Motivationsbrist

Själva grejen med Ally McBeal är att hon vägrar sluta tro på kärleken. Och att hon alltid letar efter någon som kan älska henne och bry sej om henne. Hon är bara sån.
Det är rätt skönt, ändå. Att det finns en karaktär i en teveserie som är som min osäkra sida, fast lite mer spattig. Egentligen världens skitpryl, men jag mår bra av det, på nåt sätt. Se det som ett slags bekräftelse. Jag är inte knäpp, Ally är mycket knäppare. Även om hon inte finns på riktigt.

Jag är bara trött. Första halvan av dagen idag var riktigt jobbig. Jag vet inte om det är så, jag kanske bara inbillar mej, men jag vill inte vara en som ska ha koll på allting och kunna svara på allt och alltid veta och ha lösningar. Sorry, men jag vill faktiskt inte det.
Det är era förväntningar.
Inte mina.

Just nu orkar jag inte.

Jag gör ingenting, känns det som, och ändå orkar jag inte. Motivationen är nere under noll. Jag tänker på vad jag ska göra, men jag får ingenting gjort. Och jag menar verkligen ingenting. Nada.
Har lämnat in loggboken idag. Tidsbristen smyger sej efter mej som ett fult litet troll, men jag kan skylla mej själv. Nu är det allvar som gäller däremot. Jag tänker inte sumpa projektarbetet, inte mycket. Det var åtminstone lite kreativitet i omlopp igår. Kanske beror på Johanna.

Hon backade in i en garagedörr.
Hihi.

Nu längtar jag till helgen. Jobba, helt okej. Men evntuell fest, verkligen toppen. Jag behöver leva lite. Som motsats till vad jag gör nu, alltså.

Pon & Zi

Min nya favoritserie, delad etta med Nemi och Zits.
Kolla in grabbens hemsida, den är jättefin.

Tjejsnack v.8&9

Eftersom jag var bortrest förra veckan kommer här två Tjejsnack på rad.

Tjejsnack v.8

Sömn

Vad har du på dej när du sover? T-shirt och mjukisbyxor, om det är kallt, annars t-shirt och trosor. Inga sidennattlinnen här inte.
Hur sover du helst? På magen, med huvudet åt vänster.
Hur många kuddar har du i sängen? Två, fast den extra har jag bara när jag läser. Sen har jag fem nallar och en fisk också.
Kommer du ihåg vad du har drömt på nätterna? Ibland, och ibland inte. Det är olika.
Har du drömt sanndrömmar någongång? Nope, inte vad jag vet.

Tjejsnack v.9

Snabbmat

Vad äter du för sorts snabbmat? Hamburgare, kebab, köttbullar med mos, 50-50, pizza och sånt. Fast inte särskilt ofta, knappt en gång i månaden.
Vad för snabbmat skulle du aldrig äta? McDonalds hamburgare. Eller pizza med grejer jag inte gillar på.
Vad skulle du vilja att snabbmatsutbudet utökas med? Jaa du... bryr mej egentligen inte, men det vore kul om Fish n' Chips blev vanligare i Sveirge, det är faktiskt riktigt gott.
Bästa snabbmatsstället? Burger Inn här i Falkenberg, fast det räknas egentligen inte. Jo, för annars kommer jag inte på nåt.
Sämsta snabbmatsstället? Donken och så vidare.

Hotnajts

Jag kan inte bestämma mej för vad jag egentligen tycker om Sahara Hotnights nya, Cheek To Cheek. Den är väldigt catchy och poppig, fast för mej som är envist övertygad om att Jennie Bomb är den bästa plattan de gjort är det inte alltigenom positivt.
Tyckte bättre om den förra låten som låg uppe på spejsen, Visit To Vienna. Vet inte varför, men så är det.

Dom spelar tydligen på Diezel i maj.
Let's?
Yepp.
Det blir nog så.

...don't want to go home. Ever.

Tillbaka på Västkusten.
Efter en vecka i den norra delen av ett väldigt avlångt land, med frisk luft, köldeffekt och snö är jag tillbaka. Verkligen.

Sovtåg kan göra konstiga saker med mej. Somnar sent om sider, efter att ha tittat på en klocka på Gävle Central som talade om att jo, den var kvart i två på natten, och ja, det var fem minusgrader. Vaknar fem timmar och en kvart senare av en vänlig röst som talar om att "nu är det allmän väckning". Begår ett misstag, det vill säja tittar ut på världen och inser att jo, västkustskt var ordet. Faller det snö så är det klart att den töar lite på en gång. Brunt, och fult. Himlen är som en stor grå jag-vill-inte-veta-vad som har färgats för att matcha gamla industrilängor. Havet är grått.
Mitt inuti grånar ganska fort det med.

Jag ville ju inte komma hem. Hem till älskade lilla småstaden som får mej att bli min egen bromskloss. Jag kan inte flippa ur här, det är alltid något som håller mej tillbaka. Gamla röster och minnen, klister. Jag vill hitta någonstans där jag kan skapa mitt eget liv. Jag tror inte att det är här, tyvärr. Och om jag ska kunna komma tillbaka när jag faktiskt längtar hit måste jag ha levt någon annanstans först, för att få perspektiv. För att se om det är något som är värt att sakna.

