Extranyckel

Jag mår inte alls bra. Jag har ont i ryggen, huvudet och lite överallt. Är astrött i kroppen, men inte sova-trött, bara trött-trött. Mår illa.

Vi kan kalla det mental baksmälla. Om du vill.

Jag brukar kunna bita ihop och hålla masken. Jag brukar inte falla ihop i en sorgsen hög strax innan mållinjen. Snarare strax efter, Så jag har just brutit en tradition. Hör och häpna, Hedda har varit egoistisk.
(Det är nu alla gör vågen.)

Det var nog en djävla tur. För hur hade jag mått annars? Ännu värre. Det är väl bara ödets ironi att det var en chokladmuffin som puttade mej över kanten, men för mej är det symbolik i klass med DaVinci-koden. Flashback. Ofrivillig.

sing me something soft, sad and delicate
or loud and out of key
sing me anything
sing like you think no-one's listening
you would kill for this, just a little bit
you would kill for this, you would

Hur ska jag få loss orden ur skallen? Inte John Nolans ord utan mina egna. För någonstans finns dom, det måste dom göra. Av de orden ska det bli en sång, en sån som kraschlandar på öppen gata och påverkar folk utan att dom fattar det. En tusentolkare, en extranyckel till människors hjärtan. Eller så är den bara min. Min alldeles egna extranyckel, som jag bara ger till dom som inte tappar bort den. Vi får se.
Livet är fortfarande ett mysterium.

Och jag har fortfarande ont i huvudet.

Frågor

Ska jag orka lyfta huvudet från kudden imorgon bitti?

Hur många dagar är det kvar?

Vad är meningen med livet?

Varför är världen ond?

Frustration Deluxe

Jag lär mej aldrig. Jag kan inte vara som dom, så är det bara. Jag vill inte vara som dom. Djävla mellanmänniskor.

Lilla Fröken Duktig

Igårkväll var väl inte den bästa direkt. Föll ihop i en sorgsen hög, och det är inte så konstigt. Jag är så trött på att "dom" alltid tror att jag pallar, att jag reder upp saker och ting, tar tag, tar ansvar. Jag hade bestämt mej för att inte göra det, inte denhär gången. För jag visste slutet redan innan början. Och det gick väl...nästan.
Kan inte bara alla oengagerade människor som inte fattar dra åt pipsvängen?

De ser bara en sida av mej. För den trötta och frustrerade sidan vet när den ska hålla sej borta. Klistra på leendet nu, dumma tös. Du fixar "allt". Lilla fröken Duktig.

Det är så jag vill spy.

So what om jag är duktig? Det är inte det som är det viktiga. Ibland tror jag tyvärr, att jag har rätt att kräva att vad jag gör ska ge mej någonting tillbaka, glädje kanske, eller att jag lär mej något jag inte kunnat innan. Och jag trodde att jag kunde få lite mer hjälp än vanligt när jag faktiskt körde fast. Nåja. Det är klart att om det är många som behöver hjälp är det minst viktigt att hjälpa den som "säkert klarar ut det på egen hand". Men kolla hur högt ribban lagt sej först, för det kan jag som individ inte göra något åt.

Dags att försöka vara egoist igen?

Green Day

Green Day lyckas alltsom oftast toppa min Last.fm-lista. Fast min Green Dayperiod är sedan länge. Det vore säkert spännande om det var ett mystiskt mysterium som låg bakom, men så kul ska vi inte ha det. När jag lämnar datorn en stund låter jag iTunes stå på, med shufflefunktionen ikryssad, och då spelar den vadsomhelst som inte är avmarkerat. Och eftersom jag har en massa gamla Green Daylåtar liggande är det stor chans att de blir spelade. När jag själv kontrollerar mitt lyssnande blir det oftast något av dessa banden:

Jimmy Eat World
Death Cab For Cutie
30 Seconds To Mars
Story Of The Year
The Red Jumpsuit Apparatus

Men det är ingen ny information det, iallafall inte JEW och DCFC.
Tänka sej.

Och nu ska jag bete mej som Dobby och slå mej själv i huvudet. "Stygg Hedda, inte blogga på svenskalektionerna!"

