Free Hugs

Inte ofta jag hittar filmer på YouTube som gör mej helt varm och bubblig i magen. Det är så skönt att veta att folk faktiskt försöker sprida lite glädje, och alla behöver väl en kram då och då.

Free Hugs!

Farväl Falkenberg?

Och vad var det jag hade tänkt skriva, det minns jag inte. Det var nog inget viktigt. Jag skulle lägga in en bild, eftersom digitalkameran har vaknat till liv igen. Det ska jag, ja det ska jag. Jag har energi. Och så vidare, och jag har inte kollat klart på Skruva Den Som Beckham och jag tror att jag ska göra det strax. Och lägg märke till de fina gröna rubrikbokstäverna, tack ännu en gång.

Tillbaka Till Framtiden Ett

Hej Grubblaren! Vi har verkligen saknat dej (under de tre och en halv minuterna som du inte ockupperade min hjärna alltså), har du haft det bra?

jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket


Det är bara så. Aaaaargh!
Kom just att tänka på en några dagar gammal konversation som inte ska återges här av diverse olika skäl* och den stämmer fan nästan överallt. Jag borde bygga en tidsmaskin eller något, tvåtusentalet är fanimej helt outhärdligt. Femtiotalet var nog inte så tokigt, bra musik, fina klänningar och folkparksdans. Slå mej i huvudet, hur skulle jag klara mej utan min skateboard och min musik? Fast jag skulle kunna bli som Marty McFly, men tjej, och inte riktigt lika galen i Van Halen.

Har My Chemical Romance lyssnat för mycket på Queen? Det är inte bara Welcome To The Black Parade som är inspirerad, det är snarare hela plattan. Och The Sharpest Lives är lätt bästa spåret hittills. Just nu iallafall, ni vet hur det är, jag bytar favoritlåtar minst lika ofta som jag bytar humör.

Dags för en bit tacopaj.

* Nej, inte det skälet.

Photogenique?

Kameran fungerar igen. Äntligen.

Så..

Time slipping through my fingers...

Jag har fått en överdos på folk tror jag. Efter en vecka först i Stockholm och sen på jobbet är den sociala delen av min hjärna lika spänstig som en urvriden disktrasa. Så idag gör jag ingenting. Nästan.
Jag har plockat upp saker från golvet i mitt rum, för jag kom inte fram till elgitarren.
Jag har ätit makaroner, och druckit Oboj. (Inte samtidigt, det hade varit tämligen äckligt. Ketchup + choklad, burr!)
Jag har konstaterat att jag borde damma och dammsuga. Jag kanske gör det, troligen inte.
Jag har glott på en dataskärm.

Fast det är nog nödvändigt. Jag orkar inte vara social idag helt enkelt, men jag blir nog så illa tvungen, för min far vill ha med mej och bror på bio. Det är nu ingen större uppoffring och det är inte än. Jag hinner slappa några timmar till först. Och kanske kolla på Sjunde Himlen, bara för att befästa min position som extremt slö person?

Jag vill ha en röd luvtröja.
Och bara en gnutta mod.

Big Big World

Världen är liten... Falkenberg är litet. Och det bekymrar mej ibland. Men jag ska inte säja någonting, för då kan jag lika gärna packa mina väskor och flytta härifrån, det hoppas jag att du förstår. Man kan inte få allt nämligen. Och jag har bestämt mej för vad jag vill ha.
Alltså vad jag vill försöka få.
Sen får vi se hur det går.

Allt handlar, som vanligt, om att släppa kontrollen.

Allt handlar, som vanligt om att jag inte vill släppa föränn jag vet att jag kommer landa någorlunda mjukt.
Och att jag är hemlighetsfull.

Dags att äta något...

The Art Of Drowning

Jag har fått en ny bräda i födelsedagspresent. Mycket bra, för min gamla var lite fyrkantig. Tyvärr har jag inte kunnat provåka den än, för det har regnat/varit mulet precis hela tiden jag har varit i Stockholm. Hoppas att det blir bättre väder snart, eller att det är bra väder hemma imorgon. Annars kanske man kan få smygåka Frysen lite när det nu var vi skulle dit på studiebesök. Onsdag? Jaja, det löser sej nog.

