Labanaktigt eller spöklikt?

Projektarbetet

Klicka här, så kommer ni till Monaural Phantasms Myspace. De två översta låtarna i spelaren är vad jag har gjort som projektarbete.

Jag blev faktiskt nöjd. Inte likt mej.
Särskilt Lost Myself blev bra.

The End.

Nu är jag klar. Projektarbetet lämnades in tidigare idag, exakt klockan tre. Tilläggas bör kanske att det blev 24 sidor långt och att jag gick och la mej klockan fyra imorse, och började skriva igen så fort jag vaknat.
Så himla skönt att allting är klart, nu kan jag ta det lugnt.
Jag stack ner till cisternerna sedan, skejta bort all trötthet. Det fungerar. Tills man kommer innanför dörren igen, nu sitter jag här och gäspar i väntan på tacos.
Det är en till sak som jag kom på, jag har levt på mackor sedan i onsdags kväll. Eftersom jag försovit mej har jag missat skollunchen och när man sitter och panikskriver är det mycket enklare att bre ett par mackor än att koka makaroner. Om koka makaroner kan ses som jobbigt.

De undrade om jag vill med och grilla. Hade jag inte haft mina skabbigaste jeans och ett sömnbehov större än någonsin hade jag hängt med. Verkligen. Det hade jag kunnat behöva. Men fan också, allt kul händer när det ofunkar för mej.

Jobba imorgon.
Det känns... inte jobbigt.
Rena befrielsen jämfört med projektarbete faktiskt.

Jag kanske orkar skriva någonting mer välskrivet och innehållsrikt senare, möjligtvis.

En sak att prioritera

Det är ingen bra idé att hålla sej vaken med musik och mjölkchoklad till mitt i natten. Nu har jag blivit så trött att jag inte känner det längre. Tyvärr har jag inte haft något val.
Orsaken kallas Projektarbete.
Nu har jag skrivit så mycket jag kan skriva innan jag är klar, imorgon ska jag nämligen mixa låtarna och sen är det så gott som färdigt.

Jag fick lite fina saker på posten idag igen. Något att pigga upp mej med. Nya truckar, hjul och kullager. Och en CD-skiva, Full Collapse med Thursday.
Jag har egentligen bara en önskan för tillfället. Att det unerbara vädret ska hålla i sej in över nästa vecka, för jag har ingen tid till att skejta innan måndag, så är det bara. Imorgon och på fredag kommer all ledig tid gå till projektarbetet och i helgen ska jag jobba.
Jobba känns föressten som rena terapin jämfört med projektarbetet.
Riktigt gött.

Nu ska jag gå och lägga mej och titta på mina nya skateboarddelar. Så töntig är jag. Så mycket längtar jag till nästa vecka.

Tjejsnack v.13

Din handväska

• Anser du att du behöver använda handväska? Nej, jag äger inte ens en handväska. jag är inte den typen av person. Jag har en ryggsäck, eller en gammal axelremsväska istället. Funkar mycket bättre. Jag skulle aldrig kunna gå runt med en såndär liten sak i näven, det skulle se helt tokigt ut.
• Vad har du i din handväska just nu? Ingenting, eftersom jag inte har någon, men i axelremsväskan har jag följande saker: Dagbok, mp3-spelare, mobiltelefon, fyra överstrykningspennor, ett papper om kompressorer, en binda, ett skavsårsplåster (använt), ett körkortstillstånd, min plånbok, en urgammal kortlek och lite grus.
• Vad har du alltid i den utöver plånbok/mobil? Det varierar faktiskt. Oftast dagbok, kortlek och mp3, men inte alltid. Det är inte alltid jag har med plånboken heller.
• Vad har du i väskan som du egentligen skulle klara dej utan? Plånbok, mobil, mp3-spelare, egentligen alltihopa utom dagboken.
• Finns det någonstans du inte tar med dej handväska? Eftersom min väska fortfarande ine är en handväska, så nej. Men hade det varit en handväska hade jag inte tagit med den någonstans, för Hedda plus handväska är en lika fin kombination som schackboxning. Helt vrickat. (Inget ont om schackboxning, men det är en konstig sport.)

Länk till Tjejsnack

Näringsintag och skrivkramp

Dags att masa sej i säng nu?
Det känns som om skrivandet har tagit ett definitivt tvärstopp nu.
Jag tror att jag behöver sova.

Egentligen borde jag äta också, för jag har knappt ätit något på hela dagen. Eller jo, men alldeles för lite. Två mackor till frukost, en macka till lunch. En 50-50 innan vänstermötet och fyra bitar morot och en bit choklad till kvällsmat. Jättebra Hedda, verkligen.

Och nu är jag för trött för att vara hungrig.

