Ojoj, jag har inte hunnit blogga mycket det senaste.
Det har hänt en massa saker och jag har haft massor att göra. I lördags jobbade jag, och sedan gjorde jag stan med Lina&Sara. Riktigt riktigt roligt, och häller man i mej en cider har jag kul löjligt länge. Det blev några höjda ögonbryn här och var "Nämen, Hedda! Är du ute? Oj!". Snabbkoll på Zätas, vidare till ett helkul Bratt och avslutningsvis en kebabrulle på Falkenbergs pizzeria, fast halva skänkte jag till Lovisa, för jag blev mätt. Halv fem sprang jag och Lina hem genom stan när solen nästan började gå upp. Två och en halv timme senare ringde väckarklockan, och ett tiotimmarspass på Laxbutiken väntade.
Jag var trött, men så trött att jag inte kände hur trött jag var. Efter en kaosdag med kö mest hela tiden och förseningar och brist på allt däckade jag och sov elva timmar.
Idag har jag jobbat igen och det var rena semestern jämfört med igår.
Nu sitter jag och väntar på att mitt hår ska torka lite lite till, och sedan ska jag fixa mej och dra ner till någons badstuga.
(Ger man mej vaniljglass ler jag oavbrutet, och mycket länge, särskilt när jag är trött.)
30 april 2007
27 april 2007
Kryss I Ruta
Hedda har tråkigt och ska snart sova.
Utseende:
[ ] Jag är kortare än 160cm.
[x] Ibland tycker jag att jag är ful
[/] Jag blir lätt brun.
[/] Jag skulle vilja att mitt hår var av en annan färg.
[ ] Jag har vänner som aldrig har sett min naturliga hårfärg.
[ ] Jag har en tatuering.
[x] Jag har haft/har tandställning.
[ ] Jag har glasögon/linser.
[x] En helt okänd person har sagt att jag är snygg.
[ ] Jag har mer än två piercingar.
[ ] Jag har piercingar på andra ställen än i öronen.
[ ] Jag har fräknar.
Familj:
[x] Jag har svurit åt mina föräldrar.
[ ] Jag har rymt hemifrån.
[ ] Jag har blivit utslängd hemifrån.
[ ] Mina biologiska föräldrar är ihop.
[ ] Jag har ett syskon som är under ett år gammal.
[x] Jag vill ha barn nån dag.
[ ] Jag har barn.
Skola/Jobb:
[x] Jag studerar.
[x] Jag jobbar.
[x] Jag har somnat i skolan/på jobbet
[ ] Jag underkändes i (eller avbröt) mer än en kurs i fjol.
[/] Jag har stulit någonting från min skola/arbetsplats. (pennor?)
[ ] Jag har fått sparken.
Skamligheter:
[x] Jag har sagt "lol" i en riktig diskussion.
[/] Jag börjar gråta av Disney filmer.
[ ] Jag har pissat på mej av skratt.
[x] Jag har fört konstiga grisljud när jag skrattat.
[x] Jag har gråtit av skratt.
[ ] Jag har limmat fast min hand i något.
[x] Jag har skrattat tills någon form av dricka har kommit ut ur näsan.
[ ] Mina byxor har gått sönder på en offentlig plats.
Hälsa:
[ ] Jag föddes med en sjukdom.
[ ] Jag har fått stygn på ett öppet sår.
[/] Jag har brutit ett ben. (nästan)
[ ] Mina visdomständer har tagits bort.
[ ] Jag har genomgått en allvarlig operation.
[x] Jag har haft vattkoppor.
[ ] Jag har haft/har astma.
Erfarenheter:
[ ] Jag har tappat bort mig i min hemstad.
[x] Jag har sett en fallande stjärna.
[x] Jag har önskat då jag sett en fallande stjärna.
[x] Jag har varit på en offentlig plats i min pyjamas.
[ ] Jag har tryckt på alla knappar i en hiss.
[x] Jag har sparkat en kille mellan benen.
[ ]Jag har varit i ett casino.
[ ] Jag har hoppat fallskärm från ett flygplan.
[ ] Jag har gått "skinny dipping". (vad är det?)
[x] Jag har lekt sanning eller konsekvens.
[x] Jag har druckit en hel liter mjölk på en timme.
[ ] Jag har krockat i en bil.
[x] Jag har medverkat i ett skådespel.
[x] Jag har träffat någon från internet i det verkliga livet.
[x] Jag har fångat en snöflinga på min tunga.
[x] Jag har sett norrskenet.
[x] Jag har suttit på ett tak på natten.
[x] Jag har åkt taxi.
[ ] Jag har ätit sushi. (aldrig i livet!)
[x] Jag har åkt snowboard.
Förhållanden:
[x] Jag är singel
[ ] Jag är i ett förhållande.
[ ] Jag är förlovad.
[ ] Jag är gift.
[ ] Jag har varit på en blind date.
[x] Jag saknar någon just nu.
[x] Jag är rädd för att bli övergiven.
[ ] Jag har varit otrogen i ett förhållande.
[ ] Jag har skiljt mig.
[x] Jag har varit kär i någon som inte var kär i mig.
[ ] Jag har sagt att jag älskade någon och ljugit.
Ärlighet:
[x] Jag har gjort något som jag lovat någon annan att inte göra.
[x] Jag har gjort något som jag lovat mig själv att inte göra.
[ ] Jag har smygit ut utan lov.
[x] Jag har ljugit om var jag är för mina föräldrar.
[x] Jag har en hemlighet som ingen vet.
[x] Jag har fuskat i ett spel.
[ ] Jag har struntat i ett prov.
[x] Jag har druckit alkohol.
[ ]Jag dricker mig berusad mer än en gång i månaden.
[x] Jag kan inte svälja piller.
[ ] Jag har blivit diagnoserad med depression.
[ ] Jag tar mediciner mot depression.
[ ] Jag har anorexi och/eller bulimi.
[ ] Jag har sovit en hel dag utan att ha behövt det.
[x] Jag har vaknat gråtande.
[x] Jag har somnat gråtande
Döden:
[x] Jag är rädd för att dö.
[x] Jag hatar begravningar.
[ ] Jag har sett någon dö.
[/] Någon nära till mig har försökt begå självmord.
[ ] Någon nära till mig har begått självmord
Materialism:
[ ] Jag äger mer än 5 hiphop-CD (i helvete heller!)
[x] Jag äger en iPod eller en mp3-spelare.
[ ] Jag har en ohälsosam relation med anime/manga
[ ] Jag äger många dyra designerväskor.
[x] Jag äger något från H&M.
[ ] Jag samlar på serietidningar.
[ ] Jag äger något från Benetton.
[ ] Jag äger något jag köpt på E-bay.
[ ] Jag äger något från Diesel.
Random:
[ ] Jag har stulit en bricka från en snabbmatsrestaurang.
[ ] Jag har lätt för att öppna mig för nya människor.
[x] Jag ser på nyheterna.
[x] Jag dödar inte insekter. (oftast inte)
[x] Jag svär ofta.
[x] Jag sjunger i duschen.
[x] Jag är en morgonperson.
[ ] Jag betalade för min rington.
[x] Jag är petig med grammatik.
[ ] Jag är en sportfanatiker.
[x] Jag tvinnar mitt hår mellan mina fingrar. (luggen)
[ ] Jag är bra på att baka.
[ ] Min favoritfärg är vit, ljusröd eller ljusblå.
[x] Jag skulle kunna ha pyjamas på mig till skolan.
[x] Jag vet hur man skjuter.
[x] Jag är kär i kärleken.
[x] Jag skrattar åt mina egna skämt. (ibland)
[ ] Jag äter snabbmat varje vecka.
[x] Jag är bra på matematik.
[x] Jag tror på spöken.
[ ] Jag är online 24/7 på msn, även som "Borta"
[ ] Jag kan inte sova om det finns en spindel i rummet.
[x] Jag är väldigt kittlig.
[x] Jag älskar mörk choklad.
[ ] Jag spelar dataspel och/eller Playstation-spel.
[x] Jag är bra på att minnas ansikten
[x] Jag är bra på att minnas namn.
[x] Jag har ingen aning vad jag vill göra med resten av mitt liv.
Utseende:
[ ] Jag är kortare än 160cm.
[x] Ibland tycker jag att jag är ful
[/] Jag blir lätt brun.
[/] Jag skulle vilja att mitt hår var av en annan färg.
[ ] Jag har vänner som aldrig har sett min naturliga hårfärg.
[ ] Jag har en tatuering.
[x] Jag har haft/har tandställning.
[ ] Jag har glasögon/linser.
[x] En helt okänd person har sagt att jag är snygg.
[ ] Jag har mer än två piercingar.
[ ] Jag har piercingar på andra ställen än i öronen.
[ ] Jag har fräknar.
Familj:
[x] Jag har svurit åt mina föräldrar.
[ ] Jag har rymt hemifrån.
[ ] Jag har blivit utslängd hemifrån.
[ ] Mina biologiska föräldrar är ihop.
[ ] Jag har ett syskon som är under ett år gammal.
[x] Jag vill ha barn nån dag.
[ ] Jag har barn.
Skola/Jobb:
[x] Jag studerar.
[x] Jag jobbar.
[x] Jag har somnat i skolan/på jobbet
[ ] Jag underkändes i (eller avbröt) mer än en kurs i fjol.
[/] Jag har stulit någonting från min skola/arbetsplats. (pennor?)
[ ] Jag har fått sparken.
Skamligheter:
[x] Jag har sagt "lol" i en riktig diskussion.
[/] Jag börjar gråta av Disney filmer.
[ ] Jag har pissat på mej av skratt.
[x] Jag har fört konstiga grisljud när jag skrattat.
[x] Jag har gråtit av skratt.
[ ] Jag har limmat fast min hand i något.
[x] Jag har skrattat tills någon form av dricka har kommit ut ur näsan.
[ ] Mina byxor har gått sönder på en offentlig plats.
Hälsa:
[ ] Jag föddes med en sjukdom.
[ ] Jag har fått stygn på ett öppet sår.
[/] Jag har brutit ett ben. (nästan)
[ ] Mina visdomständer har tagits bort.
[ ] Jag har genomgått en allvarlig operation.
[x] Jag har haft vattkoppor.
[ ] Jag har haft/har astma.
Erfarenheter:
[ ] Jag har tappat bort mig i min hemstad.
[x] Jag har sett en fallande stjärna.
[x] Jag har önskat då jag sett en fallande stjärna.
[x] Jag har varit på en offentlig plats i min pyjamas.
[ ] Jag har tryckt på alla knappar i en hiss.
[x] Jag har sparkat en kille mellan benen.
[ ]Jag har varit i ett casino.
[ ] Jag har hoppat fallskärm från ett flygplan.
[ ] Jag har gått "skinny dipping". (vad är det?)
[x] Jag har lekt sanning eller konsekvens.
[x] Jag har druckit en hel liter mjölk på en timme.
[ ] Jag har krockat i en bil.
[x] Jag har medverkat i ett skådespel.
[x] Jag har träffat någon från internet i det verkliga livet.
[x] Jag har fångat en snöflinga på min tunga.
[x] Jag har sett norrskenet.
[x] Jag har suttit på ett tak på natten.
[x] Jag har åkt taxi.
[ ] Jag har ätit sushi. (aldrig i livet!)
[x] Jag har åkt snowboard.
Förhållanden:
[x] Jag är singel
[ ] Jag är i ett förhållande.
[ ] Jag är förlovad.
[ ] Jag är gift.
[ ] Jag har varit på en blind date.
[x] Jag saknar någon just nu.
[x] Jag är rädd för att bli övergiven.
[ ] Jag har varit otrogen i ett förhållande.
[ ] Jag har skiljt mig.
[x] Jag har varit kär i någon som inte var kär i mig.
[ ] Jag har sagt att jag älskade någon och ljugit.
Ärlighet:
[x] Jag har gjort något som jag lovat någon annan att inte göra.
[x] Jag har gjort något som jag lovat mig själv att inte göra.
[ ] Jag har smygit ut utan lov.
[x] Jag har ljugit om var jag är för mina föräldrar.
[x] Jag har en hemlighet som ingen vet.
[x] Jag har fuskat i ett spel.
[ ] Jag har struntat i ett prov.
[x] Jag har druckit alkohol.
[ ]Jag dricker mig berusad mer än en gång i månaden.
[x] Jag kan inte svälja piller.
[ ] Jag har blivit diagnoserad med depression.
[ ] Jag tar mediciner mot depression.
[ ] Jag har anorexi och/eller bulimi.
[ ] Jag har sovit en hel dag utan att ha behövt det.
[x] Jag har vaknat gråtande.
[x] Jag har somnat gråtande
Döden:
[x] Jag är rädd för att dö.
[x] Jag hatar begravningar.
[ ] Jag har sett någon dö.
[/] Någon nära till mig har försökt begå självmord.
[ ] Någon nära till mig har begått självmord
Materialism:
[ ] Jag äger mer än 5 hiphop-CD (i helvete heller!)
[x] Jag äger en iPod eller en mp3-spelare.
[ ] Jag har en ohälsosam relation med anime/manga
[ ] Jag äger många dyra designerväskor.
[x] Jag äger något från H&M.
[ ] Jag samlar på serietidningar.
[ ] Jag äger något från Benetton.
[ ] Jag äger något jag köpt på E-bay.
[ ] Jag äger något från Diesel.
Random:
[ ] Jag har stulit en bricka från en snabbmatsrestaurang.
[ ] Jag har lätt för att öppna mig för nya människor.
[x] Jag ser på nyheterna.
[x] Jag dödar inte insekter. (oftast inte)
[x] Jag svär ofta.
[x] Jag sjunger i duschen.
[x] Jag är en morgonperson.
[ ] Jag betalade för min rington.
[x] Jag är petig med grammatik.
[ ] Jag är en sportfanatiker.
[x] Jag tvinnar mitt hår mellan mina fingrar. (luggen)
[ ] Jag är bra på att baka.
[ ] Min favoritfärg är vit, ljusröd eller ljusblå.
[x] Jag skulle kunna ha pyjamas på mig till skolan.
[x] Jag vet hur man skjuter.
[x] Jag är kär i kärleken.
[x] Jag skrattar åt mina egna skämt. (ibland)
[ ] Jag äter snabbmat varje vecka.
[x] Jag är bra på matematik.
[x] Jag tror på spöken.
[ ] Jag är online 24/7 på msn, även som "Borta"
[ ] Jag kan inte sova om det finns en spindel i rummet.
[x] Jag är väldigt kittlig.
[x] Jag älskar mörk choklad.
