Extranyckel

Jag mår inte alls bra. Jag har ont i ryggen, huvudet och lite överallt. Är astrött i kroppen, men inte sova-trött, bara trött-trött. Mår illa.

Vi kan kalla det mental baksmälla. Om du vill.

Jag brukar kunna bita ihop och hålla masken. Jag brukar inte falla ihop i en sorgsen hög strax innan mållinjen. Snarare strax efter, Så jag har just brutit en tradition. Hör och häpna, Hedda har varit egoistisk.
(Det är nu alla gör vågen.)

Det var nog en djävla tur. För hur hade jag mått annars? Ännu värre. Det är väl bara ödets ironi att det var en chokladmuffin som puttade mej över kanten, men för mej är det symbolik i klass med DaVinci-koden. Flashback. Ofrivillig.

sing me something soft, sad and delicate
or loud and out of key
sing me anything
sing like you think no-one's listening
you would kill for this, just a little bit
you would kill for this, you would

Hur ska jag få loss orden ur skallen? Inte John Nolans ord utan mina egna. För någonstans finns dom, det måste dom göra. Av de orden ska det bli en sång, en sån som kraschlandar på öppen gata och påverkar folk utan att dom fattar det. En tusentolkare, en extranyckel till människors hjärtan. Eller så är den bara min. Min alldeles egna extranyckel, som jag bara ger till dom som inte tappar bort den. Vi får se.
Livet är fortfarande ett mysterium.

Och jag har fortfarande ont i huvudet.

Frågor

Ska jag orka lyfta huvudet från kudden imorgon bitti?

Hur många dagar är det kvar?

Vad är meningen med livet?

Varför är världen ond?

Frustration Deluxe

Jag lär mej aldrig. Jag kan inte vara som dom, så är det bara. Jag vill inte vara som dom. Djävla mellanmänniskor.

Lilla Fröken Duktig

Igårkväll var väl inte den bästa direkt. Föll ihop i en sorgsen hög, och det är inte så konstigt. Jag är så trött på att "dom" alltid tror att jag pallar, att jag reder upp saker och ting, tar tag, tar ansvar. Jag hade bestämt mej för att inte göra det, inte denhär gången. För jag visste slutet redan innan början. Och det gick väl...nästan.
Kan inte bara alla oengagerade människor som inte fattar dra åt pipsvängen?

De ser bara en sida av mej. För den trötta och frustrerade sidan vet när den ska hålla sej borta. Klistra på leendet nu, dumma tös. Du fixar "allt". Lilla fröken Duktig.

Det är så jag vill spy.

So what om jag är duktig? Det är inte det som är det viktiga. Ibland tror jag tyvärr, att jag har rätt att kräva att vad jag gör ska ge mej någonting tillbaka, glädje kanske, eller att jag lär mej något jag inte kunnat innan. Och jag trodde att jag kunde få lite mer hjälp än vanligt när jag faktiskt körde fast. Nåja. Det är klart att om det är många som behöver hjälp är det minst viktigt att hjälpa den som "säkert klarar ut det på egen hand". Men kolla hur högt ribban lagt sej först, för det kan jag som individ inte göra något åt.

Dags att försöka vara egoist igen?

Green Day

Green Day lyckas alltsom oftast toppa min Last.fm-lista. Fast min Green Dayperiod är sedan länge. Det vore säkert spännande om det var ett mystiskt mysterium som låg bakom, men så kul ska vi inte ha det. När jag lämnar datorn en stund låter jag iTunes stå på, med shufflefunktionen ikryssad, och då spelar den vadsomhelst som inte är avmarkerat. Och eftersom jag har en massa gamla Green Daylåtar liggande är det stor chans att de blir spelade. När jag själv kontrollerar mitt lyssnande blir det oftast något av dessa banden:

Jimmy Eat World
Death Cab For Cutie
30 Seconds To Mars
Story Of The Year
The Red Jumpsuit Apparatus

Men det är ingen ny information det, iallafall inte JEW och DCFC.
Tänka sej.

Och nu ska jag bete mej som Dobby och slå mej själv i huvudet. "Stygg Hedda, inte blogga på svenskalektionerna!"

Jag är trött, alltså svamlar jag

Eller: Jag tänker, därför finns jag till. Isåfall vet jag en hel massa människor som är mentala illusioner. Tragiskt nog. Håhå jaja.

Dagens Funderare 2: Har vissa människor hörselgångarna under fotsulorna? Måste man skrika ursäkta i öronen på dom för att dom ska höra? Bara undrar, alltså. Morr.

Behöver väl inte tillägga att ja, jag har jobbat. Inte själv i spring är lika med wunderbar. Sofie du är bäst!

Jag är knäpp, och folk säjer det till mej, so what. Till skillnad från de där otäcka silverskedsmänniskorna, de utan perspektiv, insikt och emotionella ambitioner vet jag att jag åstadkommer. Och vad jag vill åstadkomma. jag har en extrem hatkärlek till de som lyckas leva ett helt liv utan att arbeta med något ansträngande. De som pluggar sej till en utbildning som de inte behöver betala, för det gör "insert rik släkting eller x antal aktier här" och sedan går direkt in i livet med kostym, portfölj och semesterhus i Spanien. Vad vet dom om att pussla med studiebidraget, skaffa jobb och faktiskt slippa pussla? Sluta skolan, jobba mera, få stora högar med studielån från CSN. Antagligen lika lite som jag vet vad deras liv innebär. Men de har privilegierna, och det känns som om en klick av Sveriges befolkning hellre slänger bort vad som för många är en halv månadslön på ett par helrör på Sturecompagniet än bara stannar upp med kreditkortet i handen och börjar tänka.
De är lika inlåsta i sina liv som jag är i mitt. Återigen tillbaka i Rebell... Fan. Den boken är bara så.

Jag hade egentligen ingen poäng med dethär, och jag vet inte vart jag vill komma heller. Mer än att jag stör mej så otroligt, och samtidigt tycker synd om, de där ambitionslösa människorna som varken drömmer eller hoppar. De står still. Hjälp.

Föressten. Håkan Hellström i skivspelaren i köket är världens energikick för en sån som jag. Helt plötsligt slutar jag vara trött, och får ett oförklarligt flin i hela ansiktet. För att jag mumlar med till det jättesnabba i Kom Igen Lena. Och kan alla orden. Vartenda ett. Och vet att vore det inte för den låten hade jag inte varit den jag är idag. Faktiskt. Den ändrade någonting. Ingen vet vad. Men nåt. Och det var nog väldigt bra. Allting som är viktigt för mej nuförtiden har sitt ursprung i fjortonåringen som insåg att den låten skulle spelas på gitarr. Med vilja och kärlek till.

Gratis Kramar

Jag vet, denhär är gammal, men den är väldigt hjärtevärmande.

Jorden har inte exploderat... än.

ibland
när jag är trött, men hjärnan inte vill sova
tittar jag på alla nyhetshemsidor
för att säkert veta
att jorden inte exploderat.

det vore så synd att
missa det.
vilken happening.

men jag kan sova lugnt.
så länge lena ph har rubriker är
jorden inte påväg att explodera
än.

det är den dolda vardagsmaten
vi vet fast ändå inte att miljoners
miljoner barn
inte kan sova lungt.
det kan vi. och därför är det lättare
som bomull i magen med schlagerfestivaler.

det är ju långt borta.
kommer inte hit
ännu på en stund om bara
oljan inte tar slut för då
är det kört men tills dess kan vi sova
lugnt.

jag ska utnyttja mina privilegier.
och ta en macka, bara för att jag kan.

Böcker

Massa människor har gjort boklistan, och jag vill inte vara sämre, no way ;)

1. Jack - Ulf Lundell (Har dock läst Vinter i Paradiset.)
   
2. Utvandrarna - Vilhelm Moberg
   
3. Hemsöborna - August Strindberg
   
4. Nässlorna Blomma - Harry Martinsson (Halva Aniara däremot.)
5. Röde Orm - Frans G Bengtsson (Den är på min "borde läsa"-lista.)
6. Arn-böckerna - Jan Guillou (Gäsp. Ge mej riktig fantasy.)
7. Sagan om Ringen-trilogin - JRR Tolkien (Ungefär tio gånger.)
8. Krig och Fred - Leo Tolstoj (Håller på. Väldigt lång bok detdär...)
9. Svindlande Höjder - Emily Brontë
10. Män är från Mars kvinnor från Venus - John Gray
11. 1984 - George Orwell
12. Lysande Utsikter - Charles Dickens ("borde läsa"-listan, igen)
13. Harry Potter och De Vises Sten - JK Rowling
14. Jane Eyre - Charlotte Brontë
15. Da Vincikoden - Dan Brown
16. Anne Franks Dagbok - Anne Frank
    

Breaker

Nytt rekord på storröjaren på MsRöj. Det säjer väl nästan allt.