Lika lite som jag kan tänka mej en hel sommar utan Skrea Strand, lika lite vill jag tänka mej här nästa vinter. Det fungerar inte. Hedda behöver snö för att fungera.

Jag hade inte så mycket mer att säja.
Godnatt.

Frivillig Bloggpaus

Aktiviteten lär vara låg här under den närmaste veckan, för nu drar jag till fjälls. Ha det så kul här på gråa västkusten säjer jag bara. På ett vänligt sätt.

Kramar, så hörs vi nästa söndag eller måndag eller nåt.

Lovet som inte borde vara så kort...

Äntligen sportlov! Jag tror att jag har längtat ihjäl mej. Nästan. Men det roliga börjar imorgon kväll. Tåget upp mot snön.
Jag har en speciell relation till snön och vintern. Eftersom jag bor där jag bor, så är det sällan snön kommer, och om den gör det försvinner den innan man hunnit säja "pulka". Förra vintern var nog bara ett jättetrevligt undantag. Precis som för alla andra västkustbarn infaller vintern vecka sju eller åtta, åtta i mitt fall. Om man har turen att kunna åka till snön.
Det är lika löjligt varje gång. Sista dagen i skidbacken är vemodig. Sista åket ska vi inte ens tala om. Klump i magen är det minsta man kan kalla det, snarare klump i hela mej. Jag vill aldrig åka hem, det har aldrig varit ett sportlov när jag har kunnat åka därifrån utan att känna att jag hellre hade stannat en eller två veckor till.
Sommaren vill jag tillbringa här, i den lilla staden vid havet. Vintern, förutom de sällsynta stunderna med snö, är totalt värdelös.

Jag vill ha dendär tystnaden, och luften, och friheten. Lite liftskrammel i bakgrunden och lite trötta ben och somna så fort huvudet nuddar kudden, för att hoppa upp och stå i liften nio nästa dag.

En vecka är alldeles för lite. Två skulle kunna räcka. Eller fem.
Jag får liksom aldrig åka skidor (eller snowboard) tills jag tröttnar. Jag vill alltid åka mer.

Sova nu.
Imorgon är jag påväg norrut. Det bådar gott.

Knappen för bättre humör

Saker som får mej att le även om jag egentingen bestämt mej för att tjura:

• Långa telefonsamtal med min indiepopvän, Johanna.
• Gilmore Girls
• "Titta En Get!"
• Den Lille när hon är på sitt fåniga humör.
• Free Hugs
  

Jag känner mej som en japansk smiley,,,

...närmare bestämt denhär.

>_<

Tom

Jag mår inte alls bra, jag känner mej väldigt ledsen och stressad. Det fåniga i situationen är att jag inte har en aning om varför. Bara rakt igenom sorgsen.

All ork försvann som genom ett trollslag.

Tjejsnack v.7

Alla Hjärtans Dag

Vad har du för planer på Alla Hjärtans Dag? Inga alls. Gå till skolan och så, för för singlar är Alla Hjärtans Dag ingen särskild dag, det är en onsdag. Och en dag när man vill unvika alla äckligt gulliga, perfekta par. (Vem sa bitter?)
Brukar du köpa presenter på Alla Hjärtans Dag? Nej. Men på lågstadiet fick vi rita kort och sånt. Klippa hjärtan ur röda a4-papper.
Hur ser din drömdejt ut? Sommar, solnedgång, filt, gitarr, havet, såndär svag vind som brukar blåsa när solen går ner vid horisonten, flädersaft... jag är så sentimental av mej. På vintern kan det vara mys med att busa i snön och gå in och dricka varm choklad sen. Don't overdo it. Enkelt är bäst.
Bästa Alla Hjärtans Dag-minnet? Ingen aning, faktiskt.
Vem skulle du vilja ge ett speciellt hjärta till i år? Alla som betyder mycket för mej. Särskilt några kompisar som fått mej att orka genom hösten och vintern, för utan dom hade jag vart en liten sorglig hög nu.

Trasselonsdagshjärna

Jag ska ut och springa om en stund, mamma tyckte att hon behövde motioneringssällskap. Latmasken i mej blev djupt olycklig, men det är nog välbehövligt, egentligen.
Jag känner mej allmänt nere, sådär trött, frustrerad och jätterastlös på samma gång. Ingen kul känsla. Jag försöker undvika saker och situationer som gör mej trött och frustrerad, men det går dåligt. Varför är allt så långsamt nu?

Jag var inne på massa hemsidor för utlandsstudier idag. Jag tror att jag kommer ruinera mej om jag ska plugga journalism utomlands. Antagligen inomlands med, men det är inget alternativ, så jag har ingen aning om vad det kostar. Dagens tips var iallafall lite uppiggande, min elevhandledare sa att "du med ditt läshuvud ska inte gå på folkhögskola, satsa lite istället". Vete katten, faktiskt, men det är ju alltid trevligt att höra att man har lätt för saker.

Andra saker är krångligare. Jag bara velar nu. Har jag ens någonting att vela mellan? Jag bara undrar.

