Livet på en stor gul någonting.

Årets-listan

Hittade en lista hos Hedgehog, och eftersom jag inte har något bättre för mej (enda alternativet är att gå och lägga mej) så fyller jag i den.

Nyhet: Bara en? Jag tar två. Två äckliga djävla kryp är för evigt borta. Pinochet och Saddam. Hoppas att ni lider var ni än är nu. Eller återföds som maneter. Det vore något det. Då kan jag mosa er nästa sommar, som en privat liten hämnd.

Skvaller: Jag har dålig koll. Carola kanske, det finns alltid något att säja om Carola. Tappade hon inte rösten innan schalgertjofaderittantävlingen?

Maträtt: Laxen jag och Den Lille åstadkom för ett tag sedan. Den var våldsamt god. Basilika, tomat och creme fraiche, och in i ugnen. Mumma!

Dryck: Mjölk, alltid mjölk. Jag gillar.

Plats: Mitt rum är min borg.

Vardagsmys: Jag, filt, soffa, värmeljus, Death Cab eller Jimmy Eat World i stereon och världens bästa bok; Rebell Med Frusna Fötter. Inget klår det.

Seger: Mitt betyg i Muko. Fyfan vad jag fick slita för att få det, men jag klarade det. Och jag vågade inte säja det till någon föränn jag såg det på papper efter sommarlovet. Föränn jag var säker. MVG!

Flopp: Mitt totala antal stranddagar går att räkna på mindre än en och en halv hand. Sju. Disaster! Men det regnade så fort jag var ledig. Morr. Nästa sommar blir bättre på den fronten, det lovar jag mej själv. I övrigt var det en bra sommar. Kvällskejt säjer det mesta.

Författare: David Eddings, alltid. Och vem det nu var som skrev Rebell.

Bok: Nu säjer jag det inte fler gånger. Rebell!

Film: Garden State, Amelie, Almost Famous, Pleasantville, de gamla vanliga alltså.

Skor: Mina vita (före detta vita) etniesdojor, och de sönderfallande rödsvartrutiga med för den delen.

Väska: Min stora gröna ryggsäck som jag får plats med hur mycket som helst i. Men vissa tror att jag sysslar med BASE-jumping. Hiho.

Plagg: Inte vet jag... Nitbältet kanske.

Modehändelse: Jadu.. jag som verkligen inte hänger med i den svängen. Alla gick och blev preppy över sommaren, iallafall de som inte var det innan. Koftan har snart konkurrerat ut luvtröjan.

Designer: Ingen aning. Alls.

Accessoar: Ray-Ban solglasögonen jag fick av pappa.

Artist: My Chemical Romance, Lostprophets och AFI.

Låt: Famous Last Words, Rooftops och Summer Shudder.

Hatlåt: carolas schlagerlåt vad-den-nu-heter, Boten Anna och Gillalalala Läget.

Love-to hate-kändis: Pete Wentz. Alla vet ju varför han är känd, ehrrm. Hihi.

Irriterande kändis: Alla som är mer kända för att de är kända än för att de faktiskt gör något vettigt, som at försöka förändra världen eller beröra människor genom tillexempel film eller musik. (Paris, Britney, Lindsay, Robinson-Robban och så vidare)

Teveprogram: Scrubs, Gilmore Girls, Commander In Chief och Världens Modernaste Land.

Dokusåpa: Jag håller mej undan från skiten.

Sämsta dokusåpa: Allihop.

Doft: Dolce&Gabbana Light Blue

Att göra nästa år: Överleva sista terminen i trean, komma på vad jag vill med mitt liv och sluta slösa tid på att grubbla och tycka synd om mej själv för att det är det enda jag gör. :)

Nyår i The Garden State, Himmelen och Överallt

Jag har inga high hopes inför morgondagen. Är det någonting jag har lärt mej de senaste åren är det nog att de typiska festhelgerna, som valborg, midsommar och nyår, oftast bara blir halvbra. Man vill så mycket, hoppas så mycket. Det är liksom då man ska sluta tänka, tappa kollen och bara vara vild och galen.
Blir det så?
Näh.
I år har jag lyckats ganska bra. Valborg gjorde jag ingenting egentligen. Jag provjobbade den helgen, och eftersom mina armar var rätt mycket klenare då än nu och jag hade koncentrerat mej konstant i åtta timmar somnade jag i soffan. Jag kollade inte ens om det fanns någon trevlig fest att cykla iväg till. Midsommar filurade jag, Johanna och Den Lille i badstugan och sen knatade vi fram och tillbaka, kryssandes mellan Den Lilles jämngamlingar (sextonåringarna) som allihop var mer eller mindre berusade. Jag cyklade hem i försommarnatten klockan ett och konstaterade att jag var ute längre året innan. Då gick solen upp över mej och Moa när vi cyklade över Söderbron. Det var vackert det.
Imorgon ska jag till Moa och äta lax, precis som förra året. Jag hade gärna velat ha förra årets väder också. Flera decimeter snö och det började snöa ännu mer strax efter tolvslaget. Pulsa hem medans snön yr och irrar över huvudet är inte helt fel. Mej gillar. Det blir säkert skoj imorgon med. Men mer förväntningar än så har jag inte, och tänker inte ha. Det blir bäst så.

Tror att jag lämnar det där med att släppa kontrollen och tappa kollen till senare också. Jag vet ju inte ens om jag kan. Det vore så o-Heddigt på något sätt. Jag är inte vild och galen på samma sätt som de flesta. Hur ska jag förklara..?
Garden State: Jättebra film med Zach Braff & Natalie Portman. På omslaget, och i den bästa scene står de på en grävskopa eller något och det ösregnar och de skriker. Det kallar jag att vara vild och galen. Att ta på sej gummistövlar och rusa runt i ösregnet, snubbla, leva och bli dränkt av alltihop och det faktum att jag känner att jag lever, det är jag. Lika mycket som det är jag att sitta och fundera över hur jag egentligen ska bära mej åt för att tappa kollen. Det ska fan inte funderas på. Det är bara det att man blir vild och galen av olika skäl. Vissa blir det av alkohol. (Jag somnar av alkohol, även cider.) Andra blir det av ösregn, snöstormar eller musik. En tredje bli det av tjugotvå grabbar som jagar en boll inför 80 000 åskådare. Eller något annat.

Jag vill bara känna att jag lever, att jag levt mitt liv, eller vadfan som helst. Vilket leder mej in på Så Som I Himmelen. Den filmen är som den är. Tack och lov är det bra skådisar. Jag vill inte ens tänka på hur hemsk den hade varit utan just de skådisarna som är med, för den är på gränsen till löjlig. Precis på gränsen. Och det gör den bra. Uthärdlig åtminstone. Anyhow, den låten, Gabriellas Sång, den är alla kategorier häftig. Det är ett stort Wow i universum. En av de där pusselbitarna som passar i många människors liv och livsöden. För vem vill inte känna att de lever? Det är ju därför vi lever. Vem vill inte känna att man levt sitt liv? Om man slutar vilja det är man redan död, själsligt död. Det finns alltid något, hur litet det än må vara som är positivt, och det ska man hålla fast vid. När the botten is nådd finns det bara en väg och den går uppåt. Det får man inte glömma.

(Dethär inlägget har säkert en röd tråd, precis som alla de andra. Frågan är om man märker den..? Jaja.. jag rycks med av min egen associationsfömåga ibalnd, förlåt mej.)