Du har ju alltid varit väldigt tillbakadragen i alla sociala relationer. Jomen tjenare, säjer du det? Nåväl.

Tonårsdemoner

Jag mimar alltid till låtar, men jag sjunger inte med. Inte ofta. Det är som om jag inte vågar släppa ut alla demonerna som härjar runt i mitt huvud. De hopplösa tonårsdemonerna. Jag låtsas att någon annas röst är min egen, att jag är någon annan, att jag är den som står framför tusen människor och skapar connection. Jag står där och är tyst, varje stavelse i The Kill slår som knytnävsslag inuti mej. Jag är inte Jared Leto, men jag existerar. Att skrika ljudlöst är ett steg på vägen. Det är inte stort och det är inte offentligt, men det är ett steg.

Ibland kollapsar alltihop. Jag vill så gärna få folk att känna något, tänka, kittla de små gråa, vadsomhelst så jag övertänder, muren där inne, i ögonen, bara rasar och sen minns jag ingenting. Det är bara små skakiga bilder som är tagna med skräckens mobilkamera. Fragment. Jag tappade kontrollen. Vartenda uns av värdighet jag någonsin lyckats skrapa ihop fick vingar och flög iväg. Bara sådär.
Så jag gömmer mej igen.

Mimar tyst till orden som slår sönder mej samtidigt som någon annans röst ger mej en känsla av connection. För även tysta skrik hjälper.

Och en dag kanske mitt självförtroende kan hjälpa mej att flyga. Då jävlar ska dom få, demonerna.

MsRöj

Det är inte det att jag är arg eller så. Fast jo, det är jag. På mej själv, och allting runtomkring. Det bara fungerar inte just nu. Jag pallar inte, så låt mej vara ifred.

Det är vad jag vill, och tvärtemot vad jag behöver. Och det spelar ingen roll att jag vet att leendena och okompliceradheten finns, för jag vet inte vart. Allting går ju ut på att leta. Vad i helvete letar jag efter? Jag vill ha en filt, Death Cab For Cutie och.. jag vet inte.. okompliceradhet.

Min fredag stavas denna veckan: MsRöj.

Jag har inget liv. Fan.

Effing Ibiza!

Jag fattar inte ett dugg just nu. Tror jag iallafall. Det känns som om jag är lite inkapslad i en bubbla, vagt medveten om det stora spelet, livet, men det når inte mej. Jag når inte ända fram. Som om jag är i ett eget litet universum.

"I'm effing Ibiza!", för att citera Hugh Grant i den underbara filmen Om En Pojke, och ja, jag har läst boken också.

Det är inte bra.

Jag hatar att det känns som om jag inte har ett liv, och även om jag har ett är det alldeles för få "släppa loss"-ögonblick i det. Jag saknar dendär magiska känslan av flow, när allting fungerar, även om det bara är för en stund. När jag bara existerar.
Allting känns så pressat just nu. Även om jag inte har någonting som pressar mej. Åtminstone tror jag att det inte är något som pressar mej. Inte mer än mej själv.

Jag behöver mer skratt och mindre av det som jag verkligen inte behöver. Skolan tillexempel.

Och vi ska inte spela in imorgon, föressten.

Skitsnack!

Ibland ramlar jag in i konversationer jag önskar att jag inte hört. Sånna som får mej att ifrågasätta och tvivla på folk. Ibland börjar en konversation helt ofarligt för att sen tvärvända och sparka mej i magen. Jag kanske inte är lämpad för konversationer? Jag vet inte riktigt, men ibland är det bra att ramla in i något, bara få lite information om det stora sociala spelet som jag så skickligt håller mej undan. Det får mej att inse att även "de okända" som är ansikten och ytligt prat i min värld har det minst lika trassligt som jag själv.
Om jag nu kan kalla mitt liv för trassligt. Det är mest kriget med mej själv och mitt obefintliga självförtroende. Jag deltar inte i det sociala spelet på samma sätt som "dem". Mitt spel finss lika mycket inuti, jag spelar mot mej själv.

Skitsnack får mej att bli yr och vilja spy. Kalla det högstadieskador eller vadfan som helst, så länge jag slipper höra och se. Varför är folk så oärliga och elaka mot varann? Är du förbannad finns det två alternativ. Håll det inom dej eller ta upp det ansikte mot ansikte med den du är arg på.

Att skjuta folk i ryggen är fan det värsta jag vet.

Men samtidigt gör det att jag inte bryr mej ett dugg om ifall någon skulle snacka skit om mej. Jag är förbi detdär, jag svävar på sätt och vis ovanför.

Det nya folkhemmet

Jag gillar inte att jag får ut mer av min lön på bekostnad av de som är sjuka och arbetslösa. faktiskt. Jag har ju så jag klarar mej. Men visst, alla tänker inte som jag. Vissa tänker "jag blir inte sjuk så jag behöver ju inte betala hög skatt för jag kommer aldrig behöva åka till sjukhuset".
Hej stolpskott!

Jag bara gillar det inte.
Vart tog solidariten vägen?

Ljusterapi

Solen skiner och det är lite kallt. Massor med ljus, så idag är hela världen min ljusterapi. Det kan behövas, ladda batterierna och så vidare.
Jupp.

Känner inte att jag har så värst mycket mer att säja förtillfället, så jag ska hålla tyst. För en gångs skull. Jag har kommit på det, föressten, att jag artikulerar dåligt när jag börjar prata samtidigt som jag tänker färdigt det jag pratar om. För då måste jag prata fort så jag hinner säja allt innan jag glömt det. Och då är det lätt hänt att det blir lite suddigt.

Vissa saker ger mej ingenting, men lyckligtvis finns det andra som kompenserar det. Och det känns som om min lista har blivit längre på sistone, listan över saker som är viktiga och bra. Det är bra.

Puss.

Recap

Jag hade verkligen en bra fredag. Eller snarare en väldigt tidig och bra lördag, för det mesta positiva inträffade efter tolv. Stilettos och gråa, mycket för stora strumpor var en redigt lustig kombination, och välbehövlig i nollgradigeheten. Inte på mina fötter dock, jag skötte skrattandet och en tredjedel av frysandet.

Varm choklad.
Snabbmakaroner.
Sex and the City-dvdn.

Mucho gusto.

Bara för att påminna mej själv om att det finns positiva saker här. För att inte nämna dagens lilla, men ändå, snöfall. Underbart. Luften, tystheten, alltihop. Ni vet hur jag blir, jag blir till mej som bara den så fort marken blir vit. Jag är ett barn ibland. Nästan jämt. Jisses.

Snöfall

Hedda glad.
Alltså, tystnaden, lugnet. Allting blir annorlunda när det snöar. Jag kanske låter lite som Lorelai nu, men det är ju så. Snö är alla kategorier häftigt. Precis som Gilmore Girls. Häftigt på ett barnsligt vis.

The Ataris - So Long, Astoria

Långkalsonger

Det är vinter idag. Åtminstone tillräckligt mycket vinter för att jag ska rota fram ett par långkalsonger. Skolans element fattar inte alltid att det faktiskt är kallt, och jag tänker då inte chansa. Hellre lite för varmt än att jag fryser.

Everyday-söndagsdepp

Nej. Dethär går inte åt rätt håll. Det går inte åt något håll alls, för jag har fastnat. Jättemycket. Det är bara Eva Cassidy på repeat och tusen ord som slår mot insidan av mitt huvud utan att göra något mer än ont.

Tomt.

Igen.

Varför blir det alltid så?
Mitt liv är fullt av deltidsidioter.
Helvete.

Tjejsnack v.4

2006/2007

Bästa minnet från 2006? Det har jag redan skrivit någonstans, i nån av posterna från början av januari, men jag kan ta om det. Håkan Hellströmkonserterna, båda två. Det är sensommarmagi på hög nivå, helt otroligt! När mörkret faller och tiotusen personer sjunger med i Nu Kan Du Få Mej Så Lätt, jag bara ryser..!

