Uppenbarligen

Frågan är om jag ens ska orka öppna käften, för jag vet redan hur det kommer sluta. Delvis, iallafall. Samvetet kommer krypande och det är mitt fel, det kommer det att vara, det är jag som inte tagit initiativ till någonting jag inte ens vill.
Jag gillar att få veta vad folk tycker. Om jag ska övertalas till sånt jag helst slipper måste man börja i god tid, måste vänja mej vid tanken. Frågan är vad som är "i god tid" och även vad som är förslag och vad som bara är tomt prat. Det beror på vem man frågar. Jag har mitt synsätt, alla har sitt eget synsätt. Och jag kan inte se allting ur allas synvinklar, faktiskt inte.

Men snälla, lämna mej inte ensam i skiten, det finns alltid fler chanser än en.

Bara för att bygga på julångesten ytterligare, alltså.

Jag är förföljd

Det luktar lussebullar i hela våran trappuppgång. Mina envisa försök att undvika och baktala julen så mycket det går känns förgäves. Håhå jaja.

Dessutom har vaktis satt upp en lapp på anslagstavlan där de som är intresserade av att extraknäcka med att skotta snö ska skriva upp sej.
Snö?!
Det är för satan tio grader varmt, kuling och regn. Kan man vara mer förutseende?
Jag gräver ner mej. Nu.

Inside Your Mind

Jag måste lära mej att se folk i ögonen.

Jag vet ju redan hur golven ser ut. Jag skulle ta och spänna fast en planka längs nacken och ryggraden en dag, en inbillningsplanka. Inte titta ner, inte vilja försvinna, aldrig. Någon dag när jag känner mej häftig. Tyvärr är det väldigt sällan jag känner mej häftig i mer än någon minut.
Det är förmodligen inget som de runtomkring mej reflekterar över, men ibland säjer någon nåt ovesäntligt, som i mina öron blir något viktigt och stort. Som får mej att reagera på hur jag är, och hur jag skulle kunna vara.
Jag är mej själv... det är bara det att inne i huvudet finns ett par olika varianter. Det finns den lilla gröna varelsen med mycket grön päls och vampyrtänder, som ägnar större delen av sin tid åt att hoppa runt och låta en massa. Det finns två mer mänskliga versioner också, och båda liknar mej.
Den ena brukar gå runt med luva på huvudet. Händerna knutna, händerna i byxfickorna, ögonen bränner små hål i marken, någonstans måste energin ta vägen. Kurar ihop sej, så mycket att försöket att vara osynlig nästan får motsatt effekt. Lyssnar, läser av omgivningen, under lugg. Världen är stor och farlig, det är bäst att inte ta några risker. Inga alls.
Den andra ser egentligen likadan ut. Bara tvärtom till sättet. Luva har man när man fryser om öronen, inte för att gömma sej för omgivningen. Lyssnar, tänker och existerar. Får man idéer ska man berätta dom. Självförtroende nog att stirra ner folk som vill bevisa motsatsen. Vänligt, men bestämt. Varför ska man vara rädd? För vad?

Och hur ska man kunna förklara att båda delarna kan ha en hel massa inflytande samtidigt? Den utåtriktade och orädda säjer något löjligt, och skrattar bort det, men den skrämda vill samtidigt bara försvinna, upplösas. Kan man vara jätteblyg och utråtriktad på samma gång? Jag tror det... jag är ju det. Utåt-Hedda kan skratta hur mycket som helst, men det är Inåt-Hedda som tar emot slagen, för Utåt-Hedda hoppar undan och klarar sej. Inåt-Hedda är van. Hon bygger murar. Murar som ingen egentligen vill ha.

Kanske är det för att jag alltid gömmer mej som andra kan bli förvånade när jag kickar ner murarna vid enstaka tillfällen? Inte fan vet jag...

Nu Metal är o-Heddigt, men alla gör vi undantag...

it starts with one thing, I don't know why
it doesn't even matter how hard I try
keep that in mind, I designed this rhyme to explain in due time
all I know; time is a valuable thing
watch it fly by as the pendulum swings
watch it count down to the end of the day
the clock ticks life away
it's so unreal, didn't look out below
watch the time go - right out the window
tried to hold on, didn't even know
wasted it all, just to watch you go
I kept everything inside, and even though I tried
it all fell apart
what it meant to me, will eventually be a memory of a time
when I tried so hard

and got so far
in the End, it doesn't even matter
I had to fall, to lose it all
but in the End, it doesn't even matter

Såhär; alltså:

?

Feberfri, just nu

Imorgon tänker jag gå till skolan. Jag orkar inte sitta hemma och glo längre. Men jag har faktiskt försökt vara duktig ärven med feber i skallen. Jag har övat på alla sceniskalåtar, gitarrläxan och försökt, verkligen försökt, göra klart den pissiga julvisan till Arkon. Att det är en komplett omöjlighet det bortser vi ifrån, jadå.

Jag hatar julen. Det är bara ett stort och väldigt löjligt frågetecken i mej där julstämningen borde sitta. Det spelar som ingen roll längre. Jag vill bara gräva ner mej framför teven, ensam med en filt och lite julgodis.
Allting är inte lika kul som det borde vara, okej.

=(

Man mår iallafall bättre av en dusch.

I övrigt är jag våldsamt uttråkad, och har av och till dåligt samvete för att jag för en gångs skull överväger att vara egoist. Visst ska man sikta högt, och visst är det inte farligt. Men man ska palla med också. Det ska hinnas med, man ska hinna med sej själv och allt annat på samma gång. Jag skulle behöva leva vissa dagar två gånger för att hinna med att både ta det lugnt och leva livet.

Politi

Igår sändes sista avsnittet av Anna Pihl. Som tur är har de gjort en till säsong, den går väl i Danmark nu kan jag tro. Jag vet inte riktigt varför jag tycker så mycket om den serien, men det kan nog vara för att huvudpersonen är en såndär riktigt duktig människa. Den pressen känner jag nog igen? Att vara duktig. Omtänksam, rolig, vänlig, lite självutplånande, helt enkelt duktig. En sån som inte riktigt kan inse sitt eget värde, inse att man är någon värd att tycka om.

Blanda en sån karaktär med en sån story och tadaa; mycket bra teveserie.

Hvad faen aer du saa bang for?

Tjejsnack v.49

Inredning

Hur skulle du beskriva din inredningsstil? Mest IKEA. Jag gillar inte när det är mörkt och murrigt. Ljusa tapeter, ljusa träslag och gärna gröna färger till. Mitt rum är ett bra exempel på det, allt är vitt, grönt, rött eller björkmönstrat.
Hur mycket pengar spenderar du på inredningsdetaljer varje månad? Inga alls. Om inte affischerna som föjler med vissa av musiktidningarna jag läser räknas. Och isåfall är det väl en hundring för tidningarna i fråga.
Mitt bästa inredningstips? Lever man i ett land med vinter, som Sverige, är ljus väldigt viktigt. Värmeljus, ljusa möbler, tyger och tapeter, vadsomhelst. Jag gillar verkligen inte artonhundratalsmurrigheten.
Vilken är den värsta inredningstabben du gjort? Jag vet inte. jag har ju bara mitt rum att klanta till, och det får väl vara nån bild jag satt på dörren eller väggen och sedan plockat ner illa kvickt.
Vad vill du helst ha till ditt hem just nu? Vet inte.. en teve kanske. Eller ett ställ till min elbas.

Join The Black Parade!

Min lilla ondskefulla, kolapapperskastande bror och jag ska på My Chemical Romance i Malmö i april. Det ni! Wannabe-emofjortisar, huka er, Humlan är på språng.

Allvarligt talat, den plattan är definitivt bland de tio bästa jag har hört i år.

I övrigt har jag feber av och till, och för mycket att göra för att hinna låssas om det. Jag får vara sjuk på lördag om det behövs, annars, icke. Och jag behöver hitta ett par vinterskor också. MIna tår tycker inte jättemycket om mej just nu. De fryser. Konstigt egentligen. Vädret är fortfarande helt knäppt. Men men, tårna går väl på hur det borde vara, inte på hur det är. De är inte så bra på att hålla sej á jour.

Och jag har fortsatt lite på projekt Austen.
Alltså, jag läser Stolthet och Fördom. Den är rolig. Men dialogen är så djäkla invecklad att jag måste läsa varje sida flera gånger, och ibland tappar jag tråden mitt i en mening. Framåt går det iallafall, tur det. Om den är svårläst framlänges vill jag inte ens tänka på hur den skulle vara baklänges.

Bakvänd stress

Det kanske låter bakvänt, men de o-stressiga jobbdagarna är tusen gånger värre än de stressiga. Då måste man göra alla de tråkiga sakerna. Plus att jag inte tycker om att stå still.

Putsa tallrikar.

Punkt.

Är du en idiot?

Eller vill du försäkra dej om att du inte är det? Klicka HÄR.

Tomtelunch

Revidering:
Dethär är dagens mest meningslösa post. Det är risgrynsgröt till lunch idag! Hade jag varit en karaktär i The Sims hade det formligen svärmat av gröna plustecken kring mitt huvud nu. Jag älskar gröt.

The Promise Läspning

I vissa låtar hör man det knappt, men i Electric Pink hör det jättemycket. Hur mycket sångaren i The Promise Ring läspar, alltså. Förövrigt var det här dagens mestmeningslösa post. Bara för att inte behöva gå till skolan riktigt än...

Samhällskunskapsprov.
Behöver väl ingen förklaring?

Explanation

Det är november. Om tre timmar är det december. Det är tio grader varmt.

Jag kräver en förklaring. Var är min snö?

But where's your heart, where's your heart?

Emotionell Pannkaka

But where's your heart, but where's your heart?

Jag tror att jag är avstängd just nu. Det finns inte så mycket i mej förutom ilska. Eller olika grader av irritation. Jag är inte lessen direkt, det är mer det att jag är ett gytter av rastlös trötthet. Oförmögen att åstadkomma, reagera, interagera. Och lite lätt asocial.

