta ben mår bättre av milen hem än bilen hem om man säjer så.

Och vi har fått stämpelkort. High-tech!
Undrar vem som blir först med att tappa bort sitt? Inte jag.

Nu ropar kudden, verkligen. Min julångest-trötthetskollaps igår är inte helt väck verkar det som. Usch. Bara det inte blir en lika seg dag imorgon. Isåfall kommer jag vara ett frustrationstrassel värre än någonsin.
Jag måste hitta något att läsa också. Eller så läser jag om Nothing Feels Good. En bok som är döpt efter en bra låt är inte fel, nämligen.

Läsvärt:

• Nothing Feels Good - Andy Greenwald. En bok om begreppet och kulturen som är hopplöst intrasslad i sej själv; emo. Den har tre år på nacken nu, och det märks. Men den är väldigt läsvärd även om den är äldre än Myspace.
• Rebell Med Frusna Fötter - Johanna Nilsson. Boken som får mej att känna igen mej och bli skitskraj för allting, på samma gång.
• Bilbo, en hobbits äventyr - J.R.R Tolkien. Bilbo skrevs först, Bilbo är bäst. Mycket mer finns inte att säja om saken, faktiskt.

Dags att sova nu, kanske..? Det är en dag imorgon med, tyvärr.

Fem anledningar till allt

Nu är det jullov. Det var fint i kyrkan. Jag får obehagliga ilningar i ryggraden av att befinna mej i en kyrka, men mina klasskompisar och de små, söta ettorna gjorde sitt bästa för att hålla stämningen uppe. De lyckades ganska bra, tycker jag.
Rektorn var ännu mer tråkig än vad jag hade trott, och prästen var aningen mer kortfattad. Han önskade oss "en välsignad god jul" eller något i den stilen. jag försökte ge min del av välsignelsen till Den Lille, för jag ville inte ha nån, men det ville inte hon heller så det o-funkade. Irrade runt på stan ett tag och träffade en av mina lärare utanför ICA. Hon sa att jag skulle ta och vila upp mej ordentligt nu, för jag har sett minst sagt hängig ut på sistone. Word. Så diskuterade vi min självkritik, som ingen av musiklärarna har undgått vid dethär laget. Jaja. Jag kan inte släppa att jag inte gjorde så bra ifrån mej som jag hade velat, som jag vet att jag kan. Så är det med scenskräck. Det som känns bittert är att jag ville så gärna göra den* så bra som jag vet att jag faktiskt kan, och har gjort. Men det är en djäkla skillnad på sånglektioner och uppspelning för hela klassen. Det kommer det alltid att vara.

Jag cyklade hem. Och helt plötsligt gick luften ur mej. Jag blev sådär trött i hela kroppen och skakig. Typiskt. Så fort man har en sekund ledig passar kroppen på att säja ifrån så det skriker om det. Ingen studentfest för mej alltså. Inte med 37.9. Förhoppningsvis är jag piggare, eller iallafall feberfri imorgon. Då ska det ju jobbas, gubevars.
Det är nog väldigt bra att jobba. Stänga ute julen så länge det bara går och sen är det bara en dag som ska genomlidas och sen är det över, eländet. Hellre hjärnan full med norskodlad fjordlax i alla dess former än julångest.

Fem orsaker till irritation:

• Julen.
• Att Österrike är bättre än Sverige i alpina världscupen.
• Att jag är klen och missar studentfesten därav.
• Kristdemokrater. Alltid.
• Att vissa firar jul i fjällen och inte jag (avundsjuka).

Fem orsaker till att inte vara irriterad:

• Julgodis.
• Fairytale of New York, bästa jullåten ever.
• Min nya luvtröja som är supersnygg. Verkligen!
• Virus, för att hon är gos.
• Att min feber har gått ner lite. Hey, let's tänka positivt!

Fem låtar jag kommer lyssna sönder snart:

• Fairytale of New York - The Pogues
• Beast and The Harlot - A7X
• Into The Night - The Motorhomes
• Two Weeks From Twenty - Yellowcard
• Get It Faster - Jimmy Eat World
  

Hundranåntingdagars?

Jag är fortfarande ganska övertygad om att denhär staden inte förstår mej. Jaja. Nu var det sagt. Låtom oss upprycka oss och ringa Johanna och diskutera morgondagens (kvällens) sociala begivenheter.

Helst innan bullerbror kommer hem.

Hoppas går ju.

Tjejsnack v.51

Jul

Vem firar du jul med? Först mor och bror, sen far och bror och kanske lite mer släkt också. Vi får se.
Vad önskar du dej i julklapp? Nya tofflor. Och en iPod.
Tror du på tomten? Nej. Jag tror på tomtar, men inte jultomten, utan hustomtar. Sånadär små gråa som bor i gamla hus. Tyvärr är vårat hus ganska nytt, så det finns nog ingen tomte här. Pappas hus har säkert en tomte, det är gammalt som gatan.
Hur ser din julafton ut? Det enda jag bryr mej om är Kalle Anka och julgodiset, resten kvittar faktiskt.
Brukar du julbaka? Nä. Eller räknas julgodis?

Dumheter

Ibland är det så jäkla lätt att prata. När jag inte behöver tänka på vad jag inte borde säja, eller någonting. Det är så mycket runtomkring just nu så jag knappt hänger med i svängarna och då är det bra med en liten paus. Denhär stan är såpass liten att de flesta man känner känner varann. Oftast ganska väl. Vilket leder till att man lätt kan trampa folk på tårna utan att mena det. Eller så.

"Gör inget dumt nu"

No worries, denhär stan är för liten för dumheter om man är en sån som jag. Vilket i sej är ganska dumt. Jag har inget utrymme för att vara impulsiv.

God Jävla Jul.

Pannkaksångest

Jag skulle också behöva lite sjuka tillskott i livsmemoarerna. Nu snor jag någon annans uttryck men det var ett bra ett. Egentligen är det väl lite halv avundsjuka, jag vill också vara lite vild och galen. Jag skulle fan behöva det. Men så fort jag ens tänker tanken har jag en väldigt bestämd röst i huvudet som säjer att "nej du, glöm det, så gör man inte". Jag vet det. Och jag hatar att jag är en fegis, och jag hatar att jag inte riktigt kan göra något åt det heller.

Jag är bara ett underbart exempel på osäkerhet.

Idag har varit ett enda stort exempel faktiskt.

Jag vill bara gå och lägga mej nu. Glömma skiten. Jag är bara så jäkla besviken på mej själv. Varför ska jag bli så nervös? Jag bryr mej egentligen inte, eller så gör jag det, fast jag inte fattar det riktigt och när allvaret kraschlandar i huvet på mej så blir det som det blir. Pannkaka alltså.
Bara så djävla dumt.

Hej Igen

Lugnet försvann, mor och bror hemkom samtidigt.
Uff.

Now you're standing on your soapbox, yelling from the rooftops!

Stare into the streetlamp, just to be blinded, you've seen all of this before.
Turn up the music, shut everyone out, they will never get a grip of what it's all about.
Something happens between two heartbeats, eyes open, angry and wide.
Tear your heart out, hand it to the crowd, as if they would care, you can't even make them turn their heads around.

How can I tell if this is for real?
Why is all this anger crashing inside me?
Frustration, anger, angst and the others wouldn't stand a chance.

Föressten; The Juliana Theory

Det Är Så Jag Säjer Det, del 2

Varför känns det som om jag aldrig kan hitta på? Så fort jag skriver något som har den minsta chans att bli en låt är det "slita ut hjärtat och ge det till vem som helst även om de skulle kunna krossa det mot asfalten"-känslan jag får. Inte för att det är så värst hjärtslitande alltid, men för att det är jag. Det är så mycket jag att om någon skulle kritisera skulle det vara kritik mot hela mej och inte bara orden.
Jag kan inte göra något halvdant, när det blir halvdant skäms jag istället. För att jag vet att det är det, och att det inte räcker. Så då blir det såhär. Igen.

Djävla arko.

Halv 4

Nu har jag städat bland alla bilder jag har i datorn. Tråkigt, men även tråkigheter behöver göras ibland. Nu ska jag äta, ehrrm... frukost?
Jaja, min mat och sovklocka säjer att första målet på dagen heter frukost, oavsett när det intas.

Kommunikationspussel

Jag sov till klockan elva idag. Jag tror att jag behövde det. Kanske var det för att jag somnade klockan tre, men jag hade nog behövt sova även om jag lagt mej i vettig tid. Sen jag vaknade har jag gjort ungefär ingenting. Spelat The Sims.

Den elaka insåuppspelningsskräcken börjar smyga sej på mej nu. Jag försöker låta bli att tänka på det, men det går dåligt. I och för sej är det väl dags för lite social suicide nu, det var ett tag sen sist. Det är bara det att jag vet ju så väl vad jag kan, men det är fortfarande en väldig skillnad mellan sånglektioner och att sjunga för hela jäkla klassen.
Tillbaks på samma ställe igen. Mellanmänniskorna. Fan, det är alltid där det hänger sej. Varför är de så många? Varför är de mellanmänniskor? Och varför är det så få som fattar vad jag verkligen menar?