O-pepp

Jag befinner mej fortfarande i samma stadium. Banka-pannan-i-databordet-stadiet. Det känns o-pepp. Extremt djävla o-pepp. Men vi kan väl skylla på vädret? Det är ju ändå därute, och är ganska otrevligt så det gör vi. Det gör vi allihop.

För det känns så typiskt svenskt. Är man arg eller lessen och någon frågar hur det är så är det alltid "bra" eller åtminstone "okej". Det är någon mystisk artighetsgrej detdär. Man frågar, men om man inte får något som påminner om ett "bra, eller "okej" tillbaka börjar världen snurra baklänges. Tänk om man skulle svara ärligt varenda gång någon frågade hur det är. Förklara för ytliga bekantskaper och vem som helst att "Jodå, det är teoretiskt sett bra, men jag är så trött på skolan och monotoniteten att jag helst skulle vilja spy, om det inte vore för att jag skulle må illa då, och det skulle bara förvärra mitt humör ytterligare. Hur är det själv?".
Så gör man inte. Du skall icke påtvinga oskyldiga varelser dina problem och grubblerier, det skulle kunna vara ett extra budord i den svenska versionen av bibeln. Nu var jag inte snäll, men allvarligt talat, det är så oändligt mycket lättare att verka glad, eller skylla på att man är trött eller att det regnar, än att försöka förklara alla invecklade vindlingar i skallen. Precis som att det är lättare att skriva "man" än att skriva "jag". Det blir en helt annan sak.

Jag är en helt annan sak.

Minesweeper

Jag har just ägnat en stund, en rätt lång stund, kanske femton minuter eller så, åt att försöka smälla på MsRöj. Men vadå, hur svårt ska det vara egentligen, tänker ni säkert. Inte alls, promise. Men jag ville smälla på första klicket, med 99 bomber på 480 rutor borde chansen vara ungefär 20%. Trodde jag.
Jag kollade upp Minesweeper på Wikipedia, och det visade sej att man inte kan smälla på första klicket. Det är helt enkelt omöjligt.
Vilket slöseri på alldeles utmärkt tid.

Det är förövrigt ganska typiskt mej. Väldigt.

Fanfanfanåthelvetemedalltihop

Och ett "hej" bestående av enbart ettor och nollor. Hej.
Du har rätt, oj så rätt du har. Jag behöver komma här ifrån. Helst nu, genast. Varför ska jag stanna när det inte finns någonting som håller mej kvar? Jag bryr mej inte om slutbetygen, sceniska eller projektarbetet. Jag vill bara leva. Hur ska jag kunna göra det när allt runt omkring försöker kväva mej? Och vadfan gnäller jag för?

Jag har ju allt. Inklusive huvudvärk.
Och ingenting.

Jag har en låtlista på iTunes som heter "Tear Down Stars" förfan.
Ytterligare ett exempel på något som jag teoretiskt sett inte kan, men verkligen verkligen vill. Inte så att jag vill ta tag i någonting som är tusen gånger större och läskigare än jordklotet, och mest består av exploderande gas. Bara det att jag är trött på att mina kvällar tillbringas framför en känslolös dataskärm, ett dumt försök att rensa hjärnan in public. Så djävla pinsamt egentligen. Stirra tills ögonen blinkar, sortera allt som snurrar i skallen. Försök skriva ner det, fast det aldrig blir nerskrivet som det var i huvudet. Censur, liksom.

Är jag överkänslig mot livet, är jag för medveten eller vad är det som är fel? Är ngot ens fel? Jag är ju jag, det måste ju vara meningen. Sara, du ska få tillbaka din bok, eller om det var Linas bok, hursomhelst. Rebell Med Frusna Fötter. Läs den. Där är en karaktär som är "överkänslig med alla sinnen", och har livlig fantasi. Hon är häftig. Jag kanske är lite överkänslig trots allt, särskilt på kvällarna. Mot allt. Dunka huvudet i datorbordet bara för att vara säker på att tankarna ska ruskas om lite till. Hjärnan kopplar; jag har inte ätit någon kvällsmat. Jag har levt på pepparkakor och julgodis sen sju minuter över fyra. Och två glas svartvinbärsjos. Jokk, det är gott det. Inte konstigt att jag känner mej lite skev då. fast det gjorde jag igår med, och då åt jag kvällsmat. Sen kunde jag inte sova. Inte i förrgår heller. Ond cirkel, oavsett om jag äter kvällsmat. Punkt.

Jag vet ju vad mitt nyårslöfte borde bli. Men nyårslöften, vem håller sånna egentligen? Inte jag. Och det är inte "ät mer grönsaker" heller.

Perkele.

Plastliv

Jag känner mej isolerad.
Det är ingen höjdare, kan man väl säja. Det finns ju roligare saker att göra en fredagkväll än att plåga sej igenom High School Musical på video. (Lillebror spelade in den.) Men jag orkar inte. Jag sover inte. Om jag inte sover blir jag väldigt trött.

"Hade du ingen bra jul?"
"Totalt djävla fucked up är väl en ganska träffande beskrivning. Nej, jag hade ingen bra jul..."

Big deal, det är inget att stirra sej blind på. Jag vet jag vet jag vet. Jag vet. Ingenting. Alls. Mer än att jag är trött. På allt, det mesta i alla fall. Om jag vore världen skulle jag vara trött på mej, för jag är trött på den. Helt väldigt otroligt mycket.
När inte ens Pink Floyd hjälper är det ganska dåligt. Men hey, jag kommer igen. Det gör jag alltid. Litegrann.
Och dethär känns också oerhört meningslöst.

Jag ska käka mindre godis och röra på mej mer. Imorgon ska jag ut och springa, det har jag bestämt. Jag måste ju göra nånting aktivt. Att spela The Sims gälls inte. Verkligen inte. Ett plastliv, det är vad det är.

Jag är nog lättroad..?

Jag är ganska lättroad.

Fantasinyheter, visst låter det som någonting som skulle kunna passa mej? Just därför finns det en ny länk i min länklista.

[detta är ett uppmuntrande men skriftligt klickljud]

De bortglömda orden, ironi och Stjärnornas Krig

Jag får ofta höra att jag inte fattar ironi. Det är inget mer med det egentligen, jag är lite uppe i det blå ibland, och missar bitar av konversationer och missförstår. Fast jag förstår mer än vad jag visar. Det är ofta som jag vet att någon är lite småironisk som jag verkar som att jag inte förstår det, för om jag mot förmodan skulle ha fattat fel och vem det nu är vore allvarlig skulle det vara lite jobbigt.
Ibland tror jag att min generation använder ironin som skydd mot allt. Verkligheten, omtänksamheten, ilskan, you name it. Det är så mycket lättare att säja att något var smart, med en ironisk underton som alla både hör och förstår, än att kalla någon för klant. Ändå menar man samma sak. Varför är det mindre jobbigt att vara ironiskt positiv än uppriktigt negativ?
Det är likadant med överdrifter. Jag kan ärligen erkänna att om jag hörde mej själv inspelad på band skulle jag skrynkla ihop mej till en liten och oerhört generad boll. Inte för att jag inte gillar att höra min egen röst (det är bara en bi-orsak) utan för att det är så mycket jäklar, hata, fan, sjukt och så vidare. De gånger jag verkligen hatat någon eller något har jag varit för arg för att faktiskt kunna säja det rakt ut, då hade jag exploderat. Är mitt språk så torrt att vardagligheter kräver kraftuttryck? Jag tror inte det, inte innerst inne, men sen jag var liten har överdrifterna blivit en vanlig del i mitt språk. Mormor säjer aldrig att något är häftigt om det är något hon blir imponerad över. För henne är häftigt fortfarande ett ord som betyder att någon är tvär och så vidare. Se, jag kan knappt förklara själv (vi skyller det på att jag är trött..). Varför är den första synonymen till min innebörd av ordet "häftig" ordet "cool"? Ett låneord som vi alla vet betyder både kall och intressant/häftig.