Gjorde du något du aldrig gjort förut under 2006? Det gjorde jag säkert. Måste bara komma på vad det kan vara. Faktiska 5050-grinds, det lärde jag mej i våras. Jag lärde mej servera. Det gjorde jag. Jag åkte snowboard. Det gjorde jag. Och säkert en massa mer som jag inte kommer ihåg för att de har blivit invanda.

Vad vill du göra som du aldrig gjort förut under 2007? Ja du.. en hel massa saker. Ta studenten låter inte helt fel. Eller jo, det gör det, just nu, men det är effing oundvikligt.

Vad förväntar du dej av år 2007? Snö, sommarsol, musik, leenden, livsglädje, vänner, solnedgångar och allt annat som gör mej glad och lycklig.

Vad har du för sommarplaner? Jobba.. och Hultsfred, troligen. Fast första bandsläppet var inte jättekul, men det kanske blir bättre. Hoppas det. Och stranden, stranden, stranden. Älskar Skrea Strand!

I'm leaving this behind

När saker och ting inte är det man trott att de var är det lätt att huvet kollapsar periodvis. Där befinner jag mej nog nu. Sorry, men jag börjar fatta. Det kanske är dumhet eller något, inte vet jag, men det är passerat nu. Jag ska ta tag i något nytt. Något som är mitt eget.

Leta går ju.

Jag vill inte känna att mitt liv är baserat på missar. Faktiskt. Och här är jag, och det finns tiotusen vägar och val. Det känns som om jag borde vara vuxen nog att klara av dem nu. Jag borde. Men eftersom jag lider av den ytterst svenska folksjukdomen tvivel så är jag inte helt säker. Det enda jag vet är att jag aldrig tänker göra de riktiga missarna. Fyfan, det har varit nära vissa gånger.

Aldrig mer.

Sen att livet gör ont ibland, det är sånt man får ta. Det går över, det gör det. Och tvåtusensju ska bli ett bra år. Bättre än det förra. På vissa plan.

Eva Cassidy

På repeat. Alltså.

Jag är tom och trött och jag skriker. Inuti. Så djävla jobbigt. Varför är allting som en lindans eller berg och dalbana just nu? Korsat med radiobilarna.

Kan jag inte få lite barnbåtarna eller sagoslottet också?
Någon?

Hjärnspöken

Alltså, dethär har varit en förhållandevis bra helg. Vissa detaljer får jag snabbfixa imorgon (läs: snabbplugga svenska och gitarrläxan) men annars har det varit helt okej. Jag har jobbat, och det är bra, för jag mår bra av det. Jag har vart social två dagar i rad, tänka sej. Jag har inte suttit inne hela helgen med skivsamlingen som enda riktiga sällskap.

Tyvärr är hjärnan löjlig nu igen. Tre hjärnspöken gjorde entré. Ett nytt och två gamla. Det är bara så tröttsamt, så otroligt tröttsamt. Att jag aldrig lär mej. Åååh.

Jag gillar verkligen teorin om anpassningsgrad. Så himla klockren. Tyvärr har jag svårt att tro att det finns så många där ute som jag inte träffat som jag har obefintlig anpassningsprocent i förhållande till. Så jag kan gå och gräva ner mej nu. Jag och mina hjärnspöken.

Trots allt är det ju så att Only The Fakes Survive?
I helvete heller!
Här ska det minsann motbevisas. Åt pipsvängen med att anpassa sej.
Och jag har kommit på att jag är lite milt besatt av Garden State. Det är bara så. När jag tänker på den, och alla kloka saker som sägs, och görs i den, mår jag så bra. Det är häftigt. Verkligen.

Och tjat nummer två: Fields of Gold.
Ja.
Så kan det vara.

De små gråa

Nej. Dethär var inte världens bästa lördag. Möjligen utåt sätt. Tyvärr befinner sej hjärnan inne i skallen. Vilket egentligen bör räknas som tur. Tänk om man hade sett hur alla tankar yrade runt inne i folks hjärnor, om skallbenet var transparent eller något. Då skulle man inte behöva ha elektrisk belysning i lektionssalarna, för de runtknatande små hjärncellerna skulle alstra ljus.
Dessutom ett väldigt smart sät att se hur mycket folk hänger med i ens tankebanor eller konversationer. Eller nåt. Man skulle lätt kunna mäta hjärnaktiviteten iallafall.

Det kanske bara är min vanliga jävla söndagsångest som drog igång lite förtidigt. Det vore inte alls förvånande.

Usch för mej.
Usch för allt.

Självdisciplin

Fest igår.

Hade jag haft ett halvt uns mer självdisciplin och bara lite mindre roligt hade jag vart på hemväg från Hjortsberg betydligt tidigare än kvart i två. Och kanske knatat vidare från Ida lite tidigare än tjugo i fyra. Förmodligen somnat tidigare än halv fem också. Men hey, vem är det som är asocial och introvert här? Just det, jag. Och när jag väl är social tänker jag vara det.

Men nu är jag trött. Fast jag blev jättepigg direkt när jag vaknade för ajg såg att det snöade. Först trodde jag att jag drömde, så jag bundade och tittade igen. och jag bryr mej inte om att det är nollgradigt och att det kommer bli varamre så det töar bort, för när jag öppnade fönstret hörde jag det. Ljudet (eller avsaknaden av ljud) av snöfall. UNderbart.

Verkligen underbart.

Nu ska Hedda hoppa in i duschen. Brr.

Bäverkvinna

"Alltså, vi måste stoppa denna bäverkvinna innan hon har gnagt sönder vartenda trygghetssystem som vi har i vårt land."

/Mona Sahlin om Maud Olofsson

Humor och allvar på samma gång! Heja Mona! Föressten är dethär mitt sjuhundrade inlägg. Heftikt.

Orsaker

Såhär långt har denhär dagen överträffat mina förväntningar. Skolmaten var godare än väntat och vi spelade kort och jag vann. Det är småsaker, men det är alltsomoftast småsakerna som får livet att tippa över åt ena eller andra hållet. Nästan alltid.
Ibland gömmer sej bekymmren så långt inne i hjärnan att jag kan tro att jag blir lessen för något helt meningslöst, men så helt plötsligt ramlar resten av eländet ut. Det är som en propp. Kanske är det så att om jag känner att jag behöver bli lessen för en bagatell bör jag bli det, så att den egentliga orsaken också kommer fram till ytan. Den kanske inte blir löst och upptrasslad, men jag blir iallafall medveten om dess existens.

The Soundtrack Of Your Life

På Emobloggen hittade jag en ganska kul sak. Eftersom folk nuförtiden har iPods med väldigt många låtar i, och har med och på dom överallt finns risken att viktiga ögonblick i ens liv händer med bakgrundsmusik som egentligen inte alls passar in. Någon dag när jag känner mej pysslig och pigg ska jag göra en likadan, eller ungefär, med mina egna kategorier. Kanske imorgon.

Dagens Ord #2

Bimbotrio
Hmm, ja.

Världens Modernaste Land

Underbart program detdär. Snacka om att det får fart på de små gråa i mitt huvud. Dagens ord måste ju bli intimitetsundvikande, som genom sin blotta existens förklarar varför svenskarna verkligen gillar att kunna smsa. Man kan meddela sej, och visa omtanke/medlidande/whatever utan att riskera en djup och intim diskussion. Precis som dethär med krisgrupper och psykologer. Missförstå mej rätt nu, det finns många människor som faktiskt behöver prata med psykologer när livet är tungt, men även väldigt många som kan få lika mycket hjälp eller kankse mer, av att prata med en vän eller släkting. Och det är väldigt bra att man snabbt kan få ihop folk som hjälper till vid krissituationer där folk är chockade och ledsna, men man ska inte gå till överdrift.

Förresten, skolan skickade ut brev till alla idag om någon sorts Likavärdesplan eller vad dom ville kalla det. Jag läste det lite snabbt, och det var nåt om att det ska börjas jobbas med mångfald, empati, omtänksamhet och så vidare. Allt detdär som åtminstone jag ser som en självklarhet.

Brainwash

Att tvinga sej själv att springa i regnet och motvinden kan vara enda lösningen när det blir för stora fnurror på livstråden. Inte för att det löser något, men när hela hjärnan koncentrerar sej på att inte stanna och orka lite lite till hinner den inte grubbla.
Det är en sorts paus.