Jag kan räkna på ena handens fingrar.
Det handlar inte om att förstå det ytliga begreppet, utan själva känslan. Jag är inte som dom, jag
kommer aldrig kunna bli det heller. Det är något som skiljer oss åt, vad det nu är. Jag kan vara med dom, jag kan förstå dom men det fattas fortfarande någon liten bit i kommunikationspusslet. De kan inte sätta sej in i hur det är att vara jag. Jag vet faktiskt inte om jag vill det heller. Och hade de kunnat det hade de inte varit mellanmänniskor.

Grubbel.

Klassfest

Det var kul. Det var det faktiskt. Det är bara jag som är som jag är. Så är det bara. Jaja, jag somnade inte, och jag deppade inte. Deppen kom sen istället, när jag kom hem.

Lyckligtvis finns det faktiskt folk som förstår mej.

Russin, inte mellanmänniskor.

Lördagkväll

Lite tjat via msn, så klassfesten, here I come.

Måste bara hitta något att ta på mej, iik. Det är knepigt, faktiskt. Nåt hittar jag nog på. Hoppas bara att Russinet hör av sej så jag vet ifall jag ska jobba imorgon eller inte.

Jaja, vi får se.

Fånga dagen!
(Natten)

Jag som helst av allt är asocial..

Frukost? Näh.

Jag har fortfarande inte kommit mej för med att äta frukost. I och för sej vaknade jag inte föränn morronpigg kompis ringde halv tio, men det är ändå två och en halv timma sedan. Räknas en tredjedels påse M&M?

Och repan snart, men eftersom det är helg tänker jag slumma, jag rokar inte duscha för att ställa mej i en jäkla bunker.
Behöver jag påpeka att dethär just nu är en dålig dag?
För replokalsfridens skull ska jag nog ta mej en macka. Allt för att hålla mitt dåliga humör i schack. Sen blir det väl kulturhistoria i eftermiddag, halleluja.

Hur julig är du?

Godmorgon Världen

Dagens låt, so far:

Straylight Run - Existentialism On Prom Night

(You would kill for this, just a little bit...)

Det är jag och teven ikväll...

...och min gitarr.

Jag har gjort ett ärligt försök att inte vara hatisk mot julen, allt för att inte sumpa mitt betyg i Arko helt och hållet. Från hatiskhet till något som jag själv ser som delvis sorgset/ynkligt och delvis bara jättedåligt, men det är jag det. All säjer ju att jag är för självkritisk. Till och med jag själv.

La faktiskt upp texten här på bloggen innan. I ungefär tio sekunder. Sen kom jag på att nej, pinsamt, dåligt och så vidare, så den hamnade i ett word-dokument istället.

Jag mår så jäkla bra av att vara ifred, bara jag och mina tankar. Jag är såndär så att om jag vet att någon, vemsomhelst, lyssnar så känner jag mej jätteobekväm och oroar mej mer för det än koncentrerar mej på vad jag gör. Det måste vara jag och mina texter, bara. Då fungerar det. När grubblet ska byggas om till sorgsna, barnsliga texter måste jag vara ensam, annars fungerar det inte, jag kan inte oroa mej för att någon ska råka höra. Så i helgen ska jag vara kreativ, i helgen är det bara jag.
Jag är min värsta kritiker, men jag blir mindre kritisk när jag är helt ensam, jag vet inte varför. Kanske för att jag gärna bortförklarar och nedvärderar det som är jag om någon råkar höra.

Det är jag och teven ikväll.
Precis som det brukade vara. Mina kära gamla vänner. Mitt "umgänge". Teven, datorn, gitarren och böckerna. Jag blir rastlös och stillasittande på samma gång faktiskt. Och visst behöver man ensamkvällar, men de ska vara ungefär lika många som icke-ensamkvällarna. I min värld har den ena varianten ett väldigt övertag. Kanske för att jag inte läste domdär kapitlen i boken om livet. Jaja, man kan alltid läsa om. Det är jag bra på.
Förr eller senare.

Into the pale moonlight...

Det Är Så Jag Säjer Det

det lyser inga stjärnor i min julnatt
molnen rusar över himlen och allt visar på storm
jag tänder inga ljus och äter ingen gröt
väntar på kollisionen, julnatten är död

men det är ju inte bara jag som helst vill hoppa över
glömma bort eller flyga åt söder
julen kan vara vacker om glädjen finns
men är livet lite trasigt blir den bara en sak till
att låssas om, och helst bara glömma
just nu är julen barnsliga drömmar

det handlar om vänskap, det handlar om hopp
men i julhandelsröran verkar allt komma bort
kan du öppna dina ögon, orkar du se
att inget är viktigt, förutom just det

Zonkad

Idag har jag varit zonkad. Jag tror att gårdagen blev lite mycket. Konstigt egentligen, skolan är inte ansträngande direkt, och jag jobbade inte så länge. Jaja, man blir väl trött av att grubbla också, antar jag.
Och jag blir trött av att veta att jag har två dagar framför mej som jag ska försöka fylla med någorlunda vettiga verksamheter. Imorgon ska vi repa, det är en sak. Sen var det snack om klassfest... jag är inte jättesugen på det, men jag kan ju alltid gå dit och gå hem igen. Eller ringa Johanna och anta det eviga erbjudandet om utekväll. Skriva kulturhistoriearbetet, en dataskriven a4-sida om impressionismen, där har vi en lärare med höga förväntningar.

Försöka åstadkomma något kreativt, helst jobba med mitt djävla PA som jag vill hoppa på. Och skriva klart julvisan till Arkon, det kommer verkligen inte gå bra, för jag blir våldsamt hatisk bara jag tänker på julen. Men den måste bli klar nu, och inte tänker jag skriva om någon fjantig stjärna heller, som alla andra. Jag ska nog skriva om en utvisad tomte eller nåt.

Ibland tror jag att jag letar efter ursäkter att slippa vara social bara för att det känns som om ingen förstår mej. Men å andra sidan kan jag ju skylla mej själv, jag och min eviga "vara mej själv"-anda. Jag har missat några kapitel i läroboken om hur man växer upp. Det var tyvärr kapitlena om socialt umgänge med mellanmänniskor, på fritiden. Jippi.

*mellanmänniskor: de människorna som man inte känner, utan snarare känner igen

Svammel

Jag vill starta ett alternativt jordklot.
Jisses, nu känner jag mej rebellisk!

Tillfälligt Omlokaliserad: Kallis

Man kommer hem, svarar i telefon och åker igen.
Idag har jag tillbringat eftermiddagen tillsammans med diverse vegetabiliska föremål. Tomater, citroner, gurkor, paprikor och citroner igen. Gud, vad jag har slajzat paprika!
Hellre det än att sitta hemma och göra ingenting.

Nästan fem timmar, jisses.

Nu ska det drickas glögg och sedan sovas.

Typiskt Svenskt

Vissa saker utsätter jag mej inte för. En av mina största fobier är att vara ensam i matsalen. Det är så stereotypt och utelämnande. Är man själv i matsalen är man verkligen ensam i ett rum fullt av folk. Hundratals ansikten som har en tillhörighet, ett bord, andra ansikten att prata med. Är man själv i matsalen är man ett byte. Man kan bli stucken i ryggen när som helst, eller uttittad.
Borden är stora. Sitter man själv syns det. I matsalen blir även individualisterna flockdjur. Hamnar man i den för dagen långsammaste kön och de andra hinner före, sätter sej någonstans, då blir man stående i vimlet vid mjölkstationen, letar febrilt efter huvuden i villervallan. Någon man känner igen, vart tog de vägen?! Lite panik, lite obehagligt. Man vill ju inte bli ensam. Det känns i nävarna, brickan blir tung och blicken letar vidare eller fastnar i golvet. För att ingen ska se det som alla är rädda för. Att man är ensam i matsalen.

Visst är det typiskt svenskt. Jag är ett utmärkt exempel på hur man blir när man växer upp i landet där det är fint att vara blyg och inåtvänd. Det allra mest komiska är att jag kan dölja det rätt väl bakom något som verkar vara utåtriktadhet. Spelar ingen roll. Även när jag beter mej osvenskt, eller o-Heddigt är jag blyg inuti. Grubblaren.

Svenskar bör inte vistas på offentliga platser, svenskar pratar inte med folk de inte känner. Svenskar ser inte folk i ögonen. man ska spara på ögonkontakten, den är helig. Och det kanske är en av mina sanningar.

Ögonkontakten sparar jag till de som betyder något.
De som jag kallar mina vänner.