Ska man springa till rondellen, förbi nya brandstationen, nedanför Tröingeberg, uppför Tröingebergsbacken? Ner på grusvägen som går mellan alla husen och upp igen och sen hem på någon vänster? Eller börja med backen och ta brandstationen på hemvägen? Det kan jag ju funderapå, istället. Vila hjärnan.

Dagens positivaste: Fungerande ensemblegrupp, äntligen.

Tvärvändning och Storslalom

Vissa dagar har man inga förväntningar alls på. Dom kan bara bli dåliga. Det är så himla uppiggande när dom då tvärtemot alla normer blir riktigt bra. Ingen toppendag på långa vägar, men å andra sidan långt ifrån bottendag. Allting har liksom lyckat hålla sej ovanför "uthärdligt-strecket", och Cubase kan faktiskt vara jättekul, bara man slipper de dumma pluginen. Jag som är en hopplös sucker för tunga trumkomp men som inte kan spela dom har helt plötsligt upptäckt ett sätt att skapa dom ändå. Min grovmotoriks obefintlighet har slutat vara ett hinder, kan man väl säja. För jag hör hur det ska låta i huvudet, det är bara det att armarna har svårt att hänga med. Nu behöver dom inte hänga med. Fantanastiskt!

Fantanastiskt kan man väl också säja om alpina landslaget. Detdär medaljmålet som mediafolket tjatade om innan VM började, fem stycken, som iallafall jag var extremt tveksam till är uppnått nu. Anja är otroligt grym, hon slaktade allt motstånd i fartgrenarna, men kör hon ur är det inte slut med det roliga, och det är nog ännu bättre. Precis som när Jens Byggmark dök upp som en liten norrländsk guttaperkaboll förpassad till Kitzbühel sitter man där framför teve och gapar lite, för Sverige har, hör och häpna, mer än en som är bra. Kanske mer än fem som är bra också. Alla räcker inte hela vägen, men tre olika svenskar på pallen i ett och samma alpina mästerskap, när hände det sist? Kan du svara på det, Björn Fagerlind? Har det ens hänt?
Och det kan bli fler. Byggmark, Myhrer, Borssén, Larsson... och dendär mystiska lagtävlingen på slutet.
Framtiden ser ljus ut, och heja Maria PH! Detdär silvret var nog en större skräll än Järbyns brons.

Väldigt synd om Anna Ottosson dock, hon hade vart så otroligt värd en medalj hon med, men alla räcker inte hela vägen alltid.

Fem dagar till sportlovet, sen ska jag ge mej i kast med samma backar, men inte i samma hastighet. Det verkar vanskligt.

Alla Hjärtans Hajp

Onsdag.

Blä.
Kan ju inte påstå att jag ser framemot den dagen sådär jättemycket. Dagen då alla äckligt lyckliga par har en ursäkt att vara ännu mer äckligt lyckliga och gulliga. Dagen då alla andra gräver ner sej under en filt och lyssnar på Hands Down med Dashboard Confessional. Irritationen är total. Vore det inte bättre om man gjorde om Alla Hjärtans Dag till något annat? Kanske en gigantisk singelfest, och då menar jag inte en såndär tillställning som är här i stan ibland, utan en med väsentligt lägre medelålder. Fritt fram att ha kul liksom, och alla gulliga par är totalt portade. Jisses, det hade kunnat vara kul.
Så dags att komma på det nu.

Det är bara jag.

Krönikan

Jag skrev en krönika idag på svenskalektionen, om framtidsdrömmar, medan vi pratade om dom. Simultanförmågan är total. Jag hade tänkt lägga ut den här, till allmänhetens beskådan, men jag kom på att jag glömde den i skolan. När jag skriver om viktiga saker skriver jag helst för hand först, förutom här då, här är spontaniteten mitt ledord. Jag lägger ut allt så fort orden fastnat på skärmen.
Men hursomhelst, pappret blev kvar i skolan, och eftersom jag gav det till min ibland förvirrade svenskalärare är risken stor att det kommer till rätta någon gång efter nästa riksdagsval. Då är jag tjugotvå. Jag ska inte tänka så långt framåt, då får jag huvudvärk och ångest. Så jag låter bli. Försöker.

265

Jag är naiv.
Oftast är det positivt. Tänkte bara att jag skulle nämna det. Jag är ganska lättlurad också, idag har varit en såndär dag, när folk skrattat åt mej mest hela tiden. Jag är för trött för att egentligen bry mej. Det gör faktiskt ingenting.
Snälla skratt bits inte.

Köket körde ut 265 dagens idag. 199 av dom var till spring. Tjoflöjt.
Pigg jag lär vara imorgon alltså. Men jag har haft kul.

Bortglömt, hoppsan.

Kollapsade i soffan innan, med ett glas mjölk och trötta fötter. På soffbordet fanns dystra kvarlevor av gårdagens godis. Hedda hungrig.
När kvarlevorna omplacerats till min magsäck var jag inte hungrig mer. Sist jag åt något vettigt var klockan ungefär halv fem. Det är längesen. Mackor?

Låter bra.

Jag är ingen storätare.