You're always crazy like that...
Handlar det om mej tro? Jag får byta synvinkel, så kanske det fungerar bättre. Jag är lite tokig, jag vet. Jag har alltid varit lite tokig. Jag gör saker som faller mej in ibland. Det känns skitbra, i säkert två sekunder. Sen ändrar världen form igen, tillbaka till det gamla vanliga frågetecknet. Vad fan är syftet? Meningen?
Vad vill jag åstadkomma, känna och uppleva i mitt liv? Vad vill jag äta till frukost i morgon bitti? Varför vill jag det?

För mycket grubbel. Det är det enda jag verkligen vet.

But where's your heart?
Vakna nu, tjejen! Vad är det du vill? Tappa inte farten precis innan det roliga börjar. Ja, vad är det jag vill? Jag kan ju inte bara drömma om världsomvälvande förändringar på det globala planet? Det gör jag inte heller. Det är bara det att jaget känns så förbannat oviktigt just nu. "Jag" är i en djävla mellanfas och vet inte vad jag vill, överhuvudtaget. Mer än att jag inte vill stanna kvar en sekund till och aldrig vill åka härifrån. På samma gång, halleluja.

För tillfället är jag nog lite lätt känslolös, hade jag både grubblat och kännt hade det blivit pannkaka av alltihop. Emotionell pannkaka.

Det jag inte fattar är att jag känner mej helt åthelvete på nästan alla plan, och jag har ett bra liv. Visst, allt är inte toppen, men jag har familj, vänner, bra betyg, saker, pengar och så vidare. Så vad i helvete är det som fattas? Något är det, det är tomt. Jag vet inte var riktigt, men det är tomt. Inuti. Utanpå. Överallt. Det är då jag skäms. Jag som har det bra och ändå inte mår så värst bra, hur kan jag gnälla? Det finns människor som inte har tak över huvudet men som ändå ler och ser det positiva med saker och ting. Den som ändå vore som dom...

Vissa saker berättar man inte. Jag kan klanta till det för mej, det är lugnt. Men det finns fler mäniskor än jag. Som tur och otur är. Och inte fan vill jag trycka på erase/rewind heller. Men ändå, det gnager.

Fan.

Aargh!

*sliter lite i håret*

Men det är meningslöst. Det är dags att bestämma sej nu, så är det bara. Problemet är bara att vad som än händer är det skrämmande. Vad fan gör man då?
Gräver ner sej och låssas som om världen bara är hittepå kanske... nej, det funkar inte.

Wake up, make a move..!

Russin

Min förmåga att göra saker är oerhört liten just nu. Jag sitter och läser, böcker eller på internet, och jag tänker jättemycket. För mycket. Grubblandet tar över, och även om jag kommer på saker när jag grubblar genomför jag dem så sällan. Det är som om allting är för stort, för svårt och det som är greppbart har slutat att spela någon roll för länge sedan.
Valfriheten har gjort mej mentalt förlamad.
Teoretiskt sett kan jag göra vadfan jag vill. Jag vet bara inte vad det är jag vill, jag vet inte vad som håller mej kvar, eller vad som får mej att vilja dra någon annanstans. Vill jag se vad som finns på andra sidan horisonten eller ligga och titta på stjärnhimlen här hemma?

Kryp i kroppen, velig, rastlös, skoltrött.
Är jag så ensam som jag tror?

Dags att börja lita på folk kanske?

if I told you this was killing me, would you stop?
För det är en bra låt.

Projektplan på det personliga planet

Jag har känt mej helt obekväm i flera veckor. Jättefrustrerande. Så nu har jag klippt mej, och för att vara jag är det kort. Inte kort som i kort, men knappt till axlarna. Så kort har jag inte haft sen jag var liten och började låta det växa ut. Back to basics, eller nåt. Och det funkade faktiskt. Känns bra.

Dessutom ska det bli roligt att höra vad alla runtomkring mej, tyckarna, tycker. Håhå jaja. Steg ett i projekt förändra mej själv är härmed avklarat. Fler steg kanske tillkommer, vad vet jag..?

Radiofällan

Jag lyssnar sällan på radio, men nån gång i somras på jobbet hörde jag en låt som jag verkligen gillade. Kom inte ihåg att ladda ner den föränn alldeles nyss bara. Håll i hatten, det är Who Knew med Pink. Hon är häftig ibland.

Tjejsnack v.48

Djur

Har du några husdjur? Ja, ett angoramarsvin som heter Virus, hon fyller sex år om knappt en månad.
Vad har du haft för husdjur? Marsvin. Virus hade en kompis innan, men hon dog för två år sedan. Och min bror hade fiskar när han var liten.
Vad hette ditt första husdjur? Compaq
Vad har du alltid velat ha för djur? Marsvin. Jag gillar dom, lagom komplicerade, och jättemysiga. Och dom låter roligt när dom kurrar och har sej.
Om du fick vara ett djur i ditt nästa liv, vad skulle du då vara? Drake. Punkt.

En helg, en dålig ursäkt och en reflektion över priset på choklad

5,5 är lika med 15,5

Eller ledig lördag och halv söndag är lika med en hel helg. Håhå jaja. Personalfest i fredags, mycket trevligt. Även om jag och farser inte kommer överens. Det är bara inte min sorts humor. Man sitter där, och visst nån grej är väl kul, men mest av allt tänkte jag "men ååååh!". Som motvikt var maten efteråt extremt god.
Hade blivit inringd för att julpynta på lördag morgon, tänkte väl att jag skulle jobba till lunch eller kanske en stund till. Jag gick hem halv åtta. Det var en rörig dag. Punkt. Jag somnade nästan bums och sov till klockan tio imorse. Mamma körde mej till jobbet och precis innan vi var framme kom jag på att jag glömt en grej så vi vände och efter att ha varit i god tid, som jag brukar, kom jag istället två minuter innan jag började. Typiskt mej. Rätt lugn dag hursomhelst och jag märkte inte av min klantighet något mer föränn jag kört hem och gått upp för alla trapporna. Någon glömde ta med sina nycklar imorse, och denna någons mamma var inte hemma. Någon ska vara i replokalen om tio minuter.

Ridå.

Tur att jag inte glömde mobilen åtminstone.

Och det än ny i-valsperiod imorgon så mina sovmorgnar är verkligen ett minne blott. Upp halv sju. Usch. Jag borde sova nu alltså. Strax. Och hur ska jag förklara för svenskaläraren att jag inte gjort uppgiften som vi har haft två veckor på oss att göra? Tanken var liksom att jag skulle gjort den i lördags, men det blev inte riktigt så. Kapitalistmonstret inuti mej vet att jag har högre timlön på jobbet än i skolan, men det är inte riktigt en ursäkt. Bara nästan. Men det duger inte, för jag är verkligen ingen kapitalist. Egentligen. Och med mitt schema är min timlön i skolan ungefär fjorton spänn.
Teoretiskt sett skulle jag ha råd med nästan en Marabou 200 grams i timmen varje timme jag är i skolan och har lektion, om jag köper dom på Willys. På Coop kostar dom en krona mer, och det är inte mycket pengar i min del av världen, men jag köper dom ändå hellre på Willys. På 150 chokladkakor blir det en CD-skiva extra. Att jag i så fall skulle ha lagt 2100 kronor på choklad låter vi vara osagt, okej.

Godnatt.

Schema

Alla som haft nöjet att gå i samma klass som jag de senaste tre åren vet nog att jag alltid suckar över mängden sovmorgnar på schemat. "Men om man hade börjat åtta och tar bort den där håltimman skulle vi kunna sluta klockan ett! Det är så segt att gå länge!" Idag känner jag mej lite tacksam för vårat schema. Jag har extremt mycket emot att cykla till skolan när det är mörkt, om det inte är becksvart och minst tre decimeter snö. Börjar man kvart över nio hinner solen åtminstone masa sej över horisonten och då slipper jag ha lamporna på i alla fall. Och mittschema är jätteväluppfostrat. Tre sovmorgnar och bara två dagar när jag gör till fyra. Wunderbar!

Hursomhelst. Det finns en förklaring till att vinterturismen i Halland är tämligen obefintlig. Ullared undantaget. Det finns tusentals människor från hela syd och mellansverige som med glädje köar i tre timmar en regnig dag i november eller december för att ta sej in i köpenskapens mecka. Lokalbefolkningen fnissar, tonåringarna tackar för helgjobben (som vad jag vet upphör rätt tvärt efter mellandagarna) och de köande människorna tar sej tillslut in genom dörrarna och får efter avslutad shopping köa ut också. Underbara julhandel.

Jag hinner spela Sims i tio minuter :)

Nitroglycerin

Jag är definitivt påväg att detonera.

Orkar. Inte. Med.

Extreme Makeover

Jag är så djävla trött på att vara duktig. Eller att framstå som duktig, för jag är inte duktig längre. Men det tar tid innan omgivningen inser det. Det börjar dra ihop sej mot en tvärvändning, fröken "jag orkar inte bry mej" ska börja bry sej. Och åt helvete med dåliga hårdagar, det blev katalysatorn på något vis. Varför inte chocka lite, jag vet ju vad jag egentligen kan, men inte gör.

Och gissa vad, solen skiner!

Jag har inte sett solen på flera dagar, överhuvudtaget. För att vara onsdag lutar dethär åt att bli en helt okej dag.

Men jag tänker ändå tvärvända. Måste snacka med Den Lille bara, och kolla runt lite. Jag ska skriva en lista, ja, det ska jag. Fast inte här. Då kanske jag tappar farten av bara farten. Oj, helvete! Jag börjar om 45 minuter och jag måste duscha..!

Eeek!
Synes, sen!

Vampyren

Lite lik Gerard i My Chemical Romance innan han färgade håret vitt. Fast med huggtänder. Så kul har jag när jag är sysslolös och dyster.

Tvivel

Hur fort kan jag falla ihop och inte vara mer än en liten, prasslande hög med skräp? Och varför ritar jag en liten vampyr med stora, sorgsna ögon längst ned på papperet...