Nu ska jag duscha och sen packa och ut på stan. Stockholm är fortfarande brutalt häftigt, igår var vi nere i SoFo, jag yrade runt på PetSounds hur länge som helst. Snacka om skön skivbutik. Otroligt laid-back, alla bara står och letar i skivraderna, ingen storstadshets här inte. Min indiekompis skulle nog drunkna helt där, fast jag hade gärna sett lite mer pop-punk och sånt. Iallafall, fyra skivköp so far:

• Death Cab - Transatlanticism
• TBS - Where You Want To Be
• Thrills - So Much For The City
• AFI - The Art Of Drowning

Omslaget på AFI-skivan är för övrigt ett rejält mysterium. Någon som har sett omslagen till Decemberunderground och Sing the Sorrow? Dom är minimalistiskt spöksnygga. Art of Drowning ser ut som jag vet inte vad, korsat med rejält mycket Hallowe'en. Hur kan så snygg musik ha ett så fult skivomslag? Yo no comprendo! Som tur är är det bra musik. Mycket.

Svisch!

Humlan i stora världen

Eller i stora staden, vilket som.

Här finns allt. Cykelbudet som förmodligen hellre hade kört Tour de France men som aldrig orkade ända fram. De tre fjortisarna täckta av kajal, knappar och palestinasjalar. Identiska och åh så alternatiiiiva. Grönsaker i saluhallarna, det är verkligare grönsaker än dom som finns på Willys hemma i västkusthålan. Fiket halvvägs upp på Söders höjder där man ser rakt in på kontoret mittemot. Mannen som jobbar där har bara gröna pärmar i bokhyllan, det kan vara ett tecken på någon mystisk mani. Tusentals nertrampade tuggummin, söndersnackade åsikter och den fantastiska lukten i tunnelbanan (men inte på blåa linjen, den är fräsch).

Anyhow: När jag och moster går genom Sturegallerian (och det är verkligen inte min sida av stan!) känner jag att även om världen säjer att det är tvärtemot, så är min väldigt randiga mössa från HM tusen gånger häftigare än alla Lacosteskor på Tures. Om någon därinne råkade se min mössa istället för en av alla karriärister som trängs där och tänkte "vilken hemsk mössa" skulle det vara en seger i sej. Det är bara att inse, en skitunge från en pyttestad på västkusten är häftigare än hela Stureplan, Svampen inkluderad.

Note To Self

in case you failed to notice
in case you failed to see
this is my heart bleeding before you
this is me down on my knees
and these foolish games are tearing me apart

Estocolmo

Imorgon åker jag till Den Knugliga Hufvudstaden, fast först ska jag till mormor i Uppsala. Det ska bli så skönt, jag behöver se något annat än Falkenberg, då kanske jag slutar grubbla. Och sen kommer jag hem, tvättar och åker igen.. fast med klassen. Det ska bli lite spännande. Men inga gitarrer på bussen, för då är det Wonderwall hela vägen och det pallar man icke.

Nu ska jag bränna en skiva med The Promise Ring.

Hörs väl om en vecka eller två?

Utsidan

Jag har bytt färg. På bloggen alltså. Jag tyckte att vitt kändes lite bättre, jag har haft svart i snart ett år. Omväxling förnöjer.

Om någon vet hur man fixar andra färger på rubrikerna och så så vill jag gärna veta, för jag fattar ingenting.

Någon är glad, hon fick en stärkare i födelsedagspresent!

Olyckligt sjuk

Igår kände jag mej olyckligt kär. Idag är jag olyckligt sjuk. Jag är helt hundra på vem det är som har smittat mej, för jag tog en halv klunk öl ur hans burk i lördags. Och en annan kompis som rökte samma vattenpipa börjar också bli dålig. Hmm, ja... snart är väl halva klassen sjuk om jag funderar lite. På vilka som var ute i lördags alltså.

Men så jäkla duktigt av mej då, feber och hysteriskt mycket ont i halsen, och jag fyller år och ska ha släkten här. För en halv klunk öl. Meningslöst.
Jaja, i värsta fall får jag väl däcka i feber imorgon, för jag ska vara pigg på torsdag när jag drar till släkten norröver. Fattas bara annat. Nu har jag en känsla av att det är en massa saker jag borde göra. jag ska plocka undan på mitt rum, för gitarrer och kusinbarn är en rätt dålig kombination. Och hänga undan jackorna i hallen och lägga undan kläder och allt vad det var. Jag har inte tid att vara sjuk, jag tänker fylla år färdigt först. Jaja.
Vi får se hur det blir med det.

[The Kids Aren't Alright - The Offspring]

Hedda, hon blir nog aldrig stor...

Jag är olyckligt kär.

