Den försoffade generationens förfall...

Nu har jag suttit på filmkunskapen i en dryg timme och kollat på stumfilm. Det var en film om film förr i tiden, och bara för att göra det extra autentiskt hade ljudinspelningen gett upp så det var inte ens nåt piano till. Chaplin kan vara precis hur söt som helst, men det är jättesvårt att koncentrera sej på en ljudlös filmsnutt från ungefär 1915. Speciellt om man är jättetrött som jag är idag. Och det är Amici ikväll, hej och hå, hur ska jag hålla mej vaken?

Varför är rörelserna i gamla filmer alltid lite för snabba, så de blir ryckiga och suddiga? Råkade redigerarna komma åt fast forward-knappen av misstag eller nåt?

Nu har jag håltimma till ungefär kvart över tolv, och jag tror att jag kommer dö av tristess långt innan dess. Det regnar, är mulet och jämngrått ute så gå en sväng är verkligen inget alternativ. Jag borde gå upp till Wake Up och kolla om ryktet att Amicibiljetterna är slut stämmer, om inte har jag order från lillebror att införskaffa två stycken till honom och Martin. Varför kunde de inte köpt igår? Då sålde dom ju uppe på Tånga. Morr! Fast jag funderar på att sitta kvar här en stund, att lämna Alex och hans psykosociala uppsats ensamma verkar väldigt elakt. Jag skulle aldrig palla att ha psykosocialt arbete, jag skulle nog analysera sönder mej själv.

Jag har lite halv social fobi sådär. Det vet jag redan.

Och så är jag hungrig också. Får kolla på skolans hemsida vad det är för mat. Internet är ett underbart bidrag till den försoffade generationens förfall. Man gör inte som när jag gick på Mölle eller Tånga, gick till närmaste anslagstavla eller matsalen och kollade vad det var för man, nej nu sitter man där man sitter och klickar på en länk istället. Fascinant så det förslår.

26 mars 2006, 10:32, mellan Heberg och Skrea

Farmor

Eftersom bussen var vid Laxbutiken klockan nio och dom öppnade tio ägnade jag en timme åt att vandra runt på den halländska slätten. Jag fick kalla kårar när jag gick under motorvägsbron, tror fan det. Där de håller på att laga är betongen alldeles svart. Men men, trafiken flyter på, och det är det väsentliga, ur den stora massans synvinkel. Det var sjukt vackert egentligen, massa åkrar som var sådär lite halvgröna vissa av dom och solen tog sej igenom molnen och det kändes som om det var vår. Bara jag och en massa bilar och universum. När en ensam liten solstrimma kan värma ett par urtvättade, föredetta svarta jeansben är det vår. Det bestämmer jag nu.

Halland är platt. Men buckligt. Sådär lagom småkulligt och sandigt.

Jag gillar verkligen min farmor. Hon är som en sagotant, men allt hon berättar är sant. Hon vet saker om Falkenberg och alla som bodde här långt innan jag ens var påtänkt som så få minns. Och det är så kul att hon hela tiden förundras över att hon är nittio. Fast som jag sa till henne innan idag, att det är ingen större skillnad mot att vara åttionio, det bara låter mycket värre.

Rubriker är trams, ibland.

Just nu tycker jag förmycket om:

• Death Cab For Cutie
• Jordgubbsfil
• Geggamoja
• Choklad, men det är nog ett konstant beroende.

OC vore komplett värdelöst utan Seth. Han är som jag, fast kille. Och lite konstigare. Men bara lite. Och han surfkillen är rätt soft han med.

Dagens Konstaterande

Trött.

Som.

Sjutton.



Bör nog tillägga att jag har ont i halsen och har sovit dåligt i tre nätter. Bara för att säkert fylla "det är synd om mej"-kvoten en liten bit åtminstone.

Hur fan tar man sej till Laxbutiken, det är nästa intressanta fråga det.

Det går framåt...