[ ] Jag spelar dataspel och/eller Playstation-spel.
[x] Jag är bra på att minnas ansikten
[x] Jag är bra på att minnas namn.
[x] Jag har ingen aning vad jag vill göra med resten av mitt liv.
Självkännedom? Tss..
Jag fick tag på de två låtarna jag saknade. Och nu är jag kär, igen. I Firestarter.
Jag förstår inte. Hur kan någonting vara så äkta? Utan att vara teatraliskt eller överdrivet, bara rent, känslosamt, äkta. Varifrån får de den där lilla edgen som gör det så speciellt, så nära bristningsgränsen, magiskt?
Är någon Jimmy Eat World-nörd så är det väl jag, men det bryr jag mej inte ett dugg om för det finns ingenting som hjälper så bra mot känslotrassel som Clarity i mörkret. Den skivan har på sätt och vis räddat mej, den är underlig och inte alls omedelbar, men ger man den en chans till så får man tillbaka. Man förstår, det finns ord som passar in i trasslet som kväver en, ord som trasslar ut en en liten bit, ger en luft.
Färdignördat nu. Det kanske bara är jag som fattar, med det spelar ingen roll, i mina ögon är dom hjältar.
Annars har jag haft en rätt okej dag. Lite skola, lite uppriktighet och därav en halv utskällning. Lite bakad potatis, lite ångest. Solsken, skateboard och allmänt slappande nere vid cisternerna. Jag börjar hitta glidet på nosesliden igen.
En halv 3.5:a gör mej helt vimmelkantig, men det beror nog minst lika mycket på matbristen.
Nu är det slut på frihet, imorgon börjar allvaret. Fyra dagar i sträck, upp med huvudet, fortsätt simma. Jag har vart ett helt jäkla år på jobbet nu, det är inte klokt, vart tar tiden vägen? Och på måndag är det Valborg, och antagligen fest. Lilla asociala jag ska nog gå ut, Johanna får hålla mej i handen så jag inte kommer bort bara.
"Jag ska bli full och dum och strula med killar jag inte känner, ni ska få se. Nä, jag skojar bara. Det är väldigt O-Heddigt. Jag är nog mest tyst ändå. Det brukar bli så."
Självkännedom. Kallas det så?
Självkännedomen kan dra dit pepparn växer, jag ska förvåna mej själv, det verkar så hälsosamt på något sätt. Jag borde bli lite galen.
Ja, det borde jag.
Jag förstår inte. Hur kan någonting vara så äkta? Utan att vara teatraliskt eller överdrivet, bara rent, känslosamt, äkta. Varifrån får de den där lilla edgen som gör det så speciellt, så nära bristningsgränsen, magiskt?
Är någon Jimmy Eat World-nörd så är det väl jag, men det bryr jag mej inte ett dugg om för det finns ingenting som hjälper så bra mot känslotrassel som Clarity i mörkret. Den skivan har på sätt och vis räddat mej, den är underlig och inte alls omedelbar, men ger man den en chans till så får man tillbaka. Man förstår, det finns ord som passar in i trasslet som kväver en, ord som trasslar ut en en liten bit, ger en luft.
Färdignördat nu. Det kanske bara är jag som fattar, med det spelar ingen roll, i mina ögon är dom hjältar.
Annars har jag haft en rätt okej dag. Lite skola, lite uppriktighet och därav en halv utskällning. Lite bakad potatis, lite ångest. Solsken, skateboard och allmänt slappande nere vid cisternerna. Jag börjar hitta glidet på nosesliden igen.
En halv 3.5:a gör mej helt vimmelkantig, men det beror nog minst lika mycket på matbristen.
Nu är det slut på frihet, imorgon börjar allvaret. Fyra dagar i sträck, upp med huvudet, fortsätt simma. Jag har vart ett helt jäkla år på jobbet nu, det är inte klokt, vart tar tiden vägen? Och på måndag är det Valborg, och antagligen fest. Lilla asociala jag ska nog gå ut, Johanna får hålla mej i handen så jag inte kommer bort bara.
"Jag ska bli full och dum och strula med killar jag inte känner, ni ska få se. Nä, jag skojar bara. Det är väldigt O-Heddigt. Jag är nog mest tyst ändå. Det brukar bli så."
Självkännedom. Kallas det så?
Självkännedomen kan dra dit pepparn växer, jag ska förvåna mej själv, det verkar så hälsosamt på något sätt. Jag borde bli lite galen.
Ja, det borde jag.
Nörden har talat
Älskade Kerrang har en artikel om "Where to start with: Jimmy Eat World". Inklusive deras eget förslag på den perfekta JEW-mixplattan. Låtlistan blir som följer:
Visst kan jag tycka att det saknas en del. Klump-i-halsenlåtar som My Sundown och Polaris, för att nämna några. Och den helt fantastiska Thinking, That's All. Men överlag var det en väldigt fin liten mixplatta. Den har blivit spellista i iTunes här hos mej nu, med tre undantag. The Most Beautiful Things och Firestarter är från EP's som jag inte har eller lyckats hitta, och Sky Harbor är sexton minuter lång och det är för långt om man sitter vid datorn.
Jag ska nog ta och leta upp dom nu. Och beställa Stay On My Side Tonight från CDON. Djäkla rövarpris bara. 160 spänn för en EP?! Dom är fan inte kloka.
- Opener
- Untitled
- Rockstar
- Call It In The Air
- Table For Glasses
- Lucky Denver Mint
- Crush
- For Me This Is Heaven
- Goodbye Sky Harbor
- The Most Beautiful Things
- Bleed American
- A Praise Chorus
- The Middle
- Hear You Me
- Firestarter
- Futures
- Work
- Kill
- 23
- Disintegration
Visst kan jag tycka att det saknas en del. Klump-i-halsenlåtar som My Sundown och Polaris, för att nämna några. Och den helt fantastiska Thinking, That's All. Men överlag var det en väldigt fin liten mixplatta. Den har blivit spellista i iTunes här hos mej nu, med tre undantag. The Most Beautiful Things och Firestarter är från EP's som jag inte har eller lyckats hitta, och Sky Harbor är sexton minuter lång och det är för långt om man sitter vid datorn.
Jag ska nog ta och leta upp dom nu. Och beställa Stay On My Side Tonight från CDON. Djäkla rövarpris bara. 160 spänn för en EP?! Dom är fan inte kloka.
26 april 2007
Spontankärlek
Jag har varit lite upptagen de sista dagarna. Dels med det nationella svenskaprovet men desto mer med min eviga, och ytterst oförklarliga, kärlek. Skateboarden.
Det är så djävla kravlöst, och frivilligt.
Jag behöver det, att någonting inte har en ful liten "måste-lapp" fastklistrad. Slipper jag måstet kan jag släppa lite, slappna av och bara må. och fullständigt skita i att klockan är åtta, det är vår, det är ljust och varmt.
Och det har sin charm att falla ihop av trötthet och somna bums redan halv elva. Jag har saknat det.
Men don't you worry, jag kommer tillbaka, nästa gång det börjar regna.
Det är så djävla kravlöst, och frivilligt.
Jag behöver det, att någonting inte har en ful liten "måste-lapp" fastklistrad. Slipper jag måstet kan jag släppa lite, slappna av och bara må. och fullständigt skita i att klockan är åtta, det är vår, det är ljust och varmt.
Och det har sin charm att falla ihop av trötthet och somna bums redan halv elva. Jag har saknat det.
Men don't you worry, jag kommer tillbaka, nästa gång det börjar regna.
23 april 2007
Alltid Rött?
I mitt rödgröna hjärta värker det lite av tanken på att jag ska jobba på arbetarnas nationaldag. Någonstans känns det fel. Realisten i mej säjer att jag inte ska klaga, jag kommer behöva dom pengarna, förr eller senare.
Jag får väl sjunga internationalen på lunchrasten eller något.
Nu ska jag kolla på Anna Pihl, igen.
Jag gillar teveserier där man kan identifiera sej med huvudpersonerna.
Upp Till Kamp!
Jag får väl sjunga internationalen på lunchrasten eller något.
Nu ska jag kolla på Anna Pihl, igen.
Jag gillar teveserier där man kan identifiera sej med huvudpersonerna.
Upp Till Kamp!
Det ska bli den bästa sommaren...
Jag ska springa barfota och få svarta fotsulor. Jag ska åka skateboard tills solen går ner vid halv elva-tiden, och jag ska vara ute varje ledig sekund. Bli solbränd och samla energi. Jag ska skimma och bli prickig av saltvatten, skaffa mej nya skrubbsår på knäna och spela gitarr på kvällen. Grilla och prata och skratta och vara spontan. Ta lite chanser, bli lite bränd och plåstra om mej själv med massor av chokladglass. På morgonen ska jag cykla fort, fort med Jimmy Eat World i lurarna till Heberg och serva tusentals hungriga turister med mat. Vända hemåt igen och möta 351:an vid Kennelklubben samtidigt som jag börjar frysa om benen. Precis som det ska vara. Lyssna på musik med tusen andra människor och få en sekunds förståelse för vad man än undrar på. Sitta på bastuholmen i juni och se ut över havet som alltid ser på mej, ser vem jag är, vem jag var och vem jag har blivit. Det är så mycket som har hänt sen jag var därute sist.
Och just det ja, du har rätt.
Jag ska bli full och galen och göra tusen misstag men inte ångra någonting. Jag har ångrat mej tillräckligt nu, och jag kommer få fler chanser, förr eller senare. Jag kommer fortsätta testa, någon gång borde jag få som jag vill, jag ska vara egoist.
Jag ska försöka se på mej själv som någon som är värd någonting, göra mej kvitt spegelflickan som bara är fin när det är natt och ingen ser. Jag tänker sluta med det, jag tänker vara fin alltid, även när jag har dålig-lugg-dag eller dålig-jag-dag.
Det är dags att testa gränser, för hur nyttigt det än är måste man göra sina egna misstag, inte bara lära sej av andras.
Det ska bli den bästa sommaren.
Och just det ja, du har rätt.
Jag ska bli full och galen och göra tusen misstag men inte ångra någonting. Jag har ångrat mej tillräckligt nu, och jag kommer få fler chanser, förr eller senare. Jag kommer fortsätta testa, någon gång borde jag få som jag vill, jag ska vara egoist.
Jag ska försöka se på mej själv som någon som är värd någonting, göra mej kvitt spegelflickan som bara är fin när det är natt och ingen ser. Jag tänker sluta med det, jag tänker vara fin alltid, även när jag har dålig-lugg-dag eller dålig-jag-dag.
Det är dags att testa gränser, för hur nyttigt det än är måste man göra sina egna misstag, inte bara lära sej av andras.
Det ska bli den bästa sommaren.
Antidepp
På kusins begäran kommer här en lista på låtar som gör mej mer än vanligt glad.
En låt kvar. Låten som fick hela begreppet emo att slå knut på sej själv och ett band med alldeles för vanliga killar från Arizona att helt plötsligt befinna sej på Billboardlistan och hos en hel drös med amerikanska talkshow-värdar. Förmodligen den mest positiva låten jag någonsin kommer höra, förmodligen är den så uppåt en låt kan vara innan det blir löjligt. Och med mindre än en sekunds eftertanke vet jag att det är den enda låten jag borde få lyssna på när jag är deppig. Hur kan man förändra sin syn på sej själv på två minuter och femtiofyra sekunder?
Try this pill: Might contain concentrated optimism and other positive substances.
- Fall Out Boy - Hum Hallelujah: För att den får mej att vilja hoppa jämfota och organisera spontanallsång så fort jag hör den. Och textraden "'til tonight do us part" är sööt.
- Jean-Michel Jarre - Computer Weekend: Det går inte att motstå en synthlåt som låter som det antagligen skulle låta om man släppte ut R2D2 och hela hans släkt på grönbete. Wiiiioooo!
- Converge - Homewrecker: Brutalt oväsen och jätteljus skriksång och om man bara lyssnar och inte bryr sej är det min bästa röjaröjalåt.
- The Ataris - So Long, Astoria: För det första är den en tribute till The Goonies. För det andra är det helt genialisk pop-punk när den är som allra bäst. För det tredje gör den mej glad.
- American Hi-Fi - The Art Of Losing: Ohoho, myspysigt trumintro. Lagom tyken, lagom skuttig och Ramonesreferensen "Hey ho, let's go, gonna start a riot, you don't wanna fight it" är inte så löjlig som det verkar.
- Vincent Vicious - Vi Lämnar Allt: Ett storband från Halmstad med massa blåsinstrument och mer känsla för pop än många andra jag hört. Denhär låten är nästan lika euforiskapande som [insert valfri positiv Håkan-låt here]. Och dom lär knappast bli sämre med tiden. Yay!
- Hanson - MmmBop: För att minnet av musikvideon med tre inlinesåkande småkillar i solljuset i kombination med en nonsensrefräng är en positiv historia.
- Sahara Hotnights - Alright Alright (Here's My Fist, Where's The Fight): Titeln säjer väl allt. Detta är "jag är häfigast i världen, inget snack om saken"-låten. För ännu bättre effekt, lyssna även på andraspåret på Jennie Bomb "On Top Of The World" och självförtroendet har stigit avsevärt.
- No Use For A Name - Chasing Rainbows: Det går fort, det är mycket rockackord och studsigt trumkomp. Plussa det med en jättecatchy refräng "just don't go on thinking that the whole world tells the truth" och du har en lysande låt.
- Lisa Miskovsky + Lost Patrol - Alright: Dethät är något av det bästa Lisa Miskovsky gjort. Jag får glädjeuppenbarelser av denhär låten. Allvarligt. Lyssna på den. Den är så basic. Så okomplicerad. Det är nog så det ska vara. "And I, I'll do anything to make you feel that it's alright!"
En låt kvar. Låten som fick hela begreppet emo att slå knut på sej själv och ett band med alldeles för vanliga killar från Arizona att helt plötsligt befinna sej på Billboardlistan och hos en hel drös med amerikanska talkshow-värdar. Förmodligen den mest positiva låten jag någonsin kommer höra, förmodligen är den så uppåt en låt kan vara innan det blir löjligt. Och med mindre än en sekunds eftertanke vet jag att det är den enda låten jag borde få lyssna på när jag är deppig. Hur kan man förändra sin syn på sej själv på två minuter och femtiofyra sekunder?
Try this pill: Might contain concentrated optimism and other positive substances.
22 april 2007
Livet
Och detdär som sades om att det händer saker och man bara "det händer inte mej, det är mitt liv, och det är jag, men det händer inte mej". Här är det mer "det är mitt liv och det händer ingenting". Och jag kan inte riktigt komma underfund med vilket som är värst.