Jag är trött, alltså svamlar jag

Eller: Jag tänker, därför finns jag till. Isåfall vet jag en hel massa människor som är mentala illusioner. Tragiskt nog. Håhå jaja.

Dagens Funderare 2: Har vissa människor hörselgångarna under fotsulorna? Måste man skrika ursäkta i öronen på dom för att dom ska höra? Bara undrar, alltså. Morr.

Behöver väl inte tillägga att ja, jag har jobbat. Inte själv i spring är lika med wunderbar. Sofie du är bäst!

Jag är knäpp, och folk säjer det till mej, so what. Till skillnad från de där otäcka silverskedsmänniskorna, de utan perspektiv, insikt och emotionella ambitioner vet jag att jag åstadkommer. Och vad jag vill åstadkomma. jag har en extrem hatkärlek till de som lyckas leva ett helt liv utan att arbeta med något ansträngande. De som pluggar sej till en utbildning som de inte behöver betala, för det gör "insert rik släkting eller x antal aktier här" och sedan går direkt in i livet med kostym, portfölj och semesterhus i Spanien. Vad vet dom om att pussla med studiebidraget, skaffa jobb och faktiskt slippa pussla? Sluta skolan, jobba mera, få stora högar med studielån från CSN. Antagligen lika lite som jag vet vad deras liv innebär. Men de har privilegierna, och det känns som om en klick av Sveriges befolkning hellre slänger bort vad som för många är en halv månadslön på ett par helrör på Sturecompagniet än bara stannar upp med kreditkortet i handen och börjar tänka.
De är lika inlåsta i sina liv som jag är i mitt. Återigen tillbaka i Rebell... Fan. Den boken är bara så.

Jag hade egentligen ingen poäng med dethär, och jag vet inte vart jag vill komma heller. Mer än att jag stör mej så otroligt, och samtidigt tycker synd om, de där ambitionslösa människorna som varken drömmer eller hoppar. De står still. Hjälp.

Föressten. Håkan Hellström i skivspelaren i köket är världens energikick för en sån som jag. Helt plötsligt slutar jag vara trött, och får ett oförklarligt flin i hela ansiktet. För att jag mumlar med till det jättesnabba i Kom Igen Lena. Och kan alla orden. Vartenda ett. Och vet att vore det inte för den låten hade jag inte varit den jag är idag. Faktiskt. Den ändrade någonting. Ingen vet vad. Men nåt. Och det var nog väldigt bra. Allting som är viktigt för mej nuförtiden har sitt ursprung i fjortonåringen som insåg att den låten skulle spelas på gitarr. Med vilja och kärlek till.

Gratis Kramar

Jag vet, denhär är gammal, men den är väldigt hjärtevärmande.

Jorden har inte exploderat... än.

ibland
när jag är trött, men hjärnan inte vill sova
tittar jag på alla nyhetshemsidor
för att säkert veta
att jorden inte exploderat.

det vore så synd att
missa det.
vilken happening.

men jag kan sova lugnt.
så länge lena ph har rubriker är
jorden inte påväg att explodera
än.

det är den dolda vardagsmaten
vi vet fast ändå inte att miljoners
miljoner barn
inte kan sova lungt.
det kan vi. och därför är det lättare
som bomull i magen med schlagerfestivaler.

det är ju långt borta.
kommer inte hit
ännu på en stund om bara
oljan inte tar slut för då
är det kört men tills dess kan vi sova
lugnt.

jag ska utnyttja mina privilegier.
och ta en macka, bara för att jag kan.

Böcker

Massa människor har gjort boklistan, och jag vill inte vara sämre, no way ;)