Jag ger mej sömnbrist

Luciatåg imorgon är lika med börja klockan sju och alltså borde jag inte sitta här, nu.
Jag kommer få sömnbrist och definitivt glömma texterna som jag inte kan. Jaja, skitsamma, det är väl ganska uppenbart att skolan är lågprioritet för tillfället?

Det handlar om behov.

Tisdag...

Solen sken hela dagen idag. En dag som gått relativt smärtfritt. Noter som äntligen blev förståeliga, tabbar som inte riktigt är det. Pannbiff, prat, rastlöshet. Slutprovsångest, GeMu må vara tråkigt, men även tråkiga saker kan vara både viktiga och nyttiga. Tankspriddhet, lusserep. Låtarna kan jag inte, tomteluvorna är framlagda och det kryper i kroppen på mej. Inte för att jag längtar till Lucia, snarare för att jag har en ganska stor dos empati i mej. För stor?

En lagom brun och lagom god macka äten i all hast framför en totalt intetsägande datorskärm. Vad gör jag med mitt liv egentligen? Det var en bra sak med i somras. Att datorn var sönder. Nu är det höst och mörkt och jag sitter här igen. Varför det?

Varför gör jag inget vettigare?!

Sagt angående kompisar och snällhet: Om man tänker efter vilka av ens kompisar som skulle bry sej även när livet är som mest skit blir det inte jättemånga kvar. Där har du dom som det är viktigt att bry sej om och vara snäll mot. Resten bryr sej inte om dej när det väl gäller så du behöver inte göra det för dom. Man behöver ju inte vara otrevlig, men inte lägga löjligt mycket energi heller.

Det är ju så. Det finns ytliga kompisar och så finns det riktiga vänner.

Utvecklingssamtal

Det är ingen invecklad historia om man heter Hedda.

Mer ett halvtimmeslångt ryggdunkande, som efterhand gör mej till ett ännu större frågetecken än vad jag redan var. Jag gör ju ingenting, egentligen. Åtminstone känns det så. jag är där. Och ägnar mej inte åt så mycket mer än att bara vara. Min hjärna kanske tankar kunskap, men det är inget jag koncentrerar mej på. Okej, Cubase är ett helvete, men det är väl det enda..

Jag är lite halvt utmaningslös...

Förmodligen därför jag tycker så mycket om att jobba. Inte för att det är jättekul, snarare lagom kul och jättejobbigt. Mer utmaning än vad skolan är. Lite stress och press, jag behöver det för att fungera. Det finns inget värre än sega jobbdagar, segt i skolan är jag ju van vid, men där går gränsen. Blä.

Och en synnerligen god natt tillönskar jag er i julens sanna anda.
(Jag blir konstig av julgodis och glögg.

Tjejsnack v.50

Musik

Lyssnar du ofta på musik? Ja. Mycket. Förutom efter jobbet för då är min hjärna trött på ljud. Jag älskar musik. Musik är det enda språk som alla människor förstår.
Vilken/vad är din favorit inom musik? Allt som får mej att känna något. Rent genremässigt är det mest emo, rock av alla sorter och en del indiepop.
Sjunger eller spelar du något instrument? Ja. Sång, bas, gitarr och lite trummor och piano när andan faller på. Och inte att förglömma; näsflöjt.
Har du träffat någon artist? Det tror jag nog. Peps Persson för längesedan på falkenbergs Jazzdagar. Sen minns jag inte, kan ha vart nån mer...
Om du fick vara en artist, vemsomhelst, vem skule du vara då? Hayley i Paramore, eller vemsomhelst i Sahara Hotnights.

Diktatorn

Pinochet har dött.
Jag hoppas att han led. Jag hoppas att han hade djävligt ont och plågades. Det är fel att vara hatisk, men det finns undantag. Äckliga folkmordstyranner är ett sådant exempel. Någon som har tusentals människors liv på sitt samvete förtjänar olidlig smärta. Så är det bara.

Uppenbarligen

Frågan är om jag ens ska orka öppna käften, för jag vet redan hur det kommer sluta. Delvis, iallafall. Samvetet kommer krypande och det är mitt fel, det kommer det att vara, det är jag som inte tagit initiativ till någonting jag inte ens vill.
Jag gillar att få veta vad folk tycker. Om jag ska övertalas till sånt jag helst slipper måste man börja i god tid, måste vänja mej vid tanken. Frågan är vad som är "i god tid" och även vad som är förslag och vad som bara är tomt prat. Det beror på vem man frågar. Jag har mitt synsätt, alla har sitt eget synsätt. Och jag kan inte se allting ur allas synvinklar, faktiskt inte.

Men snälla, lämna mej inte ensam i skiten, det finns alltid fler chanser än en.

Bara för att bygga på julångesten ytterligare, alltså.

Jag är förföljd

Det luktar lussebullar i hela våran trappuppgång. Mina envisa försök att undvika och baktala julen så mycket det går känns förgäves. Håhå jaja.

Dessutom har vaktis satt upp en lapp på anslagstavlan där de som är intresserade av att extraknäcka med att skotta snö ska skriva upp sej.
Snö?!
Det är för satan tio grader varmt, kuling och regn. Kan man vara mer förutseende?
Jag gräver ner mej. Nu.

Inside Your Mind

Jag måste lära mej att se folk i ögonen.

Jag vet ju redan hur golven ser ut. Jag skulle ta och spänna fast en planka längs nacken och ryggraden en dag, en inbillningsplanka. Inte titta ner, inte vilja försvinna, aldrig. Någon dag när jag känner mej häftig. Tyvärr är det väldigt sällan jag känner mej häftig i mer än någon minut.
Det är förmodligen inget som de runtomkring mej reflekterar över, men ibland säjer någon nåt ovesäntligt, som i mina öron blir något viktigt och stort. Som får mej att reagera på hur jag är, och hur jag skulle kunna vara.
Jag är mej själv... det är bara det att inne i huvudet finns ett par olika varianter. Det finns den lilla gröna varelsen med mycket grön päls och vampyrtänder, som ägnar större delen av sin tid åt att hoppa runt och låta en massa. Det finns två mer mänskliga versioner också, och båda liknar mej.
Den ena brukar gå runt med luva på huvudet. Händerna knutna, händerna i byxfickorna, ögonen bränner små hål i marken, någonstans måste energin ta vägen. Kurar ihop sej, så mycket att försöket att vara osynlig nästan får motsatt effekt. Lyssnar, läser av omgivningen, under lugg. Världen är stor och farlig, det är bäst att inte ta några risker. Inga alls.
Den andra ser egentligen likadan ut. Bara tvärtom till sättet. Luva har man när man fryser om öronen, inte för att gömma sej för omgivningen. Lyssnar, tänker och existerar. Får man idéer ska man berätta dom. Självförtroende nog att stirra ner folk som vill bevisa motsatsen. Vänligt, men bestämt. Varför ska man vara rädd? För vad?

Och hur ska man kunna förklara att båda delarna kan ha en hel massa inflytande samtidigt? Den utåtriktade och orädda säjer något löjligt, och skrattar bort det, men den skrämda vill samtidigt bara försvinna, upplösas. Kan man vara jätteblyg och utråtriktad på samma gång? Jag tror det... jag är ju det. Utåt-Hedda kan skratta hur mycket som helst, men det är Inåt-Hedda som tar emot slagen, för Utåt-Hedda hoppar undan och klarar sej. Inåt-Hedda är van. Hon bygger murar. Murar som ingen egentligen vill ha.

Kanske är det för att jag alltid gömmer mej som andra kan bli förvånade när jag kickar ner murarna vid enstaka tillfällen? Inte fan vet jag...

Nu Metal är o-Heddigt, men alla gör vi undantag...

it starts with one thing, I don't know why
it doesn't even matter how hard I try
keep that in mind, I designed this rhyme to explain in due time
all I know; time is a valuable thing
watch it fly by as the pendulum swings
watch it count down to the end of the day
the clock ticks life away
it's so unreal, didn't look out below
watch the time go - right out the window
tried to hold on, didn't even know
wasted it all, just to watch you go
I kept everything inside, and even though I tried
it all fell apart
what it meant to me, will eventually be a memory of a time
when I tried so hard

and got so far
in the End, it doesn't even matter
I had to fall, to lose it all
but in the End, it doesn't even matter

Såhär; alltså:

?

Feberfri, just nu

Imorgon tänker jag gå till skolan. Jag orkar inte sitta hemma och glo längre. Men jag har faktiskt försökt vara duktig ärven med feber i skallen. Jag har övat på alla sceniskalåtar, gitarrläxan och försökt, verkligen försökt, göra klart den pissiga julvisan till Arkon. Att det är en komplett omöjlighet det bortser vi ifrån, jadå.

Jag hatar julen. Det är bara ett stort och väldigt löjligt frågetecken i mej där julstämningen borde sitta. Det spelar som ingen roll längre. Jag vill bara gräva ner mej framför teven, ensam med en filt och lite julgodis.
Allting är inte lika kul som det borde vara, okej.