Att ha ett liv som löper amok och är helt out of control, och att inte ha kontakt med det för att det är för mycket, alldeles way off the road. Eller att ha ett liv och man bara sitter och väntar på att det ska börja men det är så trögstartat att det får Farbror Melkers relation till utombordsmotorer att verka okomplicerad.
Jag tror nästan att väntandet är värre.
Jag borde veta.
Det är precis det jag gör.
Så...
..patetiskt.
Att ha ett liv som löper amok och är helt out of control, och att inte ha kontakt med det för att det är för mycket, alldeles way off the road. Eller att ha ett liv och man bara sitter och väntar på att det ska börja men det är så trögstartat att det får Farbror Melkers relation till utombordsmotorer att verka okomplicerad.
Jag tror nästan att väntandet är värre.
Jag borde veta.
Det är precis det jag gör.
Så...
..patetiskt.
Vad jag egentligen inte borde
Det är väldigt mycket läge för en lista över låtarna jag inte alls borde lyssna på just nu men som jag ändå lyssnar på och så mår jag som jag mår.
..med mera. Men mest av allt: YL!!
- Snow Patrol - Chasing Cars
- The Fray - How To Save A Life
- Death Cab - I Will Follow You Into The Dark
- Jimmy Eat World - My Sundown
- Fall Out Boy - Golden
- Jimmy Eat World - Hear You Me
- Eva Cassidy - Fields Of Gold
..med mera. Men mest av allt: YL!!
En lite defekt modul
Jag har fortfarande inte ätit. Jag är hungrig, men det går inte att äta.
Det följer ett visst mönster, tror jag. Om jag inte hinner tänka efter hur jag mår brukar allting gå bra. Då somnar jag förhållandevis lycklig och mätt efter att ha läst något nyttigt, Kerrang eller Sagan om Belgarion oftast.
Om jag inte har någon som tjatar (mamma) och för lite vett i skallen, blir jag sittande här och snubblar in i andra människors liv över internet. Andra som också är förvirrade och känner sej ensamma. När jag läser studsar mina egna ord runt i huvudet, som osynliga pingisbollar på speed. Sedan försöker jag.
Trassla ut all röra via tangentbordet, men pingisbollarna har redan försvunnit och kvar sitter jag med dåliga metaforer och ännu sämre självförtroende. Vem är jag? Dendär som möter min blick i spegeln innan jag går till skolan, jag vet hur hon ser ut.
177 cm lång, alldeles för lite solbränna för att passa till blont hår med snedlugg, gröna ögon och små fötter. Armar som slutat vara tändsticksarmar efter ett knappt år av tallrikssläpande och knotiga knän. Hopplös hy som vägrar inse att pubeteten i princip är förbi, och flackande blick som oftare intresserar sej för vad som pågår på golvet snett framför fötterna än vad som pågår i den riktiga världen.
Men vem är hon egentligen?
Vad har gjort henne till den hon är idag? Vilka små obetydligheter i hennes barndom har gett henne en så värdelös syn på sej själv? Varför finns det folk som, ärligt talat, inte kan tro att de är värda att tycka om? De som rodnar och blir jätteglada för minsta komplimang, för att i nästa sekund inse att det är ett skämt och rasa sönder inuti. Om det ens var ett skämt. Någon gång måste det ha varit det, och sedan dess är det farligt att ta några komplimanger alls på allvar. Det är bättre att skratta bort det, för säkerhets skull. Det gör inte lika ont.
Det är som i She's All That, de ska aldrig få se henne gråta.
Och även om de nuförtiden är ljusår bort, eller ljusår och ljusår, de är iallafall i perferin, finns den dåliga vanan kvar. Hon tror sej inte vara lika fin och speciell som alla andra. Ett måndagsexemplar, en lite, men bara lite, defekt modul.
Det följer ett visst mönster, tror jag. Om jag inte hinner tänka efter hur jag mår brukar allting gå bra. Då somnar jag förhållandevis lycklig och mätt efter att ha läst något nyttigt, Kerrang eller Sagan om Belgarion oftast.
Om jag inte har någon som tjatar (mamma) och för lite vett i skallen, blir jag sittande här och snubblar in i andra människors liv över internet. Andra som också är förvirrade och känner sej ensamma. När jag läser studsar mina egna ord runt i huvudet, som osynliga pingisbollar på speed. Sedan försöker jag.
Trassla ut all röra via tangentbordet, men pingisbollarna har redan försvunnit och kvar sitter jag med dåliga metaforer och ännu sämre självförtroende. Vem är jag? Dendär som möter min blick i spegeln innan jag går till skolan, jag vet hur hon ser ut.
177 cm lång, alldeles för lite solbränna för att passa till blont hår med snedlugg, gröna ögon och små fötter. Armar som slutat vara tändsticksarmar efter ett knappt år av tallrikssläpande och knotiga knän. Hopplös hy som vägrar inse att pubeteten i princip är förbi, och flackande blick som oftare intresserar sej för vad som pågår på golvet snett framför fötterna än vad som pågår i den riktiga världen.
Men vem är hon egentligen?
Vad har gjort henne till den hon är idag? Vilka små obetydligheter i hennes barndom har gett henne en så värdelös syn på sej själv? Varför finns det folk som, ärligt talat, inte kan tro att de är värda att tycka om? De som rodnar och blir jätteglada för minsta komplimang, för att i nästa sekund inse att det är ett skämt och rasa sönder inuti. Om det ens var ett skämt. Någon gång måste det ha varit det, och sedan dess är det farligt att ta några komplimanger alls på allvar. Det är bättre att skratta bort det, för säkerhets skull. Det gör inte lika ont.
Det är som i She's All That, de ska aldrig få se henne gråta.
Och även om de nuförtiden är ljusår bort, eller ljusår och ljusår, de är iallafall i perferin, finns den dåliga vanan kvar. Hon tror sej inte vara lika fin och speciell som alla andra. Ett måndagsexemplar, en lite, men bara lite, defekt modul.
Heddious goes Poke'Mon
Nej, jag har inte återfallit i mitt missbruk av Poke'Mon Gold.
Faktiskt.
Men imorse hade jag en underbart perfekt mangalugg, så djäkla perfekt så det finns inte. Givetvis pajade alltihop när pappa rufsade mej i huvudet tio minuter senare, dammit.
Puckad som jag var kom jag inte ens ihåg att fota den.
Dammit. Igen
Vi snackar löjligt perfekt, alltså.
Faktiskt.
Men imorse hade jag en underbart perfekt mangalugg, så djäkla perfekt så det finns inte. Givetvis pajade alltihop när pappa rufsade mej i huvudet tio minuter senare, dammit.
Puckad som jag var kom jag inte ens ihåg att fota den.
Dammit. Igen
Vi snackar löjligt perfekt, alltså.
En helt vanlig söndag...
...slutar oftast med att jag sitter vid datorn, luktar fisk och proppar i mej godis fast jag borde äta något ordentligt istället.
Det här har varit en vanlig söndag på många sätt, och inte helt vanlig på andra. Det var iallafall tur att det regnade, annars hade lunchen kaosat ihop sej totalt. Tack gode gud för att folk inte ville sitta ute i vätan.
Och nej, jag känner mej inte aggressiv och jag vill inte kasta kaffekoppar på slöa femtioplussare. Inte alls.
(Apropå att åtminstone en på jobbet har råkat hitta hit.)
Letar fortfarande efter en supersvamp. Energi, förfasen!
Det här har varit en vanlig söndag på många sätt, och inte helt vanlig på andra. Det var iallafall tur att det regnade, annars hade lunchen kaosat ihop sej totalt. Tack gode gud för att folk inte ville sitta ute i vätan.
Och nej, jag känner mej inte aggressiv och jag vill inte kasta kaffekoppar på slöa femtioplussare. Inte alls.
(Apropå att åtminstone en på jobbet har råkat hitta hit.)
Letar fortfarande efter en supersvamp. Energi, förfasen!
21 april 2007
Jag vill ha en Supersvamp
Jag brukar ha lätt för att hitta orden.
Men hur fan ska man göra för att förklara något som folk inte ser eller förstår? Nej, jag mår inte bra, och jag skolkar inte för att kulturhistoria är tråkigt. Jag skolkar för att jag får djävla ångest av att sitta där och känna att det är waste. Varje morgon vaknar jag och tänker att jag inte vill gå upp, att jag inte vill gå dit. Tillbringa ännu en dag tillsammans med vänliga ansikten som visst, dom tycker om mej, men de ser inte hur jag egentligen mår.
Mantrat, alltid som Doris i Hitta Nemo "Fortsätt simma, fortsätt simma", man faller inte ihop och dör tre meter innan mållinjen, inte ens i Super Mario Bros.
I Super Mario är det nämligen en djävla trappa precis innan flaggstången, och uppför trappan ska man, innan man får hoppa ut i friheten.
Jag SKA uppför trappan. För jag vill hoppa ner i förvirringen på andra sidan. Jag har ingen aning om vad som finns där, och det slutar antagligen med folkhögskola eller högskola inriktad mot ett liv framför datorskärmen, med mina vänner orden.
Jag är ingen hejare på att skriva, framför allt är jag dålig på att komma fram till saker och ting, mina texter är som jag själv, oavslutade kapitel. Men om jag inte får skriva blir jag knäpp. Så, den långsiktiga planen är journalistik. Det bestämmer jag mej för nu.
Japp.
Men innan jag kommer så långt är det några dumma skuttande sköldpaddor och en trappa som ska besegras, och jag är i desperat behov av en supersvamp. Jag har blivit träffad, sårad, liten och svag och jag behöver någonting som får mej att orka. Kanske att jag behöver veta att någon förstår, att jag inte måste söka mej bort från klassen för att få förståelse och pepp. Antagligen är det för mycket begärt att någon ska fatta, för jag har aldrig varit bra på att släppa folk nära, jag har ägnat större delen av mitt liv åt att bygga murar.
Får man en supersvamp kan man banka sönder murar. Det vet jag.
Hoppas bara att man inte behöver banka sönder murarna för att komma åt supersvampen, då blir det knivigt.
En lärare sa till mej att när jag refererar till saker i text smyger jag in referenserna så subtilt att man måste tänka till lite för att hitta dem. Jag trixar in dom, nämner dom inte rakt ut, låter orden vara som en karta till det jag egentligen pekar på.
Jag är nog likadan när det gäller hur jag mår. Jag skriker inte "Jag mår SKIT!" om folk frågar, jag bara mumlar osammanhängande om "..trött...". Det är kanske dags att börja tala (skriva) klarspråk?
Dags att släppa in folk.
Usch.
Jag är inte bra på sånt.
Jag gillar mina murar. Jag har odlat fina klängväxter på dom. Och några välvårdade tussar av mossa.
Men även om klängväxter skapar syre räcker dom inte till när man behöver någon som klappar en på axeln. Jag behöver två sorters syre, jag. Det gör vi allihop. Dels det gamla vanliga, det som hänger ihop med klängväxter och fotosyntesen och hela middivitten, men även det empatiska syret. Närhets-, vänskaps-, omtankes- och fnittersyret.
Tyvärr har mitt fnittersyre tagit slut, belägringen av mej själv är över, jag får kapitulera nu, fälla ner vindbryggan och sluta slänga brinnande klet på de utanför muren. Det fungerar inte att bygga in sej själv. Och även om det verkar skrämmande, otroligt skrämmande, är det dags att jag ger mej ut i livet på allvar. Får själen några blåmärken på vägen må det vara hänt.
Det hjälper säkert med fnittersyre.
Men hur fan ska man göra för att förklara något som folk inte ser eller förstår? Nej, jag mår inte bra, och jag skolkar inte för att kulturhistoria är tråkigt. Jag skolkar för att jag får djävla ångest av att sitta där och känna att det är waste. Varje morgon vaknar jag och tänker att jag inte vill gå upp, att jag inte vill gå dit. Tillbringa ännu en dag tillsammans med vänliga ansikten som visst, dom tycker om mej, men de ser inte hur jag egentligen mår.
Mantrat, alltid som Doris i Hitta Nemo "Fortsätt simma, fortsätt simma", man faller inte ihop och dör tre meter innan mållinjen, inte ens i Super Mario Bros.
I Super Mario är det nämligen en djävla trappa precis innan flaggstången, och uppför trappan ska man, innan man får hoppa ut i friheten.
Jag SKA uppför trappan. För jag vill hoppa ner i förvirringen på andra sidan. Jag har ingen aning om vad som finns där, och det slutar antagligen med folkhögskola eller högskola inriktad mot ett liv framför datorskärmen, med mina vänner orden.
Jag är ingen hejare på att skriva, framför allt är jag dålig på att komma fram till saker och ting, mina texter är som jag själv, oavslutade kapitel. Men om jag inte får skriva blir jag knäpp. Så, den långsiktiga planen är journalistik. Det bestämmer jag mej för nu.
Japp.
Men innan jag kommer så långt är det några dumma skuttande sköldpaddor och en trappa som ska besegras, och jag är i desperat behov av en supersvamp. Jag har blivit träffad, sårad, liten och svag och jag behöver någonting som får mej att orka. Kanske att jag behöver veta att någon förstår, att jag inte måste söka mej bort från klassen för att få förståelse och pepp. Antagligen är det för mycket begärt att någon ska fatta, för jag har aldrig varit bra på att släppa folk nära, jag har ägnat större delen av mitt liv åt att bygga murar.
Får man en supersvamp kan man banka sönder murar. Det vet jag.
Hoppas bara att man inte behöver banka sönder murarna för att komma åt supersvampen, då blir det knivigt.
En lärare sa till mej att när jag refererar till saker i text smyger jag in referenserna så subtilt att man måste tänka till lite för att hitta dem. Jag trixar in dom, nämner dom inte rakt ut, låter orden vara som en karta till det jag egentligen pekar på.
Jag är nog likadan när det gäller hur jag mår. Jag skriker inte "Jag mår SKIT!" om folk frågar, jag bara mumlar osammanhängande om "..trött...". Det är kanske dags att börja tala (skriva) klarspråk?
Dags att släppa in folk.
Usch.
Jag är inte bra på sånt.
Jag gillar mina murar. Jag har odlat fina klängväxter på dom. Och några välvårdade tussar av mossa.
Men även om klängväxter skapar syre räcker dom inte till när man behöver någon som klappar en på axeln. Jag behöver två sorters syre, jag. Det gör vi allihop. Dels det gamla vanliga, det som hänger ihop med klängväxter och fotosyntesen och hela middivitten, men även det empatiska syret. Närhets-, vänskaps-, omtankes- och fnittersyret.