Jobbintervju på Laxbutiken imorgon klockan tio, det är inte så tokigt väl? Och ett nästan helt säkert VG i Gemu A. Gemu är Gerhörs och Musiklära, och ja, det är nästan lika tråkigt som det låter. Men nyttigt. Ungefär som knäckebröd.

Humlan

To Be Needed

Jag behöver skriva nu. Jag vet inte om vad. Jag mådde pyton i skolan så jag cyklade hem, jag har väl blivit smittad av mamma. På ensemblen blev jag helt yr och trött och jag spelade fel på Billie Jean precis hela tiden. Det var en konstig lektion överhuvudtaget, eller det kanske är inbillning men det kändes konstigt bara. Sådär lite tryckt liksom. Eller, jag vet inte men skitsamma. Hursomhelst konstaterade jag att kulturhistoria plus vimmelkantighet är lika med bad combination så hem med mej. Första lektionen var också helt skum, vi har fritt val på gympan, alltså man får välja på massa olika saker att göra och jag hade valt att jogga men det gick inte så bra för det har regnat så slingan var isgata och det hade gått bättre med skridskor än springskor där idag och jag hade inte ens springskor utan gamla lagade skejtskor. Så cykeln och jag rullade vidare till stranden som var helt tom och blåsig och jag sprang en sväng och sen gick jag ut på bryggan. Himlen var helt grå och stormig förutom en blå fläck bort över Näset där solen lyste igenom, det var levande. Jag gick längst ut på bryggan och ställde mej med vinden i ryggen och tittade in mot land. Om fyra månader är här invasion, tänkte jag. Tonåringar som kastar i varann, små barn, föräldrar, maneter, turister... Men idag var det bara jag. Och vinden och havet. Det var stora vågor idag, och hade inte vattentemperaturmätaren visat på en plusgrad och det varit nästan vinter hade jag gärna legat på rygg i vattnet och tittat på moln.

Imorgon är jag ledig. Kompledig för estetföreställningarna. Ledig haha, visst, jag ska fortsätta med mitt Australienprojekt.

Det här är mitt alldeles egna egocentriska forum.

Lite För Liten

År tvåtusen. Det låter så speciellt, som en gräns, eller något att uppnå. Det kan jag berätta för mina barnbarn (om jag nu får några), att jodå, mormor var faktiskt barn på nittonhundratalet. Och det var alldeles förfärligt länge sedan. Men år tvåtusen, vad var det för ett jävla skitår egentligen? Jag fyllde tolv. Jag började i sexan. och i Falkenbergs Kommun betyder det att man förflyttas till någon av de fem tegelkartongerna som benämns högstadieskolor. Om man inte är lycklig och går på Montessori. Det heter inte ens högstadium längre, det heter nåt annat, och det spelar ingen roll alls för alla kallar det för högstadiet ändå.

Jag var den första av oss som öppnade den gråa aluminiumdörren i augusti 2000. Oss, alltså tjejerna från Möllevägsskolan som kommit i samma klass. Jag var skiträdd men någon skulle ju vara först. Tittade in i uppehållsrummet med drygt hundra beigegråa skåp, några bord och stolar och en röd soffa som jag kände på mej att jag inte skulle sitta i så ofta. Okej, så dethär är alltså B-laget. Arbetslag B, kalla det vadfan somhelst. Jag hade svarta jeans och en vit tröja och jag var liten. Jättejätteliten. Om man nu kan kalla något tolvårigt, enåsextifyra långt för litet. Men jag var så mycket barn. Alldeles för mycket märkte jag sedan. Jag knatade runt i korridorerna med min cd-freestyle som spelade The Ark så högt jag vågade utan att få ont i öronen och märkte inte riktigt när det hade vart läge att börja förändras, bli stor. Jag satt vid en hemlig liten damm på långrasterna och läste för jag gillade det. Men visst, jag var delaktig i mycket, men det var så mycket jag var för liten för att förstå. Mentalt. Fast det fattade jag inte, men jag tror att de andra fattade. Spelar roll egentligen, det är så länge sedan nu.