=(

Man mår iallafall bättre av en dusch.

I övrigt är jag våldsamt uttråkad, och har av och till dåligt samvete för att jag för en gångs skull överväger att vara egoist. Visst ska man sikta högt, och visst är det inte farligt. Men man ska palla med också. Det ska hinnas med, man ska hinna med sej själv och allt annat på samma gång. Jag skulle behöva leva vissa dagar två gånger för att hinna med att både ta det lugnt och leva livet.

Politi

Igår sändes sista avsnittet av Anna Pihl. Som tur är har de gjort en till säsong, den går väl i Danmark nu kan jag tro. Jag vet inte riktigt varför jag tycker så mycket om den serien, men det kan nog vara för att huvudpersonen är en såndär riktigt duktig människa. Den pressen känner jag nog igen? Att vara duktig. Omtänksam, rolig, vänlig, lite självutplånande, helt enkelt duktig. En sån som inte riktigt kan inse sitt eget värde, inse att man är någon värd att tycka om.

Blanda en sån karaktär med en sån story och tadaa; mycket bra teveserie.

Hvad faen aer du saa bang for?

Tjejsnack v.49

Inredning

Hur skulle du beskriva din inredningsstil? Mest IKEA. Jag gillar inte när det är mörkt och murrigt. Ljusa tapeter, ljusa träslag och gärna gröna färger till. Mitt rum är ett bra exempel på det, allt är vitt, grönt, rött eller björkmönstrat.
Hur mycket pengar spenderar du på inredningsdetaljer varje månad? Inga alls. Om inte affischerna som föjler med vissa av musiktidningarna jag läser räknas. Och isåfall är det väl en hundring för tidningarna i fråga.
Mitt bästa inredningstips? Lever man i ett land med vinter, som Sverige, är ljus väldigt viktigt. Värmeljus, ljusa möbler, tyger och tapeter, vadsomhelst. Jag gillar verkligen inte artonhundratalsmurrigheten.
Vilken är den värsta inredningstabben du gjort? Jag vet inte. jag har ju bara mitt rum att klanta till, och det får väl vara nån bild jag satt på dörren eller väggen och sedan plockat ner illa kvickt.
Vad vill du helst ha till ditt hem just nu? Vet inte.. en teve kanske. Eller ett ställ till min elbas.

Join The Black Parade!

Min lilla ondskefulla, kolapapperskastande bror och jag ska på My Chemical Romance i Malmö i april. Det ni! Wannabe-emofjortisar, huka er, Humlan är på språng.

Allvarligt talat, den plattan är definitivt bland de tio bästa jag har hört i år.

I övrigt har jag feber av och till, och för mycket att göra för att hinna låssas om det. Jag får vara sjuk på lördag om det behövs, annars, icke. Och jag behöver hitta ett par vinterskor också. MIna tår tycker inte jättemycket om mej just nu. De fryser. Konstigt egentligen. Vädret är fortfarande helt knäppt. Men men, tårna går väl på hur det borde vara, inte på hur det är. De är inte så bra på att hålla sej á jour.

Och jag har fortsatt lite på projekt Austen.
Alltså, jag läser Stolthet och Fördom. Den är rolig. Men dialogen är så djäkla invecklad att jag måste läsa varje sida flera gånger, och ibland tappar jag tråden mitt i en mening. Framåt går det iallafall, tur det. Om den är svårläst framlänges vill jag inte ens tänka på hur den skulle vara baklänges.

Bakvänd stress

Det kanske låter bakvänt, men de o-stressiga jobbdagarna är tusen gånger värre än de stressiga. Då måste man göra alla de tråkiga sakerna. Plus att jag inte tycker om att stå still.

Putsa tallrikar.

Punkt.

Är du en idiot?

Eller vill du försäkra dej om att du inte är det? Klicka HÄR.

Tomtelunch

Revidering:
Dethär är dagens mest meningslösa post. Det är risgrynsgröt till lunch idag! Hade jag varit en karaktär i The Sims hade det formligen svärmat av gröna plustecken kring mitt huvud nu. Jag älskar gröt.

The Promise Läspning

I vissa låtar hör man det knappt, men i Electric Pink hör det jättemycket. Hur mycket sångaren i The Promise Ring läspar, alltså. Förövrigt var det här dagens mestmeningslösa post. Bara för att inte behöva gå till skolan riktigt än...

Samhällskunskapsprov.
Behöver väl ingen förklaring?

Explanation

Det är november. Om tre timmar är det december. Det är tio grader varmt.

Jag kräver en förklaring. Var är min snö?

But where's your heart, where's your heart?

Emotionell Pannkaka

But where's your heart, but where's your heart?

Jag tror att jag är avstängd just nu. Det finns inte så mycket i mej förutom ilska. Eller olika grader av irritation. Jag är inte lessen direkt, det är mer det att jag är ett gytter av rastlös trötthet. Oförmögen att åstadkomma, reagera, interagera. Och lite lätt asocial.

You're always crazy like that...
Handlar det om mej tro? Jag får byta synvinkel, så kanske det fungerar bättre. Jag är lite tokig, jag vet. Jag har alltid varit lite tokig. Jag gör saker som faller mej in ibland. Det känns skitbra, i säkert två sekunder. Sen ändrar världen form igen, tillbaka till det gamla vanliga frågetecknet. Vad fan är syftet? Meningen?
Vad vill jag åstadkomma, känna och uppleva i mitt liv? Vad vill jag äta till frukost i morgon bitti? Varför vill jag det?

För mycket grubbel. Det är det enda jag verkligen vet.

But where's your heart?
Vakna nu, tjejen! Vad är det du vill? Tappa inte farten precis innan det roliga börjar. Ja, vad är det jag vill? Jag kan ju inte bara drömma om världsomvälvande förändringar på det globala planet? Det gör jag inte heller. Det är bara det att jaget känns så förbannat oviktigt just nu. "Jag" är i en djävla mellanfas och vet inte vad jag vill, överhuvudtaget. Mer än att jag inte vill stanna kvar en sekund till och aldrig vill åka härifrån. På samma gång, halleluja.

För tillfället är jag nog lite lätt känslolös, hade jag både grubblat och kännt hade det blivit pannkaka av alltihop. Emotionell pannkaka.

Det jag inte fattar är att jag känner mej helt åthelvete på nästan alla plan, och jag har ett bra liv. Visst, allt är inte toppen, men jag har familj, vänner, bra betyg, saker, pengar och så vidare. Så vad i helvete är det som fattas? Något är det, det är tomt. Jag vet inte var riktigt, men det är tomt. Inuti. Utanpå. Överallt. Det är då jag skäms. Jag som har det bra och ändå inte mår så värst bra, hur kan jag gnälla? Det finns människor som inte har tak över huvudet men som ändå ler och ser det positiva med saker och ting. Den som ändå vore som dom...

Vissa saker berättar man inte. Jag kan klanta till det för mej, det är lugnt. Men det finns fler mäniskor än jag. Som tur och otur är. Och inte fan vill jag trycka på erase/rewind heller. Men ändå, det gnager.

Fan.

Aargh!

*sliter lite i håret*

Men det är meningslöst. Det är dags att bestämma sej nu, så är det bara. Problemet är bara att vad som än händer är det skrämmande. Vad fan gör man då?
Gräver ner sej och låssas som om världen bara är hittepå kanske... nej, det funkar inte.

Wake up, make a move..!

Russin

Min förmåga att göra saker är oerhört liten just nu. Jag sitter och läser, böcker eller på internet, och jag tänker jättemycket. För mycket. Grubblandet tar över, och även om jag kommer på saker när jag grubblar genomför jag dem så sällan. Det är som om allting är för stort, för svårt och det som är greppbart har slutat att spela någon roll för länge sedan.
Valfriheten har gjort mej mentalt förlamad.
Teoretiskt sett kan jag göra vadfan jag vill. Jag vet bara inte vad det är jag vill, jag vet inte vad som håller mej kvar, eller vad som får mej att vilja dra någon annanstans. Vill jag se vad som finns på andra sidan horisonten eller ligga och titta på stjärnhimlen här hemma?

Kryp i kroppen, velig, rastlös, skoltrött.
Är jag så ensam som jag tror?

Dags att börja lita på folk kanske?

if I told you this was killing me, would you stop?
För det är en bra låt.

Projektplan på det personliga planet

Jag har känt mej helt obekväm i flera veckor. Jättefrustrerande. Så nu har jag klippt mej, och för att vara jag är det kort. Inte kort som i kort, men knappt till axlarna. Så kort har jag inte haft sen jag var liten och började låta det växa ut. Back to basics, eller nåt. Och det funkade faktiskt. Känns bra.

Dessutom ska det bli roligt att höra vad alla runtomkring mej, tyckarna, tycker. Håhå jaja. Steg ett i projekt förändra mej själv är härmed avklarat. Fler steg kanske tillkommer, vad vet jag..?