November kan fan ta knäcken på vem som helst. Det är mörkt när jag vaknar, och nästan varje morgon slår regnet mot rutan. Om det inte gör det hänger det i luften som en olycksbådande grå matta. Basejumperväskan är min följeslagare, min stora gröna ryggsäck som jag fyller med både böcker och bekymmer. Skolan spelar egentilgen ingen roll just nu, den är bara en transitfas eller något, en sista säker utpost innan världsrymden, livet. Jag har varit konstant sen till lektionerna hela terminen, bara för att ajg vet att de fem minuterna jag riskerar att missa varken gör till eller från. Det är så otroligt få av lärarna som ens skulle inse att jag faktiskt var sen. Det märks då, när jag kliver in genom dörren, men när lektionen är slut har jag ju varit närvarande i disskussionerna och så vidare. Var hon sen?
Så känns det iallafall.

Jag vet att jag ska tänka positivt. Och jag gör det nästan jämt, men ibland tar novembertjurigheten överhanden och då måste man faktiskt få gnälla av sej lite.

Klart som fan att jag ursäktar mej för att jag är tjurig också. Så djävla typiskt mej. Jag borde göra någonting åt det, jag är så trött på att vara rädd, när jag knappt ens vet vad det är som skrämmer mej.

Motivationen tryter, hela jag går på sparlåga. jag vet om det, men jag kan inte göra någonting åt det, och jag säjer fan inget heller för det känns inte som något värt att gnälla om. Världen är påväg åt fel håll och jag deppar över att jag har tappat motivationen, hallå?
Jag vill ut och springa, men det ska jag definitivt inte. Man ska ta det lugnt i början, men jag blir tokig, jag är som en tidsinställd bomb eller jag vet inte vad.

Allt bara rasar... och ingen ser för det finns inget att se.

Hade turisterna varit kvar hade dom gått i ide

Har man överlevt en vinter på västkusten klarar man allt, nästan. Jag är inne på min artonde nu, vilket borde göra mej helt oövervinnelig. Nu ska jag ägna mej åt självdiciplin, alltså byta mina flanellpyjamasbyxor med älgar på mot kalla jeans och gå till skolan. Egentligen hade jag hellre grävt ner mej i sängen igen och fortsatt med min bok, men det kan jag inte för det är inte ens en månad kvar till slutprovet i Gemu och jag måste verkligen plugga nu.

Dessutom är det inte likt mej att skolka.
Att vilja skolka är en helt annan sak.
Men just det ja, p-r-i-o-r-i-t-e-r-i-n-g-a-r

Hurtbulle

Jag är fortfarande en hurtbulle. Ikväll har jag och lillebror sprungit. Uppför hela Tröingebergsbacken, och ända ner till Blackebergsskylten på andra sidan motorvägsbron med kulingen i ryggen. Det var inte så hemskt. Biten tillbaka över bron fram till träden och bebyggelsen var däremot en plåga. Lika gött som det är med kuling i ryggen, lika hemsk är den i ansiktet. Ner på cykelbanan, förbi fotbollsplanen eller vad det nu är, och upp till kiosken. Hurtbulle nummer ett (Oscar) sprang uppför Platåvägen tre gånger, jag sprang upp där en gång. Det räckte. Sen hem i regnet till varm choklad och min favoritteveserie, Anna Pihl.

Varför gör danskarna så bra teve?

Hmm ja...

Imorgon har jag väl träningsvärk i vaderna, igen... men det är liksom meningen.

Konsten att spatsera

Att spatsera är en konst som oftast utövas av femtioplussare. Själv är jag en sjuttonplussare som har fått en rejäl överdos av spatserande människor det senaste halvåret. Jag har full förståelse för att man gärna spatserar när man är på restaurang en söndag, med eftertänksamma fotsteg och ögonen fästa på konsten högt uppe på väggarna. (Samma konst som det tog mej sex veckor att upptäcka eftersom jag definitivt inte ägnar mej åt spatserande, snarare den motsatta konsten "hur fort kan jag gå innan jag börjar springa".)
Fine, spatsera, det är trevligt. Men spatsera inte framför mej när jag bär fyra tunga tallrikar med Dagens Rätt som bränner genom porslinet och därmed skållar mina armar. Och om man nödvändigtvis gör det ändå, så snälla, snälla, reagera på ett försynt "ursäkta mej".

Alltså, idag har vart en abnormt seg jobbdag, det är därför jag ens har ork att blogga om den. Inget har tatt slut, eller ens varit i närheten. Wow! Eller jo, Dagens tog slut men det är faktiskt meningen. Femtioplussare gillar potatisgratäng.

Andetag

Jag klarade inte av att sitta still längre. Rastlösheten kröp som ilskna pissmyror i hela mej. Så trött på att bara säja saker och aldrig göra något verkligt av mina planer. På med underställ, tröjor och gympaskor, ta mp3n och ut i mörkret. Fötterna på hon som aldrig gillat att springa stampade sej sakta uppför Tröingebergsbacken. Regnet gjorde ingenting, det var bara skönt och svalkande. November är varm i år...

Nio kilometer blev det, på förtio minuter lite drygt. Jag som trodde att min kondis var nere på noll. Nästa vecka ska jag springa slingan jag sprang på högstadiet bara för att se om den är så jobbig som jag minns den, eller om jag kan springa den på under mitt gamla rekord. Som föressten är två komma två kilometer på 10,35. Det komiska är att jag springer nästan lika fort nu, men då tränade och tävlade jag i cykling och vad gör jag nu? Jag cyklar inte ens till jobbet på helgerna för det är mörkt, och skolgympan slutade förra terminen. Men whatever.. får jag kondition av att gå med en massa tallrikar? Det verkar otroligt. Jag är väl bara lättränad.

Men det är skönt, ned rätt musik i lurarna går det mesta faktiskt. Och när jag springer för mej själv och för min egen skull är det så oändligt mycket lättare att hålla ett jämnt och lagom tempo. Vilket i sin tur leder till att jag inte blir för trött och börjar gå, som leder till jämn förbränning, och så vidare. Åh, vad jag är duktig.

Men det viktiga är nog att jag mår bra som fan, och jag har inte sovit så bra som i går natt på länge. Kom hem från dagens runda för en timme sen, drygt och även om benen var slitna idag så orkade jag drygt sju kilometer i duggregnet.
Jag var faktiskt förtjänt av ett stort glas oboy.

Msn knepar och mitt liv är platt (eller?)

Jag vet inte, men det känns som om jag väldigt sällan har något roligt att berätta om vad jag gör. Det kan bero på flera olika faktorer.

Ett: Min lillebror lusläser min blogg så om det händer något pinsamt/hemligt kan jag inte skriva det för då får jag höra det tiotusen gånger och räkna med att alla andra också får höra.
Två: Jag tycker inte att det jag gör går att skriva om så det verkar roligt eftersom det jag gör väldigt sällan är roligt.
Tre: Jag har fastnat i en massa rutiner. Rutiner är mycket, men roliga är dom då inte.

Alla tre alternativen är faktiskt mer eller mindre realistiska, tänka sej. Jag undrar om min fantasi har gått i pension...?
Men allvarligt talat, försök skriva något intressant om mina skoldagar/jobbdagar utan att trassla in sej i internskämt eller "fan vad mitt liv är trist"-ångest.

Och som grädde på moset har msn gett upp för sista gången. Det komiska är att Lunarstorms sms-remsa är helt täckt av "Fan, msn suger!"-meddelanden som omväxling. Jag menar, vi vet att Danny åkte ur Idol, att emos är lipsillar och att man kan adda nästan vemsomhelst på msn. Så tack, msn för omväxlingen. Var det tvunget att knepa just nu?!

Morr.

Noll Motivation

Vissa ansikten ser man nästan varje dag i tre, fyra år och sen ser man dom aldrig mer. Ibland gör det ingenting alls. Andra saknar man. Vissa fortsätter man att se. Det är väl tur.

Grattis till körkortet kompis, nu kan du verkligen göra vad du vill. Åka till Sibirien om andan faller på, men det borde den inte göra. Det är väldigt kallt i Sibirien såhär års. Åk dit på sommaren istället, eller inte alls.

Mamma undrade om alla mina dagar nuförtiden är "helt okej"-dagar, varken upp eller ner. Tyvärr är det nog så. Och jag är tvär i skolan utan att veta varför egentligen. Läxförhöret på samhällskunskapen idag kom som en chock, jag hade helt glömt bort att plugga. Jag glömmer allt nuförtiden. Eller inte allt, men allt som förefaller vara mindre viktigt. Läxor och sånt. Jag är bara så djävla trött på dethär. Motivationen trillade just ner i en tio meter djup brunn och planerar inte att komma upp på denna sidan nyår. Visserligen är det bara knappt två månader dit, men det är inte bra. Jag behöver lite fajt, jag behöver komma igång igen jag är så trött på att allting går på halvfart hela tiden. Och samtidigt tänker jag att, nej, jag orkar inte börja på svenskauppgiften. Jane Austen eller Robert Louis Stevenson, det är frågan. Austen blir det nog. För Skattkammarplaneten är bra, men jag har inte läst boken. Apropå böcker, jag ahr börjat läsa om mina Eddingsböcker igen. Femtonde gången eller något sånt.

Vart tog all glöd vägen? Jag som aldrig skulle sluta brinna, nu sitter jag här och är ett enda stort frågetecken. Fanfanfan!

Det är inte läskigt att svara i telefon. Att ringa däremot...

What happens next?

Jag börjar som sagt fundera på vad som händer sedan. Förhoppningsvis kommer jag att ägna även nästa sommar åt intensivt tallriksbärande, och förhoppningsvis vara lite mer på stranden också. Men vad händer sedan? Nästa augusti?

Stannar jag kvar i stan fast det känns som om alla som håller mej kvar här flyr för vinden? Jobba i fjällen, det vore fint. För journaliststudier utomlands känns fortfarande oerhört avlägset. Även om det är dit jag helst vill just nu. Kanske borde plugga lite mediaämnen först isåfall...
Vissa saker vill jag göra, det handlar bara om att åstadkomma dom också. Jag rankar för en gångs skull...