Jag bara undrar. Vart tog alla orden vägen? Jag ska skaffa en synonymordlista, fast jag tror att antingen pappa eller mamma har en liggande någonstans. Jag tänker börja använda fler ord, för dom finns, det är bara det att man glömemr bort dom. Som dendär boken av Maria Gripe som jag läste när jag var liten; Stackars Lilla Q. Den handlade om de bortglömda bokstäverna, som Q, X och W. Jag tänker försöka uppmärksamma de bortglömda orden. Dagens ord blir däremot en gammal favorit i repris, som förekommer åtminstone här och var i böcker av David Eddings, särskilt i kombination med hus med torn.

Defenestrera: "Att slänga ut genom fönster". Kommer, enligt min allvetande far och det lika allvetande Wikipedia ifrån de latinska orden "de" (från, ut genom) och "fenestra" (fönster). Det var relativt vanligt att man defenestrerade folk under medeltiden, dels för att man alltid var i krig med någon och dels för att man hade torn och drack mycket alkoholhaltiga drycker. Skämt åsido, det är ett bra ord. Det går faktiskt att använda. En person som utför nämnda handling kallas föressten för defenestrator. Ungefär som Terminator som även är namnet på en film som jag inte har sett. Jag tycker bättre om Star Wars. På sätt och vis kan man säja att Darth Vader defenestrerar Luke, om luckan Luke trillar ut genom under Cloud City räknas som ett fönster och man antar att Vader siktade på luckan när han mer eller mindre fick Luke att falla. Fast jag är osäker nu, visst var det så att Luke släppte självmant?
Eller? Jaja, Vader är hur som helst den ondskefulla snubben så vi skyller på honom.

Är det bara jag som känner att jag har tappat tråden lite?

Avslutningsvis vill jag påminna alla, särskilt mej själv, om att inte gömma omtanke bakom ironi. Det tjänar man inget på, mer än att skapa osäkerhet åt sej själv. Och osäkerhet finns det redan så mycket av. Föressten, Johanna; har du sett Star Wars (de tre gamla)? Jag vet ju vad du tycker, eller inte tycker, om Sagan om Ringen... jaja, du vet hur kommentarfältet fungerar.

O-sammanhängande.

Jag somnade ungefär klockan två inatt. Kunde inte somna bara. Jag tände värmeljus och skrev sida upp och sida ner bara för att tömma skallen. Helt osammanhängande. Men det var länge sedan jag skrev ordentligt. Det är svårt. Det går oftast inte alls.

Jag gillar mitt sifferminne. Det är bra att ha. Andra saker jag gillar är tillexempel snö, choklad, böcker och omtänksamhet. Apropå böcker, en på jobbet hade en helt sjuk bok som heter Bikten. Massa anonyma gullpuckon har skrivit in till nåt förlag om dumma saker de gjort och så har det blivit en bok. Vem är inte frestad att köpa smuggelsprit för andras pengar åt Jehovas Vittnen? Det hade verkligen varit roligt. Faktiskt.

I övrigt har jag haft en lite klantig dag.
Sånt händer.

Similariteter

Åsa i The Consequences är lite lik Filippa Reinfeldt. Tycker jag iallfall.
Kolla här, vettja!

Can You Still Feel The Butterflies?

Förtydligande angående det förra inlägget, och låten For Me This Is Heaven. Läs textbiten som kommer strax, det hjälper rätt mycket.





and the mindless comfort grows
when I'm alone with my great plans
and this is what she says gets her through it:
"if I don't let myself be happy now, then when?"
if not now, when?

when the time we have now ends
when the big hand goes around, again
can you still feel teh butterflies?
can you still hear the last goodnight?

I close my eyes and believe wherever you are
you're an angel for me



Can You Still Feel..?

Hedda och nittiotalsmusiken

...eller "efter Aqua kommer Hanson".

Fascinerande eller hur. Jag vet inte varför med det är lite småkul med musik man lyssnat på i halva sitt liv. I perioder såklart. Igår, tillexempel, hade jag verkligen inte en nittiotalsperiod, undantaget Clarity som faktiskt är gjord på mittiotalet, men Jimmy Eat World står utanför alla regler i min värld.
Det är nog världens bästa skiva. Den går att lyssna på oavsett hur man mår. Den har allt. Verkligen allt. Poppiga Lucky Denver Mint, sjuminuters grubblerier om fyrverkerier och en helt obegriplig sistalåt... sexton minuter med ljud. Det är en såndär skiva, ni vet, som man inte kan säja vilken som är den bästa låten. Det skiftar helt okontrollerat. Den första låten jag hörde från Clarity var For Me This Is Heaven. Innan dess hade jag bara hört hitlåtarna från Bleed American, ganska poppiga små historier. Helt plötsligt hittar jag en av de där låtarna som får mej att gapa och önska att jag skrivit den. Den bara passar. Så enkel, så självklar. Jag ska inte vara jättetråkig och skriva tiotusen bokstäver om hur fantastisk varenda en av låtarna på den skivan är, men allvarligt talat.

• Skaffa skivan, låna den eller vadsomhelst men det kan vara trevligt att ha texterna, för de är snyggt skrivna i detdär lilla pappershäftet som hör till.
• Tänd ljus, värmeljus brukar fungera.
• Släck lampor, lampor är överskattade. Det ska vara mörkt ute. Gärna lite stjärnklart också.
• Lyssna. Lyssna. Lyssna.

God Annandag

Kusin + kusins man var här innan och fikade. Ytterligare en som läser min blogg visade det sej. (Hej, kusin. Vink-vink.) Hon tyckte att jag är lite schizofren. Jag håller med. Man blir det av att vara tonåring. Det hör tyvärr till.

Ikväll är det annandagsrocken. Det är trevligt. Min egen lilla favoritsak i all julröra. Något positivt. Hoppas är det inte är för många punk/emo/sleaze-fjortisar bara. Inget ont mot dom, men dom är så små, så det är lätt hänt att man mosar dom. Dessutom är det är lite läskigt med folk som hittar ett fack och sorterar in sej själv i det så det skriker om det. Kan man inte vara lite av varje? Jag vill vara i alla fack samtidigt. Eller som jag sa i somras, jag är för normal för att vara konstig och för konstig för att vara normal. Därför märks jag mer än dom som är konstiga på riktigt. Det ligger nog nånting i det.
Sen återstår ju frågan som ingen kan svara på; vad är egentligen normalt? Det är som att fråga vad som är emo, eller vad som är meningen med livet. Man skapar en diskussion kring någonting som varenda kotte har en alldeles egen uppfattning om.

Och tillbaka till de identitetssökande fjortonåringarna (eller däromkring). Om man sväljer en trend eller ett sätt att vara med hull och hår blir man lätt en klon. Det är bättre att ta de bitarna man gillar och göra det man gillar till sitt eget. Då slipper man de vassa kanterna och det ovana som folk egentligen bara skrattar åt. Så är det. Enligt mej.

Vad ska jag göra imorgon då? Hmm.. klia huvet.
Jag är inte van vid ledighet helt enkelt. Jag har ju alltid någonting för mej, oftast skola/jobb/repa och nu sitter jag här med 3.5 timmar om två veckor, och en massa dötid. Vad ska jag ta mej för? Jisses, alltså. Jag kanske borde vara social? Hjälp.