Radiofällan

Jag lyssnar sällan på radio, men nån gång i somras på jobbet hörde jag en låt som jag verkligen gillade. Kom inte ihåg att ladda ner den föränn alldeles nyss bara. Håll i hatten, det är Who Knew med Pink. Hon är häftig ibland.

Tjejsnack v.48

Djur

Har du några husdjur? Ja, ett angoramarsvin som heter Virus, hon fyller sex år om knappt en månad.
Vad har du haft för husdjur? Marsvin. Virus hade en kompis innan, men hon dog för två år sedan. Och min bror hade fiskar när han var liten.
Vad hette ditt första husdjur? Compaq
Vad har du alltid velat ha för djur? Marsvin. Jag gillar dom, lagom komplicerade, och jättemysiga. Och dom låter roligt när dom kurrar och har sej.
Om du fick vara ett djur i ditt nästa liv, vad skulle du då vara? Drake. Punkt.

En helg, en dålig ursäkt och en reflektion över priset på choklad

5,5 är lika med 15,5

Eller ledig lördag och halv söndag är lika med en hel helg. Håhå jaja. Personalfest i fredags, mycket trevligt. Även om jag och farser inte kommer överens. Det är bara inte min sorts humor. Man sitter där, och visst nån grej är väl kul, men mest av allt tänkte jag "men ååååh!". Som motvikt var maten efteråt extremt god.
Hade blivit inringd för att julpynta på lördag morgon, tänkte väl att jag skulle jobba till lunch eller kanske en stund till. Jag gick hem halv åtta. Det var en rörig dag. Punkt. Jag somnade nästan bums och sov till klockan tio imorse. Mamma körde mej till jobbet och precis innan vi var framme kom jag på att jag glömt en grej så vi vände och efter att ha varit i god tid, som jag brukar, kom jag istället två minuter innan jag började. Typiskt mej. Rätt lugn dag hursomhelst och jag märkte inte av min klantighet något mer föränn jag kört hem och gått upp för alla trapporna. Någon glömde ta med sina nycklar imorse, och denna någons mamma var inte hemma. Någon ska vara i replokalen om tio minuter.

Ridå.

Tur att jag inte glömde mobilen åtminstone.

Och det än ny i-valsperiod imorgon så mina sovmorgnar är verkligen ett minne blott. Upp halv sju. Usch. Jag borde sova nu alltså. Strax. Och hur ska jag förklara för svenskaläraren att jag inte gjort uppgiften som vi har haft två veckor på oss att göra? Tanken var liksom att jag skulle gjort den i lördags, men det blev inte riktigt så. Kapitalistmonstret inuti mej vet att jag har högre timlön på jobbet än i skolan, men det är inte riktigt en ursäkt. Bara nästan. Men det duger inte, för jag är verkligen ingen kapitalist. Egentligen. Och med mitt schema är min timlön i skolan ungefär fjorton spänn.
Teoretiskt sett skulle jag ha råd med nästan en Marabou 200 grams i timmen varje timme jag är i skolan och har lektion, om jag köper dom på Willys. På Coop kostar dom en krona mer, och det är inte mycket pengar i min del av världen, men jag köper dom ändå hellre på Willys. På 150 chokladkakor blir det en CD-skiva extra. Att jag i så fall skulle ha lagt 2100 kronor på choklad låter vi vara osagt, okej.

Godnatt.

Schema

Alla som haft nöjet att gå i samma klass som jag de senaste tre åren vet nog att jag alltid suckar över mängden sovmorgnar på schemat. "Men om man hade börjat åtta och tar bort den där håltimman skulle vi kunna sluta klockan ett! Det är så segt att gå länge!" Idag känner jag mej lite tacksam för vårat schema. Jag har extremt mycket emot att cykla till skolan när det är mörkt, om det inte är becksvart och minst tre decimeter snö. Börjar man kvart över nio hinner solen åtminstone masa sej över horisonten och då slipper jag ha lamporna på i alla fall. Och mittschema är jätteväluppfostrat. Tre sovmorgnar och bara två dagar när jag gör till fyra. Wunderbar!

Hursomhelst. Det finns en förklaring till att vinterturismen i Halland är tämligen obefintlig. Ullared undantaget. Det finns tusentals människor från hela syd och mellansverige som med glädje köar i tre timmar en regnig dag i november eller december för att ta sej in i köpenskapens mecka. Lokalbefolkningen fnissar, tonåringarna tackar för helgjobben (som vad jag vet upphör rätt tvärt efter mellandagarna) och de köande människorna tar sej tillslut in genom dörrarna och får efter avslutad shopping köa ut också. Underbara julhandel.

Jag hinner spela Sims i tio minuter :)

Nitroglycerin

Jag är definitivt påväg att detonera.

Orkar. Inte. Med.

Extreme Makeover

Jag är så djävla trött på att vara duktig. Eller att framstå som duktig, för jag är inte duktig längre. Men det tar tid innan omgivningen inser det. Det börjar dra ihop sej mot en tvärvändning, fröken "jag orkar inte bry mej" ska börja bry sej. Och åt helvete med dåliga hårdagar, det blev katalysatorn på något vis. Varför inte chocka lite, jag vet ju vad jag egentligen kan, men inte gör.

Och gissa vad, solen skiner!

Jag har inte sett solen på flera dagar, överhuvudtaget. För att vara onsdag lutar dethär åt att bli en helt okej dag.

Men jag tänker ändå tvärvända. Måste snacka med Den Lille bara, och kolla runt lite. Jag ska skriva en lista, ja, det ska jag. Fast inte här. Då kanske jag tappar farten av bara farten. Oj, helvete! Jag börjar om 45 minuter och jag måste duscha..!

Eeek!
Synes, sen!

Vampyren

Lite lik Gerard i My Chemical Romance innan han färgade håret vitt. Fast med huggtänder. Så kul har jag när jag är sysslolös och dyster.

Tvivel

Hur fort kan jag falla ihop och inte vara mer än en liten, prasslande hög med skräp? Och varför ritar jag en liten vampyr med stora, sorgsna ögon längst ned på papperet...

November kan fan ta knäcken på vem som helst. Det är mörkt när jag vaknar, och nästan varje morgon slår regnet mot rutan. Om det inte gör det hänger det i luften som en olycksbådande grå matta. Basejumperväskan är min följeslagare, min stora gröna ryggsäck som jag fyller med både böcker och bekymmer. Skolan spelar egentilgen ingen roll just nu, den är bara en transitfas eller något, en sista säker utpost innan världsrymden, livet. Jag har varit konstant sen till lektionerna hela terminen, bara för att ajg vet att de fem minuterna jag riskerar att missa varken gör till eller från. Det är så otroligt få av lärarna som ens skulle inse att jag faktiskt var sen. Det märks då, när jag kliver in genom dörren, men när lektionen är slut har jag ju varit närvarande i disskussionerna och så vidare. Var hon sen?
Så känns det iallafall.

Jag vet att jag ska tänka positivt. Och jag gör det nästan jämt, men ibland tar novembertjurigheten överhanden och då måste man faktiskt få gnälla av sej lite.

Klart som fan att jag ursäktar mej för att jag är tjurig också. Så djävla typiskt mej. Jag borde göra någonting åt det, jag är så trött på att vara rädd, när jag knappt ens vet vad det är som skrämmer mej.

Motivationen tryter, hela jag går på sparlåga. jag vet om det, men jag kan inte göra någonting åt det, och jag säjer fan inget heller för det känns inte som något värt att gnälla om. Världen är påväg åt fel håll och jag deppar över att jag har tappat motivationen, hallå?
Jag vill ut och springa, men det ska jag definitivt inte. Man ska ta det lugnt i början, men jag blir tokig, jag är som en tidsinställd bomb eller jag vet inte vad.

Allt bara rasar... och ingen ser för det finns inget att se.

Hade turisterna varit kvar hade dom gått i ide

Har man överlevt en vinter på västkusten klarar man allt, nästan. Jag är inne på min artonde nu, vilket borde göra mej helt oövervinnelig. Nu ska jag ägna mej åt självdiciplin, alltså byta mina flanellpyjamasbyxor med älgar på mot kalla jeans och gå till skolan. Egentligen hade jag hellre grävt ner mej i sängen igen och fortsatt med min bok, men det kan jag inte för det är inte ens en månad kvar till slutprovet i Gemu och jag måste verkligen plugga nu.