1. Lära mej surfa (det ska jag)
   
2. Vara i alperna/fjällen en vinter
3. Plugga journalism utomlands
4. Försöka rädda världen, iallafall litegrann.
   

Bohemian Rhapsody

Alla har vi vår egen låt, själv snickrar jag fortfarande på min. Jag vet precis hur jag vill att den ska låta, och vilka instrument det ska vara. Om man tar en del Angels & Airwaves, en del Coldplay och en del allt annat, samt kryddar med en gnutta "vad händer sen"-rädsla, då har man vad jag vill att det ska bli.

Det är så enkelt att det blir helt komplext. Stå på bryggan en kväll i augusti, ungefär klockan sju, kanske lite senare. Havet börjar lägga sej och alla turister har vänt hemåt mot grillar och kortspel. Ungarna som alltid kommer bada i timmar, de bofasta som bor här även på vintern när vinden äter sönder ansiktet på dej, de springer förbi dej, rakt ut i ingenting, för att landa i sensommarvattnet en sekund senare. Stå där på kanten av bryggan och titta in mot land, ner i vattnet. Hur kallt är det? Termometern stod på 24.7 men man vet aldrig, och det kanske ligger en gammal elak brännmanet på bottnen.
Men det hade du nog sett, vattnet är så klart i augusti. Räkna räfflorna på sandbottnen.
Du är arton år och hela världen och hela havet ligger framför dina fötter. Men vad händer när du hoppar? Rakt ut i ingenstans. Är vattnet iskallt när du landar? När kommer du upp till ytan igen? Varför ens hoppa, solen värmer fortfarande och du har ingen brådska. Cykeln står där den står och vem behöver äta? När man är ung kan man leva på sol, salt och vattenmelon.

Ta vara på dethär, tänker du. Snart är det höst igen och då slår vågorna höga och att gå på bryggan blir en lek med döden, eller åtminstone med kallt havsvatten. Spara sekunderna, solbrännan och värmen i nacken innan du hoppar, lägg dem på disketten längst in i hjärteroten. Man vet aldrig när man behöver minnen.

Du vänder om och går sakta inåt en bit, till nästa stege. Vänder om, solen i ögonen, där är luckan i staketet. Barfotafötter mot solvarmt trä och tre andetag senare är du i tomma luften. En egen liten enhet, en jordnära asteroid påväg att kraschlanda i verkligheten. Glöm aldrig att du svävar fritt, även med fötterna på jorden, ditt liv är det enda du har.

Det finaste jag vet; Skrea Strand domdär sommarkvällarna. Solbränna, salt i håret och en helt oförklarlig stillsammhet.

Tjejsnack v.46

Fikadags

Hur ofta går du på café? Inte så ofta, kanske någon gång i månaden. Ränkas mjukglass på Donken?
Vad köper du oftast när du fikar? Kanelbulle eller chokladboll, jag är lite traditionalist av mej. Brukar dricka saft, läsk eller varm choklad till beroende på om det är sommar eller vinter.
Favoritcaféet? Falkmanska här i Falkenberg. Annars är Muggen på Södermalm inte helt fel heller. Dom har fina tekoppar.
Vad föredrar du; kaffe, te eller varm choklad? Varm choklad alla gånger. Kaffe är inte alls gott, och jag får magknip av te så valet är enkelt. Dessutom blir man glad i magen av choklad.
Hur mycket pengar lägger du på att fika i månaden? Inte mycket, en femtiolapp kanske. Lite mer ibland. jag vet faktiskt inte.

*

Fars Dag

-Vad har du köpt till din pappa då?

-Ingenting, min pappa tycker inte om amerikaniserade påhittedagar säjer han. Han har inte ens teve längre för han tycker att digitalteve är fånigt. Han är bara sån.

-Okej...?

Bekännelse

Vet du, det finns en massa saker som jag vill säja. Små finurligheter som jag minns och sparar på tills att rätt tillfälle dyker upp, jag hoppas att det gör det iallafall. För det skulle kunna bli så bra. Jag som alltid har sprungit åt andra hållet alltid. Nu gjorde jag det igen, men det var rätt. Eller det vet jag ju inte, men det kändes rätt.

Inga getter här inte.

För att de är så otroligt bra:

• Lisa Miskovsky - Back To Stoneberry Road
• My Chemical Romance - The End.
• Amber Pacific - If I Fall
• Coldplay - Fix You
• Jimmy Eat World - Drugs Or Me
• Håkan Hellström - Minnen Av Aprilhimlen
  

En lagom speciell nobody

Jag har kännt mej sådär rastlöst pms-ig i flera dagar nu. Otålig, ensam och allmänt misslyckad. I onsdags ville jag färga håret svart. Det gjorde jag inte, jag la mej på sängen istället och slog hårt i kudden. Rakt på Bamseörngottet, han är ju så snäll så han tog säkert inte illa upp. Världens snällaste björn.
Ville ut och springa, men inte fan springer man runt på Vindilen/Sloa ensam mitt i novembernatten. Inte ens jag.

Ligga raklång på mattan klockan ett på natten tills jag fryser för mycket. Varför då? För att det ändå inte spelar någon roll.

Jag trivs på nätterna. Jag som är morgonmänniska deluxe. Det finns en gatlampa på gården, och den tillsammans med månskenet lyser upp tillräckligt för att jag ska kunna se mej själv i spegeln. Då ser jag mej själv, och då är jag allt. Bara ett suddigt ansikte i mörkret, lika suddigt som det jag ser i skolans glasdörrar, fast med ögon. Och kanske en aning självförtroende. Just då är jag den vackraste i världen, men när solen går upp eller lamporna tänds slungas jag tillbaka in i verkligheten.

Som en lagom speciell nobody.
Vem är jag?

Psykotraumatiska Barndomsminnen

Eftersom julpyssel, påskpyssel och i-största-allmänhetpyssel är mer regel än undantag i det svenska skolsystemet är det nog inte bara jag som hittar en mängd mer eller mindre otäcka barndomsminnen i lådan med julsaker. När jag var lite yngre ställde jag fram allihop, även de allra läskigaste och fulaste. Annars var det synd om dom som blev kvar i lådan.

I år ska jag ha ett julpynt. Bara ett.

En snökula från Lagerhaus med en arg tomte och hans vänner i. Den står redan framme och vänjer sej litegrann.

(Jag tycker fortfarande synd om ensamma makaroner, för det är synd om ensamma makaroner. Punkt.)

Mer grubbel

Jag försöker verkligen skaka av mej dendär känslan, men det går inte. Fånigt, men det gör inte så mycket.

Skrivstum

Varför?

Varför hittar jag inte ord? Jag som alltid har så lätt för att skriva, jag som är blyg och impulsiv på samma gång. Blir sittande och stirrar dumt på skärmen med en klump i magen. För jag vill kanske för mycket. Och kan inte säja ett ljud, skriva ett ljud.

Äsch.

Du.

En gång till.

Tömning av hjärnan

Någonting händer. Längst inne i hjärnan sitter ett litet ensamt djur och tjuter. Ibland tar det semester, men inte för tillfället som det verkar.

Jag vet inte varför, men att springa åt varsitt håll kan vara logiskt på ett hemskt ologiskt vis. Märkte du det? Jag vände mej om och det var lite komiskt.
Jag tycker om att åka bil. Ibland. Igår var det definitivt bra. Jag behövde tömma skallen. Allting har varit mystiskt på sistone, men nu börjar det klarna i huvudet igen.

Jag som alltid har trott att jag har varit ganska värdelös. Det är jag nog inte egentligen.

Nu skiter jag i dethär, jag kommer ingen vart ändå.

Pussgodnatt!

Knet

Jag har haft min Kent-period. Den gick över ungefär samtidigt som Jimmy Eat World gjorde entré. Men även om jag inte klarar mer än tre låtar om dagen eller så, så är 747 en av de mest episka djävla låtarna jag har hört. Den är som en tunnel utan slut, den bara fortsätter, som en evig berg-och-dalbana. Den faller inte ihop i en pinsam liten hög någonstans, den är bara rysningar från första tonen till sista. Jocke Berg ska ha cred för det. Ibland blir Kent så överpretentiösa at de tappar farten helt men jag bryr mej inte. Dom kan lägga ner imorgon. För den perfekta låten är redan gjord. Det vet vi.

Det vet nog dom med.

Och därmed inte sagt att Kent är dåliga, inte alls. Det är bara det att om man föräter sej är man föräten. Då blir det små portioner ett tag framöver.

Miljömedvetenhet for Dummies:

Växthuseffekten är på allvar. Punkt. När till och med Aftonbladet kampanjar är det nåt som verkligen håller på att gå snett. Sänk inomhusvärmen eller nåt, jag har hellre en extra tröja på mej nu, än en ny istid om hundra år.

• Ska du gå hemifrån? Släck lamporna efter dej, stäng av datorn och teven. Standbylägen är energislukare.
• Sverige har bra kollektivtrafik. Använd den. Eller cykla. Bor man inom en halvmil från vart man planerar att ta sej (skolan, jobbet etc) är bil en överdrift. Det tar en kvart, max, att cykla. Är vädret för djävligt, och bussarna inte går dit du ska? Kolla om ni kan samåka, då får man dessutom sällskap, och delar på bensinkostnaderna.
  
• Åk tåg istället för att flyga om det är möjligt, vilket det oftast är. Jag bor i Falkenberg. Ska jag flyga från Halmstad eller Göteborg till Stockholm tar det först 40 minuter i bil till Halmstad eller en och en halv timme i bil till Landvetter. Sen väntetiden på flygplatsen, minst 40 minuter till, en timmas flygtid till Arlanda och efter det flygbuss eller tåg till Stockholm. Restiden blir nånstans mellan 3,5 och 5 timmar. Tåg mellan Falkenberg och Stockholm med byte i Götet tar fyra timmar och 20 minuter. Och tågen går på miljövänlig el.
• Skaffa tygkassar i mataffären. Plastkassar är ungefär lika häftigt som åttiotalets neonfärger och pudelfrillor. Inte, alltså.
• Källsortera. Papper för sej, plastflaskor och läskburkar till återvinningen och matrester och snytepapper i soppåsen. Det är inte svårt. Man behöver en papperskasse att lägga pappersåtervinningen i (och då kan man slänga påsen och slipper plocka ur och tömma) och något att bära burkarna och flaskorna till återvinningsstationen i. Kanske de miljövänliga tygpåsarna kan funka?
  