Vart är jag påväg?

Vad vill jag?

Varför kan jag inte bara sluta tänka på det? Det är en av nackdelarna med livet, man kan inte trycka på tillbakaspolningsknappen. Hade alla kunnat det hade det blivit väldigt trassligt, man hade aldrig levat färdigt och alla hade trasslat in sej i sina livstrådar. Men ändå. Det gnager. Varför är jag så förbannat feg, så dum. Nästa gång är jag inte det. Om det finns en nästa gång. Nästa gång är jag egoist.

Allt handlar ju om val, hela tiden.

Jobbigt.

Jag vet liksom inte vart jag är påväg, vart alla andra ska och hur jag ska ta mej. Både långsiktigt och kortsiktigt. Det är nu jag skulle behöva sätta mej på ett tåg och bara åka någonstans, och tillbaka igen. Få lite perspektiv på saker och ting. Det är nu jag inte ska sitta ensam framför en bildskärm och lyssna på musik. Då vet jag ändå redan hur det blir. (Ensamt.)
Jag önskar bara att saker och ting hände när de borde ha hänt och inte för sent eller för tidigt. Allt händer i och för sej när det är meningen, men det är ju inte säkert att det passar in med hur jag skulle vilja att det vart. För just nu är det bara jobbigt.

Communication

Kan du sluta vara så djävla bitter?
Det ändrar faktiskt ingenting. Det är ju kul, när jag äntingen trodde att det skulle fungera någorlunda blir allting bara löjligt, överdrivet och hur fan kan en skitsak bli så överdriven? Fine, du mår dåligt, men det är inte min sak, eller brorsans, att vara din terapeut. Det är du som är vuxen, och jag har varit tvungen att vara det istället för många gånger nu. Det räcker. Jag tänker inte ta det mer. Aldrig.

Det är inte bara du.

Varför är det så att så fort folk försöker trycka ner mej får jag höra hur jag var när jag var liten? Det är alltid samma sak. Okej, jag tycker att det finns godare saker i världen än grönsaker och sill. Är det så farligt? Låt mej äta mina köttbullar, för allas trevnad. Sluta glo argt och sucka om att jag aldrig växer upp. Det är inte det att jag är bortskämd, men kan jag välja mellan något jag tycker om och något jag inte tycker om väljer jag oftast det förstnämnda. Är inte det en normal reaktion? Så länge jag har möjligheten att välja tänker jag ta den. Det låter hemskt att säja det, men att jag väljer var jag vill bo eller vad jag vill äta gör varken till eller från för alla de människor som inte kan välja. Så därför väljer jag. Kan jag inte välja är det bara att bita i det sura äpplet, men det är inte din ska att avgöra om jag har gjort rätt eller fel. Jag måste ju få tänka på mej själv för helvete! Du blir inte lyckligare av att jag blir olycklig för att försöka göra dej glad. Been there, done that, och jag vet att det inte fungerar.

If this is communication, I disconnect!

Det är slut mellan julen och mej...

Det räcker nu. Som killen i Love Actually, han som är olyckligt kär, säjer. "Enough. Enough now."
Jag hade väntat mej något jobbigt. Det blev tusen gånger värre. Det räcker verkligen nu, jag tänker inte ta mej igenom skiten igen. Nästa jul är det jag, en filt, och Kalle Anka. Vad är det det handlar om egentligen? Lillebror som skakar och gråter och jag vill bara slå allting sönder och samman? Att gå genom halva stan mitt i natten för att allt bara rasat ihop?
Att jag tänker att vad bra, det blev ju en lugn jul, och bara för att reklampausen på teve4 var lite sen blev allting en helvetes djävla soppa? Att jag låter glad genom telefonluren och säjer att "jodå, det var väl bra" för att inte göra dåligt ännu värre? Innan idag tänkte jag att jag hade överdrivit mitt julhat för allt och alla. Nu önskar jag att jag hade hatat ännu mer. Det var inte obefogat, tvärtom.

Kommer hem till ett totalt mörker där timern släckt julgranen för länge sedan. Hem till betongen och ingenting alls. Mina nya tofflor. Ett marsvin som påpekar att det vore gott med sallad. Jomenvisst. Startar datorn och höjer volymen för att höra det fåniga inloggningsljudet. Det känns som ett välkommnande. "Hej. Välkommen hem. Det kanske inte är någon som saknat dej, men jag finns ju här ändå. Du är ett knapptryck från resten av världen. Världen behöver inte dej, men ändå."

Åt helvete med alltihop helt enkelt. Jag orkar inte med det.

Distraktion

Jag borde ha räknat hur många pepparkakor jag har ätit idag. Många blev det iallafall. Det känns oms om det är det enda jag gjort; ätit. Frukost, lunch, äppelbitar, pepparkakor, fika, äppelbitar, pepparkakor. Vilken rutin det låter som. Jaja, något ska man ju göra.
Jag har till och med skurat diskvagnar.
Beröm bifogas i kommentarsfältet.

Och jag har skaffat ett skåp. Jag hittade ett tomt så det är hädanefter ockuperat av diverse skavsårsplåster och hårtofsar.

Ursäkta att det blir så mycket jobbsnack, men det är ett bra sätt att koppla bort hjärnan. Jag gillar fortfarande inte julen. Nämligen. Och då kan jag lika gärna fortsätta på ett fungerande distraktions-spår.
11:30-15:00. Hörde jag ordet "lågsäsong"? Dammit.

Vad är en dag på jobbet? Otroligt seg.

Usch och fy. Segare dag på jobbet har jag nog aldrig upplevt. Jag saknar faktiskt hysterin som var då i juli och augusti. Men det är väl bara jag.. och några till. Kanse är det antingen eller som gäller. Vissa tycker bäst om de långsamma dagarna, inte för att de går sakta utanför att man slipper stressen och att saker tar slut och att det är oändliga köer. Andra, som jag, vill ha stressiga dagar, för de går fort och man får faktiskt en kick av att hela tiden ligga på gränsen eller steget efter. Det är som en fajt, haha.
Jaja, jag fick iallafall vara kvar till stängning. Tur det, jag hade inte kunnat bli hämtad tidigare. Där har vi ännu ett skäl att vilja ha sommar igen; att kunna cykla. Trötta ben mår bättre av milen hem än bilen hem om man säjer så.

Och vi har fått stämpelkort. High-tech!
Undrar vem som blir först med att tappa bort sitt? Inte jag.

Nu ropar kudden, verkligen. Min julångest-trötthetskollaps igår är inte helt väck verkar det som. Usch. Bara det inte blir en lika seg dag imorgon. Isåfall kommer jag vara ett frustrationstrassel värre än någonsin.
Jag måste hitta något att läsa också. Eller så läser jag om Nothing Feels Good. En bok som är döpt efter en bra låt är inte fel, nämligen.

Läsvärt:

• Nothing Feels Good - Andy Greenwald. En bok om begreppet och kulturen som är hopplöst intrasslad i sej själv; emo. Den har tre år på nacken nu, och det märks. Men den är väldigt läsvärd även om den är äldre än Myspace.
• Rebell Med Frusna Fötter - Johanna Nilsson. Boken som får mej att känna igen mej och bli skitskraj för allting, på samma gång.
• Bilbo, en hobbits äventyr - J.R.R Tolkien. Bilbo skrevs först, Bilbo är bäst. Mycket mer finns inte att säja om saken, faktiskt.