1. Jack - Ulf Lundell (Har dock läst Vinter i Paradiset.)
   
2. Utvandrarna - Vilhelm Moberg
   
3. Hemsöborna - August Strindberg
   
4. Nässlorna Blomma - Harry Martinsson (Halva Aniara däremot.)
5. Röde Orm - Frans G Bengtsson (Den är på min "borde läsa"-lista.)
6. Arn-böckerna - Jan Guillou (Gäsp. Ge mej riktig fantasy.)
7. Sagan om Ringen-trilogin - JRR Tolkien (Ungefär tio gånger.)
8. Krig och Fred - Leo Tolstoj (Håller på. Väldigt lång bok detdär...)
9. Svindlande Höjder - Emily Brontë
10. Män är från Mars kvinnor från Venus - John Gray
11. 1984 - George Orwell
12. Lysande Utsikter - Charles Dickens ("borde läsa"-listan, igen)
13. Harry Potter och De Vises Sten - JK Rowling
14. Jane Eyre - Charlotte Brontë
15. Da Vincikoden - Dan Brown
16. Anne Franks Dagbok - Anne Frank
    

Breaker

Nytt rekord på storröjaren på MsRöj. Det säjer väl nästan allt.

Du har ju alltid varit väldigt tillbakadragen i alla sociala relationer. Jomen tjenare, säjer du det? Nåväl.

Tonårsdemoner

Jag mimar alltid till låtar, men jag sjunger inte med. Inte ofta. Det är som om jag inte vågar släppa ut alla demonerna som härjar runt i mitt huvud. De hopplösa tonårsdemonerna. Jag låtsas att någon annas röst är min egen, att jag är någon annan, att jag är den som står framför tusen människor och skapar connection. Jag står där och är tyst, varje stavelse i The Kill slår som knytnävsslag inuti mej. Jag är inte Jared Leto, men jag existerar. Att skrika ljudlöst är ett steg på vägen. Det är inte stort och det är inte offentligt, men det är ett steg.

Ibland kollapsar alltihop. Jag vill så gärna få folk att känna något, tänka, kittla de små gråa, vadsomhelst så jag övertänder, muren där inne, i ögonen, bara rasar och sen minns jag ingenting. Det är bara små skakiga bilder som är tagna med skräckens mobilkamera. Fragment. Jag tappade kontrollen. Vartenda uns av värdighet jag någonsin lyckats skrapa ihop fick vingar och flög iväg. Bara sådär.
Så jag gömmer mej igen.

Mimar tyst till orden som slår sönder mej samtidigt som någon annans röst ger mej en känsla av connection. För även tysta skrik hjälper.

Och en dag kanske mitt självförtroende kan hjälpa mej att flyga. Då jävlar ska dom få, demonerna.

MsRöj

Det är inte det att jag är arg eller så. Fast jo, det är jag. På mej själv, och allting runtomkring. Det bara fungerar inte just nu. Jag pallar inte, så låt mej vara ifred.

Det är vad jag vill, och tvärtemot vad jag behöver. Och det spelar ingen roll att jag vet att leendena och okompliceradheten finns, för jag vet inte vart. Allting går ju ut på att leta. Vad i helvete letar jag efter? Jag vill ha en filt, Death Cab For Cutie och.. jag vet inte.. okompliceradhet.

Min fredag stavas denna veckan: MsRöj.

Jag har inget liv. Fan.

Effing Ibiza!

Jag fattar inte ett dugg just nu. Tror jag iallafall. Det känns som om jag är lite inkapslad i en bubbla, vagt medveten om det stora spelet, livet, men det når inte mej. Jag når inte ända fram. Som om jag är i ett eget litet universum.

"I'm effing Ibiza!", för att citera Hugh Grant i den underbara filmen Om En Pojke, och ja, jag har läst boken också.

Det är inte bra.

Jag hatar att det känns som om jag inte har ett liv, och även om jag har ett är det alldeles för få "släppa loss"-ögonblick i det. Jag saknar dendär magiska känslan av flow, när allting fungerar, även om det bara är för en stund. När jag bara existerar.
Allting känns så pressat just nu. Även om jag inte har någonting som pressar mej. Åtminstone tror jag att det inte är något som pressar mej. Inte mer än mej själv.

Jag behöver mer skratt och mindre av det som jag verkligen inte behöver. Skolan tillexempel.

Och vi ska inte spela in imorgon, föressten.

Skitsnack!