Dessutom är det inte likt mej att skolka.
Att vilja skolka är en helt annan sak.
Men just det ja, p-r-i-o-r-i-t-e-r-i-n-g-a-r

Hurtbulle

Jag är fortfarande en hurtbulle. Ikväll har jag och lillebror sprungit. Uppför hela Tröingebergsbacken, och ända ner till Blackebergsskylten på andra sidan motorvägsbron med kulingen i ryggen. Det var inte så hemskt. Biten tillbaka över bron fram till träden och bebyggelsen var däremot en plåga. Lika gött som det är med kuling i ryggen, lika hemsk är den i ansiktet. Ner på cykelbanan, förbi fotbollsplanen eller vad det nu är, och upp till kiosken. Hurtbulle nummer ett (Oscar) sprang uppför Platåvägen tre gånger, jag sprang upp där en gång. Det räckte. Sen hem i regnet till varm choklad och min favoritteveserie, Anna Pihl.

Varför gör danskarna så bra teve?

Hmm ja...

Imorgon har jag väl träningsvärk i vaderna, igen... men det är liksom meningen.

Konsten att spatsera

Att spatsera är en konst som oftast utövas av femtioplussare. Själv är jag en sjuttonplussare som har fått en rejäl överdos av spatserande människor det senaste halvåret. Jag har full förståelse för att man gärna spatserar när man är på restaurang en söndag, med eftertänksamma fotsteg och ögonen fästa på konsten högt uppe på väggarna. (Samma konst som det tog mej sex veckor att upptäcka eftersom jag definitivt inte ägnar mej åt spatserande, snarare den motsatta konsten "hur fort kan jag gå innan jag börjar springa".)
Fine, spatsera, det är trevligt. Men spatsera inte framför mej när jag bär fyra tunga tallrikar med Dagens Rätt som bränner genom porslinet och därmed skållar mina armar. Och om man nödvändigtvis gör det ändå, så snälla, snälla, reagera på ett försynt "ursäkta mej".

Alltså, idag har vart en abnormt seg jobbdag, det är därför jag ens har ork att blogga om den. Inget har tatt slut, eller ens varit i närheten. Wow! Eller jo, Dagens tog slut men det är faktiskt meningen. Femtioplussare gillar potatisgratäng.

Andetag

Jag klarade inte av att sitta still längre. Rastlösheten kröp som ilskna pissmyror i hela mej. Så trött på att bara säja saker och aldrig göra något verkligt av mina planer. På med underställ, tröjor och gympaskor, ta mp3n och ut i mörkret. Fötterna på hon som aldrig gillat att springa stampade sej sakta uppför Tröingebergsbacken. Regnet gjorde ingenting, det var bara skönt och svalkande. November är varm i år...

Nio kilometer blev det, på förtio minuter lite drygt. Jag som trodde att min kondis var nere på noll. Nästa vecka ska jag springa slingan jag sprang på högstadiet bara för att se om den är så jobbig som jag minns den, eller om jag kan springa den på under mitt gamla rekord. Som föressten är två komma två kilometer på 10,35. Det komiska är att jag springer nästan lika fort nu, men då tränade och tävlade jag i cykling och vad gör jag nu? Jag cyklar inte ens till jobbet på helgerna för det är mörkt, och skolgympan slutade förra terminen. Men whatever.. får jag kondition av att gå med en massa tallrikar? Det verkar otroligt. Jag är väl bara lättränad.

Men det är skönt, ned rätt musik i lurarna går det mesta faktiskt. Och när jag springer för mej själv och för min egen skull är det så oändligt mycket lättare att hålla ett jämnt och lagom tempo. Vilket i sin tur leder till att jag inte blir för trött och börjar gå, som leder till jämn förbränning, och så vidare. Åh, vad jag är duktig.

Men det viktiga är nog att jag mår bra som fan, och jag har inte sovit så bra som i går natt på länge. Kom hem från dagens runda för en timme sen, drygt och även om benen var slitna idag så orkade jag drygt sju kilometer i duggregnet.
Jag var faktiskt förtjänt av ett stort glas oboy.

Msn knepar och mitt liv är platt (eller?)

Jag vet inte, men det känns som om jag väldigt sällan har något roligt att berätta om vad jag gör. Det kan bero på flera olika faktorer.

Ett: Min lillebror lusläser min blogg så om det händer något pinsamt/hemligt kan jag inte skriva det för då får jag höra det tiotusen gånger och räkna med att alla andra också får höra.
Två: Jag tycker inte att det jag gör går att skriva om så det verkar roligt eftersom det jag gör väldigt sällan är roligt.
Tre: Jag har fastnat i en massa rutiner. Rutiner är mycket, men roliga är dom då inte.

Alla tre alternativen är faktiskt mer eller mindre realistiska, tänka sej. Jag undrar om min fantasi har gått i pension...?
Men allvarligt talat, försök skriva något intressant om mina skoldagar/jobbdagar utan att trassla in sej i internskämt eller "fan vad mitt liv är trist"-ångest.

Och som grädde på moset har msn gett upp för sista gången. Det komiska är att Lunarstorms sms-remsa är helt täckt av "Fan, msn suger!"-meddelanden som omväxling. Jag menar, vi vet att Danny åkte ur Idol, att emos är lipsillar och att man kan adda nästan vemsomhelst på msn. Så tack, msn för omväxlingen. Var det tvunget att knepa just nu?!

Morr.

Noll Motivation

Vissa ansikten ser man nästan varje dag i tre, fyra år och sen ser man dom aldrig mer. Ibland gör det ingenting alls. Andra saknar man. Vissa fortsätter man att se. Det är väl tur.

Grattis till körkortet kompis, nu kan du verkligen göra vad du vill. Åka till Sibirien om andan faller på, men det borde den inte göra. Det är väldigt kallt i Sibirien såhär års. Åk dit på sommaren istället, eller inte alls.

Mamma undrade om alla mina dagar nuförtiden är "helt okej"-dagar, varken upp eller ner. Tyvärr är det nog så. Och jag är tvär i skolan utan att veta varför egentligen. Läxförhöret på samhällskunskapen idag kom som en chock, jag hade helt glömt bort att plugga. Jag glömmer allt nuförtiden. Eller inte allt, men allt som förefaller vara mindre viktigt. Läxor och sånt. Jag är bara så djävla trött på dethär. Motivationen trillade just ner i en tio meter djup brunn och planerar inte att komma upp på denna sidan nyår. Visserligen är det bara knappt två månader dit, men det är inte bra. Jag behöver lite fajt, jag behöver komma igång igen jag är så trött på att allting går på halvfart hela tiden. Och samtidigt tänker jag att, nej, jag orkar inte börja på svenskauppgiften. Jane Austen eller Robert Louis Stevenson, det är frågan. Austen blir det nog. För Skattkammarplaneten är bra, men jag har inte läst boken. Apropå böcker, jag ahr börjat läsa om mina Eddingsböcker igen. Femtonde gången eller något sånt.

Vart tog all glöd vägen? Jag som aldrig skulle sluta brinna, nu sitter jag här och är ett enda stort frågetecken. Fanfanfan!

Det är inte läskigt att svara i telefon. Att ringa däremot...

What happens next?

Jag börjar som sagt fundera på vad som händer sedan. Förhoppningsvis kommer jag att ägna även nästa sommar åt intensivt tallriksbärande, och förhoppningsvis vara lite mer på stranden också. Men vad händer sedan? Nästa augusti?

Stannar jag kvar i stan fast det känns som om alla som håller mej kvar här flyr för vinden? Jobba i fjällen, det vore fint. För journaliststudier utomlands känns fortfarande oerhört avlägset. Även om det är dit jag helst vill just nu. Kanske borde plugga lite mediaämnen först isåfall...
Vissa saker vill jag göra, det handlar bara om att åstadkomma dom också. Jag rankar för en gångs skull...

1. Lära mej surfa (det ska jag)
   
2. Vara i alperna/fjällen en vinter
3. Plugga journalism utomlands
4. Försöka rädda världen, iallafall litegrann.
   

Bohemian Rhapsody

Alla har vi vår egen låt, själv snickrar jag fortfarande på min. Jag vet precis hur jag vill att den ska låta, och vilka instrument det ska vara. Om man tar en del Angels & Airwaves, en del Coldplay och en del allt annat, samt kryddar med en gnutta "vad händer sen"-rädsla, då har man vad jag vill att det ska bli.

Det är så enkelt att det blir helt komplext. Stå på bryggan en kväll i augusti, ungefär klockan sju, kanske lite senare. Havet börjar lägga sej och alla turister har vänt hemåt mot grillar och kortspel. Ungarna som alltid kommer bada i timmar, de bofasta som bor här även på vintern när vinden äter sönder ansiktet på dej, de springer förbi dej, rakt ut i ingenting, för att landa i sensommarvattnet en sekund senare. Stå där på kanten av bryggan och titta in mot land, ner i vattnet. Hur kallt är det? Termometern stod på 24.7 men man vet aldrig, och det kanske ligger en gammal elak brännmanet på bottnen.
Men det hade du nog sett, vattnet är så klart i augusti. Räkna räfflorna på sandbottnen.
Du är arton år och hela världen och hela havet ligger framför dina fötter. Men vad händer när du hoppar? Rakt ut i ingenstans. Är vattnet iskallt när du landar? När kommer du upp till ytan igen? Varför ens hoppa, solen värmer fortfarande och du har ingen brådska. Cykeln står där den står och vem behöver äta? När man är ung kan man leva på sol, salt och vattenmelon.