I livet.
Det känns som om det aldrig blir som jag vill att det ska vara, och att jag inte kan göra någonting åt det heller. Jag vill inte vara kvar här, men samtidigt finns det ingen annanstans där jag trivs så bra. Det här är min asfalt, mina kullerstenar, klätterträd och barndom. Och jag kommer aldrig att släppa taget helt, även om jakten på mej själv, äventyren och kärleken kanske får mej att försvinna ett tag. Jag är en eskapist med separationsångest, hon som drömmer sej bort i fantasyböcker men inte vågar hoppa själv.
Jag är ett krumelurbarn.
En kompis mamma hade sagt det, att Hedda hon blir nog aldrig stor, hon kommer alltid att vara lite barn. Det är så. Jag har så mycket drömmar och underliga idéer, små iakttagelser och teorier. Jag kan skratta åt sånt som är så lite roligt att ingen egentligen förstår. Jag är ett krumelurpiller, krumelurbarn.

En liten lista såhär på artonårsaftonen:

• Amélie från Montmartre, för att ingenstans är kärleken lika krånglig, självklar och busig som i den filmen.
  
• Nothing Feels Good, för att jag verkligen känner igen mej. Läs den, eller kanske inte... emonörderi på hög nivå.
  
• All musik, musik är det enda språk som alla människor kan förstå.
  
• Universum, för att det är vackert
• Sagan om Belgarion, för att fantasin är gränslös och ingen kan stjäla den

Och min önskan kvarstår: Krama någon som du inte brukar krama och le mot främlingar, världen behöver glädje!

Den 6574:de dagen av mitt liv nalkas

Så.
Nu släpper vi "dethär". Det gör ingen nytta alls och jag ska inte grubbla och älta något mer. Fast det kommer jag göra, men jag ska inte skriva om det för hur kul är det att läsa grubblerier om huruvida man ska grubbla eller inte. En sista gång bara:

Fanfanfan

Färdigt.

Jag var inte duktig idag, man ska inte skippa lektioner, men ibland mår man bra av att stå högst upp i trapphallen och konstatera att man ser bort till havet, över Tröingeberg och så vidare. Hade det varit fönster på alla sidor hade man kunnat se bort till Glommen. Den här stan kan konsten att dra ner mej på bottnen, men den är ganska dålig på att dra upp mej igen. Det får jag klara på egen hand.

Imorgon fyller jag år. Jaha..?
Trevligt, typ. Men jag orkar inte stressa upp mej längre. Arton år. Jaha.
Det är bara ännu en dag.

Den sextusenfemhundrasjuttiofjärde.
Aj, det är mycket. 6574. Känn på den ni.
Ouch...

Jag vill ha ett mirakel i födelsedagspresent. Inte nåt stort mirakel, nödvändigtvis, men det vore trevligt om det hände något oväntat. Vardagsmirakel liksom. Kramar går bra det med. Jag ska nog önska mej det tror jag. Att alla kramar någon de tycker om men inte kramar så ofta. Bara för att sprida lite kärlek och värme i denhär kassa världen. Gör det, även om du bara är en förbipasserare här i bloggen. Skicka vidare liksom.

Adjö.

Pressad, litegrann..

Jobbig dag idag...
Men vad kan man vänta sej av en söndag egentligen? Och jag kan skylla mej själv för jag kunde ha stannat hemma och sovit igårkväll, men se det gjorde jag inte. Jaja, jag är alltid effektiv ;)

Usch, fyfan vad jag har grubblat de sekunder hjärnan kunnat ta paus från beställningsnummer. Det är inte bra alltså. Jag trodde att jag hade blockerat men det verkar fan inte så, och skitsamma för det spelar ingen roll och allting är så djävla omöjligt just nu och jag borde prata men vissa saker säjer man inte och så vidare.

Jag kan faktiskt inte göra någonting alls.
Fuckit!

Och vilket slöseri på alldeles utmärkt tid.

Korrigering

Nej, jag ska inte till jobbet riktigt än. Börjar inte föränn tolv så nu ska jag klä på mej och ut och övningsköra.

Vilken jubeldag...

Puckohedda

Impulsivt. Usch, men så trött jag är nu då...

kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit...

Slå mej då!
(För jag vet faktiskt vad som inte går och vad som inte finns i mitt universum)

Nu ska jag till jobbet, det är ungefär lika roligt. Men jag kan ju skylla mej själv om jag kommer hem klockan två. Vill bara vara någon. Och då gör man lite halvdumma saker ibland, sånt är livet.
Varsågod, smaklig måltid, hejdå!