Ibland ramlar jag in i konversationer jag önskar att jag inte hört. Sånna som får mej att ifrågasätta och tvivla på folk. Ibland börjar en konversation helt ofarligt för att sen tvärvända och sparka mej i magen. Jag kanske inte är lämpad för konversationer? Jag vet inte riktigt, men ibland är det bra att ramla in i något, bara få lite information om det stora sociala spelet som jag så skickligt håller mej undan. Det får mej att inse att även "de okända" som är ansikten och ytligt prat i min värld har det minst lika trassligt som jag själv.
Om jag nu kan kalla mitt liv för trassligt. Det är mest kriget med mej själv och mitt obefintliga självförtroende. Jag deltar inte i det sociala spelet på samma sätt som "dem". Mitt spel finss lika mycket inuti, jag spelar mot mej själv.

Skitsnack får mej att bli yr och vilja spy. Kalla det högstadieskador eller vadfan som helst, så länge jag slipper höra och se. Varför är folk så oärliga och elaka mot varann? Är du förbannad finns det två alternativ. Håll det inom dej eller ta upp det ansikte mot ansikte med den du är arg på.

Att skjuta folk i ryggen är fan det värsta jag vet.

Men samtidigt gör det att jag inte bryr mej ett dugg om ifall någon skulle snacka skit om mej. Jag är förbi detdär, jag svävar på sätt och vis ovanför.

Det nya folkhemmet

Jag gillar inte att jag får ut mer av min lön på bekostnad av de som är sjuka och arbetslösa. faktiskt. Jag har ju så jag klarar mej. Men visst, alla tänker inte som jag. Vissa tänker "jag blir inte sjuk så jag behöver ju inte betala hög skatt för jag kommer aldrig behöva åka till sjukhuset".
Hej stolpskott!

Jag bara gillar det inte.
Vart tog solidariten vägen?

Ljusterapi

Solen skiner och det är lite kallt. Massor med ljus, så idag är hela världen min ljusterapi. Det kan behövas, ladda batterierna och så vidare.
Jupp.

Känner inte att jag har så värst mycket mer att säja förtillfället, så jag ska hålla tyst. För en gångs skull. Jag har kommit på det, föressten, att jag artikulerar dåligt när jag börjar prata samtidigt som jag tänker färdigt det jag pratar om. För då måste jag prata fort så jag hinner säja allt innan jag glömt det. Och då är det lätt hänt att det blir lite suddigt.

Vissa saker ger mej ingenting, men lyckligtvis finns det andra som kompenserar det. Och det känns som om min lista har blivit längre på sistone, listan över saker som är viktiga och bra. Det är bra.

Puss.

Recap

Jag hade verkligen en bra fredag. Eller snarare en väldigt tidig och bra lördag, för det mesta positiva inträffade efter tolv. Stilettos och gråa, mycket för stora strumpor var en redigt lustig kombination, och välbehövlig i nollgradigeheten. Inte på mina fötter dock, jag skötte skrattandet och en tredjedel av frysandet.

Varm choklad.
Snabbmakaroner.
Sex and the City-dvdn.

Mucho gusto.

Bara för att påminna mej själv om att det finns positiva saker här. För att inte nämna dagens lilla, men ändå, snöfall. Underbart. Luften, tystheten, alltihop. Ni vet hur jag blir, jag blir till mej som bara den så fort marken blir vit. Jag är ett barn ibland. Nästan jämt. Jisses.

Snöfall

Hedda glad.
Alltså, tystnaden, lugnet. Allting blir annorlunda när det snöar. Jag kanske låter lite som Lorelai nu, men det är ju så. Snö är alla kategorier häftigt. Precis som Gilmore Girls. Häftigt på ett barnsligt vis.

The Ataris - So Long, Astoria

Långkalsonger

Det är vinter idag. Åtminstone tillräckligt mycket vinter för att jag ska rota fram ett par långkalsonger. Skolans element fattar inte alltid att det faktiskt är kallt, och jag tänker då inte chansa. Hellre lite för varmt än att jag fryser.

Everyday-söndagsdepp

Nej. Dethär går inte åt rätt håll. Det går inte åt något håll alls, för jag har fastnat. Jättemycket. Det är bara Eva Cassidy på repeat och tusen ord som slår mot insidan av mitt huvud utan att göra något mer än ont.

Tomt.

Igen.

Varför blir det alltid så?
Mitt liv är fullt av deltidsidioter.
Helvete.