Tyvärr har mitt fnittersyre tagit slut, belägringen av mej själv är över, jag får kapitulera nu, fälla ner vindbryggan och sluta slänga brinnande klet på de utanför muren. Det fungerar inte att bygga in sej själv. Och även om det verkar skrämmande, otroligt skrämmande, är det dags att jag ger mej ut i livet på allvar. Får själen några blåmärken på vägen må det vara hänt.
Det hjälper säkert med fnittersyre.
Andrew, Sam, Billy & Amelie
Det finns sämre sätt att tillbringa sin lördagskväll på än med Garden State och två hekto lösgodis. Mycket sämre.
Fast,
det finns väl bättre sätt också.
Men,
jag finner tröst i en film med karaktärer som är lika knäppa som riktiga människor. Lika knäppa och lika sårbara. Visst önskar man att man var en Aragorn ibland, men i slutänden är det de mänskliga filmkaraktärerna som får en att känna något. De lite udda, som kan säja att "life fucking hurts" utan att det känns påklistrat.De som kan organisera en fantastisk jakt efter en okänd person i Paris, de som kan dansa på hemvägen i ett gruvsamhälle i Durham County.
Aragorn jagar inte sin Arwen genom Midgård i en skattjakt hon själv skapat, Aragorn har inte en mormor som "used to be a ballet dancer" men som numera bara går vilse innan frukost. Aragorn är en sagohjälte, och sagohjältar står inte och skriker i regnet med en sopsäck som regnjacka. Missförstå mej rätt, klart att äventyrsfilmerna behöver sina hjältar, men hur mycket man än rycks med i deras kamp mot drakar och orcher fattas det något.
De är inte sårbara och halvknäppa.
Och jag vet verkligen inte varför, men jag är sårbar och halvknäpp, så mina filmhjältar heter inte Aragorn, Obi-Wan och Jack (som för övrigt är helknäpp), utan Andrew, Sam, Billy & Amelie. Det krävs mod för att stå ansikte mot ansikte med monster, vålnader och onda halvt mänskliga tyranner, men jag kommer aldrig att uppleva det. Så mycket närmre än teveskärmen kommer jag aldrig Darth Vaders väsande andetag.
Det krävs mod för att våga leva. För att våga se någon i ögonen, att släppa någon nära. Våga stå för det man vill, våga genomföra, våga släppa taget, våga mena allvar.
Våga vara sårbar och halvknäpp.
Därför är Andrew, Sam, Billy & Amelie större än Aragorn i mina ögon.
Fast,
det finns väl bättre sätt också.
Men,
jag finner tröst i en film med karaktärer som är lika knäppa som riktiga människor. Lika knäppa och lika sårbara. Visst önskar man att man var en Aragorn ibland, men i slutänden är det de mänskliga filmkaraktärerna som får en att känna något. De lite udda, som kan säja att "life fucking hurts" utan att det känns påklistrat.De som kan organisera en fantastisk jakt efter en okänd person i Paris, de som kan dansa på hemvägen i ett gruvsamhälle i Durham County.
Aragorn jagar inte sin Arwen genom Midgård i en skattjakt hon själv skapat, Aragorn har inte en mormor som "used to be a ballet dancer" men som numera bara går vilse innan frukost. Aragorn är en sagohjälte, och sagohjältar står inte och skriker i regnet med en sopsäck som regnjacka. Missförstå mej rätt, klart att äventyrsfilmerna behöver sina hjältar, men hur mycket man än rycks med i deras kamp mot drakar och orcher fattas det något.
De är inte sårbara och halvknäppa.
Och jag vet verkligen inte varför, men jag är sårbar och halvknäpp, så mina filmhjältar heter inte Aragorn, Obi-Wan och Jack (som för övrigt är helknäpp), utan Andrew, Sam, Billy & Amelie. Det krävs mod för att stå ansikte mot ansikte med monster, vålnader och onda halvt mänskliga tyranner, men jag kommer aldrig att uppleva det. Så mycket närmre än teveskärmen kommer jag aldrig Darth Vaders väsande andetag.
Det krävs mod för att våga leva. För att våga se någon i ögonen, att släppa någon nära. Våga stå för det man vill, våga genomföra, våga släppa taget, våga mena allvar.
Våga vara sårbar och halvknäpp.
Därför är Andrew, Sam, Billy & Amelie större än Aragorn i mina ögon.
20 april 2007
Hoping for the best, just hoping nothing ever happens...
| You scored as: Cute without the 'E' - Taking Back Sunday. You are "Cute without the E" by Taking Back Sunday. You have been hurt in the past and it's messed with your head quite a bit. You care about your friends more than anything in the world, and tend to have mood swings, you go from overly happy to overly depressed very quickly. You love and refuse to stop believing in the people you love - you can't let them go. |
What emo/rock song are you?
created with QuizFarm.com
Man behöver inte kunna droppa Strindbergcitat. Tack och lov.
För även om Strindberg säkert var en alldeles förträfflig författare har jag aldrig lyckats läsa någonting av honom. Min hjärna ser bara ett ord, och det står inte ens i böckerna.
Tråkigt.
Böcker, ska passa den som läser dom.
Och vi har ingen relation, Strindberg och jag.
Och jag har hittat en som håller med. Yay!
Tråkigt.
Böcker, ska passa den som läser dom.
Och vi har ingen relation, Strindberg och jag.
Och jag har hittat en som håller med. Yay!
19 april 2007
Alltså, Muffins
Innan första insåuppspelningen i tvåan var jag så sinnessjukt nervös att jag ägnade hela kvällen innan åt att baka muffins, för att tänka på något annat. Samma muffins tog jag med till skolan dagen därpå och bjöd klassen på.
Det är nämligen fullkomligt orealistiskt att jag skulle kunna äta drygt trettio kladdkakemuffins själv. Det hade säkert varit bra för mitt BMI, men jag hade aldrig orkat.
Idag tyckte en av mina lärare att jag borde bli så nervös igen, för detdär med muffins var ju en trevlig idé. Och no worries, jag behöver min nervositet, för utan den får jag inte riktigt dendär edgen som man behöver. Men det vore inte fel att bli lite mindre nervös, för jag kan nog inte komma ihåg någonting från någon gång jag sjungit ensam för folk sådär "på allvar". Det är helt svart. Jag kan minnas hur nervös jag är precis innan, och hur förtvivlat jobbigt allting är efteråt, hur jag skakar och fryser och knappt kan prata, men aldrig att jag minns vad jag sjungt. Det är svart. Bläcksvart.
Alltså, Muffins
Muffins = Connection
Det är nämligen fullkomligt orealistiskt att jag skulle kunna äta drygt trettio kladdkakemuffins själv. Det hade säkert varit bra för mitt BMI, men jag hade aldrig orkat.
Idag tyckte en av mina lärare att jag borde bli så nervös igen, för detdär med muffins var ju en trevlig idé. Och no worries, jag behöver min nervositet, för utan den får jag inte riktigt dendär edgen som man behöver. Men det vore inte fel att bli lite mindre nervös, för jag kan nog inte komma ihåg någonting från någon gång jag sjungit ensam för folk sådär "på allvar". Det är helt svart. Jag kan minnas hur nervös jag är precis innan, och hur förtvivlat jobbigt allting är efteråt, hur jag skakar och fryser och knappt kan prata, men aldrig att jag minns vad jag sjungt. Det är svart. Bläcksvart.
Alltså, Muffins
Muffins = Connection
Undergroundblyg
Jag vet inte... det känns som om jag kan bättre, borde kunna mer. Som om jag borde åstadkomma saker. Först och främst inte ha denhär bloggen som en soptipp för alla mina paranoida ensamhetstankar, utan skriva bättre. Relevantare. Om saker som betyder något, inte lösryckta fragment ur min förvirrade hjärna, utan välformulerat och genomtänkt. Skriva för att få reaktioner och för att få andra att tänka till. Sådär som jag säjer att jag vill.
Men inte kan?
Jag borde skriva om hur otäckt det är att känna att alla jämnåriga som jag bryr mej om verkar vara på väg härifrån, men att jag står och velar med ena foten på tröskeln.
Jag borde skriva om hur svårt det är att orka gå till skolan, särskilt dom dagarna när spegelbilden jag ser på morgonen är ful-ful-ful och jag suttit vaken på natten och tittat i samma spegel och inte alls varit ful.
Jag borde skriva om orättvisor, om hur vuxna människor med makt så lätt missar små saker som leder till problem som helt plötsligt exploderar upp i ansiktet på dom.
Jag borde skriva om varför jag ryser av tanken på F9-skolor, för det är en fin tanke, men den är så obehaglig att jag mår illa.
Jag borde ägna tid åt att få fram det jag vill säja, istället för att låta fingrarna irra planlöst på tangentbordet och smattra dit orden i samma takt som min hjärna formar nya.
Men jag kan inte.
Tiden rinner iväg nu, och jag hinner verkligen inte med, jag är bara en stum åskådare i mitt eget liv. Det finns så mycket jag borde göra och säja och våga som jag bara puttar undan i ett hörn "tillsvidare" och skyller på luddiga orsaker. När ska någon ta tag i mej och skaka mej så att jag vaknar? Jag har sovit i arton år och jag börjar faktiskt tröttna på att vara omedveten nu.
Och jag börjar tröttna på att vara instängd i mej själv, jag börjar tröttna på att se någon annan i mina egna ögon. Trött på att se en fångad fjäril i spegelbilden, jag är bara så trött!
"Du vågar alltid vara dej själv", det säjer alla. "Du är så stark, du gör inte sånt du inte tror på". Och trots alla ord, alla ryggdunkar, är jag fortfarande rädd. Det är småsaker från förut, flera år gamla nu, från tiden innan förra uppbrottet, som jagar mej. Ord och ögonkast som bara jag minns...
Vadfan.
Måste jag baka muffins för att glömma nervositeten?
Yeah, right, vilken bra idé. Vi fyller huset med kladdkakemuffins varje gång jag ska försöka utmana min rädsla för folk. Omgivningen lär ju bli överlycklig. Eller få hål i tänderna. Eller både och.
Jag står och stampar nu. Otåligt, rastlöst, jag är ett under av frustration och hade jag bara kunnat, om väggarna inte varit så tunna, hade jag skrikit rakt ut. Jag är så pinsamt sårbar, så otroligt osäker och rädd. Och jag skrattar bort det.
Bara för att det inte ska märkas, skrattar jag bort det.
Och gömmer mej igen.
För jag är undergroundblyg.
Men inte kan?
Jag borde skriva om hur otäckt det är att känna att alla jämnåriga som jag bryr mej om verkar vara på väg härifrån, men att jag står och velar med ena foten på tröskeln.
Jag borde skriva om hur svårt det är att orka gå till skolan, särskilt dom dagarna när spegelbilden jag ser på morgonen är ful-ful-ful och jag suttit vaken på natten och tittat i samma spegel och inte alls varit ful.
Jag borde skriva om orättvisor, om hur vuxna människor med makt så lätt missar små saker som leder till problem som helt plötsligt exploderar upp i ansiktet på dom.
Jag borde skriva om varför jag ryser av tanken på F9-skolor, för det är en fin tanke, men den är så obehaglig att jag mår illa.
Jag borde ägna tid åt att få fram det jag vill säja, istället för att låta fingrarna irra planlöst på tangentbordet och smattra dit orden i samma takt som min hjärna formar nya.
Men jag kan inte.
Tiden rinner iväg nu, och jag hinner verkligen inte med, jag är bara en stum åskådare i mitt eget liv. Det finns så mycket jag borde göra och säja och våga som jag bara puttar undan i ett hörn "tillsvidare" och skyller på luddiga orsaker. När ska någon ta tag i mej och skaka mej så att jag vaknar? Jag har sovit i arton år och jag börjar faktiskt tröttna på att vara omedveten nu.
Och jag börjar tröttna på att vara instängd i mej själv, jag börjar tröttna på att se någon annan i mina egna ögon. Trött på att se en fångad fjäril i spegelbilden, jag är bara så trött!
"Du vågar alltid vara dej själv", det säjer alla. "Du är så stark, du gör inte sånt du inte tror på". Och trots alla ord, alla ryggdunkar, är jag fortfarande rädd. Det är småsaker från förut, flera år gamla nu, från tiden innan förra uppbrottet, som jagar mej. Ord och ögonkast som bara jag minns...
Vadfan.
Måste jag baka muffins för att glömma nervositeten?
Yeah, right, vilken bra idé. Vi fyller huset med kladdkakemuffins varje gång jag ska försöka utmana min rädsla för folk. Omgivningen lär ju bli överlycklig. Eller få hål i tänderna. Eller både och.
Jag står och stampar nu. Otåligt, rastlöst, jag är ett under av frustration och hade jag bara kunnat, om väggarna inte varit så tunna, hade jag skrikit rakt ut. Jag är så pinsamt sårbar, så otroligt osäker och rädd. Och jag skrattar bort det.
Bara för att det inte ska märkas, skrattar jag bort det.
Och gömmer mej igen.
För jag är undergroundblyg.
18 april 2007
Hosthost
Idag har jag hostat mycket.
Och jag har varit på stan med en god vän och köpt ett par jeans bara för att dom var så jäkla snygga. Helt olikt mej.
Dessutom har jag inmundigat den vårliga munken, lyssnat på Infinity On High fyra gånger och insett exakt hur elakt det är att Denny dör i Grey's Anatomy. Klart att det var sorgligt redan när jag såg avsnittet där han dog, men det är ännu värre när man ser de tidigare avsnitten.
(Jag har en sällsam talang för att fastna för teveserier när jag råkar se säsongsavslutningarna.)
Men alltså, hur normalt är det att jag har baggyjeans?
Skitsamma, dom är sköna. Och det finns inget värre än stuprörsjeans när sommaren kommer. Möjligtvis en såndär röd latexhistoria som Britney har på sej i videon till Oops...I did it again, men det är väldigt orealistiskt att jag någonsin ens skulle överväga att ta på mej en sådan. Om dom ens går att få tag på. Låt oss vid gud och alla hustomtar hoppas att det inte går.
Om någon skulle kunna ge mej ett par hobbitfötter däremot..
^^
Och jag har varit på stan med en god vän och köpt ett par jeans bara för att dom var så jäkla snygga. Helt olikt mej.