...men i förhållande till min skostorlek är min hjärna helt enorm.

- Jag har väldigt korta armar i förhållande till hur lång jag är. Det är för att jag har så små fötter. Jag är lite oproportionerlig av mej.

När någon slår en på fingrarna gör det ont och då släpper man det man höll i...

är det så fel att vilja stanna kvar?
det handlar om att våga växa upp, att släppa tag
livet är magiskt, inte mekaniskt
jag kan inte trycka på stopp och rewind

. . .

...domdär låtarna...

• Coldplay - Fix You "Lights will guide you home, and ignite your bones. And I will try to fix you"
• Early To Bed - Without You "So carry on, my world will fall. Without you. So tear down stars, the sky will cry. Without you."
• My Chemical Romance - The Sharpest Lives "Give me a shout to remember, and you can take all the pain away from me..."
• Coheed & Cambria - Wake Up "I'll do anything for you. Kill anyone for you. So leave yourself intact, 'cause I will be coming back."
• Jimmy Eat World - My Sundown "I've said my goodbyes, this is my sundown. I'm gonna be so much more than this."

I surrender to the sound of drums and... nähä?!

Ibland är även jag en riktig sucker för söta poplåtar. She Will Be Loved, tillexempel. Men den är speciell så egentligen är jag inte töntig, eller mainstream. Just den radiohiten är fin, och häftig. Egentligen. (Jag försöker bara intala mej själv att jag är annorlunda och speciell. Jag med.)

tap on my window, knock on my door
I want to make you feel beautiful
I know I tend to get so insecure
it doesn't matter anymore

it's not always rainbows and butterflies
it's compromises that moves us along
my heart is full and my door's always open
you can come anytime you want

I don't mind spending every day
out on your corner in the pouring rain...

Det kan vara vädret, men vafan. Mej gillar. Precis som jag gillar Angels & Airwaves även om Tom DeLonge är galen och förmodligen scientolog eller nåt. Damn, jag försöker verkligen komma fram till någonting här men det går inte. Jag trasslar in mej.
Jag kan bara inte släppa det. Ögonen. Det kändes som om det var verkligt. Var det det? Eller var det mörkret, och att det var kallt?

Snälla!

Varbergs Station

Usch, jag orkar inte sitta på en buss i femtio minuter dit, och lika länge hem. Fast fackeltåg på Kristallnatten är viktigt. Men... ändå. Femtio minuter.

Skogstorp
Automobilen
Morup
Munkagård
Tvååker
Södra Näs
Varberg

För att inte tala om att bussjäkeln är i Varberg redan tjugo över fem. Så jag ska döda förtio minuter på stationen, och det vet jag sedan innan att det inte går. Jaja. Kanske slår en pling, kanske. Bara för att det glimrade.

Ibland tycker jag om min lillebror

"Det känns så konstigt, ingenting kommer att bli som det var. Alla är äldre, och kanske inte ens stannar kvar i stan. Jag börjar inse nu, att inget varar för evigt, även om man vill. Tack för att du skriver som du gör, kära syster. För mej kommer du alltid att vara en Snusmumrik...!"

Stormumrik menar jag!

Mästerdetektiven Blomkvist

När jag var liten var somrarna så självklara och okomplicerade. Vi låg alltid på samma ställe på stranden och åkte ner dit tidigt med en hel kasse full med hinkar och spadar. Allt eftersom dök dom andra upp. Kompisarna, och deras föräldrar som var kompisar med mina föräldrar. En hel koloni med filtar, brassestorlar och kaksmulor. De som var året äldre, som jag alltid sett upp till, alltid kommer se upp till. De kom på lekar, och vi andra följde efter, om vi fick. De jämnåriga och lite yngre som var som jag, fast lite modigare. Och småsyskonen.
Vi badade. I timmar om det var varmt, och manetfritt. Naveldjupt var ett väldigt kännt begrepp, tillsammans med första och andra reveln. Revlarna var där det blev grundare igen, för att så fort man passerat det grundaste bli djupare och oftast rejält mycket kallare. Vi byggde fördämningar i dagvattenutloppet, och fördämningar nedanför fördämningarna om de skulle gå sönder. Hoppade från klitterna fast man inte fick. Vi skulle fika samtidigt, gå till bryggan samtidigt, gå och köpa glass samtidigt. Och det var aldrig ensamt. Vi var så många.

Vi firade midsommar tillsammans, allihopa. Sill, kassler eller köttbullar. De där perfekta åren, när de yngsta blivit gamla nog att kunna vara med i de äldres lekar och de äldsta fortfarande var små nog för att leka var nog de bästa midsommrar jag haft. Vi lekte någon omgjord variant av Röda Vita Rosen hos Jönssons, och kring pulkabacken. Stormumrikar och Midsommarkransar och allt vad det var. Förr eller senare blev även midsommarkvällarna mörkare och Disneyfilmerna kom fram. Trängsel i soffan och de två som alltid somnade somnade nästan direkt.

Nuförtiden är midsommar en helt annan sak. Inte sämre, kanske, bara annorlunda. Först sill och sånt, sen fyllestråket nere vid stranden. Det gör mej inte så mycket, för även om det är länge sedan nu så finns vännerna kvar. Äldre, inte lika nära, men dom är där. Det är sånt som händer, man växer upp. Försvinner, och när man kommer tillbaks har Legot och Bamsetidningarna bytts mot elgitarr och helgjobb.

Jag ville alltid vara som Eva-Lotta i Kalle Blomkvistfilmerna. En pojkflicka, som inte var rädd för nåt. Jag blev kanske det tillslut, men då hade vi slutat leka Röda Vita Rosen för längesedan. Sånt händer. Jag får hitta nåt nytt att bli. Någon annan att vilja vara som. Eller så är jag mej själv, det är det jag är bäst på.

Kalle Blomkvist och en mycket hoppig hund

Kom precis hem från Lidde. Den tjejen har universums spralligaste hund, alla kategorier. Och eftersom hundar som hoppar är lite läskiga gick vi ut med honom för att han skulle lugna ner sej. Det tog väl en och en halv timme på stranden eller nåt, men vem bryr sej. Solen sken och det var nån enstaka plusgrad. Hunden badade. Det gjorde inte vi.
Hem till varm choklad och Kalle Blomkvist.

Hunden somnade.

Han heter föressten Caspar.

En väldigt bra dag faktiskt. Och jag fryser inte, inte ett dugg. Mmmm!

...men här inne är det vår.

Lika genomfrusen som jag är utanpå, lika varm är jag inuti. Mobilen frös den med, den ligger i en vante vid ett element och tinar upp lite, och jag undrar om rosorna klarar sej. Morgondagen får förtälja det. Fem minusgrader är hursomhelst iskallt nog när man knatar runt i Vans.
Farväl Falkenberg, underlig men bra film. Holgers skägg sammanfattar det hela ganska bra. Det är läskigt, för när jag ser staden på film ser den så liten ut. Så liten som den kanske egentligen är, men som jag inte förstår. Och här och var syntes ansikten man känner igen. Kalis, Ratkid och en frontsideflip.

Jag skulle kunna drunkna.
På ett positivt vis.
Förklaring kommer väl någon gång, antar jag. Men inte just nu.

Det är faktiskt varmt.

Bugger

Bokstavsstorlekarna djävlas med mej.
Pffft....

Frågetecken?

För två månader sedan, ungefär, hade jag två singelföräldrar.
Det har jag inte längre.

Men det är knepigt ändå.
Bara för att saker och ting ändras försvinner inte frågetecknen. Dom bara flyttar på sej och ändrar kanske färg. Men dom finns kvar. Ibland tror jag att jag fötts i fel stjärntecken. Jag borde inte vara Våg, jag borde vara Frågetecken. Fast vågen är nog så nära frågetecknet man kan komma, rent astrologiskt alltså. Och jag gör om samma misstag ännu en gång.

Inte.
Lyssna.
På.
Håkan.
Ensamma.
Kvällar.

Pucko.

Skyll mej själv, inget händer här... så fan heller. Det händer massor av saker, till och med i lilla Falkenberg. Det är bara det att jag aldrig lyckas lägga märke till dom. Jag är så inne i min egen lilla funderarvärld att verkligheten bara susar förbi, och när jag väl märker att den gjort det har den passerat för länge länge sedan. Det är inte det att jag flyr verkligheten, det gör jag bara ibland, det är mer det att jag stannar och förundras och filurar lite för länge och för ofta och då måste jag springa ifatt den sen.

Imorgon ska jag till Varberg. Äntligen!

Men jag grubblar ändå över var vi ska fira jul i år. Allting lyckas eliminera sej självt eftersom frågetecknena flyttar på sej. Äsch.

Exakt så

• -Prxz
• -Prxz?
• -"Prexis"... Fast fånigare.
  

Den finska ruggugglans pyjamas

Nedanstående konversation är naturligtvis helt påhittad och inte alls en avskrift av två roliga människors filosofier kring Finlands schlagerstolthet.

- Bra gjort! (Finsk brytning)

- Arja Saijonmaa?

- Nej, snarare hon i Ondskan!

- Jaha, jo, hon är inte lika ruggig som Arja.

- Nä, inte direkt. Arja är liksom... rysligt ruggig.

- Hon är en finsk rugguggla.

- I blåa paljetter.

- Oftast. Förhoppningsvis har hon något annat som pyjamas.

- Fy ja. Dels får man nog väldigt jobbiga liggmärken efter paljetterna och dels kanske man råkar snusa in några och säta i halsen när man sover. Inte bra.

- Nej, verkligen inte. Man kanske skulle skicka henne en flanellpyjamas?

- För att undsätta henne från paljettmönster på ryggen? Kanske.

- Fast hon fick säkert en massa paljettpyjamasar när hon var med i Let's Dance...

- Säkert sponsrade från nåt ställe. Typiskt alltså.

(Hörde jag ordet "uttråkad"?)

Om dörrar och kramar

Nu har jag kickat igen en dörr som egentligen aldrig var öppen. Hårt. Men vänligt.
Hoppas bara att den andra dörren står på glänt och att det inte bara verkar så. För isåfall sitter jag i skiten, ensam och eländig.