Knalleriknall

Jag vet hur man förvirrar min lillebror. Man pratar flytande rövarspråk för då blir han tokig.

Erik i Idol är en barnrumpa. Engelskacoachen säjer till honom att det heter "anything", inte "anythin" och sjunger inte den djävlen anythin sen, och verkligen markerar. Lär dej ta kritik grabben, och slakta inte Gavin DeGraw-låtar heller. Schas, försvinn, åk hem! Förpesta inte min teveruta iallafall...

I övrigt knallar väl livet på som det brukar. Imorgon ska jag jobba, i veckan har det vart rätt lugnt. Ändå känns det som om det är gladpack kring alltihop. Jag når inte fram, hittar inte ut. Nån har plastat in verkligheten och det är våldsamt irriterande. Syret räcker inte till och jag är frustrerad som en oföretagsam Hedda kan bli. Jag bara drömmer... och det är väl bra, men det leder ingen vart. Jag är den som aldrig vågar trycka på startknappen, jag bara tittar och funderar. Som att spela Mariokart med en kontroll där gasknappen plockats bort ungefär.

Jag ska kolla klart på Freaky Friday nu. Haha, ytterligare en av sakerna som jag har att tacka för min musiksmak. Bowling For Soup ledde vidare till betydligt mer meningsfulla texter och innerligare sång. För att inte tala om American Hi-Fi och allt vad de hette. Hey ho, lets go! I'm gonna start a riot, you ain't gonna fight it!
Så söt och skejtpunkig min musiksmak var i ettan. Delvis. Jag lyssnade på vettigare musik redan då. Tur det. Men ibland behöver man skuttiga låtar. Varför inte lite svensk pop tillexempel Tangerin...

Mitt fredagshjärta slår för dej...
och jag var alltid en sån som gick hem själv

Tangerin!

Majspejs

Tänker slänga in denhär bilden som bakgrund på min Myspacesida, om det fungerar. Vi får se. Stilig är den iallafall. Ibland är det bra med Google.

Jag behöver er:

Vänner
Russin
Tänkande kamrater

Jag behöver er allihop.
Ibland är det skrämmande, men bra.

Självinsikt

Det kanske är dags att skaffa ett liv...
...så fort orden fastnat på näthinnan skrattar jag åt mej själv. Sagt det förut, försökt förut. Vad händer?

INGENTING

Hej, jag heter Hedda.

Jag är sjutton år och trehundrafemtiofem dagar gammal.
Jag är en helylleperson med vänsteråsikter, lagom mycket fördomar och dåligt självförtroende. Jag dricker inte, jag röker inte, jag knarkar inte. Om inte musikberoende räknas som drogberoende förstås.
Jag är konflikträdd och en smula inåtvänd, och blir ofta uppskattad för min flexibilitet, alltså att jag ger mej för att jag inte vill bli osams med folk. Jag drömmer en masa, om frihet, kärlek och annat trams.

Det är bara det egentligen. Drömmar.

Valkyrie Missile

Bortsett från att Tom Delonge sjunger lite halvkasst (eller inte halvkasst, men det är Blink-feeling på det) så är det en ohyggligt ståtlig låt. Det är vad som blir om man korsar musiken på sista banan på MarioKart64, Blink 182 och gud vet vad.

Jäkligt snyggt hursomhelst. Ett av de snyggaste skivomslagen på länge dessutom.

Fasligt stiliga skivomslag (och insidor):

• Good Apollo... - Coheed & Cambria
• We Don't Need To Whisper - Angels & Airwaves
• Liberation Transmission - Lostprophets
• Ladies of the Canyon - Joni Mitchell
• Second Helping - Lynyrd Skynyrd
• Futures - Jimmy Eat World

Och det är fortfarande "ouch-varning" på Desperado. Särsklit sista versen eller vad det är. Slutet är det, det kan vi kalla det. Slutet.

Desperado, why don't you come to your senses?
Come down from your fences, open the gate
It may be raining but there's a rainbow above you
You better let somebody love you
You better let somebody love you before it's too late!

Japg hatar och älskar när låtar gör så. Pusslar ihop mej så jag blir hel och sliter mej i småbitar på samma gång. Gudars så komplicerat, men låteländet gör ju det. Jag fattar vartenda ord, på mitt sätt och då blir det så. Ett slag i magen och en väldigt varm kram på samma gång. (Och du sa att du ska visa mej dendär kramen, glöm inte det.)