Jag Fryser, Och Är Feg

Sitter här och huttrar. Till vad nytta? Egentligen borde jag ju gå och lägga mej, det är en dag imorgon med. Men precis som det brukar vara när jag är som allra tröttast vill jag inte det. Tvärtom. Jag vill ut. Ut i natten, ut i livet, för det kan bara bli bättre. Jag är för trött för att orka bry mej.

Osårbar.

Det är skillnad på att inte orka bry sej och att inte bry sej, men jag kan ju se det som ett steg på vägen. För det kanske det är.

Jag borde göra något ohemult. Något riktigt ohemult. O-heddigt. Varför inte bli aspackad och dansa på bordet på första bästa fest? Bli suddig i hjärnan, och hångla med killar som bara dyker upp och inte betyder någonting alls, egentligen. Bara för att. Bara för att ha gjort det. Slippa sitta och känna att "jag gör ju aldrig någonting". Det kanske vore bättre då, om jag fick stå ut med att" oj vad du var pinsam i helgen", och att inte minnas vad som hände.

Eller så låter jag bli. Jag kan sitta i ett rum med stearinljus och försöka klura ut vad som väntar bakom nästa hörn. Jag lämnar resten åt dom andra. Dom lite modigare, som inte tynar bort av minsta bakslag, som kan stå ut med alla pinsamheter dom gjort. Jag har inte det modet än, har inte spontaniteten. Jag är fortfarande rädd.

Jag är helt enkelt en liten fegis.

Slitigt värre...

En halvtimme, drygt, sedan jag slutade jobbet för dagen. Håller jag ut handen i luften syns det fortfarande hur den skakar. Och jag har skavsår under vänsterfoten. Under.

Någon fick för sej att det var söndag på en lördag, det är den enda förklaring jag kan komma på. Jag har sprungit som en liten idiot. Helt uppriktigt zonkad, så känner jag mej nu. Tusen människor som inte fattar vad jag menar när jag frågar dom.

- Har ni nummer sextiotre?
- Varmrökt?
- Nej, tyvärr, dethär är Dagens, men er mat kommer nog alldeles strax.
(Nästa bord)
- Har ni kanske nummer sextiotre?
- Ja, nej, det vet jag inte... skulle man få en lapp?
- Det står längst ner på det stora kvittot de gav er i kassan.
(Personen rotar efter kvittot, jag står och svär tyst inuti huvudet, alternativt tycker synd om mej för att tallrikarna verkligen börjar brännas nu, och armarna värker.)
- Nej, vi har 359. Borde inte vår mat vara klar snart? (Irriterad)
- Jo, men endel mat tar lite längre tid. Jag ska höra efter med köket.
(Går vidare, och hittar bordet med lappen som det står 63 på. Frågar ändå, för artighets skull)
- Har ni nummer 63?
- Ja, nej, det vet jag inte, står det här?
(Tittar oförstående på lappen)
- Jomenvisst, det är alldeles rätt. Dagens var det väl?
(Hedda börjar bli övertrevlig.)
- Men här står ju 363?!
- Vi brukar skippa hundratalen. Det är inte ofta vi har hundra beställningar väntande.
- Åh.
- Varsågod, smaklig måltid och så vidare.

Fucked up djävla astrött. För att fatta mej kort, alltså. Vad annat är att vänta efter tio timmar? Och om femton timmar ska jag vara där igen. Hej femtioplussare som är ute och nöjesåker. Hej brödsmulor. Hej någonting som löjligt nog är roligare än skolan. Och det är det knäppaste av alltihop.

Fredagsgrubbel.. nummer tretusensjuhundrafemtiosex. Ungefär.

Musik är så tillgängligt. Små tekniska manicker som man kan ha med sej överallt gör livet till ens alldeles egna musikvideo. Visst ser det konstigt ut, men sitter jag på en buss eller ett tåg med rätt låt i lurarna så mimar jag med. Låtsas att jag är huvudpersonen i musikvideon, en såndär som är filmad i svartvitt.
Låtar som handlar om att ta sej någonstans. Låtar som handlar om att bli någon, eller förändra den man redan är. Sånna låtar passar in då.
Det är bara inuti min skalle, jag vet, men i min alldeles egna lilla film är det faktiskt jag som är stjärnan. En betydligt tydligare sådan än de jag målar på handlederna när skolan är tråkig. Det känns som att sålänge jag är huvudperson i filmen inuti mitt huvud har jag kontroll. Jag gillar verkligen mitt inuti-jag. Hon är allt detdär som jag är, fast har så svårt att våga vara när andra ser på. Jag har skrivit om detta förut, det vet jag, men med jämna mellanrum behöver jag ventilera mej.

Mitt inuti-jag, det häftiga inuti-jaget, skulle aldrig ägna mer tid åt att kolla på golvet i korridorerna än på folket som vistas i dom. Mitt inuti-jag skulle aldrig be om ursäkt när det gjort sitt bästa. Mitt inuti-jag skulle aldrig sitta och vara tyst och vänta på att alla andras promillehalt skulle stiga litegrann, vänta på att deras ögon skulle se lite suddigt, och deras röster skulle höjas lite. Mitt inuti-jag skulle göra allt detdär jag inte gör, och säja det jag inte säjer men borde sagt.