Dags att sova nu, kanske..? Det är en dag imorgon med, tyvärr.

Fem anledningar till allt

Nu är det jullov. Det var fint i kyrkan. Jag får obehagliga ilningar i ryggraden av att befinna mej i en kyrka, men mina klasskompisar och de små, söta ettorna gjorde sitt bästa för att hålla stämningen uppe. De lyckades ganska bra, tycker jag.
Rektorn var ännu mer tråkig än vad jag hade trott, och prästen var aningen mer kortfattad. Han önskade oss "en välsignad god jul" eller något i den stilen. jag försökte ge min del av välsignelsen till Den Lille, för jag ville inte ha nån, men det ville inte hon heller så det o-funkade. Irrade runt på stan ett tag och träffade en av mina lärare utanför ICA. Hon sa att jag skulle ta och vila upp mej ordentligt nu, för jag har sett minst sagt hängig ut på sistone. Word. Så diskuterade vi min självkritik, som ingen av musiklärarna har undgått vid dethär laget. Jaja. Jag kan inte släppa att jag inte gjorde så bra ifrån mej som jag hade velat, som jag vet att jag kan. Så är det med scenskräck. Det som känns bittert är att jag ville så gärna göra den* så bra som jag vet att jag faktiskt kan, och har gjort. Men det är en djäkla skillnad på sånglektioner och uppspelning för hela klassen. Det kommer det alltid att vara.

Jag cyklade hem. Och helt plötsligt gick luften ur mej. Jag blev sådär trött i hela kroppen och skakig. Typiskt. Så fort man har en sekund ledig passar kroppen på att säja ifrån så det skriker om det. Ingen studentfest för mej alltså. Inte med 37.9. Förhoppningsvis är jag piggare, eller iallafall feberfri imorgon. Då ska det ju jobbas, gubevars.
Det är nog väldigt bra att jobba. Stänga ute julen så länge det bara går och sen är det bara en dag som ska genomlidas och sen är det över, eländet. Hellre hjärnan full med norskodlad fjordlax i alla dess former än julångest.

Fem orsaker till irritation:

• Julen.
• Att Österrike är bättre än Sverige i alpina världscupen.
• Att jag är klen och missar studentfesten därav.
• Kristdemokrater. Alltid.
• Att vissa firar jul i fjällen och inte jag (avundsjuka).

Fem orsaker till att inte vara irriterad:

• Julgodis.
• Fairytale of New York, bästa jullåten ever.
• Min nya luvtröja som är supersnygg. Verkligen!
• Virus, för att hon är gos.
• Att min feber har gått ner lite. Hey, let's tänka positivt!

Fem låtar jag kommer lyssna sönder snart:

• Fairytale of New York - The Pogues
• Beast and The Harlot - A7X
• Into The Night - The Motorhomes
• Two Weeks From Twenty - Yellowcard
• Get It Faster - Jimmy Eat World
  

Hundranåntingdagars?

Jag är fortfarande ganska övertygad om att denhär staden inte förstår mej. Jaja. Nu var det sagt. Låtom oss upprycka oss och ringa Johanna och diskutera morgondagens (kvällens) sociala begivenheter.

Helst innan bullerbror kommer hem.

Hoppas går ju.

Tjejsnack v.51

Jul

Vem firar du jul med? Först mor och bror, sen far och bror och kanske lite mer släkt också. Vi får se.
Vad önskar du dej i julklapp? Nya tofflor. Och en iPod.
Tror du på tomten? Nej. Jag tror på tomtar, men inte jultomten, utan hustomtar. Sånadär små gråa som bor i gamla hus. Tyvärr är vårat hus ganska nytt, så det finns nog ingen tomte här. Pappas hus har säkert en tomte, det är gammalt som gatan.
Hur ser din julafton ut? Det enda jag bryr mej om är Kalle Anka och julgodiset, resten kvittar faktiskt.
Brukar du julbaka? Nä. Eller räknas julgodis?

Dumheter

Ibland är det så jäkla lätt att prata. När jag inte behöver tänka på vad jag inte borde säja, eller någonting. Det är så mycket runtomkring just nu så jag knappt hänger med i svängarna och då är det bra med en liten paus. Denhär stan är såpass liten att de flesta man känner känner varann. Oftast ganska väl. Vilket leder till att man lätt kan trampa folk på tårna utan att mena det. Eller så.

"Gör inget dumt nu"

No worries, denhär stan är för liten för dumheter om man är en sån som jag. Vilket i sej är ganska dumt. Jag har inget utrymme för att vara impulsiv.

God Jävla Jul.

Pannkaksångest

Jag skulle också behöva lite sjuka tillskott i livsmemoarerna. Nu snor jag någon annans uttryck men det var ett bra ett. Egentligen är det väl lite halv avundsjuka, jag vill också vara lite vild och galen. Jag skulle fan behöva det. Men så fort jag ens tänker tanken har jag en väldigt bestämd röst i huvudet som säjer att "nej du, glöm det, så gör man inte". Jag vet det. Och jag hatar att jag är en fegis, och jag hatar att jag inte riktigt kan göra något åt det heller.

Jag är bara ett underbart exempel på osäkerhet.

Idag har varit ett enda stort exempel faktiskt.

Jag vill bara gå och lägga mej nu. Glömma skiten. Jag är bara så jäkla besviken på mej själv. Varför ska jag bli så nervös? Jag bryr mej egentligen inte, eller så gör jag det, fast jag inte fattar det riktigt och när allvaret kraschlandar i huvet på mej så blir det som det blir. Pannkaka alltså.
Bara så djävla dumt.

Hej Igen

Lugnet försvann, mor och bror hemkom samtidigt.
Uff.

Now you're standing on your soapbox, yelling from the rooftops!

Stare into the streetlamp, just to be blinded, you've seen all of this before.
Turn up the music, shut everyone out, they will never get a grip of what it's all about.
Something happens between two heartbeats, eyes open, angry and wide.
Tear your heart out, hand it to the crowd, as if they would care, you can't even make them turn their heads around.

How can I tell if this is for real?
Why is all this anger crashing inside me?
Frustration, anger, angst and the others wouldn't stand a chance.

Föressten; The Juliana Theory

Det Är Så Jag Säjer Det, del 2

Varför känns det som om jag aldrig kan hitta på? Så fort jag skriver något som har den minsta chans att bli en låt är det "slita ut hjärtat och ge det till vem som helst även om de skulle kunna krossa det mot asfalten"-känslan jag får. Inte för att det är så värst hjärtslitande alltid, men för att det är jag. Det är så mycket jag att om någon skulle kritisera skulle det vara kritik mot hela mej och inte bara orden.
Jag kan inte göra något halvdant, när det blir halvdant skäms jag istället. För att jag vet att det är det, och att det inte räcker. Så då blir det såhär. Igen.

Djävla arko.

Halv 4

Nu har jag städat bland alla bilder jag har i datorn. Tråkigt, men även tråkigheter behöver göras ibland. Nu ska jag äta, ehrrm... frukost?
Jaja, min mat och sovklocka säjer att första målet på dagen heter frukost, oavsett när det intas.

Kommunikationspussel

Jag sov till klockan elva idag. Jag tror att jag behövde det. Kanske var det för att jag somnade klockan tre, men jag hade nog behövt sova även om jag lagt mej i vettig tid. Sen jag vaknade har jag gjort ungefär ingenting. Spelat The Sims.