Ta vara på dethär, tänker du. Snart är det höst igen och då slår vågorna höga och att gå på bryggan blir en lek med döden, eller åtminstone med kallt havsvatten. Spara sekunderna, solbrännan och värmen i nacken innan du hoppar, lägg dem på disketten längst in i hjärteroten. Man vet aldrig när man behöver minnen.

Du vänder om och går sakta inåt en bit, till nästa stege. Vänder om, solen i ögonen, där är luckan i staketet. Barfotafötter mot solvarmt trä och tre andetag senare är du i tomma luften. En egen liten enhet, en jordnära asteroid påväg att kraschlanda i verkligheten. Glöm aldrig att du svävar fritt, även med fötterna på jorden, ditt liv är det enda du har.

Det finaste jag vet; Skrea Strand domdär sommarkvällarna. Solbränna, salt i håret och en helt oförklarlig stillsammhet.

Tjejsnack v.46

Fikadags

Hur ofta går du på café? Inte så ofta, kanske någon gång i månaden. Ränkas mjukglass på Donken?
Vad köper du oftast när du fikar? Kanelbulle eller chokladboll, jag är lite traditionalist av mej. Brukar dricka saft, läsk eller varm choklad till beroende på om det är sommar eller vinter.
Favoritcaféet? Falkmanska här i Falkenberg. Annars är Muggen på Södermalm inte helt fel heller. Dom har fina tekoppar.
Vad föredrar du; kaffe, te eller varm choklad? Varm choklad alla gånger. Kaffe är inte alls gott, och jag får magknip av te så valet är enkelt. Dessutom blir man glad i magen av choklad.
Hur mycket pengar lägger du på att fika i månaden? Inte mycket, en femtiolapp kanske. Lite mer ibland. jag vet faktiskt inte.

*

Fars Dag

-Vad har du köpt till din pappa då?

-Ingenting, min pappa tycker inte om amerikaniserade påhittedagar säjer han. Han har inte ens teve längre för han tycker att digitalteve är fånigt. Han är bara sån.

-Okej...?

Bekännelse

Vet du, det finns en massa saker som jag vill säja. Små finurligheter som jag minns och sparar på tills att rätt tillfälle dyker upp, jag hoppas att det gör det iallafall. För det skulle kunna bli så bra. Jag som alltid har sprungit åt andra hållet alltid. Nu gjorde jag det igen, men det var rätt. Eller det vet jag ju inte, men det kändes rätt.

Inga getter här inte.

För att de är så otroligt bra:

• Lisa Miskovsky - Back To Stoneberry Road
• My Chemical Romance - The End.
• Amber Pacific - If I Fall
• Coldplay - Fix You
• Jimmy Eat World - Drugs Or Me
• Håkan Hellström - Minnen Av Aprilhimlen
  

En lagom speciell nobody

Jag har kännt mej sådär rastlöst pms-ig i flera dagar nu. Otålig, ensam och allmänt misslyckad. I onsdags ville jag färga håret svart. Det gjorde jag inte, jag la mej på sängen istället och slog hårt i kudden. Rakt på Bamseörngottet, han är ju så snäll så han tog säkert inte illa upp. Världens snällaste björn.
Ville ut och springa, men inte fan springer man runt på Vindilen/Sloa ensam mitt i novembernatten. Inte ens jag.

Ligga raklång på mattan klockan ett på natten tills jag fryser för mycket. Varför då? För att det ändå inte spelar någon roll.

Jag trivs på nätterna. Jag som är morgonmänniska deluxe. Det finns en gatlampa på gården, och den tillsammans med månskenet lyser upp tillräckligt för att jag ska kunna se mej själv i spegeln. Då ser jag mej själv, och då är jag allt. Bara ett suddigt ansikte i mörkret, lika suddigt som det jag ser i skolans glasdörrar, fast med ögon. Och kanske en aning självförtroende. Just då är jag den vackraste i världen, men när solen går upp eller lamporna tänds slungas jag tillbaka in i verkligheten.

Som en lagom speciell nobody.
Vem är jag?

Psykotraumatiska Barndomsminnen

Eftersom julpyssel, påskpyssel och i-största-allmänhetpyssel är mer regel än undantag i det svenska skolsystemet är det nog inte bara jag som hittar en mängd mer eller mindre otäcka barndomsminnen i lådan med julsaker. När jag var lite yngre ställde jag fram allihop, även de allra läskigaste och fulaste. Annars var det synd om dom som blev kvar i lådan.

I år ska jag ha ett julpynt. Bara ett.

En snökula från Lagerhaus med en arg tomte och hans vänner i. Den står redan framme och vänjer sej litegrann.

(Jag tycker fortfarande synd om ensamma makaroner, för det är synd om ensamma makaroner. Punkt.)

Mer grubbel

Jag försöker verkligen skaka av mej dendär känslan, men det går inte. Fånigt, men det gör inte så mycket.

Skrivstum

Varför?

Varför hittar jag inte ord? Jag som alltid har så lätt för att skriva, jag som är blyg och impulsiv på samma gång. Blir sittande och stirrar dumt på skärmen med en klump i magen. För jag vill kanske för mycket. Och kan inte säja ett ljud, skriva ett ljud.

Äsch.

Du.

En gång till.

Tömning av hjärnan

Någonting händer. Längst inne i hjärnan sitter ett litet ensamt djur och tjuter. Ibland tar det semester, men inte för tillfället som det verkar.

Jag vet inte varför, men att springa åt varsitt håll kan vara logiskt på ett hemskt ologiskt vis. Märkte du det? Jag vände mej om och det var lite komiskt.
Jag tycker om att åka bil. Ibland. Igår var det definitivt bra. Jag behövde tömma skallen. Allting har varit mystiskt på sistone, men nu börjar det klarna i huvudet igen.

Jag som alltid har trott att jag har varit ganska värdelös. Det är jag nog inte egentligen.

Nu skiter jag i dethär, jag kommer ingen vart ändå.

Pussgodnatt!

Knet

Jag har haft min Kent-period. Den gick över ungefär samtidigt som Jimmy Eat World gjorde entré. Men även om jag inte klarar mer än tre låtar om dagen eller så, så är 747 en av de mest episka djävla låtarna jag har hört. Den är som en tunnel utan slut, den bara fortsätter, som en evig berg-och-dalbana. Den faller inte ihop i en pinsam liten hög någonstans, den är bara rysningar från första tonen till sista. Jocke Berg ska ha cred för det. Ibland blir Kent så överpretentiösa at de tappar farten helt men jag bryr mej inte. Dom kan lägga ner imorgon. För den perfekta låten är redan gjord. Det vet vi.

Det vet nog dom med.

Och därmed inte sagt att Kent är dåliga, inte alls. Det är bara det att om man föräter sej är man föräten. Då blir det små portioner ett tag framöver.

Miljömedvetenhet for Dummies:

Växthuseffekten är på allvar. Punkt. När till och med Aftonbladet kampanjar är det nåt som verkligen håller på att gå snett. Sänk inomhusvärmen eller nåt, jag har hellre en extra tröja på mej nu, än en ny istid om hundra år.

• Ska du gå hemifrån? Släck lamporna efter dej, stäng av datorn och teven. Standbylägen är energislukare.
• Sverige har bra kollektivtrafik. Använd den. Eller cykla. Bor man inom en halvmil från vart man planerar att ta sej (skolan, jobbet etc) är bil en överdrift. Det tar en kvart, max, att cykla. Är vädret för djävligt, och bussarna inte går dit du ska? Kolla om ni kan samåka, då får man dessutom sällskap, och delar på bensinkostnaderna.
  
• Åk tåg istället för att flyga om det är möjligt, vilket det oftast är. Jag bor i Falkenberg. Ska jag flyga från Halmstad eller Göteborg till Stockholm tar det först 40 minuter i bil till Halmstad eller en och en halv timme i bil till Landvetter. Sen väntetiden på flygplatsen, minst 40 minuter till, en timmas flygtid till Arlanda och efter det flygbuss eller tåg till Stockholm. Restiden blir nånstans mellan 3,5 och 5 timmar. Tåg mellan Falkenberg och Stockholm med byte i Götet tar fyra timmar och 20 minuter. Och tågen går på miljövänlig el.
• Skaffa tygkassar i mataffären. Plastkassar är ungefär lika häftigt som åttiotalets neonfärger och pudelfrillor. Inte, alltså.
• Källsortera. Papper för sej, plastflaskor och läskburkar till återvinningen och matrester och snytepapper i soppåsen. Det är inte svårt. Man behöver en papperskasse att lägga pappersåtervinningen i (och då kan man slänga påsen och slipper plocka ur och tömma) och något att bära burkarna och flaskorna till återvinningsstationen i. Kanske de miljövänliga tygpåsarna kan funka?
  