Men det vet vi redan.

I nian, trodde jag att allt skulle bli annorlunda när jag började gymnasiet. Det blev det. Men jag hade precis börjat hinna ikapp mej själv och omgivningen. Det tog väldigt mycket tid och energi. Jag blev inte tvärsocial över en natt om man säjer så. Har väl alltid haft svårt att vara det. Visst, jag är inte riktigt lika blyg nu, men jag ser mej fortfarande som en nobody. Det bara är så. Jag har alltid varit en gänglös person, känner många men har ingen speciell tillhörighet. Jag är i utkanten av allt.
Ibland förstår jag inte alls varför, men lika ofta är det uppenbart.
Jag håller mej på min kant, min utkant. Dyker det upp händelser deltar jag gärna, men jag letar inte efter dom, åtminstone inte ofta. Jag vill inte tränga mej på. Det är ett gammalt släktdrag som jag ärvt av mormor. Man ska la få nåt bra och nåt dåligt antar jag. Så jag har långa smala ben och svårt att tränga mej på. Vilket som är det positiva får ni räkna ut själva.

När jag var fjorton handlade det nämligen inte om folköl och moppekillar. Det var mountainbike, fantasyböcker och vänsterpolitik. Och nu ska jag citera Garden State igen. Bara för att.

Andrew: - There's a handful of normal kid things I kind of missed
Sam: - There's a handful of normal kid things I kind of WISH I missed

Älsklingsfilm!

"I'm not going in your sidecar, I'm not your bitch."

Dom vet ingenting alls

Och det finns tusen saker i mitt huvud som jag aldrig säjer något om. Tusen fina minnen som aldrig blivit berättade. Det känns som om jag skulle förstöra dom om jag lät någon lyssna.
Jag vågar inte släppa in folk. Jag vågar bara inte. Jag tror fortfarande på spöken, jag bygger fortfarande murar och ingen får veta någonting alls. Den som inte vet någonting har mycket svårare att komma åt och såra en där det gör som ondast. Nu är det för mycker som är osagt, det är inte lönt.

Gräv inte upp sånt som är begravt, icke.

Isolationistisk Utrikespolitik

Jag lever i ett paralellt universum. Jag har verkligen ingen koll på nånting alls, och om Jorden gick under skulle det förmodligen ta ett antal veckor innan jag märkte det.

Man kan väl säja att jag "för en isolationistisk utrikespolitik", eller att jag på fullt allvar tänker tillbringa fredagkvällen med min gitarr, alternativt datorn. Oboj, jag gillar fredagar. Näe. Men det känns som om det är läge för en promenad. Om det inte hade vart så jäkla kallt bara, jag och mina gamla skejtskor kommer frysa om tårna. Fast vad gnäller jag för? Jag kunde ha bott i Norrland. Där är det säkert 26 minusgrader nu, tevereportrarna har ju ägnat hela veckan åt att tjata om hur kallt det är i Åre, menar jag. Här är det -3.8, just nu. Men det sjunker hela tiden.

Spelar ingen roll om det är askallt i Åre, så länge jag får åka dit. Jag orkar inte med Falkenberg just nu. Det känns som om allting här bara skiter sej hela tiden. Jag trampar runt i kvicksand, jag kommer ingen vart. Det finns inget att längta efter, allt är redan gjort, allt är redan sagt och det enda orosmolnet på horisonten blir knappast mindre.

Allting verkar ha bestämt sej får att vara övertydligt just nu. Till och med iTunes skriver mej på näsan i var och varannan låt. Det är inte bra. Alls.

Deprimerande.
Skit.

Hey!

...give me space so I can breathe...

Soundtrack of My Life?

Jag har tråkigt så jag snor från Johanna vad hon redan tagit från någon annan. Underbara bloggosfären, me likes. (Försökte göra denhär redan i gårkväll, men blogger tjurade och käkade upp alltihop så jag gör ett nytt försök.)

Det är bara att sätta valfri musikspelare på datorn på random och låta den svara på frågorna åt dej. Jepp.

How does the world see me?
Hello Scotland - EF
Jomenvisst, komplicerad och längtande.

Will I have a happy life?
Man Must Dance - Johnossi
Det bådar ju gott, tycker jag.

How can I make myself happy?
23 - Jimmy Eat World
Jahapp, det ante mej. Fan.

Will I ever have children?
For All These Times - Lostprophets
Hmm?

What is some good advice for me?
The Feel Good Drag - Anberlin
Nej, nej, nej... inte alls!

What do I think my current theme song is?
The End - My Chemical Romance
Mycket möjligt, faktiskt.

What does everyone else think my current theme song is?
Turn Back Time - Aqua
Knappast. Om jag nämner Aqua får jag fågelholksblickar tillbaka.

What song will play at my funeral?
If I Fall - Amber Pacific
Störtlipa, alltså.

What type of men do I like?
We Looked Like Giants - Death Cab
Tihi, joo. (Lyssna på låten för förklaring.)