Den elaka insåuppspelningsskräcken börjar smyga sej på mej nu. Jag försöker låta bli att tänka på det, men det går dåligt. I och för sej är det väl dags för lite social suicide nu, det var ett tag sen sist. Det är bara det att jag vet ju så väl vad jag kan, men det är fortfarande en väldig skillnad mellan sånglektioner och att sjunga för hela jäkla klassen.
Tillbaks på samma ställe igen. Mellanmänniskorna. Fan, det är alltid där det hänger sej. Varför är de så många? Varför är de mellanmänniskor? Och varför är det så få som fattar vad jag verkligen menar?

Jag kan räkna på ena handens fingrar.
Det handlar inte om att förstå det ytliga begreppet, utan själva känslan. Jag är inte som dom, jag
kommer aldrig kunna bli det heller. Det är något som skiljer oss åt, vad det nu är. Jag kan vara med dom, jag kan förstå dom men det fattas fortfarande någon liten bit i kommunikationspusslet. De kan inte sätta sej in i hur det är att vara jag. Jag vet faktiskt inte om jag vill det heller. Och hade de kunnat det hade de inte varit mellanmänniskor.

Grubbel.

Klassfest

Det var kul. Det var det faktiskt. Det är bara jag som är som jag är. Så är det bara. Jaja, jag somnade inte, och jag deppade inte. Deppen kom sen istället, när jag kom hem.

Lyckligtvis finns det faktiskt folk som förstår mej.

Russin, inte mellanmänniskor.

Lördagkväll

Lite tjat via msn, så klassfesten, here I come.

Måste bara hitta något att ta på mej, iik. Det är knepigt, faktiskt. Nåt hittar jag nog på. Hoppas bara att Russinet hör av sej så jag vet ifall jag ska jobba imorgon eller inte.

Jaja, vi får se.

Fånga dagen!
(Natten)

Jag som helst av allt är asocial..

Frukost? Näh.

Jag har fortfarande inte kommit mej för med att äta frukost. I och för sej vaknade jag inte föränn morronpigg kompis ringde halv tio, men det är ändå två och en halv timma sedan. Räknas en tredjedels påse M&M?

Och repan snart, men eftersom det är helg tänker jag slumma, jag rokar inte duscha för att ställa mej i en jäkla bunker.
Behöver jag påpeka att dethär just nu är en dålig dag?
För replokalsfridens skull ska jag nog ta mej en macka. Allt för att hålla mitt dåliga humör i schack. Sen blir det väl kulturhistoria i eftermiddag, halleluja.

Hur julig är du?

Godmorgon Världen

Dagens låt, so far:

Straylight Run - Existentialism On Prom Night

(You would kill for this, just a little bit...)

Det är jag och teven ikväll...

...och min gitarr.

Jag har gjort ett ärligt försök att inte vara hatisk mot julen, allt för att inte sumpa mitt betyg i Arko helt och hållet. Från hatiskhet till något som jag själv ser som delvis sorgset/ynkligt och delvis bara jättedåligt, men det är jag det. All säjer ju att jag är för självkritisk. Till och med jag själv.

La faktiskt upp texten här på bloggen innan. I ungefär tio sekunder. Sen kom jag på att nej, pinsamt, dåligt och så vidare, så den hamnade i ett word-dokument istället.

Jag mår så jäkla bra av att vara ifred, bara jag och mina tankar. Jag är såndär så att om jag vet att någon, vemsomhelst, lyssnar så känner jag mej jätteobekväm och oroar mej mer för det än koncentrerar mej på vad jag gör. Det måste vara jag och mina texter, bara. Då fungerar det. När grubblet ska byggas om till sorgsna, barnsliga texter måste jag vara ensam, annars fungerar det inte, jag kan inte oroa mej för att någon ska råka höra. Så i helgen ska jag vara kreativ, i helgen är det bara jag.
Jag är min värsta kritiker, men jag blir mindre kritisk när jag är helt ensam, jag vet inte varför. Kanske för att jag gärna bortförklarar och nedvärderar det som är jag om någon råkar höra.

Det är jag och teven ikväll.
Precis som det brukade vara. Mina kära gamla vänner. Mitt "umgänge". Teven, datorn, gitarren och böckerna. Jag blir rastlös och stillasittande på samma gång faktiskt. Och visst behöver man ensamkvällar, men de ska vara ungefär lika många som icke-ensamkvällarna. I min värld har den ena varianten ett väldigt övertag. Kanske för att jag inte läste domdär kapitlen i boken om livet. Jaja, man kan alltid läsa om. Det är jag bra på.
Förr eller senare.

Into the pale moonlight...

Det Är Så Jag Säjer Det

det lyser inga stjärnor i min julnatt
molnen rusar över himlen och allt visar på storm
jag tänder inga ljus och äter ingen gröt
väntar på kollisionen, julnatten är död

men det är ju inte bara jag som helst vill hoppa över
glömma bort eller flyga åt söder
julen kan vara vacker om glädjen finns
men är livet lite trasigt blir den bara en sak till
att låssas om, och helst bara glömma
just nu är julen barnsliga drömmar

det handlar om vänskap, det handlar om hopp
men i julhandelsröran verkar allt komma bort
kan du öppna dina ögon, orkar du se
att inget är viktigt, förutom just det

Zonkad

Idag har jag varit zonkad. Jag tror att gårdagen blev lite mycket. Konstigt egentligen, skolan är inte ansträngande direkt, och jag jobbade inte så länge. Jaja, man blir väl trött av att grubbla också, antar jag.
Och jag blir trött av att veta att jag har två dagar framför mej som jag ska försöka fylla med någorlunda vettiga verksamheter. Imorgon ska vi repa, det är en sak. Sen var det snack om klassfest... jag är inte jättesugen på det, men jag kan ju alltid gå dit och gå hem igen. Eller ringa Johanna och anta det eviga erbjudandet om utekväll. Skriva kulturhistoriearbetet, en dataskriven a4-sida om impressionismen, där har vi en lärare med höga förväntningar.

Försöka åstadkomma något kreativt, helst jobba med mitt djävla PA som jag vill hoppa på. Och skriva klart julvisan till Arkon, det kommer verkligen inte gå bra, för jag blir våldsamt hatisk bara jag tänker på julen. Men den måste bli klar nu, och inte tänker jag skriva om någon fjantig stjärna heller, som alla andra. Jag ska nog skriva om en utvisad tomte eller nåt.

Ibland tror jag att jag letar efter ursäkter att slippa vara social bara för att det känns som om ingen förstår mej. Men å andra sidan kan jag ju skylla mej själv, jag och min eviga "vara mej själv"-anda. Jag har missat några kapitel i läroboken om hur man växer upp. Det var tyvärr kapitlena om socialt umgänge med mellanmänniskor, på fritiden. Jippi.

*mellanmänniskor: de människorna som man inte känner, utan snarare känner igen

Svammel

Jag vill starta ett alternativt jordklot.
Jisses, nu känner jag mej rebellisk!

Tillfälligt Omlokaliserad: Kallis

Man kommer hem, svarar i telefon och åker igen.
Idag har jag tillbringat eftermiddagen tillsammans med diverse vegetabiliska föremål. Tomater, citroner, gurkor, paprikor och citroner igen. Gud, vad jag har slajzat paprika!
Hellre det än att sitta hemma och göra ingenting.

Nästan fem timmar, jisses.

Nu ska det drickas glögg och sedan sovas.