Dessutom har jag inmundigat den vårliga munken, lyssnat på Infinity On High fyra gånger och insett exakt hur elakt det är att Denny dör i Grey's Anatomy. Klart att det var sorgligt redan när jag såg avsnittet där han dog, men det är ännu värre när man ser de tidigare avsnitten.
(Jag har en sällsam talang för att fastna för teveserier när jag råkar se säsongsavslutningarna.)
Men alltså, hur normalt är det att jag har baggyjeans?
Skitsamma, dom är sköna. Och det finns inget värre än stuprörsjeans när sommaren kommer. Möjligtvis en såndär röd latexhistoria som Britney har på sej i videon till Oops...I did it again, men det är väldigt orealistiskt att jag någonsin ens skulle överväga att ta på mej en sådan. Om dom ens går att få tag på. Låt oss vid gud och alla hustomtar hoppas att det inte går.
Om någon skulle kunna ge mej ett par hobbitfötter däremot..
^^
Tjejsnack v.16
Snacks & Snask
- Chips eller godis: Godis
- Favoritgodis: Choklad
- Lösgodis eller påse: Beror på. Finns Dumle som lösgodis är det oftast billigare så.
- Lakrits, sött, salt eller syrligt: Choklad
- Favoritsnacks: Hmm.. gröna Pringles.
17 april 2007
Konsten att simma
Denhär dagen började ungefär lika illa och ångestfyllt som jag hade väntat mej, men då finns det bara en väg, och den går uppåt.
För att fixa till en tisdag kan man använda följande saker: Hawaiiburgare, randiga vantar, två trevliga pojkar att fnatta runt på stan med, ett hastigt hälsande på en vän, en lärare man inte sett på tre år och sedan mixa allting med lite musik.
Fast det hade vart gött att bo på ett ställe där det inte blåser. Min lugg är mer än lovligt tilltufsad.
Knepet med att simma är att hålla huvet ovanför vattenytan tills man kommer på knepet. Då brukar allt lösa sej.
Tandläkartid i eftermiddag. Burr.
Och Grey's Anatomy. Finns det något snyftigare än Izzie & Denny? Tveksamt.
Ljudteknik nu.
Vroom.
För att fixa till en tisdag kan man använda följande saker: Hawaiiburgare, randiga vantar, två trevliga pojkar att fnatta runt på stan med, ett hastigt hälsande på en vän, en lärare man inte sett på tre år och sedan mixa allting med lite musik.
Fast det hade vart gött att bo på ett ställe där det inte blåser. Min lugg är mer än lovligt tilltufsad.
Knepet med att simma är att hålla huvet ovanför vattenytan tills man kommer på knepet. Då brukar allt lösa sej.
Tandläkartid i eftermiddag. Burr.
Och Grey's Anatomy. Finns det något snyftigare än Izzie & Denny? Tveksamt.
Ljudteknik nu.
Vroom.
16 april 2007
The Fray - How To Save A Life
Vi spelar tydligen den på ljudtekniken.
Det känns lite jobbigt, kanske. Idag var det iallafall det, jag masade mej dit, till skolan, fast varenda cell stretade emot, och då är det inte helt roligt att sitta och lyssna på en låt som får en att bli snyftig i vanliga fall en dag när man verkligen känner sej snyftig.
Inte.
Lipa.
På.
Ljudtekniken.
Inte om katalysatorn hade varit en sorglig pianorocklåt.
Jag tror att felet ligger i att jag hörde fel på texten första gången jag hörde den. Egentligen går den såhär "where did I go wrong, I lost a friend", men i min hjärna går den "where did I go wrong, I lost myself". Jag kan inte hjälpa det, men det känns som om jag har tappat bort lite av mej själv. Glömt en bit någonstans. Jag har säkert sagt det tusen gånger vid dethär laget, men jag bryr mej inte.
Den läskiga känslan av att jag snart kommer vara ensam ger inte med sej. Alla är påväg någonstans, utom jag, jag står ensam mitt i vimlet och undrar vad som hänt. Det är som det brukar vara, jag hänger inte riktigt med, och när det är dags för alla att ge sej av har jag inte ens börjat leta efter skorna. Det spelar ingen roll att dom har kardborreband så jag slipper knyta, jag hinner inte med. Om jag snabbar mej kan jag springa ifatt innan dom försvinner runt hörnet, men det är ändå en ständig jakt. Så fort jag hinner ifatt händer något som lämnar mej på efterkälken igen. Så har det alltid varit.
Fan.
Jag är lite efter.
Det känns lite jobbigt, kanske. Idag var det iallafall det, jag masade mej dit, till skolan, fast varenda cell stretade emot, och då är det inte helt roligt att sitta och lyssna på en låt som får en att bli snyftig i vanliga fall en dag när man verkligen känner sej snyftig.
Inte.
Lipa.
På.
Ljudtekniken.
Inte om katalysatorn hade varit en sorglig pianorocklåt.
Jag tror att felet ligger i att jag hörde fel på texten första gången jag hörde den. Egentligen går den såhär "where did I go wrong, I lost a friend", men i min hjärna går den "where did I go wrong, I lost myself". Jag kan inte hjälpa det, men det känns som om jag har tappat bort lite av mej själv. Glömt en bit någonstans. Jag har säkert sagt det tusen gånger vid dethär laget, men jag bryr mej inte.
Den läskiga känslan av att jag snart kommer vara ensam ger inte med sej. Alla är påväg någonstans, utom jag, jag står ensam mitt i vimlet och undrar vad som hänt. Det är som det brukar vara, jag hänger inte riktigt med, och när det är dags för alla att ge sej av har jag inte ens börjat leta efter skorna. Det spelar ingen roll att dom har kardborreband så jag slipper knyta, jag hinner inte med. Om jag snabbar mej kan jag springa ifatt innan dom försvinner runt hörnet, men det är ändå en ständig jakt. Så fort jag hinner ifatt händer något som lämnar mej på efterkälken igen. Så har det alltid varit.
Fan.
Jag är lite efter.
Dagens Trams
I left myself somewhere along the line
And I need a light to find the way back
Darkness fell in no man's land
I have to find whatever can make me feel alive
And I need a light to find the way back
Darkness fell in no man's land
I have to find whatever can make me feel alive
15 april 2007
Alexisonfire
Vi kan förenkla det hela. Det finns en låttitel som säjer en hel del om hur jag ser på livet just nu.
It Was Fear Of Myself That Made Me Odd
Bra låt också, Alexisonfire. Take a listen.
It Was Fear Of Myself That Made Me Odd
Bra låt också, Alexisonfire. Take a listen.
Finns det en själ utan blåmärken?
Jag kanske behöver bli tvingad? Inte fan vet jag, men nu sitter jag fast igen. Som en klok kompis uttryckte det, att livet kan vara Farfars Bilar hur länge som helst, men helt plötsligt blir allt knas och så är man i Balder och kommer inte av.
Okej,
men jag är trött på Farfars Bilar.
Och jag är trött på att känna att det enda jag gör är att upprepa det jag kommer säja nu; jag sitter fast i mej själv och mitt liv för jag kommer inte loss och jag vet inte vad jag är rädd för och om jag är rädd och varför. Det är bara en ond cirkel.
Jag känner mej tiotusen år yngre än de som ska vara mina jämnåriga, för det är så mycket som jag inte gjort än, misstag och allt möjligt. Det är som när jag var liten och otroligt rädd för att slå mej, jag blev uppspelt över ett blåmärke när alla andra hade skrubbsår och rivmärken. Enda skillnaden är att nu är det inte blåmärken på smalbenen jag försöker undvika..
Snarare blåmärken på själen, hur hopplöst det än är, för de dyker ju upp ändå. Jag är inte oåtkomlig, jag är ingen ö, jag är inte "effing Ibiza".
Jag är bara jag i en bubbla som ingen ser och som vägrar gå sönder.
Men det är väl enklare att förklara det med "jag är lite folkskygg".
Det är kort, och relativt lättfattligt.
Jag är varken eller.
Lång och svårfattlig är mer synonymt med vem jag egentligen är. Undergroundblyg är ett annat bra ord. Jag har inga problem med att prata, men så fort det hamnar nära mej ryggar jag tillbaka, gömmer mej och bytat håll. Släpp ingen nära.
Nästan ingen.
Jag kan inte tvinga mej.
Det går inte.
Okej,
men jag är trött på Farfars Bilar.
Och jag är trött på att känna att det enda jag gör är att upprepa det jag kommer säja nu; jag sitter fast i mej själv och mitt liv för jag kommer inte loss och jag vet inte vad jag är rädd för och om jag är rädd och varför. Det är bara en ond cirkel.
Jag känner mej tiotusen år yngre än de som ska vara mina jämnåriga, för det är så mycket som jag inte gjort än, misstag och allt möjligt. Det är som när jag var liten och otroligt rädd för att slå mej, jag blev uppspelt över ett blåmärke när alla andra hade skrubbsår och rivmärken. Enda skillnaden är att nu är det inte blåmärken på smalbenen jag försöker undvika..
Snarare blåmärken på själen, hur hopplöst det än är, för de dyker ju upp ändå. Jag är inte oåtkomlig, jag är ingen ö, jag är inte "effing Ibiza".
Jag är bara jag i en bubbla som ingen ser och som vägrar gå sönder.
Men det är väl enklare att förklara det med "jag är lite folkskygg".
Det är kort, och relativt lättfattligt.
Jag är varken eller.
Lång och svårfattlig är mer synonymt med vem jag egentligen är. Undergroundblyg är ett annat bra ord. Jag har inga problem med att prata, men så fort det hamnar nära mej ryggar jag tillbaka, gömmer mej och bytat håll. Släpp ingen nära.
Nästan ingen.
Jag kan inte tvinga mej.
Det går inte.
14 april 2007
Nattsvammel... som vanligt.
Och samtidigt som det knappt finns något bättre än att sitta i värmen mot en husvägg på kvällen när allt plötsligt blir tyst och stilla kan jag inte låta bli att tänka att jag kunde gjort någonting bättre med min dag. Något mer, något viktigare, eller bara slappat. Tagit en brassestol och placerat mej på gräsmattan här nedanför i några timmar tillsammans med en kanna saft och Harry Potter & The Order Of The Phoenix. Börjat jobba på solbrännan inför "Beach 2007", töntigare uttryck får man leta efter. Enda brännan jag fått idag är på vänster öra och båda armarna. Om ens det.
Solljuset får mej att nysa och komma ihåg att just det ja.. jag skulle ju hålla mej sysselsatt, allt för att kväva skateabstinensen som puttrar inuti. För även om jag ägnat denhär dagen åt mitt eget välbefinnande hade jag inte fått göra det jag helst velat, så lika bra att låta bli och ha utsikten över Skrea kyrka, halv åtta en lördag i april som dagens bästa.
Dagens japan-revival må väl ändå ha varit de som ville fotografera tallriken jag bar på. Jisses.. Johanna* jag försöker komma över detdär. Sluta påminna mej hela tiden. Det är inte lika illa som de riktiga japanerna. Bara nästan.
*Jag känner flera Johannor, och för ovanlighetens skull är det inte den indiepopfrälsta naturaren från Ätrafors som avses.
Nu är det sova som gäller, jag känner det.
Och sätta väckarklockan på sju. Blääh!
Solljuset får mej att nysa och komma ihåg att just det ja.. jag skulle ju hålla mej sysselsatt, allt för att kväva skateabstinensen som puttrar inuti. För även om jag ägnat denhär dagen åt mitt eget välbefinnande hade jag inte fått göra det jag helst velat, så lika bra att låta bli och ha utsikten över Skrea kyrka, halv åtta en lördag i april som dagens bästa.
Dagens japan-revival må väl ändå ha varit de som ville fotografera tallriken jag bar på. Jisses.. Johanna* jag försöker komma över detdär. Sluta påminna mej hela tiden. Det är inte lika illa som de riktiga japanerna. Bara nästan.
*Jag känner flera Johannor, och för ovanlighetens skull är det inte den indiepopfrälsta naturaren från Ätrafors som avses.
Nu är det sova som gäller, jag känner det.
Och sätta väckarklockan på sju. Blääh!
Pussla med Järngänget
Nu har jag stuvat om morgondagens schema via telefon. Och jag känner mej asduktig. Lite svårförklarat, men huvudsaken är att det dyker upp folk vid rätt tidpunkter. Djävla pussel alltihopa, men Järngänget fixar allt. Om någonting hänger sej är det väl bättre att pussla ihop det ordentligt även om det innebär att ändra allas tider via telefon klockan halv elva en lördagkväll. Haha, det är fan komiskt. Och det hade vart mindre bra om det hade blivit så att ingen spring dök upp föränn elva, med tanke på all ren disk som står och längtar efter sina skåp. Så det var bättre att få koll på allt och få rätsida på alla tider. Nu fungerar det, det är bara det att ingen vet att vi bytat tider med varann, vilket antagligen inte gör ett dugg eftersom vi har rätt bra koll alla tre.
(Järngänget är mitt smeknamn på oss fyra spring som överlevt hela året utan att halka av schemat alls. Vi är eliten, liksom. På ett snällt sätt. Alla är bra, men vi är vi, och vi är bäst.)
Usch, knep att trassla ut alltihopa imorgon bitti bara så att de som inte är informerade fattar..
Och überknep att jag helt plötsligt börjar om tio timmar prick. Måste ringa pappa så att han kan hämta mej. Eek.
Godnattkramar/ Hedda, die Pusselmeister
(Järngänget är mitt smeknamn på oss fyra spring som överlevt hela året utan att halka av schemat alls. Vi är eliten, liksom. På ett snällt sätt. Alla är bra, men vi är vi, och vi är bäst.)
Usch, knep att trassla ut alltihopa imorgon bitti bara så att de som inte är informerade fattar..
Och überknep att jag helt plötsligt börjar om tio timmar prick. Måste ringa pappa så att han kan hämta mej. Eek.
Godnattkramar/ Hedda, die Pusselmeister
Hämnden är ljuv, eller hur?
Jag utmanade ju Johanna häromsistens (i förrgår?) och nu har hon utmanat mej tillbaka, så jag har inget val. Here goes:
11 Favoriter:
8 För Tillfället:
6 Har Du Någonsin:
3 Personer:
2 Val:
11 Favoriter:
- Färg: Grön
- Mat: Just nu vill jag ha mackor och varm choklad. Min basmat.
- Band: Finns väl flera hundra, men Jimmy Eat World är alltid kungar.
- Solosång: Eva Cassidy's cover på Fields Of Gold. Ryyys!
- Film: Amelie
- Bok: Böcker, alla Belgarionböckerna.