(Det viktiga var att jag fick överskåp. Utan någon under. Det är lyx. Skåpnummer 508, med grannar som jag oftast kom överrens med.)

Jag upptäckte Håkan Hellström, fast inte tvåtusen, det var lite senare. Det är den mest sönderspelade cd-skiva jag har, Känn Ingen Sorg För Mej Göteborg. Jag borde köpa en ny och rama in den gamla eller nåt. Jag lyssnade sönder En vän med en bil först, och nu har nästan alla låtarna gett upp. Det finns så mycket i den skivan, minnen och jox. Jag lyssnade på Vi två, sjutton år, jag var nog tretton då, och mina äldsta kompisar var femton, så sjutton var väldigt avlägset. Vi är förlorade sjöng Håkan, förlorade? tänkte jag. Vadå förlorad? Det är nog ganska trevligt att vara sjutton och förlorad tänkte jag sen, hoppas att jag också blir det. För att i nästa ögonblick förlora mej själv i ännu en fantasybok.

Nu är jag sjutton. Och snart ett halvt.
Är jag förlorad?
Näh.

Vilken besvikelse.

Klockan närmar sej tio...

Och jag försöker trassla loss mitt hår från hörlurarna och mamma blänger på mej för hon är sjuk och vill sova. iTunes spelar gammal blues.

Vilket liv.

Humlan and her Virus

Jag gillar min lilla västkusthåla, trots alla pelikaninvasioner* och Ge-Kås. Trots att Stefan och Krister är det pinsammaste jag vet. När man är i en stor stad och pratar med folk och de inte vet var Falkenberg ligger så säjer man, "Jomen du vet, Stefan & Krister är därifrån, och så har vi ju Ge-Kås, såklart" och då ler de och säjer "Jaha, men då vet jag ju" och ibland tillägger de ".. och vilken fin strand ni har." Så intressant kan det vara. Men jag är glad att jag bor i en småstad, även om det blir lite alla-känner-alla ibland. Men just nu när jag sitter och vill skriva intressanta saker om mitt liv då är det inet kul alls. För här händer inte så mycket. På fredag är det Amici-galan, massa band ska uppträda, Hardcore Superstar är det stora affischnamnet och sen finns det massa lokala band, och några halvkända exempel, Vains of Jenna och Union Square. Det ska bli riktigt roligt. Annars regnar det mest hela tiden, och när det inte regnar är det äntligen påväg att bli vår. Jag cyklade hem från replokalen innan, och jag vet, det är patetiskt att cykla trehundra meter, men sån är jag, och jag stannade vid bäcken bakom Willys. Allt smältvatten i kombination med det nya röret som leder bäcken under vägen och bort halvvägs till Sloalyckan har gjort så att hela skogen mellan Willys och stora vägen är översvämmad. Och jag skulle såklart ner och kolla om det var nåt som täppt igen röret, fördämmningsnörd som jag är, men jag kom aldrig så långt. Jag trampade fast i snön som låg på skuggsidan, snubblade och satte andra foten i en föredetta snödriva, numera lerpöl. Mina nya fina skor blev alldeles geggiga. Jisses, det tar på krafterna att vara en nyfiken natur. Sen åt jag och jag ville ut och skejta, för det liksom spritter i fötterna, men då hade det börjat regna igen, så jag hamnade här istället. Och nu har jag läst en massa bloggar som är bättre än denhär, och det känns som om alla fina ideér jag har när jag loggar in och ska börja skriva rinner ut som leran som alltid lyckas hamna i just mina skor.

Det är som att jag får en bild i huvudet av det bruna smältvattnet och de kala träden som stod mitt i, och en kall kall vårhimmel bakom grenarna, och jag vet precis hur det känns, jag vet precis hur jag vill berätta att det känns, men jag får inte rätt ord.

Nu ska jag motionera Virus**, hon börjar bli tjock.

*Pelikan, jag kallar turisterna pelikaner. De är uppklädda, lite virriga och nästan alltid från Tyskland eller Borås.