Just nu känner jag mej elak och värdelös, och jag har ingen aning om varför. Hopplöst läge liksom. Kanske för att jag tror att folk inte pratar med mej. Det där låter förmodligen enormt luddigt, men det är faktiskt meningen. Det är trots allt en ganska oprivat blogg dethär.

(Hej släkten, vink vink!)

Jag är bara söt när ingen ser..?

Och med det menar jag inte att jag är ful i vanliga fall, inte alls. Men ändå sammanfattar det mej som person ganska bra.

• Jag kan i princip inte hantera det när jag får beröm eller komplimanger. Småsaker som "snygg tröja" funkar, för då är det ju inte mej, utan tröjan som avses, men om någon säjer att jag har gjort något bra eller är fin får min hjärna akut kortslutning och börjar förneka alltihop. Eller, om det är något jag gjort, ge eventuella inblandade allt cred. Jag har jättesvårt att tycka att jag själv är bra, och även om jag är medveten om det är det svårt att ändra på gamla (o)vanor.
• Jag tror att de som inte känner mej mer än ytligt kan ha svårt att fatta hur jag egentligen är och tänker, av precis den anledningen. Jag tänker. Alltid, och ofta tänker jag på saker som redan hänt, filurar över fina minnen, eller tabbar jag önskar att jag inte gjort. Jag är inte riktigt i nuet. Det är svårt att se mej för jag är inte riktigt verkligen där, bara när jag inte hinner vara någon annan stans. Det är då omvärlden antingen tappar bort mej (och det gör inte så mycket), eller höjer rösten för att få mej att vara i nuet igen.

[tobecontinued]

Ett litet uppdrag:

Le mot en främling.

Visa medkänsla.

Krama någon som behöver det.

I'll remeber you, when the west wind blows...

Nu tjatar jag.

Men allvarligt. Eva Cassidy. Fields of Gold. Det är så vackert, och med så mycket känsla att jag bara vill gråta. Jag skulle kunna börja stortjuta här och nu, men jag sparar tårarna till något väl befogat tillfälle. Men ändå, som Sam i Garden State säjer "I look forward to a good cry".

Och tjat nummer två.
Garden State
Jag bara älskar den filmen. Den är så konstig, och härlig, kanske precis som livet självt.

Sånt är livet. Om inte annat så är det livet. Det är verkligt, och ibland gör det djävligt ont, men det är ungefär allt vi har.

Dagens bästa cover

Eva Cassidy - Fields of Gold

Här snackar vi känsla.

Tjejsnack v.3

Vinter

Vad är det bästa med vintern? Om det blir snö är det de överlägset bästa, annars är det väl ingen skillnad på hösten och vintern här på västkusten. Blåsigt, grått, kallt och regningt nästan jämt.
Vad är det sämsta med vintern? Om det inte är snö är det det sämsta, om det är snö är det väl att alla gnäller på den.
Bästa vintersemestern - sol eller skidsemester? Skidsemester alla gånger! Jag älskar att åka skidor och snowboard, det är något av det bästa jag vet. Lycka!
Sysslar du med någon vintersport? Räknas min enda skidvecka om året? Isåfall är det väl det.
Vad är ditt favoritvinterplagg? Mössor. Massvis med mössor!

P-mat och knäckkoma

Det var något jag vet att jag skulle skriva här. Tyvärr har jag glömt bort vad det var, men det var faktiskt väldigt roligt. Vad det nu var.
Och priset för dagens teflonminne går till: Mej själv.

De flesta lektionerna idag överträffade mina förväntningar. Lugn lunch, om man kan kalla det lunch då näringsintaget var nästan lika med noll. Härmed omdöpt till pratstund i matsalen. Lugnt var det iallafall. Det konstaterades att P-maten är tusen gånger godare än skolmaten, och nu när jag tänker efter har de nog mer pengar per portion till P-maten än skolmaten. Jaja. Detdär var dagens fåniga utlägg.

Skrev en reflektion eller något på svenskan, Den Gröna Mannen, och fascinerande nog handlar den inte om Hulken eller Shrek. De nämns inte ens. Tyvärr blev det inte så humoristiskt skrivet som jag hoppast, men då hade det nog varit ett kåseri isället. Äsch, jag orkar inte bry mej. Snart ska jag vara energisk och sticka ut på min vanliga gamla runda.. uppför Tröingeberg. Som tur är har jag medvind, tacka Per för det.
Helst hade jag velat att Per vore en snöstorm. Min pulkaåkningskvot för denhär vintern är totalt tom och det är fruktansvärt deprimerande. Lyckligtvis har de snö i Åre. Och det är bara fem veckor till vecka åtta.

När jag blir statsminister ska sportlovet vara två veckor långt. Eller tre. Jag tycker mycket bättre om sportlovet än om jullovet. (Jag tycker mycket mer om skidor och snowboard än att ligga i knäckkoma framför otaliga julrepriser.)

Dags att hoppa i skorna och knata sej bort till en av tankeplatserna kanske? Uppförsbacke. Dammit. Men jag ska. Jag måste bara förbereda mej mentalt en stund först.

Norma Jean - Memphis Will Be Laid To Waste

Så är det

I'll keep you, my dirty little secret.

The Kill

Död åt Cubase. Jag hatar det.


Jag har blivit totalkär i 30 Seconds To Mars. Så skönt med låtar som skriker, sådär helt ärligt, bara skriker. Inte screamo eller något, men även rensång kan vara som ett rop ibland. Men eftersom klockan tickar ska jag inte skriva mer, däremot ska jag sova mer.

Men som ett slags godnatt: Garden State.
Den är som en bal på slottet. Alldeles, alldeles.. underbar.
Det är få filmer som kan få mej att fnittra lyckligt och gråta en skvätt på samma gång. Natalie Portman borde ha fått en Oscar för den. En såndär i plåt, inte min lillebror, alltså.

Dethär är dett godnatt.

Orkanen Per

Fredag kväll till och med lördag kväll var ett bra dygn.

Och det flöt på på repet idag också. Kanske var det en orkaneffekt? Eller diverse vibbar om att krångel kunde starta ett ytterst lokalt inbördeskrig, som det brukar bli. Kriget uteblev och kreativiteten stack upp sitt gulliga tryne en stund.

Jag ignorerar morgondagen.

Val

De flesta dagar händer det verkligen ingenting. Sen finns det sånna där det händer massor, och man måste välja.

Lyckligtvis är det min starka sida.
Not.

Men ibland är det enkelt.
Hejdå.

Skrea Snöstrand

Om dethär är vad som krävs för att jag ska skippa kulturhistorian lär jag ha hundraprocentig närvaro i den kursen från och med nu. Mitt hopp om snö börjar försvinna. Tyvärr. Det var bättre förra året. Och den förra meningen ger mej en hel hög med pensionärspoäng. Verkligen.

Godnatt.

Humlisk Matematik

Ta stor sten i magen Ett.
+Eliminera.
Ta stor sten i magen Två.
+Eliminera.
Prata lite om musik.

Summan av kardemumman (och havregrynsgröten) är en mycket mycket lugnare och gladare Humla. Som tänker sova gott inatt.
Välförtjänt.

Kompis.

När fingrarna hamrar så fort och hårt på tangentbordet att datorn knappt hänger med och orden blir lite fel i ren förvirring, det är då det är bar att ha någon på andra sidan internet.
Jag behöver uppfinna ett nytt ord eller något, för det är inget nu existerande som kan förklara hur mycket det betyder att du lyssnar och bryr dej. Tack. Så otroligt jättemycket. Dethär behövde jag.

Haircut or lack thereof?

Ofas med allt

Hedda plus teven är lika med fredagkväll.
Känns lite sådär lagom meningslöst, men det gör det mesta just nu faktiskt. Det är bara att hålla huvudet uppe och le en smula, då klarar man sej ur det mesta. Livet upphör ändå aldrig att förvåna. Idag har jag iallafall stött på motiverade människor, och det är definitivt bättre än onsdagens (nästan) kollission med oengagemangets mästare.