- Sport: Skateboard, fast det är ingen sport, så snowboard/skidåkning.
- Årstid: Alla.
- Veckodag: Inte måndagar iallafall. Då har jag kulturhistoria och det sabbar allt, verkligen allt.
- Glassmak: Sias chokladglass. Mums!
- Tid på dygnet: Tänker bäst på natten, är lyckligast soliga morgnar.
8 För Tillfället:
- Humör: Trött, förkyld och hungrig.
- Smak: Va? Inte fan vet jag. Jag är sugen på flädersaft. Duger det?
- Kläder: Svarta mjukisbyxor, tofflor, en tröja med en kanin på och en grå sweatshirt. Och extremt illaluktande strumpor som jag tänker ta av mej nu.
- Bakgrund: Tonight I'm Gone med Alexisonfire + Moneen
- Nagellack: Inget alls, jag har jobbat. Och jag använder inte nagellack.
- Tid: 21:13
- Omgivning: Datarummet/städskrubben.
- Irritationsobjekt: Skolan (och femtioplussare som tar en bricka till varje tallrik i diskvagnarna på jobbet).
6 Har Du Någonsin:
- Dejtat någon av dina bästa vänner: Nej.
- Brutit mot lagen: Antagligen.
- Blivit arresterad: Nope.
- Badat naken: Ja, när jag var yngre.
- Varit med på teve: Ja. I bakgrunden x antal gånger.
- Kysst någon du inte känner: Nej.
3 Personer:
- En du kan berätta allt för: Sofie.
- En du tycker om: Bara en? Johanna, isåfall.
- Du inte gillar: Ulf Ekman.
2 Val:
- Kaffe eller te: Ingetdera. Varm choklad däremot...
- Vår eller höst: Båda. Jag är tråkig.
13 april 2007
37.4
För en lågtempad person som jag så är det på gränsen, även på kvällen. Jag kan bara hoppas, hoppas, hoppas att det hjälper med sömn, för jag ärväldigt trött och tänker gå och lägga mej strax. Jag vill inte vara sjuk imorgon. Det vill jag bara inte.
Något säjer mej nämligen att det är mindre plågsamt att vara inomhus när solen skiner för att man jobbar, än för att man är sjuk. Det har varit irriterande nog idag när självdisciplinen satte sej över skateboardabstinensen. Visserligen klokt, men oj, så irriterande.
Så, imorgon är vi frisk, jahadå.
Och jag tänker hålla alla tummar och tår, för säkerhets skull.
Något säjer mej nämligen att det är mindre plågsamt att vara inomhus när solen skiner för att man jobbar, än för att man är sjuk. Det har varit irriterande nog idag när självdisciplinen satte sej över skateboardabstinensen. Visserligen klokt, men oj, så irriterande.
Så, imorgon är vi frisk, jahadå.
Och jag tänker hålla alla tummar och tår, för säkerhets skull.
Dagens besatthet: A Fire Inside
Jag har liksom bara mest suttit idag. Lyssnat igenom AFI:s "The Art of Drowning" tre gånger på raken, bara för att det var två sidor om dem i Kerrang. Ever And A Day är snuskigt bra.
Sen blev jag ännu mer besatt och letade upp alla deras musikvideor på Youtube.
Långa versionen av Miss Murder är helt klart värd en titt.
Sen blev jag ännu mer besatt och letade upp alla deras musikvideor på Youtube.
Långa versionen av Miss Murder är helt klart värd en titt.
12 april 2007
Jag saknar förmågan att komma på piffiga rubriker
Idag hade jag planerat att leka gud. Eller rättare sagt spela The Sims. Ettan, inte tvåan, för jag gillar inte att de kan dö och åldras och sånt. Planerat.
Skulle precis gräva fram rätt skiva att mata datorn med när mamma ylar om att min mobil ringer. Min hjärna slår en bakåtkullerbytta, för vem fasen ringer mej på mobilen halv elva på påsklovet? Nån kompis? Knappast. Det tar tre sekunder att koppla, och redan innan jag tittar på displayen vet jag vad det står.
"Missat samtal: Laxbutiken"
Jag funderar snabbt över hur ont i halsen jag egentligen har, för någon feber hade jag ju inte, men hur mår jag egentligen? Helt okej, åtminstone relativt. Så då är det väl bara att ringa upp och förbereda sej på en vanlig dag på jobbet.
Hann inte ens det, för precis när jag bestämt mej för att inte vara sjuk börjar hemtelefonen yla.
En timme senare är jag och min kliande hals iförda rutiga byxor och förkläde i full färd med att lära oss göra laxbakelser. Halleluja.
Om någon köper en laxbakelse som är ovanligt sned och vind är den nog mitt alster. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Men bara inom den allra närmaste framtiden, för dom lär vara sålda innan helgen. Ursäkter är färskvara, precis som lax.
Och jag har diskat, oj vad jag har diskat. Och fått hela armarna nerkletade med currysås och GLS och klet och gud-vet-vad. Jag vill iallafall inte veta. Bara för att någon satt fel diskback till besticken så att hälften trillade ut och ner på golvet.
Jag brukar tycka att det är depp att se hur många tallrikar som görs inne i Kallis bara för att jag vet att det är mitt jobb att flytta tallrikarna från punkt A till punkt B och sedan vidare till både punkt C, D och E. Det är verkligen ingenting mot att hela tiden försöka få undan all disk när det vägrar ta slut.
Föressten, tallrikskretsloppet;
Vissa passerar tallrikskylen också, men det bryr jag mej inte alls om. Inte nu iallafall.
Nu tänker jag bry mej om att imorgon är min sista riktiga lovdag, någonsin. Och jag ska göra ingenting bara för sakens skull. Visserligen är vårterminen sönderhackad av en massa trevliga små påfund som Kristiflax och Pingst och nationaldagen och fan och hans moster, men påsklovet är det sista riktiga lovet. Det sista lovet som kallas lov innan sommarlovet börjar, för ettor och tvåor och andra små pyren som har sommarlov. Även om jag kommer tycka att jag har sommarlov i sommar med, av gammal vana om inte annat, så har jag ju inte det. Det kommer inget studiebidrag i augusti, det röda skåpet kommer vara tömt och vänta på någon annans saker. Det är lite speciellt.
Och jag vet, skolan börjar inte föränn på måndag, men jag ska jobba i helgen med, och hur mycket jag än gillar mitt jobb så är det ett jobb. Det är inte "ligga framför teven och göra ingeting" eller kanske skejta lite om jag mår bättre och solen skiner.
Imorgon ska jag bara vara.
Lycka till med det.
Jag ska försöka.
Det ska jag allt.
Skulle precis gräva fram rätt skiva att mata datorn med när mamma ylar om att min mobil ringer. Min hjärna slår en bakåtkullerbytta, för vem fasen ringer mej på mobilen halv elva på påsklovet? Nån kompis? Knappast. Det tar tre sekunder att koppla, och redan innan jag tittar på displayen vet jag vad det står.
"Missat samtal: Laxbutiken"
Jag funderar snabbt över hur ont i halsen jag egentligen har, för någon feber hade jag ju inte, men hur mår jag egentligen? Helt okej, åtminstone relativt. Så då är det väl bara att ringa upp och förbereda sej på en vanlig dag på jobbet.
Hann inte ens det, för precis när jag bestämt mej för att inte vara sjuk börjar hemtelefonen yla.
En timme senare är jag och min kliande hals iförda rutiga byxor och förkläde i full färd med att lära oss göra laxbakelser. Halleluja.
Om någon köper en laxbakelse som är ovanligt sned och vind är den nog mitt alster. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Men bara inom den allra närmaste framtiden, för dom lär vara sålda innan helgen. Ursäkter är färskvara, precis som lax.
Och jag har diskat, oj vad jag har diskat. Och fått hela armarna nerkletade med currysås och GLS och klet och gud-vet-vad. Jag vill iallafall inte veta. Bara för att någon satt fel diskback till besticken så att hälften trillade ut och ner på golvet.
Jag brukar tycka att det är depp att se hur många tallrikar som görs inne i Kallis bara för att jag vet att det är mitt jobb att flytta tallrikarna från punkt A till punkt B och sedan vidare till både punkt C, D och E. Det är verkligen ingenting mot att hela tiden försöka få undan all disk när det vägrar ta slut.
Föressten, tallrikskretsloppet;
- Bongbänk - Matbord
- Matbord - Diskvagn
- Diskvagn - Diskmaskin
- Diskställ - Tallriksskåp
- Tallriksskåp - Bongbänk
Vissa passerar tallrikskylen också, men det bryr jag mej inte alls om. Inte nu iallafall.
Nu tänker jag bry mej om att imorgon är min sista riktiga lovdag, någonsin. Och jag ska göra ingenting bara för sakens skull. Visserligen är vårterminen sönderhackad av en massa trevliga små påfund som Kristiflax och Pingst och nationaldagen och fan och hans moster, men påsklovet är det sista riktiga lovet. Det sista lovet som kallas lov innan sommarlovet börjar, för ettor och tvåor och andra små pyren som har sommarlov. Även om jag kommer tycka att jag har sommarlov i sommar med, av gammal vana om inte annat, så har jag ju inte det. Det kommer inget studiebidrag i augusti, det röda skåpet kommer vara tömt och vänta på någon annans saker. Det är lite speciellt.
Och jag vet, skolan börjar inte föränn på måndag, men jag ska jobba i helgen med, och hur mycket jag än gillar mitt jobb så är det ett jobb. Det är inte "ligga framför teven och göra ingeting" eller kanske skejta lite om jag mår bättre och solen skiner.
Imorgon ska jag bara vara.
Lycka till med det.
Jag ska försöka.
Det ska jag allt.
Två sätt att inte bota halsont
Det första jag undrade när jag vaknade var vem som hällt sand i min hals. Sen kom jag ihåg att det hade skavt lite igårkväll. Jag hade en luddig och väldigt nyvaken idé om att choklad hjälper mot halsont och proppade i mej två bitar trekantig dito från Schweiz/Scandlines varpå jag somnade om och drömde att en kompis till mej som verkligen inte är nån hejare på brädsporter vann X-Games i skimboarding. Mamma väckte mej under prisutdelningen och sen gjorde jag en helomvändning och la fötterna på kudden och huvudet i fotändan av sängen och sov lite till. Det hjälpte inte det heller. Jag brukar alltid vara halvförkyld, men helförkyld är inte riktigt min grej, så...
Nu sitter jag här och försöker låta bli att vara arg.
Vad det än är så kan det vänligen gå över till på lördag.
Alltså:
Blä.
Jag tror att jag är allergisk mot att varva ner.
Nu sitter jag här och försöker låta bli att vara arg.
Vad det än är så kan det vänligen gå över till på lördag.
Alltså:
- Halsont
- Ont i kroppen
- Lock för öronen
- Kli i ögonen
Blä.
Jag tror att jag är allergisk mot att varva ner.
11 april 2007
Three, is a magic number..?
Hittade en ny variant på lista här, och jag har tjugo minuter att slå ihjäl innan Grey's Anatomy, och jag vägrar att slå ihjäl dom med att fortsätta städa mitt rum. Så.
Tre namn du har:
Tre delar av din härkomst:
Tre saker som skrämmer dej:
Tre saker du använder varje dag:
Tre saker du har på dej just nu:
Tre av dina favoritband, just nu:
Tre av dina favoritlåtar, just nu:
Två sanningar och en lögn:
Tre intressen:
Tre saker du vill göra, just nu:
Tre platser du vill åka till:
Tre saker du vill göra innan du dör:
Och bara för att jag är på det humöret utmanar jag följande personer, som jag vet kommer läsa förr eller senare, att fylla i samma lista: Johanna, Kusinon och mitt stök till lillebror.
Tre namn du har:
- Hedda
- Heddious
- Heddz
Tre delar av din härkomst:
- Falkenbergare
- Upplänning
- ...och farfar hade lite portugis i sej, tror jag.
Tre saker som skrämmer dej:
- Mellanmänniskor
- Elakhet
- Att bli ensam
Tre saker du använder varje dag:
- Tandborste
- Kläder
- Dagboken
Tre saker du har på dej just nu:
- Min MCR-tee
- Filt
- Tofflor
Tre av dina favoritband, just nu:
- 30 Seconds To Mars
- My Chemical Romance
- Fall Out Boy
Tre av dina favoritlåtar, just nu:
- The Sharpest Lives - MCR
- From Yesterday - 30STM
- Hear You Me - Jimmy Eat World
Två sanningar och en lögn:
- Jag är ateist
- Jag tror på tomtar
- Jag tror på jultomten
Tre intressen:
- Musik
- Skateboard
- Skriva/Läsa/Reflektera
Tre saker du vill göra, just nu:
- Dricka något, typ mjölk eller vatten
- Byta låt i iTunes
- Vinna en miljon
Tre platser du vill åka till:
- Australien
- Naboo
- Fylke
Tre saker du vill göra innan du dör:
- Komma på en medicin mot AIDS, och en mot cancer
- Standardisera oljepriset och bensinpriset internationellt
- Spela på The Warped Tour
Och bara för att jag är på det humöret utmanar jag följande personer, som jag vet kommer läsa förr eller senare, att fylla i samma lista: Johanna, Kusinon och mitt stök till lillebror.
Recap
- Jag blir väldigt glad av M&M:s. Jag vet inte exakt varför, men jag tror att det har med bokstäverna att göra. Nonstop med ett M på är mycket mer personliga. Och man kan skrapa bort M:et med nageln om man vill. Jag kan fånle som ett litet barn av M&M:s.
- Min kommentar till husen längs Strandvejen norr om Köpenhamn är att om man ska lyckas fylla ett sånt hus, som alltsomoftast har en ganska mörk och murrig planlösning med många dörrar, då måste man ha en massa gammal död släkt med stamtavlor, rokokomöbler och skräp. Såna stolar som man helst inte ska sitta i som får stå i rum med guldramstavlor och samla damm. Annars blir det ödsligt. Alternativet är att man gör om ett par stolrum till skejthall eller inpelningsstudio, men det är inte så vanligt. Tanken på skräpsamlande döda släkthus får mej att fnittra helt hysteriskt. Det är så komiskt. Och jag fattar inte riktigt varför.
- Jag har nya svarta jeans med dödskallelapp på. Och jag har flyttat om affischerna på mina väggar. Jared Leto på dörren. Där snackar vi häftig och multitalangfull kille.