**Virus är mitt marsvin. Hon är fem och ett halvt år gammal och har som favoritsysselsättning att slicka mej överallt i ansiktet, speciellt i öronen. Om hon inte är hungrig eller på dåligt humör, då bits hon. Och motionera innebär att man sätter henne på köksgolvet och hoppas att hon ska gå en sväng. Om man har tur gör hon det.

Musikegoist Delüxe

Jag har sagt det förut, och jag kommer förmodligen att säja det igen, jag avskyr när min favoritmusik blir känd, hamnar på Tracks och på varannan lunarfjortis presentation. Jag vill ha mina små upptäckter för mej själv. Det är väl sin sak om någon annan gillar dom, men då ska det vara för att man lurkat upp dom i mörka små indiehörnor, inte för att man hittat dom på RixFM. Och ja, jag lyssnar på innemusik, och jag har till och med börjat lyssna på musik när den har blivit känd men det är en annan sak. Det är när musik som varit egen blir inne som jag inte tycker att det är kul. Jag är väl en musikegoist då, men det finns nog värre saker man kan vara.

De senaste veckornas upptäckter:

• Atom and His Package
• Atreyu
• Paramore
• Boy Sets Fire
• The Decemberists

Resten är *harkelharkelhost* Hämligt!

Den Överambitiösa Skrivaren

Har engelskalektion just nu, och försöker jobba med min Australienredovisning. Försöker. Haha, jag gick in på Wikipedia och skulle ha lite fakta om delstaterna, som jag bestämde mej för att skriva ut för det är sjukt jobbigt att sitta och läsa på en dataskärm hela tiden. Det såg ut att vara kanske tre sidor. Antingen är jag, datorn, skrivaren eller alla tre lite halvknäppa för nu sitter jag här med trettio sidor om precis allt som är basic och intressant om Australiens delstater och territiorier. Yikes! Och det och mycket mer ska jag lyckas få ihop tills på fredag. Jag tror att jag har vatten (eller papper) över huvudet.

Jaja, det löser sej nog i slutänden, nu har jag åtminstone gjort en liten halvdisposition.

Australienplanering

Aspekter:

• Historiska
• Sociala/demografiska
• Ekonomiska
• Natur/geografiska
• Livsstil
• Politiska

Jämför med andra länder, tillexempel Sverige. Tio minuters muntlig redovisning.

Kolla upp:

• Historia, kort om aboriginer, kolonisering osv.
• Sport, en stor del av australiensarnas liv.
• Natur, miljö, djurliv, ozonlagret.
• Leva i Australien, studier?
• Resten.. vadå resten?

Note to self: Sluta blogga på lektionstid, nu har tre veckor gått och du har gjort exakt vadå? Ungefär en vecka kvar nu, grej jobb Humlan!

Bonnie Tyler

Jag tränade spinning innan, och det var jätteskönt. Jag orkade mycket mer än jag trodde att jag skulle orka så jag körde mycket längre än vad jag hade tänkt. Nu funderar jag på att gå ut i det läskiga vädret och kolla om bäcken blivit översvämmad än och sen gå och lägga mej. Man sover så gott när man är genomtränad.

Jag ska försöka träna mer, jag mår bra av det. Och om jag väl kommer igång är det inte jobbigt alls sen, det handlar bara om att skapa rutin.

Nästa gång Frasse spelar omgjorda åttiotalshits på träningen slänger jag nog ut både honom och stereon genom fönstret, och det är ett ganska lamt hot för träninglokalen ligger i en källare. Men försök träna till en technovariant av Turn Around (Bright Eyes) med Bonnie Tyler. Uöääääh!

Orginalet är åtminstone uthärdligt.