Ge mej en kram, jag vill ha kramar!

Telefonfobi

Jag suddar ut alltihop.

Pys väck!

Nu över till någonting som jag har funderat på ganska länge.
Man knappar in siffrorna. Fine. Och sedan blir det inget mer. Knappen med en grön telefon på är som omgiven av ett kraftfält eller något, den går inte att trycka ner. Vad är det som är så skrämmande med telefoner och telefonsamtal? Visserligen beror det på vem man ska ringa men lite läskigt är det alltid. Man skickar en störsignal in i en annan människas pågående liv. Som en liten och väldigt högljudd komet. Raderar siffrorna på skärmen. Skriver dit dom igen. Hjärnhalvorna motarbetar varandra så det sprätter om det. Ringa?
Nej. Intedå.
Jo, det är klart, hur farligt är det?
Mycket farligt.
Fegis.

Fegis.

Än en gång: Jag vill inte tappa kontrollen, jag vill inte falla föränn jag är säker på att någon fångar mej innan jag slår i marken. Och eftersom jag aldrig är det vågar jag varken slå mej eller ringa.

Jag hatar mej själv.
Verkligen.

I don't mind spending every day out on the corner in the pouring rain...

Det är lite obehagligt att läsa de äldsta grejerna i bloggen. Jag har förändrats väldigt mycket sen förra hösten. Hjärnan tänker "varför skrev jag dethär?" mest hela tiden.

Jag trodde att jag kände mej själv då. Såfan heller. Jag var skitskraj nästan jämt. Jag är fortfarande skraj, för att inte räcka till, att göra fel och så vidare, men jag vet att jag är bra. Det kunde jag inte ens tänka då. Det är mycket som har förändrat mej, men jag vet precis vad som är den verkliga boven (räddaren). Och jag vet att jag har skrivit och sagt det tusen gånger förut.

MUKO

Musik och Kommunikation eller Lär känna dej själv och testa dina gränser när du får chansen / gruppterapi mot scenskräck-kursen.

Usch.
Ångest i kubik.

Hela tiden.

Men det blev ju bra tillslut. Jag får kortare minnesluckor iallafall. Och mer självförtroende. Jag vet ju vad jag vill. Jag vill förmedla intryck och känslor. Och då är det bra att ha fått öva på det. Det handlar bara om att vilja någonting tillräckligt mycket. Jag ville inte ha en tegelmur runt mej, för det är en skrämmande fin gräns mellan att stöta bort folk helt och att bara hålla dem på avstånd. Man kan inte förmedla saker om man har en mur i ögonen som hindrar det innerliga och äkta från att komma ut. Det var bara att börja riva. Och det tar tid, muren finns fortfarande kvar, men den är lika sönderfallande som ett Sovjetiskt imperium.

Det handlar bara om att verkligen brinna. För något, någon eller alltihop på samma gång. Motivation, motivation och vilja. Jag vill inte känna att jag hindrat mej själv från att bli den jag verkligen vill vara.

jag ska brinna så länge jag lever
ingen ska nånsin få släcka min glöd
jag ska brinna så alla kan se mej
-jag vägrar vara levande död!

Västkusten + November = Blötsnö

Jag känner bara att det underbara fenomenet förtjänar en plats på min fortgående lista över ohyggligt onödiga saker/fenomen. Kan någon förklara för mej vad det är för mening med snö som upphör att existera när den kommer inom en decimeter från marken?

Det är bara äckligt.

Plötsligt förstår jag alla sommargäster och pelikaner som packar ihop och flyr så fort lokaltidningen slutat publicera badvattentemperaturen på förstasidan. Dom flyr hem till Borås och Stockholmstrakterna i samma sekund som semestern slutar för att hösten här nere kan sammanfattas med ett ord: Miserabel.
Nu överdriver jag, det regnade inte en enda gång på nästan hela september. Men nu är det alltså snöblandat regn. Varför?

Varför?!

Kan ge mej fan på att snön lägger sej i Borås och Stockholm. Som grädde på moset, liksom. Eller snöhög på gatan, whatever. Här är det iallafall bara meningslöst och äckligt slask.

Free Hugs

Inte ofta jag hittar filmer på YouTube som gör mej helt varm och bubblig i magen. Det är så skönt att veta att folk faktiskt försöker sprida lite glädje, och alla behöver väl en kram då och då.

Free Hugs!

Farväl Falkenberg?

Och vad var det jag hade tänkt skriva, det minns jag inte. Det var nog inget viktigt. Jag skulle lägga in en bild, eftersom digitalkameran har vaknat till liv igen. Det ska jag, ja det ska jag. Jag har energi. Och så vidare, och jag har inte kollat klart på Skruva Den Som Beckham och jag tror att jag ska göra det strax. Och lägg märke till de fina gröna rubrikbokstäverna, tack ännu en gång.

Tillbaka Till Framtiden Ett

Hej Grubblaren! Vi har verkligen saknat dej (under de tre och en halv minuterna som du inte ockupperade min hjärna alltså), har du haft det bra?

jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket


Det är bara så. Aaaaargh!
Kom just att tänka på en några dagar gammal konversation som inte ska återges här av diverse olika skäl* och den stämmer fan nästan överallt. Jag borde bygga en tidsmaskin eller något, tvåtusentalet är fanimej helt outhärdligt. Femtiotalet var nog inte så tokigt, bra musik, fina klänningar och folkparksdans. Slå mej i huvudet, hur skulle jag klara mej utan min skateboard och min musik? Fast jag skulle kunna bli som Marty McFly, men tjej, och inte riktigt lika galen i Van Halen.

Har My Chemical Romance lyssnat för mycket på Queen? Det är inte bara Welcome To The Black Parade som är inspirerad, det är snarare hela plattan. Och The Sharpest Lives är lätt bästa spåret hittills. Just nu iallafall, ni vet hur det är, jag bytar favoritlåtar minst lika ofta som jag bytar humör.

Dags för en bit tacopaj.

* Nej, inte det skälet.

Photogenique?

Kameran fungerar igen. Äntligen.

Så..

Time slipping through my fingers...

Jag har fått en överdos på folk tror jag. Efter en vecka först i Stockholm och sen på jobbet är den sociala delen av min hjärna lika spänstig som en urvriden disktrasa. Så idag gör jag ingenting. Nästan.
Jag har plockat upp saker från golvet i mitt rum, för jag kom inte fram till elgitarren.
Jag har ätit makaroner, och druckit Oboj. (Inte samtidigt, det hade varit tämligen äckligt. Ketchup + choklad, burr!)
Jag har konstaterat att jag borde damma och dammsuga. Jag kanske gör det, troligen inte.
Jag har glott på en dataskärm.

Fast det är nog nödvändigt. Jag orkar inte vara social idag helt enkelt, men jag blir nog så illa tvungen, för min far vill ha med mej och bror på bio. Det är nu ingen större uppoffring och det är inte än. Jag hinner slappa några timmar till först. Och kanske kolla på Sjunde Himlen, bara för att befästa min position som extremt slö person?

Jag vill ha en röd luvtröja.
Och bara en gnutta mod.

Big Big World

Världen är liten... Falkenberg är litet. Och det bekymrar mej ibland. Men jag ska inte säja någonting, för då kan jag lika gärna packa mina väskor och flytta härifrån, det hoppas jag att du förstår. Man kan inte få allt nämligen. Och jag har bestämt mej för vad jag vill ha.
Alltså vad jag vill försöka få.
Sen får vi se hur det går.

Allt handlar, som vanligt, om att släppa kontrollen.

Allt handlar, som vanligt om att jag inte vill släppa föränn jag vet att jag kommer landa någorlunda mjukt.
Och att jag är hemlighetsfull.

Dags att äta något...

The Art Of Drowning

Jag har fått en ny bräda i födelsedagspresent. Mycket bra, för min gamla var lite fyrkantig. Tyvärr har jag inte kunnat provåka den än, för det har regnat/varit mulet precis hela tiden jag har varit i Stockholm. Hoppas att det blir bättre väder snart, eller att det är bra väder hemma imorgon. Annars kanske man kan få smygåka Frysen lite när det nu var vi skulle dit på studiebesök. Onsdag? Jaja, det löser sej nog.

Nu ska jag duscha och sen packa och ut på stan. Stockholm är fortfarande brutalt häftigt, igår var vi nere i SoFo, jag yrade runt på PetSounds hur länge som helst. Snacka om skön skivbutik. Otroligt laid-back, alla bara står och letar i skivraderna, ingen storstadshets här inte. Min indiekompis skulle nog drunkna helt där, fast jag hade gärna sett lite mer pop-punk och sånt. Iallafall, fyra skivköp so far:

• Death Cab - Transatlanticism
• TBS - Where You Want To Be
• Thrills - So Much For The City
• AFI - The Art Of Drowning

Omslaget på AFI-skivan är för övrigt ett rejält mysterium. Någon som har sett omslagen till Decemberunderground och Sing the Sorrow? Dom är minimalistiskt spöksnygga. Art of Drowning ser ut som jag vet inte vad, korsat med rejält mycket Hallowe'en. Hur kan så snygg musik ha ett så fult skivomslag? Yo no comprendo! Som tur är är det bra musik. Mycket.

Svisch!

Humlan i stora världen

Eller i stora staden, vilket som.

Här finns allt. Cykelbudet som förmodligen hellre hade kört Tour de France men som aldrig orkade ända fram. De tre fjortisarna täckta av kajal, knappar och palestinasjalar. Identiska och åh så alternatiiiiva. Grönsaker i saluhallarna, det är verkligare grönsaker än dom som finns på Willys hemma i västkusthålan. Fiket halvvägs upp på Söders höjder där man ser rakt in på kontoret mittemot. Mannen som jobbar där har bara gröna pärmar i bokhyllan, det kan vara ett tecken på någon mystisk mani. Tusentals nertrampade tuggummin, söndersnackade åsikter och den fantastiska lukten i tunnelbanan (men inte på blåa linjen, den är fräsch).