- Frankensteins son var på My Chemical-konserten. Det var också väldigt roligt. Han var ungefär ett äpple hög och gråmålad i ansiktet och gick jämte en alldeles vanlig mamma i röd kappa. Han måste vart tretton för det var trettonårsgräns, och jag har aldrig sett en trettonåring som vart så kort och så gråmålad förut. Det var spännande. Om jag inte minns fel hade han typ kostym också. Hellre Frankenstein än de som överdoserat Kentucky Fried Chicken iallafall. Det fanns sånna med. Tyvärr.
- Världens bästa Emelie ska provjobba på Laxen i början av maj och jag är så himla glad för det. Förutsättningarna för världens bästa sommar blir bara fler och fler. Vi snackar Dreamteam, på allvar.
- Och Järngänget är underbarast!
My Chemical Romance 9/4
När flera tusen människor står och sjunger "I'm Not Okay" är det den största lögnen som finns. Just där, just då är det okej att inte riktigt trivas, att känna sej lite missförstådd.
Som omväxling.
Som omväxling.
7 april 2007
Meningslöst inlägg, på grund av trötthet
Jag har varit så trött idag. Helt vansinnigt. Och ändå var det inte jag som skrattade i princip oavbrutet en hel lunchrast. Jag bara hörde på.
Där snackar vi vansinnigt.
Och apropå lunch, det är schnitzel och bearnaisesås imorgon. Yummie! Jag kommer väl föräta mej eller något, men då må det vara hänt. För att fira att på måndag börjar lovet, och det börjar så bra det kan, för jag ska på My Chemical Romance, och jag längtar ihjäl mej. Det kan nog bli den bästa spelning jag varit på, delad etta med Håkan på Majas 2005.
Ibland är det tvärdepp att titta på klockan trettiofem minuter innan man slutar och inse att om tretton timmar och femtio minuter är man där igen, och då iförd fin kallskänksmössa. Att vara i kallis är kul. Men jag gillar inte mössorna. Snacka om att sabba frisyren.
Jag har gått och blitt en sån som fixar luggen i spegelbilden som blir i skyltfönster och dörrar. Tänka sej. Men min lugg är viktig.
Nu kommer jag inte på något mer, min hjärna har redan gått och lagt sej. Det kan den behöva. Resten av mej med.
Så.
Poskposk på er.
Där snackar vi vansinnigt.
Och apropå lunch, det är schnitzel och bearnaisesås imorgon. Yummie! Jag kommer väl föräta mej eller något, men då må det vara hänt. För att fira att på måndag börjar lovet, och det börjar så bra det kan, för jag ska på My Chemical Romance, och jag längtar ihjäl mej. Det kan nog bli den bästa spelning jag varit på, delad etta med Håkan på Majas 2005.
Ibland är det tvärdepp att titta på klockan trettiofem minuter innan man slutar och inse att om tretton timmar och femtio minuter är man där igen, och då iförd fin kallskänksmössa. Att vara i kallis är kul. Men jag gillar inte mössorna. Snacka om att sabba frisyren.
Jag har gått och blitt en sån som fixar luggen i spegelbilden som blir i skyltfönster och dörrar. Tänka sej. Men min lugg är viktig.
Nu kommer jag inte på något mer, min hjärna har redan gått och lagt sej. Det kan den behöva. Resten av mej med.
Så.
Poskposk på er.
6 april 2007
Under min korkek är jag trygg
Är det bara för att jag tror att jag är den enda artonåringen som inte är ute och blir full och hånglar med killar som inte betyder någonting? Är det därför jag mår skit?
Eller är det för att jag har genomskådat alltihop, det eviga sökandet efter bekräftelse? Nej, knappast, jag bloggar ju. Bloggandet om någon är väl ett sökande efter bekräftelse?
Är det för att jag har fastnat, för att jag inte kan krossa det tunna glaset mellan mej själv och omvärlden? För att jag inte kan nå dom, och de inte kan se den jag faktiskt är?
För att jag är rädd för livet? Rädd för att det ska slå mej till marken, ge mej blåmärken i själen som har svårt för att läka? Nä, been there, done that.
Tyvärr är jag där igen.
Chansen att få på käften av livet är så liten, så mikroskopisk att det är löjligt. Ändå vågar jag inte chansa, jag stannar här bakom min glasruta, under min korkek. Jag trivs bättre här. Jag vet inte bättre, jag vet inget annat.
"Är du emo?!"
"Jag vet inte"
Eller är det för att jag har genomskådat alltihop, det eviga sökandet efter bekräftelse? Nej, knappast, jag bloggar ju. Bloggandet om någon är väl ett sökande efter bekräftelse?
Är det för att jag har fastnat, för att jag inte kan krossa det tunna glaset mellan mej själv och omvärlden? För att jag inte kan nå dom, och de inte kan se den jag faktiskt är?
För att jag är rädd för livet? Rädd för att det ska slå mej till marken, ge mej blåmärken i själen som har svårt för att läka? Nä, been there, done that.
Tyvärr är jag där igen.
Chansen att få på käften av livet är så liten, så mikroskopisk att det är löjligt. Ändå vågar jag inte chansa, jag stannar här bakom min glasruta, under min korkek. Jag trivs bättre här. Jag vet inte bättre, jag vet inget annat.
"Är du emo?!"
"Jag vet inte"
Och skyll dej själv, för folk vill gärna lära känna dej...
Just nu känns det inte så kul att vara jag, och alla anledningar är så fruktansvärt löjliga. Jag fryser och är trött, att cykla hem från jobbet i motvind och två plusgrader var inte alls kul. Innerst inne vet jag att det bästa vore att göra lite mat, eller åtminstone mackor och somna i soffan till någon dålig film, men jag sitter här ändå knaprandes på en chokladkanin som mamma lämnat.
Vad ska det bli av dej då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Det känns som om alla ord har försvunnit, som om det inte är någon idé att skriva längre. Jag är för trött för att orka reagera och reflektera, allt blir bara blaj och handlingen minimal. "Jag-jag-jag". Inte fysiskt trött, utan mer trött inuti, trött i själen.
Trött på att vara den jag är och för trött för att orka ändra på mej.
Ensam, men är det så konstigt? Det är väldigt sällan jag lär känna folk, iallafall så väl att de lyssnar. Det är bara min glada sida som syns, under den finns det en massa trassel, skräck och rädslor.
Jag är trött på att vara rädd.
Vad ska det bli av dej då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Det känns som om alla ord har försvunnit, som om det inte är någon idé att skriva längre. Jag är för trött för att orka reagera och reflektera, allt blir bara blaj och handlingen minimal. "Jag-jag-jag". Inte fysiskt trött, utan mer trött inuti, trött i själen.
Trött på att vara den jag är och för trött för att orka ändra på mej.
Ensam, men är det så konstigt? Det är väldigt sällan jag lär känna folk, iallafall så väl att de lyssnar. Det är bara min glada sida som syns, under den finns det en massa trassel, skräck och rädslor.
Jag är trött på att vara rädd.
5 april 2007
I'm gonna make it, bend and break...
Idag har jag en totalt fucked upp lugg.
Det säjer i princip allt.
Och jag har blivit helt besatt av Fall Out Boy. Särskilt spår 5, 6 och 7 på Infinity On High. Det känns som bra.
Började läsa om Nothing Feels Good igår också, jag mår så bra av kapitlen om Jimmy Eat World, Thursday och Taking Back Sunday. Om de är som de verkar när man läser den boken är det helt häftigt, att man kan skriva så bra musik och vara så mysiga människor.
Tusen Plus!
Men iallfall. Fucked upp lugg.
Inte kul. Jag vill bo någonstans där det inte blåser hela tiden.
Det säjer i princip allt.
Och jag har blivit helt besatt av Fall Out Boy. Särskilt spår 5, 6 och 7 på Infinity On High. Det känns som bra.
Började läsa om Nothing Feels Good igår också, jag mår så bra av kapitlen om Jimmy Eat World, Thursday och Taking Back Sunday. Om de är som de verkar när man läser den boken är det helt häftigt, att man kan skriva så bra musik och vara så mysiga människor.
Tusen Plus!
Men iallfall. Fucked upp lugg.
Inte kul. Jag vill bo någonstans där det inte blåser hela tiden.
4 april 2007
Trötthet och stagnation
Jag har inte så mycket att säja om idag, mer än att det är djävligt kallt och blåsigt, och att jag känner mej sorgsen utan att veta varför.
Det är fyra lektioner imorgon, och när jag slutar klockan fyra har jag tio lovdagar framför mej, och jag tänker fylla dom med tre saker. Jobb, musik och skejt. Inget mer. Jag tänker inte tänka längre fram än så, det vägrar jag bara. Det fungerar inte om jag gör det. Jag har liksom kommit på kant med mej själv och när jag är det kan jag inte tänka ordentligt, och absolut inte långt fram i tiden.
Jag tycker inte om att jag irriterar mej, men det är väl sånt som händer antar jag. Saker och ting förändras, och det är nog lika bra. Det är när utvecklingen stannar som det blir farligt. Stagnation är nästan aldrig bra. Bara när det handlar om sår och shit, att det ska sluta blöda, men då heter det väl att det koagulerar.
Jag gillar inte när folk är osjälvständiga, och så känner jag mej sån själv. Det är inte så jäkla kul
Tänka positivt, hej och hå. Imorgon är det lov. Alltid något. Och fem dagar till My Chemical Romance i Malmö.
Nytt förband till Linkin Park också vad det verkar. Blindside. Det blir bättre och bättre. Om jag dessutom fnattar iväg till Pier Perssure i sommar kanske det slutar känns så surt att The Warped Tour befinner sej på andra sidan Atlanten. Att Avril Lavigne kommer är väl som bostongurka på ungsstekt falukorv, inte kul, men det går att peta bort. För jag vill se de andra banden.
Det är fyra lektioner imorgon, och när jag slutar klockan fyra har jag tio lovdagar framför mej, och jag tänker fylla dom med tre saker. Jobb, musik och skejt. Inget mer. Jag tänker inte tänka längre fram än så, det vägrar jag bara. Det fungerar inte om jag gör det. Jag har liksom kommit på kant med mej själv och när jag är det kan jag inte tänka ordentligt, och absolut inte långt fram i tiden.
Jag tycker inte om att jag irriterar mej, men det är väl sånt som händer antar jag. Saker och ting förändras, och det är nog lika bra. Det är när utvecklingen stannar som det blir farligt. Stagnation är nästan aldrig bra. Bara när det handlar om sår och shit, att det ska sluta blöda, men då heter det väl att det koagulerar.
Jag gillar inte när folk är osjälvständiga, och så känner jag mej sån själv. Det är inte så jäkla kul
Tänka positivt, hej och hå. Imorgon är det lov. Alltid något. Och fem dagar till My Chemical Romance i Malmö.
Nytt förband till Linkin Park också vad det verkar. Blindside. Det blir bättre och bättre. Om jag dessutom fnattar iväg till Pier Perssure i sommar kanske det slutar känns så surt att The Warped Tour befinner sej på andra sidan Atlanten. Att Avril Lavigne kommer är väl som bostongurka på ungsstekt falukorv, inte kul, men det går att peta bort. För jag vill se de andra banden.
3 april 2007
Vem? Vad? Varför?
Här sitter jag och äter godis. Någonting i skallen säjer mej att det kommer att få mej att må bättre fast jag verkligen vet att det är tvärtom.
Det är svårt.
Inte bara att få ordning på vad det är som gör mej helt nere (PMS?) utan att få ordning på min självdisciplin. Frånvaron förra veckan kan förklaras med ett ord, projektarbete, men att vara nere är ingen ursäkt för att missa skolan. Jag måste hitta någonting som kan ge mej skäl nog att gå dit. Just nu hittar jag inga alls.
Jag skulle behöva att någon i klassen på allvar sa till mej, men det är klart att dom inte gör. När folk frågar om studentfesten och jag svarar "jag orkar inte med folk just nu" är det klart att de inte bryr sej mer. Jag kan inte ställa de kraven på människor jag ibland inte vet om jag känner. Särskilt inte om jag ljuger.
Det är ingen lögn att jag inte orkar med folk, det är sant. Men det är en sanning med modifikation. Sanningen är snarare att jag har den där löjliga skräcken som jag inte kan bli av med, jag är rädd för mellanmänniskor, jag är livrädd för skitsnack vare sej det är jag som råkar ta del av det eller om jag skulle vara föremålet (vilket jag i och för sej inte kan veta).
Jag tycker att det är svinjobbigt att umgås med människor jag inte känner men som jag ändå ser varje dag. Kanske för att jag inte är helt tillfreds med den yttre bilden av mej själv? Sanslöst löjligt, jag skapar en bild av mej själv som relativt pratsam och framåt för att dölja att insidan är en liten bräcklig varelse som inte klarar av att se folk i ögonen.
Fast vadå umgås? Snarare vistas i samma rum som. Sen när pratar jag med folk jag inte känner på fester?
Där har vi ett nyårslöfte om något, var mer social. Hah. Lycka till säjer jag bara, lycka till. Det är inte läge nu. Jag måste komma tillrätta med den yttre bilden av mej själv för att bli kompis med den inre, antar jag.
Och till er som omedvetet lyckades skrämma mej, ni som aldrig kommer läsa dethär och om ni råkar göra det ändå inte kommer förstå: Det är fan synd om er, för ni fattar ingenting. Inte ett dugg.
Det är svårt.
Inte bara att få ordning på vad det är som gör mej helt nere (PMS?) utan att få ordning på min självdisciplin. Frånvaron förra veckan kan förklaras med ett ord, projektarbete, men att vara nere är ingen ursäkt för att missa skolan. Jag måste hitta någonting som kan ge mej skäl nog att gå dit. Just nu hittar jag inga alls.
Jag skulle behöva att någon i klassen på allvar sa till mej, men det är klart att dom inte gör. När folk frågar om studentfesten och jag svarar "jag orkar inte med folk just nu" är det klart att de inte bryr sej mer. Jag kan inte ställa de kraven på människor jag ibland inte vet om jag känner. Särskilt inte om jag ljuger.
Det är ingen lögn att jag inte orkar med folk, det är sant. Men det är en sanning med modifikation. Sanningen är snarare att jag har den där löjliga skräcken som jag inte kan bli av med, jag är rädd för mellanmänniskor, jag är livrädd för skitsnack vare sej det är jag som råkar ta del av det eller om jag skulle vara föremålet (vilket jag i och för sej inte kan veta).
Jag tycker att det är svinjobbigt att umgås med människor jag inte känner men som jag ändå ser varje dag. Kanske för att jag inte är helt tillfreds med den yttre bilden av mej själv? Sanslöst löjligt, jag skapar en bild av mej själv som relativt pratsam och framåt för att dölja att insidan är en liten bräcklig varelse som inte klarar av att se folk i ögonen.