Dagens låt: Cautioners - Jimmy Eat World

Tjejsnack v.13

Vecka tretton, Rent Hus:

Brukar du göra en grundlig vårstädning? På mitt rum, ja, men oftast leder det bara till att jag hittar en massa gamla saker som jag börjar organisera och damma av, så jag får inte så mycket gjort. Men jag brukar åtminstone damma allting, och damma bakom sängen och soffan och alla lister och sånt. Om inte annat för att kompisar med dammallergi ska slippa allergichocker.
Vem tvättar fönstren hemma hos dej? Mamma, jag skulle aldrig i livet våga tvätta fönstrena, jag är höjdrädd och vi bor på fjärde våningen så..
Vad använder du för medel till golven? Det enda som funkar och luktar gott, vanlig Grumme Grönsåpa. Alla specialformulerade citrondoftande frätmedel kan dra dit pepparn växer!
Vad är roligast/tråkigast i hushållsarbetet? Roligast är väl.. jadu.. sortera strumpor och julpynt och sånt. Och skotta snö, och tvätta handfat. Tråkigast är damma och laga mat. Mest för att jag är en matlagningskatastrof.
Hur ofta tvättar du? Vi har tvättid varje söndagkväll, men det är mamma som tvättar. Iofs skulle jag nog hjälpt till om hon bett mej, och det har jag sagt också, men oftast hjälper jag till med att bära ner tvätten bara.

Länk till Tjejsnack

Manual

Jag är hopplös. Jag blir glad i magen bara av att kolla på skatefilmer och videoklipp. Jag struntar i om det snöar ute, och att det är den tjugosjätte mars.

Kolla in denhär manualen. Den kan göra vem som helst glad. Fast jag inser att jag inte har rätt att bli mallig för att jag gjort spacewalk manual tvärs över skatehallen. Det var bara 25 meter eller nåt.

Drakar

Jag vill tro att det finns drakar, på riktigt, jag vill det. Och någonstans inuti mej finns en röst som säjer att jag har rätt. Dom finns. Det är samma röst som jag hör när jag läser och verkligen är inne i en bok, när orden bara flyter. Min inre sagoröst.

Och visst finns dom, drakarna. Här fanns både drakar och änglar, en gång för länge sedan, men allt eftersom människan förstört och erövrat jorden har de övergett oss, gömt sej i de oländigaste och mest outforskade platserna den här lilla planeten kan uppbåda. De är födda med vetskapen om hur fel vi kan göra om vi hittar dom, och samtidigt vet dom att vi även har möjligheten att göra väldigt mycket rätt. Men som det är nu håller de sej gömda i berg och urskogar. Änglarna lever i gläntor vid iskalla glaciärsjöar, där solljuset skär i den tunna luften så det nästan sprakar. Människor har sett dom, men de tror, och blir sagda, att de sett i syne, det är syrebristen och den rena luften som gör en snurrig. Drakarna äter bara kottar och hallon. Det är mitt mål i livet, att leva bra nog för att få se en drake. För de kanske, kanske skulle visa sej för en som vill väl, kanske. Men så ska man ju hitta deras revir också, det är nog svårt.

Men man kan ju drömma...

Ibland är det bara så.

I Will Follow You Into The Dark

Knivskarpt

Håna oss om ni vill
Vi rör oss
Ni står still

Telly

Jag har spelat elgitarr hela eftermiddan, jag och min Telly.
Telecaster, alltså.

Imorse repade jag och det ska jag göra imorgon bitti med. Halv elva, men det kommer kännas som halv tio, taxåjättemykke dumma sommartid. Det mest känns dystert idag, jag vet inte varför. Jag vill så mycket. Tror jag. Jag skulle behöva lite mer vårvärme, lite lycka och eufori. Visst är jag glad, men inte sådär underbart tokglad. Men det kommer väl.

Jag tänkte skriva om en låt jag vill att alla ska höra, men jag tänker inte göra det, för jag vill inte att "alla" ska höra den för då kanske den börjar gå på radio och låtar som går på radio är allmän egendom och jag vill ha den för mej själv, jag är en dryg musikegoist. Jag vill att texten ska betyda saker, jag vill inte att alla ska veta vad den betyder. För då betyder den inte lika mycket för mej. Speciella låtar ska man hålla för sej själv, och vårda ömt, för annars kanske de blir ärgade och mossiga.