Anyhow: När jag och moster går genom Sturegallerian (och det är verkligen inte min sida av stan!) känner jag att även om världen säjer att det är tvärtemot, så är min väldigt randiga mössa från HM tusen gånger häftigare än alla Lacosteskor på Tures. Om någon därinne råkade se min mössa istället för en av alla karriärister som trängs där och tänkte "vilken hemsk mössa" skulle det vara en seger i sej. Det är bara att inse, en skitunge från en pyttestad på västkusten är häftigare än hela Stureplan, Svampen inkluderad.

Note To Self

in case you failed to notice
in case you failed to see
this is my heart bleeding before you
this is me down on my knees
and these foolish games are tearing me apart

Estocolmo

Imorgon åker jag till Den Knugliga Hufvudstaden, fast först ska jag till mormor i Uppsala. Det ska bli så skönt, jag behöver se något annat än Falkenberg, då kanske jag slutar grubbla. Och sen kommer jag hem, tvättar och åker igen.. fast med klassen. Det ska bli lite spännande. Men inga gitarrer på bussen, för då är det Wonderwall hela vägen och det pallar man icke.

Nu ska jag bränna en skiva med The Promise Ring.

Hörs väl om en vecka eller två?

Utsidan

Jag har bytt färg. På bloggen alltså. Jag tyckte att vitt kändes lite bättre, jag har haft svart i snart ett år. Omväxling förnöjer.

Om någon vet hur man fixar andra färger på rubrikerna och så så vill jag gärna veta, för jag fattar ingenting.

Någon är glad, hon fick en stärkare i födelsedagspresent!

Olyckligt sjuk

Igår kände jag mej olyckligt kär. Idag är jag olyckligt sjuk. Jag är helt hundra på vem det är som har smittat mej, för jag tog en halv klunk öl ur hans burk i lördags. Och en annan kompis som rökte samma vattenpipa börjar också bli dålig. Hmm, ja... snart är väl halva klassen sjuk om jag funderar lite. På vilka som var ute i lördags alltså.

Men så jäkla duktigt av mej då, feber och hysteriskt mycket ont i halsen, och jag fyller år och ska ha släkten här. För en halv klunk öl. Meningslöst.
Jaja, i värsta fall får jag väl däcka i feber imorgon, för jag ska vara pigg på torsdag när jag drar till släkten norröver. Fattas bara annat. Nu har jag en känsla av att det är en massa saker jag borde göra. jag ska plocka undan på mitt rum, för gitarrer och kusinbarn är en rätt dålig kombination. Och hänga undan jackorna i hallen och lägga undan kläder och allt vad det var. Jag har inte tid att vara sjuk, jag tänker fylla år färdigt först. Jaja.
Vi får se hur det blir med det.

[The Kids Aren't Alright - The Offspring]

Hedda, hon blir nog aldrig stor...

Jag är olyckligt kär.

I livet.
Det känns som om det aldrig blir som jag vill att det ska vara, och att jag inte kan göra någonting åt det heller. Jag vill inte vara kvar här, men samtidigt finns det ingen annanstans där jag trivs så bra. Det här är min asfalt, mina kullerstenar, klätterträd och barndom. Och jag kommer aldrig att släppa taget helt, även om jakten på mej själv, äventyren och kärleken kanske får mej att försvinna ett tag. Jag är en eskapist med separationsångest, hon som drömmer sej bort i fantasyböcker men inte vågar hoppa själv.
Jag är ett krumelurbarn.
En kompis mamma hade sagt det, att Hedda hon blir nog aldrig stor, hon kommer alltid att vara lite barn. Det är så. Jag har så mycket drömmar och underliga idéer, små iakttagelser och teorier. Jag kan skratta åt sånt som är så lite roligt att ingen egentligen förstår. Jag är ett krumelurpiller, krumelurbarn.

En liten lista såhär på artonårsaftonen:

• Amélie från Montmartre, för att ingenstans är kärleken lika krånglig, självklar och busig som i den filmen.
  
• Nothing Feels Good, för att jag verkligen känner igen mej. Läs den, eller kanske inte... emonörderi på hög nivå.
  
• All musik, musik är det enda språk som alla människor kan förstå.
  
• Universum, för att det är vackert
• Sagan om Belgarion, för att fantasin är gränslös och ingen kan stjäla den

Och min önskan kvarstår: Krama någon som du inte brukar krama och le mot främlingar, världen behöver glädje!

Den 6574:de dagen av mitt liv nalkas

Så.
Nu släpper vi "dethär". Det gör ingen nytta alls och jag ska inte grubbla och älta något mer. Fast det kommer jag göra, men jag ska inte skriva om det för hur kul är det att läsa grubblerier om huruvida man ska grubbla eller inte. En sista gång bara:

Fanfanfan

Färdigt.

Jag var inte duktig idag, man ska inte skippa lektioner, men ibland mår man bra av att stå högst upp i trapphallen och konstatera att man ser bort till havet, över Tröingeberg och så vidare. Hade det varit fönster på alla sidor hade man kunnat se bort till Glommen. Den här stan kan konsten att dra ner mej på bottnen, men den är ganska dålig på att dra upp mej igen. Det får jag klara på egen hand.

Imorgon fyller jag år. Jaha..?
Trevligt, typ. Men jag orkar inte stressa upp mej längre. Arton år. Jaha.
Det är bara ännu en dag.

Den sextusenfemhundrasjuttiofjärde.
Aj, det är mycket. 6574. Känn på den ni.
Ouch...

Jag vill ha ett mirakel i födelsedagspresent. Inte nåt stort mirakel, nödvändigtvis, men det vore trevligt om det hände något oväntat. Vardagsmirakel liksom. Kramar går bra det med. Jag ska nog önska mej det tror jag. Att alla kramar någon de tycker om men inte kramar så ofta. Bara för att sprida lite kärlek och värme i denhär kassa världen. Gör det, även om du bara är en förbipasserare här i bloggen. Skicka vidare liksom.

Adjö.

Pressad, litegrann..

Jobbig dag idag...
Men vad kan man vänta sej av en söndag egentligen? Och jag kan skylla mej själv för jag kunde ha stannat hemma och sovit igårkväll, men se det gjorde jag inte. Jaja, jag är alltid effektiv ;)

Usch, fyfan vad jag har grubblat de sekunder hjärnan kunnat ta paus från beställningsnummer. Det är inte bra alltså. Jag trodde att jag hade blockerat men det verkar fan inte så, och skitsamma för det spelar ingen roll och allting är så djävla omöjligt just nu och jag borde prata men vissa saker säjer man inte och så vidare.

Jag kan faktiskt inte göra någonting alls.
Fuckit!

Och vilket slöseri på alldeles utmärkt tid.

Korrigering

Nej, jag ska inte till jobbet riktigt än. Börjar inte föränn tolv så nu ska jag klä på mej och ut och övningsköra.

Vilken jubeldag...

Puckohedda

Impulsivt. Usch, men så trött jag är nu då...

kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit...

Slå mej då!
(För jag vet faktiskt vad som inte går och vad som inte finns i mitt universum)

Nu ska jag till jobbet, det är ungefär lika roligt. Men jag kan ju skylla mej själv om jag kommer hem klockan två. Vill bara vara någon. Och då gör man lite halvdumma saker ibland, sånt är livet.
Varsågod, smaklig måltid, hejdå!

Knalleriknall

Jag vet hur man förvirrar min lillebror. Man pratar flytande rövarspråk för då blir han tokig.

Erik i Idol är en barnrumpa. Engelskacoachen säjer till honom att det heter "anything", inte "anythin" och sjunger inte den djävlen anythin sen, och verkligen markerar. Lär dej ta kritik grabben, och slakta inte Gavin DeGraw-låtar heller. Schas, försvinn, åk hem! Förpesta inte min teveruta iallafall...

I övrigt knallar väl livet på som det brukar. Imorgon ska jag jobba, i veckan har det vart rätt lugnt. Ändå känns det som om det är gladpack kring alltihop. Jag når inte fram, hittar inte ut. Nån har plastat in verkligheten och det är våldsamt irriterande. Syret räcker inte till och jag är frustrerad som en oföretagsam Hedda kan bli. Jag bara drömmer... och det är väl bra, men det leder ingen vart. Jag är den som aldrig vågar trycka på startknappen, jag bara tittar och funderar. Som att spela Mariokart med en kontroll där gasknappen plockats bort ungefär.

Jag ska kolla klart på Freaky Friday nu. Haha, ytterligare en av sakerna som jag har att tacka för min musiksmak. Bowling For Soup ledde vidare till betydligt mer meningsfulla texter och innerligare sång. För att inte tala om American Hi-Fi och allt vad de hette. Hey ho, lets go! I'm gonna start a riot, you ain't gonna fight it!
Så söt och skejtpunkig min musiksmak var i ettan. Delvis. Jag lyssnade på vettigare musik redan då. Tur det. Men ibland behöver man skuttiga låtar. Varför inte lite svensk pop tillexempel Tangerin...

Mitt fredagshjärta slår för dej...
och jag var alltid en sån som gick hem själv

Tangerin!

Majspejs

Tänker slänga in denhär bilden som bakgrund på min Myspacesida, om det fungerar. Vi får se. Stilig är den iallafall. Ibland är det bra med Google.

Jag behöver er:

Vänner
Russin
Tänkande kamrater

Jag behöver er allihop.
Ibland är det skrämmande, men bra.

Självinsikt

Det kanske är dags att skaffa ett liv...
...så fort orden fastnat på näthinnan skrattar jag åt mej själv. Sagt det förut, försökt förut. Vad händer?

INGENTING

Hej, jag heter Hedda.

Jag är sjutton år och trehundrafemtiofem dagar gammal.
Jag är en helylleperson med vänsteråsikter, lagom mycket fördomar och dåligt självförtroende. Jag dricker inte, jag röker inte, jag knarkar inte. Om inte musikberoende räknas som drogberoende förstås.
Jag är konflikträdd och en smula inåtvänd, och blir ofta uppskattad för min flexibilitet, alltså att jag ger mej för att jag inte vill bli osams med folk. Jag drömmer en masa, om frihet, kärlek och annat trams.

Det är bara det egentligen. Drömmar.