What is my day tomorrow going to be like?
Tss, det vet jag redan. Jag ska jobba, så det blir väl lagom stressigt och så vidare. Äsch, jag kan ju testa iallafall.
Smile In Your Sleep - Silverstein
Okej?

Why am I here?
Punk Rock Rebel - Millencolin
Haha, den fasen är passerad.. nästan.

What will people remember me for?
Let Love In - Goo Goo Dolls
Kan jag det? Ärligt talat, ibland är jag tveksam. Jag trivs i mitt vakuum. Inte.

What song will get stuck in my head tomorrow?
Nåt som går på P3, helt säker. Men men, man kan ju hoppas på något bättre.
Lying Is The Most Fun... - Panic! At The Disco
Mycket möjligt.

Are there pepole outside waiting to take me away?
A Slow Dance - Explosions In The Sky
Nä, just det. Det ante mej.

What will this year be all about?
Send Me An Angel - Thrice
Ja.

Who loves me the most?
Fall Together - Weezer
Lillebror? Mycket möjligt...

What am I most proud of?
Don't Look Back In Anger - Oasis
Nja... kanske.

What do I regret the most?
Failure By Design - Brand New
Jo. Så skulle det kunna vara. Faktiskt.

What is my deepest, darkest secret?
När Hela Världen Står Utanför - Jumper
What?!

What is my most loveable memory?
Det Är Så Jag Säjer Det - Håkan Hellström
Perfekt med en låt som passar in i tusen minnen.

What do I want to be when I grow up?
Broadway - Goo Goo Dolls
Nähädu, inte då.

What would I spend a million dollars on?
Two Weeks From Twenty - Yellowcard
Fred i världen, ja. Det skulle jag lätt kunna göra. Ta dej i brasan Bush, du är en pappskalle.

United States of Whatever

Nu är jag i princip klar. Ska bara skriva mina egna åsikter och tankar, men det är ju den lätta biten. Så skönt det ska bli att slippa vara objektiv.

Måste masa mej iväg till samhällslektionen sedan alltså. Jag mår fortfarande helskumt, men det kan inte hjälpas. Måste få pejl på dethär eländiga arbetet nu. M är inte där idag, det vet jag, men jag hoppas att de andra två är det. Vi måste börja sammanställa och så nu. Få lite struktur på alltihopa. Ska be Glimman att läsa igenom mitt också, så att jag inte råkat vara kritisk på fel ställen. Hatar objektiva arbeten, det är mycket lättare att stoppa in egna åsikter lite löpande.

Farewell.

Fattakan

Ikväll ska vi på Cats i Göteborg. Det blir nog trevligt. I övrigt bör tilläggas att jag är en otrolig expert på att skjuta upp saker. Kul dag det blir imorgon, med andra ord. Inte strunta i läxorna, fy på mej. Men jag orkar inte nu. Kanske senare.

Hakuna Matata?
Not.
Men ändå.

Jag ska inte skjuta upp mitt planerade mack-ätande något mer. Magen försöker göra sej påmind med ett löjligt slags kurrande som gör resten av mej ganska irriterad. Nåväl. Mackor var det.

Dagens Fråga: Släpptes inte Fall Out Boy's nya skiva, Infinity On High i förrgår? Eller gäller det bara övriga världen? Antagligen har den sålt slut på CDON redan nu. Nåväl, Pete Wentz är ett slemmo, så jag behöver ju inte verka överdrivet entusiastisk. Men This Ain't A Scene... är trots allt en väldigt skuttig låt.

Jaja.

Anja vann Super-G!

Inte för att jag såg så mycket, hade grävt ner mej under två kuddar och en filt och vågade knappt lyssna på tevekommentatorerna. Alla har vi våra löjliga ovanor, och en av mina är att jag blir tvärnervös så fort det går bra för svenskarna i alpint.

Vad ska man säja egentligen, snacka om att lyckas vid rätt tillfälle. Helt otroligt grymt! Jag trodde faktiskt mer på både Götschl och Mancuso, men lyckligtvis hade jag jättefel. Nu kommer VM i Åre bli hur kul som helst, även för en som jag som bara ser det på teve.

Grattis Anja, dethär är nog ett av årets största sportögonblick, och kommer nog fortsätta vara det.

Lilla Spöket Laban

...and I don't want the world to see me, 'cause I don't think that they'd understand, I don't think they know who I am...

Jobbig dag.
Började med vimmelkantighet och huvudvärk, vidare in i en överfull matsal och ut på stan. Trevligt folk. Hallonsmoothie, jättegott.
Sen blev det utförsbacke igen.
Jättekul, not.

Jag kan inte rå för att jag har spöken i bakhuvudet. Faktiskt. För varje gång jag gör någonting är jag rädd att dom ska slänga gamla minnen i huvudet på mej. Att jag ska få höra om dumma saker jag gjorde eller sa när jag var liten. Jag vet att det inte är så längre, men det är fortfarande obehagligt. Jag har tusen saker att ta igen, men hur ska jag hinna med det när jag inte ens orkar tänka tanken? Hur ska jag få sociala skills när jag inte vågar träffa folk?

Djävla dilemma.

Djävla allting, föressten.