Typiskt Svenskt

Vissa saker utsätter jag mej inte för. En av mina största fobier är att vara ensam i matsalen. Det är så stereotypt och utelämnande. Är man själv i matsalen är man verkligen ensam i ett rum fullt av folk. Hundratals ansikten som har en tillhörighet, ett bord, andra ansikten att prata med. Är man själv i matsalen är man ett byte. Man kan bli stucken i ryggen när som helst, eller uttittad.
Borden är stora. Sitter man själv syns det. I matsalen blir även individualisterna flockdjur. Hamnar man i den för dagen långsammaste kön och de andra hinner före, sätter sej någonstans, då blir man stående i vimlet vid mjölkstationen, letar febrilt efter huvuden i villervallan. Någon man känner igen, vart tog de vägen?! Lite panik, lite obehagligt. Man vill ju inte bli ensam. Det känns i nävarna, brickan blir tung och blicken letar vidare eller fastnar i golvet. För att ingen ska se det som alla är rädda för. Att man är ensam i matsalen.

Visst är det typiskt svenskt. Jag är ett utmärkt exempel på hur man blir när man växer upp i landet där det är fint att vara blyg och inåtvänd. Det allra mest komiska är att jag kan dölja det rätt väl bakom något som verkar vara utåtriktadhet. Spelar ingen roll. Även när jag beter mej osvenskt, eller o-Heddigt är jag blyg inuti. Grubblaren.

Svenskar bör inte vistas på offentliga platser, svenskar pratar inte med folk de inte känner. Svenskar ser inte folk i ögonen. man ska spara på ögonkontakten, den är helig. Och det kanske är en av mina sanningar.

Ögonkontakten sparar jag till de som betyder något.
De som jag kallar mina vänner.

Jag ger mej sömnbrist

Luciatåg imorgon är lika med börja klockan sju och alltså borde jag inte sitta här, nu.
Jag kommer få sömnbrist och definitivt glömma texterna som jag inte kan. Jaja, skitsamma, det är väl ganska uppenbart att skolan är lågprioritet för tillfället?

Det handlar om behov.

Tisdag...

Solen sken hela dagen idag. En dag som gått relativt smärtfritt. Noter som äntligen blev förståeliga, tabbar som inte riktigt är det. Pannbiff, prat, rastlöshet. Slutprovsångest, GeMu må vara tråkigt, men även tråkiga saker kan vara både viktiga och nyttiga. Tankspriddhet, lusserep. Låtarna kan jag inte, tomteluvorna är framlagda och det kryper i kroppen på mej. Inte för att jag längtar till Lucia, snarare för att jag har en ganska stor dos empati i mej. För stor?

En lagom brun och lagom god macka äten i all hast framför en totalt intetsägande datorskärm. Vad gör jag med mitt liv egentligen? Det var en bra sak med i somras. Att datorn var sönder. Nu är det höst och mörkt och jag sitter här igen. Varför det?

Varför gör jag inget vettigare?!

Sagt angående kompisar och snällhet: Om man tänker efter vilka av ens kompisar som skulle bry sej även när livet är som mest skit blir det inte jättemånga kvar. Där har du dom som det är viktigt att bry sej om och vara snäll mot. Resten bryr sej inte om dej när det väl gäller så du behöver inte göra det för dom. Man behöver ju inte vara otrevlig, men inte lägga löjligt mycket energi heller.

Det är ju så. Det finns ytliga kompisar och så finns det riktiga vänner.

Utvecklingssamtal

Det är ingen invecklad historia om man heter Hedda.

Mer ett halvtimmeslångt ryggdunkande, som efterhand gör mej till ett ännu större frågetecken än vad jag redan var. Jag gör ju ingenting, egentligen. Åtminstone känns det så. jag är där. Och ägnar mej inte åt så mycket mer än att bara vara. Min hjärna kanske tankar kunskap, men det är inget jag koncentrerar mej på. Okej, Cubase är ett helvete, men det är väl det enda..

Jag är lite halvt utmaningslös...

Förmodligen därför jag tycker så mycket om att jobba. Inte för att det är jättekul, snarare lagom kul och jättejobbigt. Mer utmaning än vad skolan är. Lite stress och press, jag behöver det för att fungera. Det finns inget värre än sega jobbdagar, segt i skolan är jag ju van vid, men där går gränsen. Blä.

Och en synnerligen god natt tillönskar jag er i julens sanna anda.
(Jag blir konstig av julgodis och glögg.

Tjejsnack v.50

Musik

Lyssnar du ofta på musik? Ja. Mycket. Förutom efter jobbet för då är min hjärna trött på ljud. Jag älskar musik. Musik är det enda språk som alla människor förstår.
Vilken/vad är din favorit inom musik? Allt som får mej att känna något. Rent genremässigt är det mest emo, rock av alla sorter och en del indiepop.
Sjunger eller spelar du något instrument? Ja. Sång, bas, gitarr och lite trummor och piano när andan faller på. Och inte att förglömma; näsflöjt.
Har du träffat någon artist? Det tror jag nog. Peps Persson för längesedan på falkenbergs Jazzdagar. Sen minns jag inte, kan ha vart nån mer...
Om du fick vara en artist, vemsomhelst, vem skule du vara då? Hayley i Paramore, eller vemsomhelst i Sahara Hotnights.

Diktatorn

Pinochet har dött.
Jag hoppas att han led. Jag hoppas att han hade djävligt ont och plågades. Det är fel att vara hatisk, men det finns undantag. Äckliga folkmordstyranner är ett sådant exempel. Någon som har tusentals människors liv på sitt samvete förtjänar olidlig smärta. Så är det bara.

Uppenbarligen

Frågan är om jag ens ska orka öppna käften, för jag vet redan hur det kommer sluta. Delvis, iallafall. Samvetet kommer krypande och det är mitt fel, det kommer det att vara, det är jag som inte tagit initiativ till någonting jag inte ens vill.
Jag gillar att få veta vad folk tycker. Om jag ska övertalas till sånt jag helst slipper måste man börja i god tid, måste vänja mej vid tanken. Frågan är vad som är "i god tid" och även vad som är förslag och vad som bara är tomt prat. Det beror på vem man frågar. Jag har mitt synsätt, alla har sitt eget synsätt. Och jag kan inte se allting ur allas synvinklar, faktiskt inte.

Men snälla, lämna mej inte ensam i skiten, det finns alltid fler chanser än en.

Bara för att bygga på julångesten ytterligare, alltså.

Jag är förföljd

Det luktar lussebullar i hela våran trappuppgång. Mina envisa försök att undvika och baktala julen så mycket det går känns förgäves. Håhå jaja.

Dessutom har vaktis satt upp en lapp på anslagstavlan där de som är intresserade av att extraknäcka med att skotta snö ska skriva upp sej.
Snö?!
Det är för satan tio grader varmt, kuling och regn. Kan man vara mer förutseende?
Jag gräver ner mej. Nu.

Inside Your Mind

Jag måste lära mej att se folk i ögonen.