Jag känner mej rastlös och trött på samma gång. Orolig, i ofas. Det är något som inte stämmer, förmodligen en hel del, men vad kan jag göra åt det? I dethär fallet; ingenting. Sorry men så är det. Kontrollfreak som jag är, så blir jag rejält störd när jag inte kan kontrollera saker i mitt liv, men ibland går det inte, så är det bara.
Skönt att jag är ensam hemma en stund iallafall. Har lite spejs för mej själv.
Jag måste börja tänka och planera nu, det är knappt 150 dagar kvar till studenten. Den löser sej säkert, men efter den åttonde juni är det ett stort, livslångt, tomrum i min planeringskalender. Jag har i och för sej niget emot att flytta tallrikar från punkt A till punkt B en sommar till, tvärtom, jag gillar det. Men det är läge att kolla upp om det är en möjlighet som fortsätter efter sommaren också. Skapa en plattform som sträcker sej en bit in på hösten, så känns det kanske inte lika otäckt sen. Hoppas går ju.

Jag känner verkligen att jag är frånvarande. Satt och skrev två sidor a4 under genomgången på samhällskunskapen idag. Inte något som handlade om samhällskunskap, knappast. Bara ord, tankar, allt i ett enda virrvarr. Glimman undrade vad jag höll på med, och det undrade nog jag med. Jag skapar mej ett extra minne, skulle man väl kunna säja. När jag inte kan prata av det jag tänker på måste jag ändå tömma skallen. Närmaste papper blir offer för funderingar om allt mellan himmel och jord. Men just nu är jag våldsamt intrasslad i människovärdet och livet.

Egentligen skulle jag väl behöva cykla upp för Tröingebergsbacken och titta ut över vägen som faktiskt leder bort härifrån. Känna att jag har övertaget i mitt eget liv, att döden rusar förbi på betongen sju meter ner.

Men.

Det är mörkt, kallt och sist jag såg efter regnade det.

Förlåt så mycket, men det är inte ert fel att ni inte fattar. Mycket kan ni förstå men inte dethär. Vissa trassel är inte alla förunnat att uppleva, och det ska ni vara glada för. Jag tycker om er ändå, men ni kan inte säja att ni förstår för det gör ni inte.

Hikikomori.

Matematik

Hedda

+

Filt

+

Teve

=

Fredagkväll



(Skratta eller gråta över det? Jadu...)

Mellanmänniskorna

De kan inte grubbla. Det finns inte i deras begreppsvärld. Vi kan inte låta bli att grubbla, eller, vi måste iallafall lära oss att inte göra det, och samtidigt finns det massa människor där ute som inte har grubbelgenen. De som bara tar in den greppbara informationen, de med förmågan att leva i nuet och inte trassla in sej i tankar och reflektioner kring de stora problemen.

Måste komma på ett till begrepp känner jag. För det finns mellanmänniskor på flera olika sätt. Två sätt, om man ska generalisera (vilket man i och för sej aldrig ska göra när det gäller människor, men ändå).

1. De som nämns här ovan, de som är lyckliga nog att ha fötts utan "grubbelgenen". De är mellanmänniskor, för att den värld de lever i är lagom. Lagom stor, lagom komplicerad, lagom greppbar. Inte bekymmersfri, men bekymren håller sej på sin plats.
2. Alla de där som finns i ens liv men som oftast bara är ett ansikte eller ett namn, kompisars kompisars kompisar och sånt. Det är inte alls säkert att de är mellanmänniskor på samma sätt som kategori ett, de kan tvärtom vara jättegrubbliga, men eftersom jag inte vet det så är dom mellanmänniskor i mina ögon.

Det är därför jag känner att jag borde omdefiniera begreppen lite, eller komma på något sätt att organisera ihop det hela en smula. jag borde ju egentligen inte kategorisera människor, jag vet, men det är mycket lättare då. Och vissa lever faktiskt i en lycklig liten välfärdsbubbla där de jobbiga sakerna stavas "Familjesemester", "Bensinpris" och "Idol".
Frågan är var gränsen går, om man kan vara en halv mellanmänniska eller hur det hänger ihop. Hjälp, jag har verkligen trasslat till det.

Fortsättning lär följa.. förr eller senare.

(Jag har ju iallafall namngivit min egen kategori.)

Hikikomori

Vad man kan hitta i sin lokala tidning, va?


SR skulle visst sända något program om Hikikomoribarn i Japan, barn som stänger in sej och vägrar gå till skolan och så vidare. Hikikomori är japanska och betyder "att stänga in sej". Jag vet inte hur ordagrant det är men det är den ungefärliga innebörden. Det är ett väldigt bra ord.
När jag har PMS tillexempel, då blir jag sån. Hikikomori. I Japan har dom tillochmed speciella skolor för hikikomoribarnen. Det borde vara ungefär som våra resursskolor.

Eller som Alex sa: "Japanska ordet för Emo?"

Håhåjaja.

Dagboken

Nytt år, ny termin är lika med ny dagbok. Jag har just ägnat en halvtimme åt att skriva att det är min tankebok på den, samt att klistra in en bild och lite annat trevligt.
Det blir mer hemtrevligt då.

Idag har varit en dag. Inte okej, men åtminstone hyfsad. Vissa saker/personer stör mej mer än andra och idag var det sorgligt uppenbart. Oengagerade människa, släng dej i väggen! Det är en av faktorerna till att jag inte gillar skolan så värst mycket just nu. Men det är bara att bita ihop. jag kan inte göra något annat. Tyvärr. För om jag defenestrerar folk sådär mitt på ljusan dag kan det få obehagliga påföljder i mitt slutbetyg. Slutbetyget kanske blir defenestrerat, och det vore inte bra.


Imorgon ska jag nog städa mitt skåp. Om jag orkar eller känner för det. Risken är stor att jag låter bli ett tag till. Skräp mår bra av att ligga i högar ibland. Men jag borde, jag borde verkligen. Precis som jag borde gå och lägga mej snart, fortfarande utan att ha skapat en attans julvisa. Det är inte bra, tyvärr, men jag kan inte rå för att min relation till julen är helt exploderad. Att skriva om julen är som att hälla salt i såren. Jag kanske kan få göra en vårvisa istället, eller nåt. Jag får fråga.

Dagens Visdomsord:
"Gör inte allt för lite köttbullar"

Kortis

Idag har jag köpt en ny dagbok, och två nya pennor. Och ett post-itblock, för jag är så dålig på att komma ihåg saker. Dagboken är orange, men what the heck.

Det är insidan som räknas.

Det är över nu

Nu är det slut. Jullovet alltså, värre än så är det åtminstone inte. Jag försökte verkligen vända tillbaka dygnet igår. Jag släckte värmeljusen halv tolv, men sen låg jag och skruvade mej som en annan makaron i vad som kändes som timmar. Eftersom jag faktiskt har blivit bättre på att försova mej med åren, eller skoltröttheten, vilket som, så hade jag satt både mobilen och väckarklockan på ringning. Klockan fick flytta tvärs över rummet för att jag skulle vara tvungen att gå upp.

Det funkade. Det gjorde det, men jag är vansinnigt trött och om möjligt ännu mer omotiverad än vad jag var igårkväll. Skrev ett sorgset och argt inlägg som Blogger tyvärr valde att käka upp, så det besparar jag världen. Kanske bäst så iallafall.

Fem anledningar för att inte bara gå och lägga sej igen:

• It Takes A Fool To Remain Sane med The Ark.
• Köttbullar & Makaroner till lunch, hey alltid något.
• 30 Seconds To Mars.
• Frånvarostatistiken.
• Kommer inte på någon femte anledning.

Fem anledningar att bara gå och lägga sej igen:

• Frånvarostatistiken.
• Vädret.
• Köttbullar & makaroner till lunch, vadå tråkigt?
• Vädret. Verkligen.
• Att skolan börjar om en timme.

Dötid

Tegelsten i skallen nu.

Det är sista dagen på jullovet. Vart tog tiden vägen? Jag trodde att jag hade all tid i världen. Fan vad tjusigt, jag har grubblat bort ett helt jullov. Åtminstone bitar av det. Varenda dag i över en vecka nu har jag försökt gå och lägga mej tidigare, vända tillbaks dygnet litegrann. Men det spelar ingen roll att jag lägger mej klockan halv elva, för så fort jag börjar skriva så skriver jag, och skriver, och skriver tills jag antingen somnar av skrivkramp eller har tömt hjärnan tillfälligt. Och är jag vaken till klockan ett behöver jag sova ut. Därför har jag fortfarande inte ätit frukost.