Tjejsnack v.6

Antingen Eller

• Kostymnisse eller Badboy?
• Rakt eller lockigt hår?
• Rosor eller tulpaner?
• Chokladglass eller vaniljglass?
• Hund eller katt?
  

Ärtsoppa? Vafan!

Kollade denna veckans matsedel nyss. Inte så värst tokigt, egentligen. Men allvarligt talat, Ärtsoppa? På en tisdag?

Tisdag är lika med jobbig, jobbig dag, är lika med Hedda behöver god mat. Ärtsoppa. Det kommer ta ett tag att bli av med chocken känner jag.

Ärtsoppa?!?!

Hjärntömmning

Denhär helgen har gått alldeles för fort, precis som förra veckan gick alldeles för sakta. Jag är så trött på allt detdär tråkiga som inte ger mej någonting. Trött på all väntan, trött på folk, trött på allt. Men det kan inte bli värre nu, det kan det inte.
Och eftersom jag ännu en gång (att jag aldrig lär mej) givit mej själv rollen som samordnare i ett projekt är det bara att peppa och bita i det sura äpplet. För det är inget grupparbete om jag bara lägger ner allt krut på mitt speciella ansvarsområde. Jag är en del av en helhet. Och som del i helheten är det mitt ansvar att se till att helheten blir någonting alls. Inte bara mitt ansvar, i och för sej, men om ingen annan sätter upp mål och orkar planera så.
Gav jag mej själv rollen som samordnare? Tveksamt, det är nog mer en kombination av andra människors förväntan, och mina egna gamla vanor. Händer det ingenting är jag dum nog att ta tag i det. Så är det bara. Fast det borde kanske inte vara så. Jaja, det är iallafall en go grupp, om än lite rörig.

Imorgon är en rätt tung dag. Ljudteknik mellan klockan åtta och tio, svenska mellan kvart över tio och halv tolv. Lunch. Russinlunch hoppas jag, men som trenden är kommer väl massa oförutsedda konstigheter emellan, det brukar bli så. Haha. Kvart över tolv till halv två är det veckans största sömnpiller; Nutida Konst, Nuko, whatever. Gå dit, få närvaro och gör bra ifrån dej på proven. Typ. Efter det Inså, och sen är måstena slut. Inså är iallfall kul. Men jag har övat dåligt, det är så dumt. Förra veckan övade jag inte för jag blev inringd, och denna veckan har jag lagt all energi på USA:s utrikespolitik och inspelningen. Som föressten gick bra. Myspace/Purevolumesida är på ingång. Snart, snart.

En Annorlunda Nobody

Jag skulle så gärna vilja göra något bra för mänskligheten. Någon större än bara "småsaker" på min egen nivå. Jag kan bara inte komma på vad jag skulle kunna göra. Ibland tror jag att jag är speciell, att jag är annorlunda och minnesvärd.

Skitsnack.
Jag är inte speciellare än någon annan.
Jag är en annorlunda nobody.

När de andra går på asfaltsgången trampar jag i gräset precis brevid. Nära, men ändå lite, lite utanför. Jag kanske korsar vissa gränser, men det är inte med mycket. Jag är fortfarande nära normen, normaliteten. Vad nu det är.
Det känns som om jag inte räcker till, att det inte räcker med att vara jag. Att jag skulle behöva en uppgradering. Hedda v 2.0. Jaja.
Det är bara att hålla huvudet ovanför vattenytan, fortsätt simma, fortsätt simma. Det är bara två veckor till sportlovet. Underbara Duved. Jag tror att jag längtar ihjäl mej.

Track The Missing Pieces, Or Find New Ones...

What's today if you never live it?

Just a shadow painted grey

Yesterday, will you ever leave it?

Can't you let it go away?

I know you were torn to pieces
You may never be the same
Incomplete and scared of feelings
Unable to let anyone in
I am watching from the outside
And I will never understand
Sure, I've got some missing pieces
But not stolen, I dropped them as I ran

You were left to deal with anger
More than any soul could bear
Falling apart to heal others
With pieces of your own broken heart

Saturday Night Blogging

Ibland känns det som om jag håller på att bli en av dom...
Jag gillar det inte.

Lördag är lika med lugn dag. Lite teve, lite promenad, lite plugg. Plötsligt ryck av att "jag vill flytta hemifrån", IKEA-katalog och stearinljus. Och jag har ätit alldeles för mycket godis. Framemot kvällningen tog elgitarren tag i mej, och som vanligt är jag världens häftigaste rockstar när ingen ser. Fan.
Jag måste ju klara av att vara häftig även inför granskande ögon. Innerst inne vet jag ju att jag kan. Precis som min teori kring killar. Ibland tror jag att många av killarna i min närhet inte riktigt ser mej som tjej. Alltså, klart att dom ser mej som tjej, men inte som tjej. Jag kanske är lite för mycket pojkflicka, åsikter och jeans för det. Jag skulle kunna vara hur söt somhelst. Men jag lägger inte ner den energin speciellt ofta, och det är mitt eget val. Ibland räcker det att veta vad jag skulle kunna. Och är man snygg för ofta blir folk förvirrade de dagarna man inte är det, men jag som bara gör mej till ibland får positiva reaktioner så fort jag ser det minsta tillfixad ut av just den anledningen. Hur många klarar av det med bara en rätt ny tröja, mascara och lite hårsprej?