Valkyrie Missile

Bortsett från att Tom Delonge sjunger lite halvkasst (eller inte halvkasst, men det är Blink-feeling på det) så är det en ohyggligt ståtlig låt. Det är vad som blir om man korsar musiken på sista banan på MarioKart64, Blink 182 och gud vet vad.

Jäkligt snyggt hursomhelst. Ett av de snyggaste skivomslagen på länge dessutom.

Fasligt stiliga skivomslag (och insidor):

• Good Apollo... - Coheed & Cambria
• We Don't Need To Whisper - Angels & Airwaves
• Liberation Transmission - Lostprophets
• Ladies of the Canyon - Joni Mitchell
• Second Helping - Lynyrd Skynyrd
• Futures - Jimmy Eat World

Och det är fortfarande "ouch-varning" på Desperado. Särsklit sista versen eller vad det är. Slutet är det, det kan vi kalla det. Slutet.

Desperado, why don't you come to your senses?
Come down from your fences, open the gate
It may be raining but there's a rainbow above you
You better let somebody love you
You better let somebody love you before it's too late!

Japg hatar och älskar när låtar gör så. Pusslar ihop mej så jag blir hel och sliter mej i småbitar på samma gång. Gudars så komplicerat, men låteländet gör ju det. Jag fattar vartenda ord, på mitt sätt och då blir det så. Ett slag i magen och en väldigt varm kram på samma gång. (Och du sa att du ska visa mej dendär kramen, glöm inte det.)

Dags att flyga?

Tröttifötterna

Jobbat.
Söndag.

Vi låter det vara så.

Inte

(Jag borde inte vara uppe nu, jag ska jobba imorgon och jag tänker vara pigg och glad och hypereffektiv. Man måste vara hypereffektiv när det är söndag.)

Varför kan inte Håkan spela "Minnen av Aprilhimlen" live? Är det för mycket begärt? Det är nog den nästnäst finaste låten han gjort, och den borde konkurrera ut "Magasinsgatan" i nittionio-komma-nio fall av hundra. Men kanske just därför? Vem vet...
Jag blir så sentimental bara. Hjärnan kollapsar i en hög av kansken och omn.

För jag blir aldrig kär i nån, såntdär är slöseri med tid...
...men då slösar vi bort våra liv!

Vem skriver så?
Varför?

Förmodligen inte för att jag ska vakna, men det gör jag ändå. Jag har hört den raden tusen gånger om och om igen och ändå är det som en spark i magen varje gång. Sparka då. Jag är rädd, är det så djävla förbjudet?
Jag är väl bara så rädd om det som kan bli så rätt att jag inte vågar, för att jag skulle gå så mycket sönder om det skulle bli fel. Men det är fel det med, för jag kanske går sönder förr eller senare ändå, och jag vill inte leva ett liv utan att ha levt.
Även jag behöver något mer än bara fartvind.
Och just nu fungerar ingenting. Jag drunknar i tristess. Det stormar som fan ute, blåser kuling allra minst och jag var så nära att cykla ner till havet innan, bara för att få lite perspektiv på saker och ting. Jag vill stå på stenarna längst ute på spritanrakan och få vågorna och vinden rakt i ansiktet. Bara för att känna att jag lever. Men man ska inte cykla ner till havet i oktobermörkret. Inte.

Men än är det inte över, jag ger inte upp. Inte än.

High-techmobil

Min bror har skaffat en mobil med extra allt. Nästan. Den heter en massa krångliga siffror och är svart och låter för mycket, åtminstone ur min synvinkel.

(Min synvinkel är storasyster som är obegripligt trött på Gavin DeGraw och diverse puckolåtar som cirkulerar på högstadiet.)

Min mobil är gammal. Den börjar bli irriterande gammal faktiskt. Det tar en lång stund för den att starta och en ännu längre stund att koppla upp sej på telefonnätet. Ny mobil står ganska högt på min införskaffningslista just nu. Fast ingen mobil är som jag vill ha den.

• Jag vill verkligen inte ha kamera. Det är slöseri, för bilderna blir inte bra om man inte köper en fyratusenkronorsmobil och för dom pengarna kan man få en kamerafri mobil och en bra digitalkamera. Plus att de kameramobiler som jag träffat ganska lätt segar ihop.
• Däremot är mp3 inget hinder, mest för att det vore väldigt roligt att kunna ha favoritlåtarna som ringsignaler.

Men det finns inga mobiler utan kamera med mp3, såvitt jag vet. Därför kommer jag förmodligen skita i allt och skaffa en telefon, inte en multimediamaskin. För allvarlig talat, är det inte bättre att ha en mp3-spelare med mycket minne där man får in all sin musiksmak och en mobil som inte laggar för att den bara kan det en mobil bör kunna, alltså ringa, smsa och kanske spela minigolf? Det låter faktiskt ganska förnuftigt i mina öron. Mest för att man inte får in 6 gb musik i en telefon hur gärna man än vill. Jag vägrar kompromissa när det gäller musik, så är det bara.

Här är föressten lite justnu:

• Without You - earlytobed
• Obviously Errated - Seven Miles Away
• Mothership - The Man
• Vi Lämnar Allt - Vincent Vicious
• Deceit - Union Square

Alla är länkade till respektive Myspace-sida för jag tycker att dom förtjänar det. Bra musik ska uppmärksammas.

Konversation

-Det är det bästa.
-Vilket?
-Att inte riktigt veta.

Tidigt i säng

Ingentingheten gör mej galen.

Det regnar, slutar regna, och precis när man ser förhoppningsfulla torra fläckar ute på gården kommer nästa störtskur. Och nu är det kuling också. Vad är det för mening?
Jag bara sitter. Jag har blivit en passiv åskådare till pjäsen om ingenting alls.

Ta mej till kärlek, ta mej till dans, jag vill inte sitta stilla längre men jag har inget engagemang.

Jag har blivit djupt beroende av earlytobed. Deras låt "Without You" är det bästa jag har hört sen, tja... sist jag fick skivor från cdon. Och det är faktiskt ett tag sedan. Snällasnälla släpp en skiva!
Gick och la mej tidigt igår, nu kan jag inte sova. Apropå, alltså.

Sagan om Ringen, skräckversionen

Mental Träning

Jag är häftig. Det handlar om känsla.

Jag är häftig!

Intimacy

Intimacy isn't showing off your Victoria's Secret, it's putting your arm around someone's shoulders.
/ Andy Greenwald

Kom hit så ska vi slåss, elefantdjävlar!

Skadeglädje kan vara riktigt bra ibland. Jag vet att det är hemskt, men låt mej säja en sak:
Ibland förtjänar man att vara lite skadeglad. Idag är en sån dag.

Kan man överanvända ordet "deserve"? Det börjar bli ganska frekvent i våra låttexter nu. Det roliga är att det varken gör något eller märks så värst mycket.

När man har varit skadeglad en stund kryper det dåliga samvetet fram. Hej självförtroende, nu förpassar vi dej till golvet, eller kanske lite under golvet, igen. Jag ska inte tro att jag är någon, jag är ingenting och ni kommer alltid att vara bättre. Klart att man kan trycka ner mej, jag är inte på samma nivå som vissa andra och jag gör inte motstånd. Fan heller. Jag är visst någon. Jag är jag och jag kämpar som ett litet djur för att vara just det.

Och man ska inte trampa på smådjur, det är väldigt elakt.

Små djur får däremot trampa på elefanter, för dom känner inte av det, smådjuren är för små. Så varför ska smådjuren egentligen trampa? Om dom hjälps åt kanske...

Tårarna sparar vi till senare

Jag kanske trodde att det var lugnt. Kanske trodde att allt slit hade färgat av sej litegrann. Inte bara på mitt lite mindre obefintliga självförtroende utan på hur folk ser mej.
Inte i alla fall, verkar det som.
Bara för att jag är tjurig och konflikträdd är det inte okej att trampa på mej eller trycka ner mej inför alla andra. Jag har slitit som fan för att komma dit jag är nu, och på tio sekunder rasar alltihop. Men inte fan biter jag tillbaks, nejdå.
Hedda håller käft och stirrar ner i golvet.

Tårarna sparar vi till senare när ingen ser.
Det är så jag gör.

För den glädjen vill jag inte ge antagonisterna. Dom ska fan inte få se mej gråta. Och det som gör mest ont är att jag vet att det är jag som vinner i längden, för det som inte dödar det härdar, och det är faktiskt sant. Varje liten motgång gör en lite starkare. Men det är likförbannat väldigt jobbigt just nu.

Jag är lika bra som dom, och i vissa fall bättre. Jag kan vara djävligt ödmjuk, och det är en förmåga som vissa personer som jag inte tänker nämna vid namn verkligen saknar. Kör på ni...
och jag hoppas att ni inser att när ni väl faller faller ni hårt.

Så djävla hårt.

Gräv ner mej, jag vill inte.

Det här är fan inte enkelt.

Man måste vara besvärlig för att få som man vill, men hur lätt är det när man inte vet hur besvärlig man kan vara, eller ens om man kan vara besvärlig. Egentligen orkar jag inte, jag borde gå och sova eller dra något gammalt över mej. Men det är ingen idé för då är det definitivt helt kört.
Det är bara att inse att i vissa situationer har jag noll och inget självförtroende, tyvärr.
Jag hatar tisdagar.
Jävla skitdagar.
Jävla skitsceniska.
Så, nu var det sagt. Fast det känns inte bättre.

From First To Last är rysligt effektivt när man inte vill lyssna på lillebror som bara sjunger Jamie Cullum. Fast det blir en del dörrsmällande förstås.

...

Jag tänker inte skriva om det jag tänkte skriva om för det jag tänkte skriva om är fånigt.

Idag har jag ätit pizza, haft två sömniga lektioner och en gitarrlektion samt kollat på halva "Kalenderflickorna". Händelselöst, anyone. Jag funderade på att cykla en sväng men precis när jag rotade fram cykelbyxorna började det hällregna och all ambition försvann fortare än en kanelbulle i replokalen.

Sammanfattning av dagen: .....

Men om 40 minuter är det Anna Pihl på fyran, hey! Let's tänka positivt.