Imorgon är det tillbaka till allvaret igen, eller till stället där det räcker med att vara närvarande för att åtminstone vissa lärare ska begrava dej i lovord. Fast jag känner att jag ligger lite pyrt till i Arko, det är julvisan som spökar. Den är verkligen inte klar. Om sanningen ska fram så har jag inte gjort ett dugg eller ägnat den en tanke sen dagen innan julafton. Och jag har verkligen svårt för att skriva saker utan synkoper. Dammit.

Så vad ska jag göra med min dag då? Jag ska repa, det vet jag. Och jag borde verkligen gå ner till stan och skaffa en ny tankebok, för det finns ingenting som inte tyder på att jag inte skriver ut de tretton sidorna som är kvar i den jag har nu ikväll. Och nya pennor. Jag gillar inte kulspetspennor, det är mycket goare flyt i bläckpennor. Även risig handstil ser åtminstone ganska snygg ut då. Jag måste sortera och organisera upp mej själv, jag är ett stort trassel nu. Mina livspusselbitar har blivit lite kantstötta över det senaste året och passar inte perfekt längre. Jag måste fixa till dom så att dom passar igen. Och jag måste hitta mina utmaningar. Istället för att vilja kräkas på skolan och all dötid som den innefattar kan jag lägga energi på något annat, kanske. Frågan är vad.
Jag borde kanske springa lite oftare. Och se till att ha ätit ordentligt innan. Läsa fler och bättre böcker.
Eller så lägger jag energi på det jag känner för, för det brukar vara det som gör mej gladast och piggast. Eller så tappar jag all motivation och spelar MsRöj i flera timmar utan att klara en enda. Det är nog det jag har gjort detta jullovet. Spelat MsRöj och funderat. Jippi. Vilket slöseri med alldeles utmärkt tid.

Klyschigt

Ser man High School Musical frivilligt mer än en gång måste man vara galen. Tycker jag iallafall. Allvarligt talat, den filmen är en enda stor klyscha och har tagit alla bra bitar från antingen Grease, Mean Girls eller någon annan aningen bättre tonårsfilm. Och man märker att den är Disneyproducerad på mer än ett sätt. Tillexempel så har de obligatoriska skejtarna på skolgården hjälm. Det är bra, men hur realistiskt är det på en skala från 1-5? Noll, kanske. Dessutom känns alla sångnummer utom kanske ett eller två vansinnigt krystade.

Så, det var dagens kärleksförklaring till min lillebror.

Och dagens konstaterande: För att inte ha honom hängande över axeln när jag sitter vid datorn funkar Norma Jean jättebra. Det är för bullrigt för lille-pop-bror.

Stay On My Side Tonight

Hur långt är det kvar nu? Det borde vara ungefär 154 dagar, kanske. Så det är bara att ta fart och springa uppför den dumma backen. För vad är det för vits med att ha slitit sej genom ett tretton år långt maratonlopp och falla död ner precis innan målgång? Just nu befinner jag mej i samma position som någon eller något som planerat att färdas hundra mil, men upptäcker att bensinen håller på att ta tvärslut tre mil innan mål. Panik!

Om inget annat fungerar är det bara att parkera bilen och börja gå. För fram ska jag. One way or another..

Att falla död ner har jag redan provat på, och det gör jag helst inte om. Jag är sån, jag gör helst inte om samma misstag flera gånger. Fast ibland är det oundvikligt, men inte denhär gången. Inte denhär gången.
Dags att plocka fram alla dom små förunderligheterna kanske? De skulle ju kunna fungera som en slags motivationsväckarklocka. Något som sparkar igång mej igen. För motivationen finns ju, det gör den. Men jag har extremt svårt att lägga den på skolan. Motivationsomförflyttare. Så blir det.

Lie, lie better next time, stay on my side tonight. Oh!

Det är verkligen läge att införskaffa den EP:n. Stay On My Side Tonight, och med bandet som jag vet att jag inte ska tjata om, eller hur kusinon? Jaja, musik är ett stort pussel, precis som livet, och när man hittar bitar som passar bra så är det bara att le mot ödet och säja tack för hjälpen.

Lie, lie better next time... stay on my side tonight!

Tjejsnack v.2

Kroppen


Vad tycker du om din kropp? Ganska bra, skulle jag tro. Den är som den är, och det är väl inte så tokigt?
Om du skulle förändra en sak på din kropp, vad skulle du förändra och hur skulle du förändra det? Jag vet inte riktigt. Jag borde träna mer för jag har varit ganska slö de senaste åren. Men det är inte för att bli smalare eller något annat, utan för att må bra.
Vad är du mest nöjd med på din kropp? Hmm.. Mina ganska långa ben kanske. Eller ögonen. Ögonen är själens spegel heter det ju.
Vad är du minst nöjd med på din kropp? Min hy. Definitivt. Hur mycket jag än tvättar och håller på får jag ändå miljoner finnar hela tiden. Det är väldigt irriterande.
Vilken kändis kropp skulle du vilja ha för en dag, och varför? Får man säja R2-D2? Jag har alltid velat veta hur det känns att vara av plåt. Jag har faktiskt ingen aning.. Keira Knightley kanske..?

Tjejsnack v.1

Jag har varit lite slö och bortrest förra veckan så här kommer två tjejsnack på rad..

Jul & Nyår

Vad fick du i julklapp? Hmm.. dåligt minne, nej, pengar, böcker, godis, lite allt möjligt.
Bästa julklappen du fick? Pengar, faktiskt. Det låter väl lite tråkigt, men det är alltid väldigt välbehövligt.
Bästa julklappen du gav bort? Den Lille fick ett paket Oboy, i övrigt fick alla julgodis som jag gjort själv, och jag skänkte pengarna jag skulle köpt julklappar för till Läkare Utan Gränser.
Hur firade du nyår? Hemma hos Moa där det var lite folk och god mat. Väldigt trevligt. Bortsett från att det ösregnade när jag och Johanna gick hem.
Har du något nyårslöfte? Nej. Sånt är meningslöst för jag håller dom aldrig.

Tänk Om

Vid vissa tillfällen gör livet en såndär våldsam U-sväng. Sådär så man nästan trillar av både vägen och livets berg-och-dalbana på samma gång. Det förändras från Nyckelpigan till Balder på ungefär en sekund.
Helt plötsligt hittar man en ny sida av sej själv, som man knappt visste fanns. Det är både obehagligt och befriande. Någon ny känsla eller en ny variant. Jag kan faktiskt inte förklara. Jag får inte förklara. Jag önskar bara (fortfarande) att jag inte fegade ur när jag för en gångs skull hade en möjlighet att göra något oväntat. Jag hade behövt det. Hade behövt förvåna mej själv, inse att jag inte alltid behöver vara som jag tror att jag är. Bara vara en annan version av mej själv en stund.

Men det är svårt att bryta mönster.
Och det är obehagligt irriterande med detdär fula "tänk om:et" som snurrar runt huvudet på mej. Att man inte kan spola tillbaka och göra om. Ändra beslut, riva sönder mönstren. Och i mitt fall; vara egoist.

Försenat nyårslöfte: Var egoist.
Det är nog mest hälsosamt.

Varför känns det såhär?

Fanfanfan...

Vad man kan hitta i mappen märkt:Tidigare

Igår läste jag bloggen framlänges, baklänges och antagligen från höger till vänster också, i bara farten. Det är ganska obehagligt att läsa sånt man skrev för längesedan, dels för att det är så mycket som bara får mej att tänka "What?! Hur dum var jag? och för att jag precis lika ofta hittar saker och texter som fortfarande får mej att reagera likadant som när jag skrev dom.

Nog om bloggen, nu över till dagens projekt. Jag har läst diverse evighetskonversationer via msn, som direkt efter det att orden lämnat tangentbordet flyttas vidare in i mappen Tidigare. Det är, tro det eller ej, väldigt uppmuntrande. Klickar på filerna som innehåller konversationer med diverse nära vänner, och ettorna och nollorna blir till saker (ord) som betyder någonting. Det är skönt. Att ha det kvar, för alltsom oftast känns datorer och internet som ett flyktigt medium, skapat för generationerna som lider av Infomania och "On Demands-syndrom". Hela världen är bara ett knapptryck bort, i komprimerad form, och allting måste ske nu, på direkten.