...men i förhållande till min skostorlek är min hjärna helt enorm.

- Jag har väldigt korta armar i förhållande till hur lång jag är. Det är för att jag har så små fötter. Jag är lite oproportionerlig av mej.

När någon slår en på fingrarna gör det ont och då släpper man det man höll i...

är det så fel att vilja stanna kvar?
det handlar om att våga växa upp, att släppa tag
livet är magiskt, inte mekaniskt
jag kan inte trycka på stopp och rewind

. . .

...domdär låtarna...

• Coldplay - Fix You "Lights will guide you home, and ignite your bones. And I will try to fix you"
• Early To Bed - Without You "So carry on, my world will fall. Without you. So tear down stars, the sky will cry. Without you."
• My Chemical Romance - The Sharpest Lives "Give me a shout to remember, and you can take all the pain away from me..."
• Coheed & Cambria - Wake Up "I'll do anything for you. Kill anyone for you. So leave yourself intact, 'cause I will be coming back."
• Jimmy Eat World - My Sundown "I've said my goodbyes, this is my sundown. I'm gonna be so much more than this."

I surrender to the sound of drums and... nähä?!

Ibland är även jag en riktig sucker för söta poplåtar. She Will Be Loved, tillexempel. Men den är speciell så egentligen är jag inte töntig, eller mainstream. Just den radiohiten är fin, och häftig. Egentligen. (Jag försöker bara intala mej själv att jag är annorlunda och speciell. Jag med.)

tap on my window, knock on my door
I want to make you feel beautiful
I know I tend to get so insecure
it doesn't matter anymore

it's not always rainbows and butterflies
it's compromises that moves us along
my heart is full and my door's always open
you can come anytime you want

I don't mind spending every day
out on your corner in the pouring rain...

Det kan vara vädret, men vafan. Mej gillar. Precis som jag gillar Angels & Airwaves även om Tom DeLonge är galen och förmodligen scientolog eller nåt. Damn, jag försöker verkligen komma fram till någonting här men det går inte. Jag trasslar in mej.
Jag kan bara inte släppa det. Ögonen. Det kändes som om det var verkligt. Var det det? Eller var det mörkret, och att det var kallt?

Snälla!

Varbergs Station

Usch, jag orkar inte sitta på en buss i femtio minuter dit, och lika länge hem. Fast fackeltåg på Kristallnatten är viktigt. Men... ändå. Femtio minuter.

Skogstorp
Automobilen
Morup
Munkagård
Tvååker
Södra Näs
Varberg

För att inte tala om att bussjäkeln är i Varberg redan tjugo över fem. Så jag ska döda förtio minuter på stationen, och det vet jag sedan innan att det inte går. Jaja. Kanske slår en pling, kanske. Bara för att det glimrade.

Ibland tycker jag om min lillebror

"Det känns så konstigt, ingenting kommer att bli som det var. Alla är äldre, och kanske inte ens stannar kvar i stan. Jag börjar inse nu, att inget varar för evigt, även om man vill. Tack för att du skriver som du gör, kära syster. För mej kommer du alltid att vara en Snusmumrik...!"

Stormumrik menar jag!

Mästerdetektiven Blomkvist

När jag var liten var somrarna så självklara och okomplicerade. Vi låg alltid på samma ställe på stranden och åkte ner dit tidigt med en hel kasse full med hinkar och spadar. Allt eftersom dök dom andra upp. Kompisarna, och deras föräldrar som var kompisar med mina föräldrar. En hel koloni med filtar, brassestorlar och kaksmulor. De som var året äldre, som jag alltid sett upp till, alltid kommer se upp till. De kom på lekar, och vi andra följde efter, om vi fick. De jämnåriga och lite yngre som var som jag, fast lite modigare. Och småsyskonen.
Vi badade. I timmar om det var varmt, och manetfritt. Naveldjupt var ett väldigt kännt begrepp, tillsammans med första och andra reveln. Revlarna var där det blev grundare igen, för att så fort man passerat det grundaste bli djupare och oftast rejält mycket kallare. Vi byggde fördämningar i dagvattenutloppet, och fördämningar nedanför fördämningarna om de skulle gå sönder. Hoppade från klitterna fast man inte fick. Vi skulle fika samtidigt, gå till bryggan samtidigt, gå och köpa glass samtidigt. Och det var aldrig ensamt. Vi var så många.

Vi firade midsommar tillsammans, allihopa. Sill, kassler eller köttbullar. De där perfekta åren, när de yngsta blivit gamla nog att kunna vara med i de äldres lekar och de äldsta fortfarande var små nog för att leka var nog de bästa midsommrar jag haft. Vi lekte någon omgjord variant av Röda Vita Rosen hos Jönssons, och kring pulkabacken. Stormumrikar och Midsommarkransar och allt vad det var. Förr eller senare blev även midsommarkvällarna mörkare och Disneyfilmerna kom fram. Trängsel i soffan och de två som alltid somnade somnade nästan direkt.

Nuförtiden är midsommar en helt annan sak. Inte sämre, kanske, bara annorlunda. Först sill och sånt, sen fyllestråket nere vid stranden. Det gör mej inte så mycket, för även om det är länge sedan nu så finns vännerna kvar. Äldre, inte lika nära, men dom är där. Det är sånt som händer, man växer upp. Försvinner, och när man kommer tillbaks har Legot och Bamsetidningarna bytts mot elgitarr och helgjobb.

Jag ville alltid vara som Eva-Lotta i Kalle Blomkvistfilmerna. En pojkflicka, som inte var rädd för nåt. Jag blev kanske det tillslut, men då hade vi slutat leka Röda Vita Rosen för längesedan. Sånt händer. Jag får hitta nåt nytt att bli. Någon annan att vilja vara som. Eller så är jag mej själv, det är det jag är bäst på.

Kalle Blomkvist och en mycket hoppig hund

Kom precis hem från Lidde. Den tjejen har universums spralligaste hund, alla kategorier. Och eftersom hundar som hoppar är lite läskiga gick vi ut med honom för att han skulle lugna ner sej. Det tog väl en och en halv timme på stranden eller nåt, men vem bryr sej. Solen sken och det var nån enstaka plusgrad. Hunden badade. Det gjorde inte vi.
Hem till varm choklad och Kalle Blomkvist.

Hunden somnade.

Han heter föressten Caspar.

En väldigt bra dag faktiskt. Och jag fryser inte, inte ett dugg. Mmmm!

...men här inne är det vår.

Lika genomfrusen som jag är utanpå, lika varm är jag inuti. Mobilen frös den med, den ligger i en vante vid ett element och tinar upp lite, och jag undrar om rosorna klarar sej. Morgondagen får förtälja det. Fem minusgrader är hursomhelst iskallt nog när man knatar runt i Vans.
Farväl Falkenberg, underlig men bra film. Holgers skägg sammanfattar det hela ganska bra. Det är läskigt, för när jag ser staden på film ser den så liten ut. Så liten som den kanske egentligen är, men som jag inte förstår. Och här och var syntes ansikten man känner igen. Kalis, Ratkid och en frontsideflip.

Jag skulle kunna drunkna.
På ett positivt vis.
Förklaring kommer väl någon gång, antar jag. Men inte just nu.

Det är faktiskt varmt.

Bugger

Bokstavsstorlekarna djävlas med mej.
Pffft....

Frågetecken?

För två månader sedan, ungefär, hade jag två singelföräldrar.
Det har jag inte längre.

Men det är knepigt ändå.
Bara för att saker och ting ändras försvinner inte frågetecknen. Dom bara flyttar på sej och ändrar kanske färg. Men dom finns kvar. Ibland tror jag att jag fötts i fel stjärntecken. Jag borde inte vara Våg, jag borde vara Frågetecken. Fast vågen är nog så nära frågetecknet man kan komma, rent astrologiskt alltså. Och jag gör om samma misstag ännu en gång.

Inte.
Lyssna.
På.
Håkan.
Ensamma.
Kvällar.

Pucko.

Skyll mej själv, inget händer här... så fan heller. Det händer massor av saker, till och med i lilla Falkenberg. Det är bara det att jag aldrig lyckas lägga märke till dom. Jag är så inne i min egen lilla funderarvärld att verkligheten bara susar förbi, och när jag väl märker att den gjort det har den passerat för länge länge sedan. Det är inte det att jag flyr verkligheten, det gör jag bara ibland, det är mer det att jag stannar och förundras och filurar lite för länge och för ofta och då måste jag springa ifatt den sen.

Imorgon ska jag till Varberg. Äntligen!

Men jag grubblar ändå över var vi ska fira jul i år. Allting lyckas eliminera sej självt eftersom frågetecknena flyttar på sej. Äsch.