Dags att flyga?

Tröttifötterna

Jobbat.
Söndag.

Vi låter det vara så.

Inte

(Jag borde inte vara uppe nu, jag ska jobba imorgon och jag tänker vara pigg och glad och hypereffektiv. Man måste vara hypereffektiv när det är söndag.)

Varför kan inte Håkan spela "Minnen av Aprilhimlen" live? Är det för mycket begärt? Det är nog den nästnäst finaste låten han gjort, och den borde konkurrera ut "Magasinsgatan" i nittionio-komma-nio fall av hundra. Men kanske just därför? Vem vet...
Jag blir så sentimental bara. Hjärnan kollapsar i en hög av kansken och omn.

För jag blir aldrig kär i nån, såntdär är slöseri med tid...
...men då slösar vi bort våra liv!

Vem skriver så?
Varför?

Förmodligen inte för att jag ska vakna, men det gör jag ändå. Jag har hört den raden tusen gånger om och om igen och ändå är det som en spark i magen varje gång. Sparka då. Jag är rädd, är det så djävla förbjudet?
Jag är väl bara så rädd om det som kan bli så rätt att jag inte vågar, för att jag skulle gå så mycket sönder om det skulle bli fel. Men det är fel det med, för jag kanske går sönder förr eller senare ändå, och jag vill inte leva ett liv utan att ha levt.
Även jag behöver något mer än bara fartvind.
Och just nu fungerar ingenting. Jag drunknar i tristess. Det stormar som fan ute, blåser kuling allra minst och jag var så nära att cykla ner till havet innan, bara för att få lite perspektiv på saker och ting. Jag vill stå på stenarna längst ute på spritanrakan och få vågorna och vinden rakt i ansiktet. Bara för att känna att jag lever. Men man ska inte cykla ner till havet i oktobermörkret. Inte.

Men än är det inte över, jag ger inte upp. Inte än.

High-techmobil

Min bror har skaffat en mobil med extra allt. Nästan. Den heter en massa krångliga siffror och är svart och låter för mycket, åtminstone ur min synvinkel.

(Min synvinkel är storasyster som är obegripligt trött på Gavin DeGraw och diverse puckolåtar som cirkulerar på högstadiet.)

Min mobil är gammal. Den börjar bli irriterande gammal faktiskt. Det tar en lång stund för den att starta och en ännu längre stund att koppla upp sej på telefonnätet. Ny mobil står ganska högt på min införskaffningslista just nu. Fast ingen mobil är som jag vill ha den.

• Jag vill verkligen inte ha kamera. Det är slöseri, för bilderna blir inte bra om man inte köper en fyratusenkronorsmobil och för dom pengarna kan man få en kamerafri mobil och en bra digitalkamera. Plus att de kameramobiler som jag träffat ganska lätt segar ihop.
• Däremot är mp3 inget hinder, mest för att det vore väldigt roligt att kunna ha favoritlåtarna som ringsignaler.

Men det finns inga mobiler utan kamera med mp3, såvitt jag vet. Därför kommer jag förmodligen skita i allt och skaffa en telefon, inte en multimediamaskin. För allvarlig talat, är det inte bättre att ha en mp3-spelare med mycket minne där man får in all sin musiksmak och en mobil som inte laggar för att den bara kan det en mobil bör kunna, alltså ringa, smsa och kanske spela minigolf? Det låter faktiskt ganska förnuftigt i mina öron. Mest för att man inte får in 6 gb musik i en telefon hur gärna man än vill. Jag vägrar kompromissa när det gäller musik, så är det bara.

Här är föressten lite justnu:

• Without You - earlytobed
• Obviously Errated - Seven Miles Away
• Mothership - The Man
• Vi Lämnar Allt - Vincent Vicious
• Deceit - Union Square

Alla är länkade till respektive Myspace-sida för jag tycker att dom förtjänar det. Bra musik ska uppmärksammas.

Konversation

-Det är det bästa.
-Vilket?
-Att inte riktigt veta.

Tidigt i säng

Ingentingheten gör mej galen.

Det regnar, slutar regna, och precis när man ser förhoppningsfulla torra fläckar ute på gården kommer nästa störtskur. Och nu är det kuling också. Vad är det för mening?
Jag bara sitter. Jag har blivit en passiv åskådare till pjäsen om ingenting alls.

Ta mej till kärlek, ta mej till dans, jag vill inte sitta stilla längre men jag har inget engagemang.