Åh, vad det borde passa mej. Jag som alltid vill veta och som inte tycker om stillastående eller långsamma aktiviteter (läs: torka brickor/kulturhistoria). Men nej. Icke. jag är rädd att världen tappar magin om man slutar se det förunderliga med den. Den får inte bli för komprimerad, och man får inte sluta förundras. Jag får inte sluta förundras. Inte sluta vara barn inuti.
Det kan vara oerhört komplext, eller otroligt enkelt. Det handlar om den adrig avslutande listan på saker, människor och händelser som får mej att må bra, dåligt eller vad som helst. Känslor, minnen. Allt.

Motorvägsbroar
Snöstorm
Hear You Me
Gröt
Amigos
Sommarregn
Tårar
Havet
Hallonsmoothie
...fortsätt.

Spara alla orden, inuti eller utanpå. Ha dem kvar, och låt dem bli ljuspunkterna som man kan sträcka sej efter när marken kollapsar och allting faller sönder. Låt småsakerna, minnena och förunderligheten bli en liten och till en början skranglig stege upp ur tomheten. Pusselbitarna som plåstrar ihop världen igen.
När jag blir gammal och klok vill jag att mitt hjärta ska vara ihopplåstrat, för varje litet plåster är ett av domdär minnena, stjärnorna, kalla dem vad som helst. Vad vore livet utan utmaningar?

Och vad vore livet utan grubbel kring det?
Utan ånger och alla små fula "tänk om" som aldrig verkar kunna försvinna. De flyger iallafall kring mitt huvud hela tiden, som små djävlar. Och förtillfället ett stort. Jag hatar det. Tänk om man kunde radera alla "tänk om".

Japp, den meningen var dagens mest fulländade.

Lyxrussin

Tack för att du lyssnar. Det är trevligt att bli förstådd.

Jepp, så är det.

Ibland Är Det Bara För Mycket

Igår var jag helt tom. Som avstängd. Jag mådde jättekonstigt hela kvällen och trodde att jag skulle spy. Så kändes det iallafall. Idag när jag vaknade var jag otroligt trött. Det kändes som om hela jag var en stor psykologisk baksmälla.

Jobbade tre och en halv timma och det var fan knappt en lugn stund. Jag hatar när jag inte hinner med. Att den diskade disken får vänta till senare är väl inte hela världen, men när jag inte hinner duka av borden för all mat som ska ut, och alla andra har fullt upp, då vill jag verkligen ha ett par etra armar, eller kunna dela mej själv. Det är bara så jobbigt att inte räcka till. Det är det värsta jag vet.

I övrigt känns det som om jag har slutat bry mej. Jag orkar inte ens fixa mat fast jag levt på två mackor hela dagen. (Och jag är trött på att vara informationscentral..)

Saker

Jag somnade framför Pleasantville innan. Halväten lasagne och en väldigt bra film. jag har tjatat om den filmen många gånger innan, och jag ska inte göra det igen. Jag kanske borde lära hela min hjärna det. Att inte älta saker. Det blir inte bättre av det. Och det spelar ingen roll att hela jag känner mej ensammast i universum, för en bit av min hjärna tillåter mej inte att känna så. De av mina hjärnceller som alltid kommer vilja förändra värlen kommer också alltid att påminna mej om vilken tur jag haft. Ibland vill jag döda dom. Bara för att jag har hög levnadsstandard kan jag väl få känna mej ensam? Nähäpp, inte det.

Men jag vet vad ensamhet är, alldeles för väl. Och på många olika sätt. Evinnerliga trassel, kan man väl säja.
Jag förstår mej inte på någonting just nu.

Vissa saker, personer eller minnen finns kvar för alltid. Andra försvinner precis lika fort. En del dyker upp igen när man minst anar det. Annat vill man glömma, men det går inte, hur mycket man än försöker.
Jag är så jävla dum, läsa gamla blogginlägg mitt i natten och börja gråta för att jag inser att såren fortfarande finns kvar. Längre in, mindre, men fortfarande djupa. Och det mesta är mitt eget fel. För att jag vänder mej inåt. Det gör jag nu med. Och jag mår illa bara jag tänker på det. Att jag aldrig lär mej.

Godnatt.

Mikrovågsugnar och brödrostar

Elektroniska apparater är så dumma. Mikrovågsugnar som inte kan värma maten genomvarm och icke att förglömma; brödrostarna.
De är totalt oförmögna att behålla samma värmenivå, för om man rostar de första två bröden på tre och en halv minut, då måste man vrida ner till tre minuter när man rostar nästa två för att brödrosten då har hunnit bli uppvärmd och överenergisk.

Dagens i-landsproblem, hell yes!

Mikrovågsstrul

Nyss hemkommen från den Knugliga Hufvudstaden..

Mamma Mia var jättejättebra, mycket bättre än vad jag hade hoppats, och nu har jag ägnat den senaste kvarten eller så åt att ha ett inbördeskrig med våran mikrovågsugn. jag tror att den har inlett trotsåldern. För att göra ont än värre är det en väldigt tjurig lasagne som ska värmas. Den är frusen i ena änden, bara. Blä.

Men hämnden är, som alltid (nästan), ljuv. Nu ska den dumma lasagnen ätas. Förutsatt att den inte är frusen längre. Är den det får mikrovågsugnen förbereda sej på en flygfärd.

Tjipp&hej!

thesilenceinblackandwhite

Buggspot

Kan inte Blogger fungera så att jag kan få gå och lägga mej?
Jag är ju en extremt snäll människa. Därför.

Drar till den Knugliga Hufvudstaden imorgon föressten, så livsåskådningarna tar paus till på söndag eller något sånt. Jag ska få köra, åtminstone en bit av vägen. Tjohoo! Motorväg.

Mitt absoluta favoritrussin har startat en blogg. Kolla här!

Naiva Lilla Vänsterdåre

Ingen kan väl ha missat åt vilket håll jag kastar mina politiska sympatier? Nej, jag tänkte väl det. Det är inte konstigt att jag tycker det jag tycker heller. Uppvuxen med två föräldrar som i sin tur var unga och vilda på sjuttiotalet, ja, jag har sett bilder med träskor och hängslebyxor på. Banderoller, gitarrer och folköl. Tron på att man faktiskt kan förändra, om inte världen så en liten del av den. Utan makt, utan pengar och faktiskt utan kostym.

Jag kommer nog aldrig att byta sida. Man ska aldrig säja aldrig, men just nu känns det mer avlägset än premiepensionssparande. Och det vill inte säja lite det.

För jag kommer alltid att tro på människor, inte pengar.

Jag har ägnat många timmar på de borgerliga partiernas och deras ungdomsförbunds hemsidor. Läst, letat, försökt att förstå. (Man måste ju känna sin fiende.) Och jag förstår. jag förstår varför de tror på det de tycker. Det gör jag. Däremot händer det väldigt sällan att någon som är som jag, ung, arg och nyfiken, fast på "andra kanten", försöker förstå mitt tankesätt. Jag har min egen lilla teori om varför det är så.
För att socialismen ska fungera måste man öppna ögonen. Se mer än sin egen lilla bubbla. Jag har det relativt bra. Både jag och mina föräldrar har jobb och lön. Men jag vet att alla inte har det, och jag tycker att det är fel. Man måste ta in en liten del av världens lidande i sitt eget liv, kanske bara genom något så marginellt som att betala skatt eller teveavgift. Även om jag kanske aldrig kommer utnyttja sjukvården så mycket som jag teoretiskt sett har betalat för den genom skatten, är det så farligt? Med risk för att låta som en viss Karl-Bertil; man kan skänka en tanke åt de eländiga själar som vistas i samhällets bottenskikt. Om du klarar dej igenom livet utan att bryta benet, få cancer eller gå i skolan, känns det så otroligt förfärligt att någon annan får glädje av de pengarna då?

Jag vill inte kalla det solidaritet, för det är väldigt många som inte vet vad det betyder, tyvärr. Omtanke är ett bra ord. Det kör vi på. Det kan vara väldigt smärtsamt att bo i Pleasantville och upptäcka att det finns en stor och farlig värld därute där alla faktiskt inte har det bra. Och om man inte är Bill Gates har man inte nog med pengar för att påverka de som verkligen har makten. Men man kan alltid göra något. Bara något litet och till synes oviktigt. Betala skatt. Skaffa ett fadderbarn. Förklara för lokalpolitikerna vad som egentligen är fel i skolan, för de har inte alltid så bra koll. Le mot någon du inte känner.

Men tappa inte tron på människor, förhelvete! Människornas makt är alltid viktigare än pengarnas. (Känner att det här blev flummigt, jag tappade tråden vid Karl-Bertil.. ursäkta.)