Ekonomiskt är det också, haha.

Idag har jag insett att jag aldrig är ensam på riktigt.

Vi tar det från början...

Jag har lite matsalsfobi. Det är jag inte ensam om. Och det handlar ju om det, att matsalen är det enda stället på skolan där det verkligen är konstigt att vara ensam. Det är där man vill ha sin grupp, sina vänner, lite trygghet. Man vill tillhöra ett "vi", en grupp vid ett bord. Bekanta ansikten bland alla de man inte känner.

Jag brukar sitta i Glasburen, vi brukar sitta i glasburen. Där är ljusare, ibland tystare. Men idag blev det ett långbord. Kött och potatislåda, morötter, mjölk... Lite allmänt snack. Jag var inte direkt delaktig, kände inte för att kallprata idag. Det blev sent igår, jag tillbringade hela kvällen med USA:s utrikespolitik och sedan kunde jag inte sova.

Långborden i matsalen står på rader, jag orkar aldrig räkna, men det är massa mindre bord som är ihopflyttade i långa rader, man kan säkert sitta sexton, tjugo personer vid dom utan problem. Vid elvatiden, när de flesta har lunch är de alltid fulla med folk. Fyra personer i en grupp där, och där jämte sitter fem andra. Dela ett långbord med folk man inte känner är ganska ofarligt, oftast kan man ha en liten lucka emellan varann.

Vid nästa bord reste sej en klunga folk och gick. Hakuna Matata, liksom. Orka sitta kvar i matsalen och bullret. Sen fick jag en jättejätteklump i magen. Den ensamma killen satt i andra änden av bordet. Han som alltid är ensam. Jag vet inte vad han går för inriktning, men jag har aldrig sett honom umgås med någon. Han hörde inte ihop med de som just lämnat iallafall, det märktes ju.
Ibland får jag bara sånadär insiktsryck. Något händer som får mej att fatta. Jag är inte ensam. Aldrig någonsin. Inte i jämförelse med honom. Det bara syntes. Mössan nere i pannan, ögonen som fixerade ömsom tallriken, ömsom gaffeln, få tiden att gå, var osynlig. Han koncentrerade sej på att inte se sej omkring, höll besticken lite valhänt. Det gjorde ont att se, för även om jag inte vet ett dugg om honom, vem han är eller någonting alls så kändes det som om grabben aldrig fick några "hej", eller leenden av någon. I en tiondels sekund råkade jag möta hans blick, och hela jag började skrika inuti. Bara inuti. Jag ville springa därifrån, jag mådde helt plötsligt alldeles hemskt, fick bita mej i läppen och koncentrera mej hårt.

Är vi så blinda allihop?! Här sitter vi, med våra små mysiga gäng, vi-tillhörigheter och matbrickor och är livrädda för ensamheten. Rädda att inte räcka till, rädda för att göra fel, rädda för att inte ha någon. Ändå ser ingen att ensamheten sitter mitt ibland oss, och det kanske inte är just den grabben, men den finns där. Och om någon ser är vända bort blicken reaktion nummer ett. För att reagera annorlunda kanske är att göra fel? Näst efter ensamheten är okända personer det mest skrämmande vi har i vardagen.

Den ensamma killen blev på något vis en verklig bild av känslan jag fick när jag var yngre och de andra lämnade mej i matsalen för att jag åt så sakta. Totalt utlämnad åt tiotusen stirrande ögon. Så kändes det iallfall. På högstadiet lärde jag mej att äta fortare, eller ta mindre. Äta eller ätas, lämna eller lämnas. Det är ju så det är ibland.
Jag skulle vilja våga säja det till de som verkligen är ensamma, att de är modigare än tusen av oss andra. Att de är vardagshjältar för att de vågar gå emot den kollektiva skräcken. Kanske känner de att det inte finns några alternativ. Kanske bryr de sej inte.

Varför är vissa ensamma?
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag är rädd för att vara ensam. (Förmodligen för att jag var halvt utan dendär "vi-tillhörigheten" under en period av mitt liv.) Att vilja vara ifred ibland är en sak, men att inte ha någon någonsin är en helt annan. Jag har alltid någon att ringa, någon att heja på, någon att fördriva de oändliga håltimmarna med. Många "någon" tillochmed. Alla har inte det. Och det är förbannat orättvist.

Ingen människa är en ö...

Muffins

Min läkarstuderande kusin har alltid så snitsiga kommentarer till allt jag skriver. Chokladmuffinsen är om möjligt ännu mer mystisk. Jag tror inte att den fyller någon egentlig funktion alls, den bara dök upp och gjorde mej arg. Det var inte ens en chokladmuffins i en så kallad fysisk form, utan mer bilden av en chokladmuffin. Blotta tanken. Morr.

Ibuprofen ja.

Fortfarande huvudvärk, men idag är jag åtminstone inte svimfärdig. Alltid något. Så hej och hå, nu ska jag ge mej av från datorn. Bums.

Jag ska...