Jag har blivit djupt beroende av earlytobed. Deras låt "Without You" är det bästa jag har hört sen, tja... sist jag fick skivor från cdon. Och det är faktiskt ett tag sedan. Snällasnälla släpp en skiva!
Gick och la mej tidigt igår, nu kan jag inte sova. Apropå, alltså.

Sagan om Ringen, skräckversionen

Mental Träning

Jag är häftig. Det handlar om känsla.

Jag är häftig!

Intimacy

Intimacy isn't showing off your Victoria's Secret, it's putting your arm around someone's shoulders.
/ Andy Greenwald

Kom hit så ska vi slåss, elefantdjävlar!

Skadeglädje kan vara riktigt bra ibland. Jag vet att det är hemskt, men låt mej säja en sak:
Ibland förtjänar man att vara lite skadeglad. Idag är en sån dag.

Kan man överanvända ordet "deserve"? Det börjar bli ganska frekvent i våra låttexter nu. Det roliga är att det varken gör något eller märks så värst mycket.

När man har varit skadeglad en stund kryper det dåliga samvetet fram. Hej självförtroende, nu förpassar vi dej till golvet, eller kanske lite under golvet, igen. Jag ska inte tro att jag är någon, jag är ingenting och ni kommer alltid att vara bättre. Klart att man kan trycka ner mej, jag är inte på samma nivå som vissa andra och jag gör inte motstånd. Fan heller. Jag är visst någon. Jag är jag och jag kämpar som ett litet djur för att vara just det.

Och man ska inte trampa på smådjur, det är väldigt elakt.

Små djur får däremot trampa på elefanter, för dom känner inte av det, smådjuren är för små. Så varför ska smådjuren egentligen trampa? Om dom hjälps åt kanske...

Tårarna sparar vi till senare

Jag kanske trodde att det var lugnt. Kanske trodde att allt slit hade färgat av sej litegrann. Inte bara på mitt lite mindre obefintliga självförtroende utan på hur folk ser mej.
Inte i alla fall, verkar det som.
Bara för att jag är tjurig och konflikträdd är det inte okej att trampa på mej eller trycka ner mej inför alla andra. Jag har slitit som fan för att komma dit jag är nu, och på tio sekunder rasar alltihop. Men inte fan biter jag tillbaks, nejdå.
Hedda håller käft och stirrar ner i golvet.

Tårarna sparar vi till senare när ingen ser.
Det är så jag gör.

För den glädjen vill jag inte ge antagonisterna. Dom ska fan inte få se mej gråta. Och det som gör mest ont är att jag vet att det är jag som vinner i längden, för det som inte dödar det härdar, och det är faktiskt sant. Varje liten motgång gör en lite starkare. Men det är likförbannat väldigt jobbigt just nu.

Jag är lika bra som dom, och i vissa fall bättre. Jag kan vara djävligt ödmjuk, och det är en förmåga som vissa personer som jag inte tänker nämna vid namn verkligen saknar. Kör på ni...
och jag hoppas att ni inser att när ni väl faller faller ni hårt.

Så djävla hårt.

Gräv ner mej, jag vill inte.

Det här är fan inte enkelt.

Man måste vara besvärlig för att få som man vill, men hur lätt är det när man inte vet hur besvärlig man kan vara, eller ens om man kan vara besvärlig. Egentligen orkar jag inte, jag borde gå och sova eller dra något gammalt över mej. Men det är ingen idé för då är det definitivt helt kört.
Det är bara att inse att i vissa situationer har jag noll och inget självförtroende, tyvärr.
Jag hatar tisdagar.
Jävla skitdagar.
Jävla skitsceniska.
Så, nu var det sagt. Fast det känns inte bättre.

From First To Last är rysligt effektivt när man inte vill lyssna på lillebror som bara sjunger Jamie Cullum. Fast det blir en del dörrsmällande förstås.

...

Jag tänker inte skriva om det jag tänkte skriva om för det jag tänkte skriva om är fånigt.

Idag har jag ätit pizza, haft två sömniga lektioner och en gitarrlektion samt kollat på halva "Kalenderflickorna". Händelselöst, anyone. Jag funderade på att cykla en sväng men precis när jag rotade fram cykelbyxorna började det hällregna och all ambition försvann fortare än en kanelbulle i replokalen.

Sammanfattning av dagen: .....

Men om 40 minuter är det Anna Pihl på fyran, hey! Let's tänka positivt.