Fast vadå umgås? Snarare vistas i samma rum som. Sen när pratar jag med folk jag inte känner på fester?
Där har vi ett nyårslöfte om något, var mer social. Hah. Lycka till säjer jag bara, lycka till. Det är inte läge nu. Jag måste komma tillrätta med den yttre bilden av mej själv för att bli kompis med den inre, antar jag.
Och till er som omedvetet lyckades skrämma mej, ni som aldrig kommer läsa dethär och om ni råkar göra det ändå inte kommer förstå: Det är fan synd om er, för ni fattar ingenting. Inte ett dugg.
Tjugofyra
Antal band jag kan hitta i texten till Gym Class Heroes låt Taxi Driver
- Death Cab For Cutie
- Dashboard Confessional
- Cursive
- Bright Eyes
- Sunny Day Real Estate
- My Chemical Romance
- Hey Mercedes
- Coheed & Cambria
- Fall Out Boy
- Jimmy Eat World
- Thrice
- Brand New
- The Postal Service
- Planes Mistaken For Stars
- At The Drive-In
- ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead
- Midtown
- The Get Up Kids
- The Early November
- Thursday
- Taking Back Sunday
- Jets To Brazil
- Story Of The Year
- Hot Water Music
Perspektiv
Jag behöver ju inte gnälla för att jag är skiträd för att våga leva, jag är iallafall vid liv.
Bomba Österleden/Social Fobi
Med bräda alltså.
Så vansinnigt gött, man ser halva stan och ändå ingenting för solen bländar en. Enda lilla felet är att man inte kan åka hela backen ner för att gamla E6:an går tvärsöver den så vägen fortsätter inte neråt utan blir en tvär högerkurva (90 grader) med absolut noll sikt igenom, och jag var ensam så jag hade ingen som kunde hojta alternativt stoppa eventuella bilar, så jag fick hoppa av trettio meter innan svängen, precis när farten började arta sej och svängarna var sådär härligt på gränsen som dom ska vara.
Djävla tur att jag gjorde det, för farten var högre än vad jag kan springa och jag trillade nästan när jag började springa, och svor för att det roliga var slut, och när jag kom runt hörnet såg jag att det inte var en bil på hela vägen, inte ens borta vid nya brandstationen var det någon. Bara två femtioplussare på kvällspromenad som så argt på mej.
Någon dag ska jag knata upp till Blackebergs-skylten och köra backen ner mot Stafsinge, fast inte hela på en gång, för det är fan farligt, det är en 70-väg, och jag har kört i 57 där med cykel i medvind. Jag får be någon cykla i förväg och hojta om det kommer bilar, eller så flyttar jag till Kalifornien, för där finns fler longboardar och säkert fler bilar också, men där har dom iallafall berg och inte en sketen kulle med inga backar som inte är farliga att köra nerför.
Och jag blir lite nervös av att det knakar i min bräda, som om den är sprucken någonstans, och den har typ tappat svikten, jag får skrua isär den för det är inte bra om den är sönder och jag inte sett det, och båda truckarna drar snett och nu såg jag att framtrucken inte är centrerad, dom har borrat snett i brädan, attans maskiner.
Skitsamma, det är så jäkla härligt ändå.
Jag har kommit så himla mycket på kant med sjuttiotalet nu, jag hatar det, i smyg tycker jag om en del av det ändå, men det säjer vi inget om. Det som får mej att känna att jag lever finns här och nu, och det kanske inte är lika fint, och lika höjt till skyarna av "veta-bästpersoner", men ibland mår jag bra av att höra någon skrika att livet är skit och att det är okej att det är så. Ibland får man tycka synd om sej själv, även om det är för löjliga saker som att man är rädd för att gå på studentfester och rädd för att folk ska genomskåda en, för jag är ju som gladpack, en öppen bok. Dagboken ligger inom räckhåll, i min väska, och lika lätt som det är att få tag i den och missförstå vartenda ord jag skrivit, lika lätt är det att få tag i mej och skrämma mej in i ett hörn, hålla mej hårt på min plats, göra mej till en skugga.
Det kanske inte verkar så, men det är så lätt.
Mitt enda försvar är att jag oftast kan dölja att jag är blyg och rädd.
I stora folkmassor går det inte, men man kan inte klara allt.
Jag är rädd för mellanmänniskorna, det har blivit så invant nu att jag knappt tänker på det längre. Kompisarnas kompisar och deras kompisar. De där i utkanten som man bara känner igen från bilden i skolkatalogen där ingen ändå blir sej lik. Det är bättre såhär, jag och min bräda.
Här kommer ingen åt mej.
Så vansinnigt gött, man ser halva stan och ändå ingenting för solen bländar en. Enda lilla felet är att man inte kan åka hela backen ner för att gamla E6:an går tvärsöver den så vägen fortsätter inte neråt utan blir en tvär högerkurva (90 grader) med absolut noll sikt igenom, och jag var ensam så jag hade ingen som kunde hojta alternativt stoppa eventuella bilar, så jag fick hoppa av trettio meter innan svängen, precis när farten började arta sej och svängarna var sådär härligt på gränsen som dom ska vara.
Djävla tur att jag gjorde det, för farten var högre än vad jag kan springa och jag trillade nästan när jag började springa, och svor för att det roliga var slut, och när jag kom runt hörnet såg jag att det inte var en bil på hela vägen, inte ens borta vid nya brandstationen var det någon. Bara två femtioplussare på kvällspromenad som så argt på mej.
Någon dag ska jag knata upp till Blackebergs-skylten och köra backen ner mot Stafsinge, fast inte hela på en gång, för det är fan farligt, det är en 70-väg, och jag har kört i 57 där med cykel i medvind. Jag får be någon cykla i förväg och hojta om det kommer bilar, eller så flyttar jag till Kalifornien, för där finns fler longboardar och säkert fler bilar också, men där har dom iallafall berg och inte en sketen kulle med inga backar som inte är farliga att köra nerför.
Och jag blir lite nervös av att det knakar i min bräda, som om den är sprucken någonstans, och den har typ tappat svikten, jag får skrua isär den för det är inte bra om den är sönder och jag inte sett det, och båda truckarna drar snett och nu såg jag att framtrucken inte är centrerad, dom har borrat snett i brädan, attans maskiner.
Skitsamma, det är så jäkla härligt ändå.
Solblind
Fartfylld
Solfylld
Fartblind
Frihet
Fartfylld
Solfylld
Fartblind
Frihet
Nu ska jag kolla på Grey's Anatomy och äta mackor, för jag har ätit godis igen, fy skäms, och nu är jag hungrig. Jag orkar inte gå på nån jäkla studentfest, jag har sociala fobier, och just nu fler än vanligt, det kanske är enkelt för andra men inte för mej, jag mår bättre såhär. Jag och min bräda.
Jag har kommit så himla mycket på kant med sjuttiotalet nu, jag hatar det, i smyg tycker jag om en del av det ändå, men det säjer vi inget om. Det som får mej att känna att jag lever finns här och nu, och det kanske inte är lika fint, och lika höjt till skyarna av "veta-bästpersoner", men ibland mår jag bra av att höra någon skrika att livet är skit och att det är okej att det är så. Ibland får man tycka synd om sej själv, även om det är för löjliga saker som att man är rädd för att gå på studentfester och rädd för att folk ska genomskåda en, för jag är ju som gladpack, en öppen bok. Dagboken ligger inom räckhåll, i min väska, och lika lätt som det är att få tag i den och missförstå vartenda ord jag skrivit, lika lätt är det att få tag i mej och skrämma mej in i ett hörn, hålla mej hårt på min plats, göra mej till en skugga.
Det kanske inte verkar så, men det är så lätt.
Mitt enda försvar är att jag oftast kan dölja att jag är blyg och rädd.
I stora folkmassor går det inte, men man kan inte klara allt.
Jag är rädd för mellanmänniskorna, det har blivit så invant nu att jag knappt tänker på det längre. Kompisarnas kompisar och deras kompisar. De där i utkanten som man bara känner igen från bilden i skolkatalogen där ingen ändå blir sej lik. Det är bättre såhär, jag och min bräda.
Här kommer ingen åt mej.
Get Up Kids/I'll Catch You
Can you sleep as the sound hits your ears?
One at a time
An unspokened balance here
Unabridged for so many years
That I should stare at receivers
To recieve her
Isn't fair
Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry
Your arms in mine
Anytime
I wouldn't trade anything
You're still my everything
To my surprise
Before my eyes
You arrive
Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry
Still breaking old habits, habits
You pulled the wool over me
Now I can see everything
Everything
Remebering
Jinx removing
Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry
No need for reminding
You're still all that matters to me
One at a time
An unspokened balance here
Unabridged for so many years
That I should stare at receivers
To recieve her
Isn't fair
Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry
Your arms in mine
Anytime
I wouldn't trade anything
You're still my everything
To my surprise
Before my eyes
You arrive
Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry
Still breaking old habits, habits
You pulled the wool over me
Now I can see everything
Everything
Remebering
Jinx removing
Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry
No need for reminding
You're still all that matters to me
Anberlin/Inevitable
I wanna break every clock
The hands of time could never move again
We could stay in this moment
For the rest of our lives
Is it over now, hey is it over now
I wanna be your last, first kiss
That you'll ever have
I wanna be your last, first kiss
The hands of time could never move again
We could stay in this moment
For the rest of our lives
Is it over now, hey is it over now
I wanna be your last, first kiss
That you'll ever have
I wanna be your last, first kiss
Cities
Upptäckte precis att Anberlin släppte en ny skiva för över en månad sedan. Nåja, inte här, men i USA och Australien. Fan, jag är felplacerad.
Undrar när den släpps här i Europa.. den fanns inte ens att boka på CDON, och de har ändå Never Take Friendship Personal och Blueprints For The Black Market.
Jäkla bra musik hur som helst.
Undrar när den släpps här i Europa.. den fanns inte ens att boka på CDON, och de har ändå Never Take Friendship Personal och Blueprints For The Black Market.
Jäkla bra musik hur som helst.
Before It's Too Late
Jag har ett ganska bak-och-framvänt liv.
Ni behöver inte veta varför, men det är ganska patetiskt.
Jag bara.. stänger in mej själv.
Igen.
Ni behöver inte veta varför, men det är ganska patetiskt.
Jag bara.. stänger in mej själv.
Igen.
2 april 2007
Flashlight Trapped Stars
Ibland tror jag att min osäkerhet är som en blinkande lampa ovanför mitt huvud. Pinsamt uppenbar. Jag är fan ett under av tvivel och blyghet. Hur fungerar jag egentligen? Så fort det dyker upp folk jag inte känner blir jag bara skraj. Vad ska man göra, liksom? Kallprat kan funka, ibland.
Det är lätt.
Nej, det är det fan inte.
Har jag försökt?
Vill jag bara ha bekräftelse? Är det det som krävs?
Vad är det som avgör när jag blir tyst och när jag iallfall kan prata? Jag förstår mej inte på mej själv just nu. Aldrig, faktiskt. Och varför är det bara i närheten av den gröna lampan som jag existerar? Existerar på riktigt.
Jag kanske är blond på utsidan, men inuti är det svart. Fullt med stjärnor som kastar sej mot skalet utan att orka ta sej ut. Jag är instängd i mej själv och det är mitt eget fel.
F u c k !
Det är lätt.
Nej, det är det fan inte.
Har jag försökt?
Vill jag bara ha bekräftelse? Är det det som krävs?
Vad är det som avgör när jag blir tyst och när jag iallfall kan prata? Jag förstår mej inte på mej själv just nu. Aldrig, faktiskt. Och varför är det bara i närheten av den gröna lampan som jag existerar? Existerar på riktigt.
Jag kanske är blond på utsidan, men inuti är det svart. Fullt med stjärnor som kastar sej mot skalet utan att orka ta sej ut. Jag är instängd i mej själv och det är mitt eget fel.
F u c k !
Längtalistan: Sommar
- Lyssna på The Ataris när solen går ner
- Ha shorts och bruna ben
- Försöka vara impulsiv
- Skimboard
- Longboard
- Skateboard
- Smutsiga fötter och sand mellan tårna
- Chokladglass med chokladsås
- Lunchkaos på Laxbutiken
- Pop-punk, skrubbsår och saltvatten
Go East On Sunrise Highway
Nu har även longboarden sluppit ut ur sin vintervila. Tyvärr en dag med alldeles för mycket motvind. Jag måste hitta en backe som är lång och inte så trafikerad. Om det nu finns.
Någon av vägarna nerför Tröingeberg borde funka, inte Tröingebergsbacken alltså, men den på baksidan, från toppen, och ner mot Stafsingesidan.
Får dra med Vims eller någon annan på expotition.
Fast Vims är ju lite allmänt invalid mest hela tiden, hrmpff.
Jag vill inte vara här.
Någon av vägarna nerför Tröingeberg borde funka, inte Tröingebergsbacken alltså, men den på baksidan, från toppen, och ner mot Stafsingesidan.
Får dra med Vims eller någon annan på expotition.
Fast Vims är ju lite allmänt invalid mest hela tiden, hrmpff.
Jag vill inte vara här.
//.I
Ibland tror jag att min kropp inte låter mej känna trötthet föränn jag har tid att vara trött.
Visst, jag var trött igår, i lördags och i fredags med, men inte såhär trött. Då var det inte tortyr att sätta sej upp i sängen efter 7½ timmes sömn, inte alls.
Idag var det bara så motigt.
För motigt.
En vecka till My Chemical Romance nu. Det ska bli kul, men det är lite tjurigt att det inte är Rise Against som är förband, jag hade velat se dom live. Fast Funeral For A Friend är inte så tokiga dom heller, verkligen inte.
Och Hamsterpaj stod för gårdagens bästa aprilskämt. Bytte namn på hela sajten till Emoland och färgade om den i svart och rött. Hihi.
Visst, jag var trött igår, i lördags och i fredags med, men inte såhär trött. Då var det inte tortyr att sätta sej upp i sängen efter 7½ timmes sömn, inte alls.
Idag var det bara så motigt.
För motigt.
En vecka till My Chemical Romance nu. Det ska bli kul, men det är lite tjurigt att det inte är Rise Against som är förband, jag hade velat se dom live. Fast Funeral For A Friend är inte så tokiga dom heller, verkligen inte.
Och Hamsterpaj stod för gårdagens bästa aprilskämt. Bytte namn på hela sajten till Emoland och färgade om den i svart och rött. Hihi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