Dagens I-landsproblem:

Vi har ingen diskmaskin just nu, åtminstone inte en inkopplad diskmaskin, så jag måste diska för hand. Det tar emot vill jag lova.

Grejen är den att mamma kom sej äntligen för med att kakla om vid diskbänken.Det blev jättsnyggt. Men hon hann inte göra klart riktigt innan hon åkte till Uppsala, och då är det ju ingen idé att koppla in diskmaskinen igen om man måste ta väck den tre dagar senare och göra klart.

Så nu ska jag diska, och jag kan inte komma på ett ord som beskriver min motvilja mot mina egenhändigt nersmutsade tallrikar tillräckligt mycket, så jag ska låta bli.

Dessutom har jag varit duktig och köpt sandaler.
Klappa Hedda på huvudet.

Dagens aha-upplevelse!

Don't Look Back In Anger är en överdjävligt bra låt.

Och jag hatar att det är så dyrt med cd-skivor. Död åt CDON.
Nu ska jag borsta tänderna och dansa en oerhört improviserad snödans, för jag skulle känna mej mer än vanligt lurad om universum hoppade direkt från höst till vår i år. Förskräckligt.

Mittinatten

Nyss hemkommen från en nattlig promenad med Tove. Hon har flyttångest, stackarn.

Nu äter jag rostemackor och lyssnar på Avril Lavigne, och konstaterar att om dagen vart händelselös var kvällen iallafall lite bättre. Och imrogon har jag inte tid att slappa mer. Saker behöver göras, så är det.

Europavägen del Två

"Men jag tror inte att någon av dem sticker ut och springer bara för att försöka komma bort. Jag stod och tittade ut över motorvägen innan. Den hänger ihop med andra vägar, som faktiskt leder bort. Det är så häftigt. Det går att ta sej härifrån. Faktiskt. Och jag vet inte om jag vill veta vart jag vill, för då blir det en flytt, inte en flykt."

Vart tog dagen vägen?

Efter en titt på klockan och ett förvånat ansiktsuttryck inser jag att nej, tyvärr, jag kan inte dra på stärkaren och spela nu. Inte ens pyttelite. Har jag otur får jag en orgelserenad till svar någon annan dag.

I övrigt är det helt okej att bo i lägenhet.

Europavägen

Står man på motorvägsbron mellan Tröingeberg och Kyrkbyn i mörkret en januarikväll när molnen rusar över himlen ovanför en och månen är iskallare än vanligt, då känner man sej jävligt liten och obetydlig. Och döden känns väldigt nära. Ungefär "jag kan hoppa om jag vill"-nära. Inte det att jag vill det, jag bara konstaterar. Den är alltid nära.

Och motorvägar i mörkret är vansinnigt, otäckt och vackert.

Betongstrecket som ligger ett antal meter under mina fötter sitter ihop med platser som räknas. Stockholm, Göteborg och hela Europa. Det är därför man kallar betongstrecket ifråga för E6. Och det känns som ett bevis på att jag faktiskt kan ta mej härifrån. Att jag kommer ta mej härifrån rättare sagt.

Ny tankeplats är härmed tillagd. Men står man vid räcket och grubblar kollar förbipasserande så konstigt på en. För de flesta står inte och tänker på en motorvägsbro. Det är en naturligt farlig plats, alla vet att döden rusar fram några meter under ens fötter där.

Kollektivt Minne, Lasagne och Schlager

Vart tog min dag vägen?

Jag bara undrar. Det var så mycket som skulle göras, ovesäntligheter men dock. Jag skulle åstadkomma saker. Men jag kan ju kolla mejlen, bara. Och bloggen.
Så nu sitter jag här, två timmar senare och har fullkomligt glömt bort allt vad vardagsambitioner heter. Jag har bara läst. Det finns så mycket skrivet i det mystiska luftrum som vi kallar sajberspejs, och det kan vara nyttigt att läsa det. Fast en livstid vore inte tillräckligt för att hinna läsa allt, men man kan ta sej tid att läsa det man hittar och tycker är bra. Så gör vi.

En livstid räcker inte till, inte en människohjärna heller. Vi behöver varandra helt enkelt. Baskunskaperna kan alla ha och få tag på, men man kan inte veta allt om allting. Människorna behöver varandra för att kunna vidareutveckla sin tillvaro, om inte till annat så till kollektivt externminne. Och fortplantning.
Så är det, tror jag.

Finns det människor som medvetet undviker att söka efter kunskap? Finns det folk som nöjer sej med baskunskaperna för att klara sej och sen stänger in sej i sin lilla dokusåpavärld? Finns det folk som omedvetet inte tar in så mycket, motsatsen till en sån som jag som minns saker utan att ens ha försökt minnas? För det är inte bara rent intresse som gör att jag kan bli till ett påfrestande lexikon ibland. Det är bara det att saker och ting fastnar. Jag har flugpapper kring hjärnan. Jag vill inte minnas idiotfakta om schlagerfestivalen som någon sliskig programledare sa på teve för flera år sedan. men det gör jag.

"Sverige har haft fyra vinnare i ESC genom tiderna. ABBA 1974 med Waterloo, Herreys 1984 med Diggiloo Diggiley, Carola 1991 med Fångad av en Jättefläkt och Charlotte Nilsson 1999 med Take Me To Your Heaven. Carola hade samma poäng som den franska artisten, men vann eftersom hon fått fler tolvpoängare."

Döda mej. Eller rensa sånhär skit ur hjärnan på mej.

Men jag måste åstadkomma någonting med min dag. Jag ska äta. Jag ska duscha. Jag ska tala med husdjuret. Kanske springa en sväng, beroende på hur jag mår när ätandet är avklarat. Försöka göra något kreativt med min förtillfället katastrofala "rip-your-heart-out"-låt som jag än så länge besparar mänskligheten. Men det kanske inte går, jag känner mej emotionellt tom. Det blir nog jag och mp3n åt Tröingebergshållet till, trots allt. Men först lasagne. Annars svimmar jag halvvägs.

Best of: 2006

Jag vet vad det är. Jag vet faktiskt vad det är. Eller vad det var. Easypeasy faktiskt. Håkan Hellströmkonserterna. Båda två.
Diezel; sjukt trångt och euforiskt.
Liseberg; Pratpratprat & folkfolkfolk.

No need to say more.

Eller jo. "Tar man antalet ränder på alla randiga tröjor här, och delar med antalet Converseskor så får man fram den totala summan kent&håkanfjortisar."

Skönhetsideal

Om jag fick ändra något med mej själv vill jag ha längre hals och större fötter.
/Jag själv, avdelningen för giraff korsad med Ronald McDonald

Uppdatering angående alkohol

Ingen baksmälla heller.

Däremot mensvärk.
Så in i helvete.

Jag vill rulla ihop mej till en boll och förbanna alla mina gener. Nu. Genast. Hela dagen.

Where's Your Heart?

Spraking Doors

I Aquas gamla låt Cartoon Heroes hör man ett ljud som låter precis som roboten Sprak ibland. Alltså den svävande plåtsaken från Mysteriet på Greveholm. Någonstans i andra versen är det.

Ohyggligt fascinant.

Aqua har med en låt i Sliding Doors också. Turn Back Time. Ovanligt seriös låt för att vara Aqua. Jag ska hyra Sliding Doors någon dag, det var så länge sedan jag såg den. Snacka om grubbelfilm dessutom. Passar en sån som jag.

Alkohol

Att hälla i mej alkohol har visat sej vara en extremt meningslös historia. Jag har gett det tre allvarliga försök och alla har haft samma inverkan.

Personalfesten: Två cider och ett glas vin. Jag blev trött, och lite snubblig. Mest trött. Jättetrött.
Förra klassfesten: Tre cider. Jättetrött.
Igår (nyår): Tre glas bål och två cider. Jättetrött.

Slutsats. Jag blir bara trött. Jag blir inte socialare, fnittrigare eller något annat roligt. Jag blir bara trött.

Min bror har sina häftiga stunder

Champion

Man kan väl kalla det för en seger; jag överlevde julen (knappt) och nyår (smärtfritt).

Applåd?
Ohyes.

Nu är det bara att överleva i 159 dagar till, sen kan jag göra vad jag vill. Vad det är kommer jag nog på i sinom tid, eller så gräver jag ner mej. Något gör jag nog iallafall.

Gnott Nytt Or