Jag vet ju redan hur golven ser ut. Jag skulle ta och spänna fast en planka längs nacken och ryggraden en dag, en inbillningsplanka. Inte titta ner, inte vilja försvinna, aldrig. Någon dag när jag känner mej häftig. Tyvärr är det väldigt sällan jag känner mej häftig i mer än någon minut.
Det är förmodligen inget som de runtomkring mej reflekterar över, men ibland säjer någon nåt ovesäntligt, som i mina öron blir något viktigt och stort. Som får mej att reagera på hur jag är, och hur jag skulle kunna vara.
Jag är mej själv... det är bara det att inne i huvudet finns ett par olika varianter. Det finns den lilla gröna varelsen med mycket grön päls och vampyrtänder, som ägnar större delen av sin tid åt att hoppa runt och låta en massa. Det finns två mer mänskliga versioner också, och båda liknar mej.
Den ena brukar gå runt med luva på huvudet. Händerna knutna, händerna i byxfickorna, ögonen bränner små hål i marken, någonstans måste energin ta vägen. Kurar ihop sej, så mycket att försöket att vara osynlig nästan får motsatt effekt. Lyssnar, läser av omgivningen, under lugg. Världen är stor och farlig, det är bäst att inte ta några risker. Inga alls.
Den andra ser egentligen likadan ut. Bara tvärtom till sättet. Luva har man när man fryser om öronen, inte för att gömma sej för omgivningen. Lyssnar, tänker och existerar. Får man idéer ska man berätta dom. Självförtroende nog att stirra ner folk som vill bevisa motsatsen. Vänligt, men bestämt. Varför ska man vara rädd? För vad?

Och hur ska man kunna förklara att båda delarna kan ha en hel massa inflytande samtidigt? Den utåtriktade och orädda säjer något löjligt, och skrattar bort det, men den skrämda vill samtidigt bara försvinna, upplösas. Kan man vara jätteblyg och utråtriktad på samma gång? Jag tror det... jag är ju det. Utåt-Hedda kan skratta hur mycket som helst, men det är Inåt-Hedda som tar emot slagen, för Utåt-Hedda hoppar undan och klarar sej. Inåt-Hedda är van. Hon bygger murar. Murar som ingen egentligen vill ha.

Kanske är det för att jag alltid gömmer mej som andra kan bli förvånade när jag kickar ner murarna vid enstaka tillfällen? Inte fan vet jag...

Nu Metal är o-Heddigt, men alla gör vi undantag...

it starts with one thing, I don't know why
it doesn't even matter how hard I try
keep that in mind, I designed this rhyme to explain in due time
all I know; time is a valuable thing
watch it fly by as the pendulum swings
watch it count down to the end of the day
the clock ticks life away
it's so unreal, didn't look out below
watch the time go - right out the window
tried to hold on, didn't even know
wasted it all, just to watch you go
I kept everything inside, and even though I tried
it all fell apart
what it meant to me, will eventually be a memory of a time
when I tried so hard

and got so far
in the End, it doesn't even matter
I had to fall, to lose it all
but in the End, it doesn't even matter

Såhär; alltså:

?

Feberfri, just nu

Imorgon tänker jag gå till skolan. Jag orkar inte sitta hemma och glo längre. Men jag har faktiskt försökt vara duktig ärven med feber i skallen. Jag har övat på alla sceniskalåtar, gitarrläxan och försökt, verkligen försökt, göra klart den pissiga julvisan till Arkon. Att det är en komplett omöjlighet det bortser vi ifrån, jadå.

Jag hatar julen. Det är bara ett stort och väldigt löjligt frågetecken i mej där julstämningen borde sitta. Det spelar som ingen roll längre. Jag vill bara gräva ner mej framför teven, ensam med en filt och lite julgodis.
Allting är inte lika kul som det borde vara, okej.

=(

Man mår iallafall bättre av en dusch.

I övrigt är jag våldsamt uttråkad, och har av och till dåligt samvete för att jag för en gångs skull överväger att vara egoist. Visst ska man sikta högt, och visst är det inte farligt. Men man ska palla med också. Det ska hinnas med, man ska hinna med sej själv och allt annat på samma gång. Jag skulle behöva leva vissa dagar två gånger för att hinna med att både ta det lugnt och leva livet.

Politi

Igår sändes sista avsnittet av Anna Pihl. Som tur är har de gjort en till säsong, den går väl i Danmark nu kan jag tro. Jag vet inte riktigt varför jag tycker så mycket om den serien, men det kan nog vara för att huvudpersonen är en såndär riktigt duktig människa. Den pressen känner jag nog igen? Att vara duktig. Omtänksam, rolig, vänlig, lite självutplånande, helt enkelt duktig. En sån som inte riktigt kan inse sitt eget värde, inse att man är någon värd att tycka om.

Blanda en sån karaktär med en sån story och tadaa; mycket bra teveserie.

Hvad faen aer du saa bang for?

Tjejsnack v.49

Inredning

Hur skulle du beskriva din inredningsstil? Mest IKEA. Jag gillar inte när det är mörkt och murrigt. Ljusa tapeter, ljusa träslag och gärna gröna färger till. Mitt rum är ett bra exempel på det, allt är vitt, grönt, rött eller björkmönstrat.
Hur mycket pengar spenderar du på inredningsdetaljer varje månad? Inga alls. Om inte affischerna som föjler med vissa av musiktidningarna jag läser räknas. Och isåfall är det väl en hundring för tidningarna i fråga.
Mitt bästa inredningstips? Lever man i ett land med vinter, som Sverige, är ljus väldigt viktigt. Värmeljus, ljusa möbler, tyger och tapeter, vadsomhelst. Jag gillar verkligen inte artonhundratalsmurrigheten.
Vilken är den värsta inredningstabben du gjort? Jag vet inte. jag har ju bara mitt rum att klanta till, och det får väl vara nån bild jag satt på dörren eller väggen och sedan plockat ner illa kvickt.
Vad vill du helst ha till ditt hem just nu? Vet inte.. en teve kanske. Eller ett ställ till min elbas.

Join The Black Parade!

Min lilla ondskefulla, kolapapperskastande bror och jag ska på My Chemical Romance i Malmö i april. Det ni! Wannabe-emofjortisar, huka er, Humlan är på språng.

Allvarligt talat, den plattan är definitivt bland de tio bästa jag har hört i år.

I övrigt har jag feber av och till, och för mycket att göra för att hinna låssas om det. Jag får vara sjuk på lördag om det behövs, annars, icke. Och jag behöver hitta ett par vinterskor också. MIna tår tycker inte jättemycket om mej just nu. De fryser. Konstigt egentligen. Vädret är fortfarande helt knäppt. Men men, tårna går väl på hur det borde vara, inte på hur det är. De är inte så bra på att hålla sej á jour.

Och jag har fortsatt lite på projekt Austen.
Alltså, jag läser Stolthet och Fördom. Den är rolig. Men dialogen är så djäkla invecklad att jag måste läsa varje sida flera gånger, och ibland tappar jag tråden mitt i en mening. Framåt går det iallafall, tur det. Om den är svårläst framlänges vill jag inte ens tänka på hur den skulle vara baklänges.

Bakvänd stress

Det kanske låter bakvänt, men de o-stressiga jobbdagarna är tusen gånger värre än de stressiga. Då måste man göra alla de tråkiga sakerna. Plus att jag inte tycker om att stå still.

Putsa tallrikar.

Punkt.

Är du en idiot?

Eller vill du försäkra dej om att du inte är det? Klicka HÄR.

Tomtelunch

Revidering:
Dethär är dagens mest meningslösa post. Det är risgrynsgröt till lunch idag! Hade jag varit en karaktär i The Sims hade det formligen svärmat av gröna plustecken kring mitt huvud nu. Jag älskar gröt.

The Promise Läspning

I vissa låtar hör man det knappt, men i Electric Pink hör det jättemycket. Hur mycket sångaren i The Promise Ring läspar, alltså. Förövrigt var det här dagens mestmeningslösa post. Bara för att inte behöva gå till skolan riktigt än...

Samhällskunskapsprov.
Behöver väl ingen förklaring?