Den Gröna Mannen

Följande text är en svenskauppgift jag skrev i januari i år. (Jag måste ta en paus i projektarbetsskrivandet.)

Ibland kan min hjärna spinna igång på små detaljer. Ögonblickshändelser och livets parenteser.
I höstas var jag i Den Knugliga Hufvudstaden för att hälsa på min moster. Efter en hel dags kringvandrande, först i city och sedan uppe på Söders höjder kapsejsade vi på ett fik i Götgatsbacken vid namn Muggen. Stora fönster, bord ut mot gatan. Jag gillar ställen med färgglada tekoppar, även om jag inte gillar te. Detaljer, som sagt.

Klockan närmade sej sex och tvärsöver gatan släcktes ljuset i ett kontorsfönster. I rummet bredvid var det fortfarande tänt. Får jag gissa tror jag att det var en liten reklambyrå som låg där, och eftersom hela väggen ut mot gatan var ett fönster hade jag fri sikt in.
Mannen som satt vid skrivbordet var kanske fyrtio år gammal, jeans, ljus skjorta utan slips, och kortklippt, gråaktigt hår. Helt olik indiekidsen som han säkert betraktat under deras ändlösa vandringar upp mot SoFo.

Rummet var nästintill kalt, vitmålade väggar, skrivbord i ljust trä, vänt ut mot fönstret och en bokhylla längs hela den bakre väggen. Dörrar på sidoväggarna mittemot varandra. helt vanligt. Men allt som inte var trä, stål eller vitt var grönt. Massa olika nyanser, omvartannat. Alla mappar, pärmar och bokryggar var gröna. Pennorna i den gröna burken på skrivbordet var gröna. Tavlan på väggen, stora Marimekkoblommor i grönt och vitt.

Laptopen slogs ihop och lampan släcktes. En plastpåse virvlade runt, och förbi cykelbudet som stretade i motvind och uppförsbacke. Grön hjälm.
Kanske ett sammanträffande, men det är klart att min hjärna och livliga fantasi spinner igång. jag undrar om den gröna mannen har helt grönt hemma också? Eller om han, precis som de flesta andra jag känner, har flera olika varianter av sitt "jag". Hemma kankse han är den röda mannen. Inte vet jag, men det är kul att låtsas att man vet. låta detaljerna bli huvudpersoner i små historier som egentligen inte finns. Precis som huvudpersonen i sagan om Den Gröna Mannen har en mani för just grönt har jag en mani för detaljer och människor.

Vad är din mani?

Hedda Berander 070115

Idag:

Innan: Ligga raklång på uteplatsen i t-shirt och uppkavlade jeans. Det är ingen överdrift att säja att jag älskar våren.
Nu: Projektarbete. Inte lika kul.

Bugger Igen

Jag hatar när blogger äter upp de bästa inläggen jag skrivit.
Varför blir det alltid så?

Ofrivilligt Omedveten

Jag är så förbannat trött.

Förbannat trött på alltihop. Det är inte bara det totalt ofärdiga projektarbetet som ligger och spökar som drar ner mej, det är tusen saker till.

Idag på lunchen fångande någon en humla i ett glas. Det skär i mej när folk är elaka mot humlor, för de är naturens naiva små hjältar. De flyger fast de egentligen inte ska kunna. Det är beundransvärt, även om vissa säjer att det beror på dumhet.
Jag tog glaset och släppte ut humlan en bra bit från våra tallrikar, jag mådde dåligt av att se den slänga sej mot glaset. Ett fåfängt försök att ta sej ut. Förklarade för vem som nu orkade höra på att jag alltid kallats för Humlan, och att jag är totalt oförmögen att tycka illa om, eller skada humlor. Jag kanske är lite som en humla själv.

Jag är naiv.
Jag är lite dum ibland. Eller inte dum, men omedveten. Jag har ingen riktig koll på vad som händer runtomkring mej för jag har huvudet i det blå.
Och det känns som om någon har satt ett slitet gammalt dricksglas över mej, för jag kommer tamejfan ingen vart.

Och jag vet inte vart jag vill ta mej.

Den vita mössan ligger i en kartong på hyllan ovanför mej. En halvfärdig studieplan med vad många gissar är klassens bästa betyg ligger i väskan. Viljan att åstadkomma något har nog alltid funnits, och alla har rätt att drömma. Jag är påväg någonstans, och slutstationen heter "åttonde juni". Åttonde juni är kanten på en avgrund som kallas livet.
Vad ska jag göra sen?
Ena halvan av min hjärna har insett att jag nog råkade välja lite fel i februari 2004. Andra halvan säjer att det var det bästa val jag kunnat göra. Båda sidorna har rätt.
Jag hade aldrig varit den jag är nu utan musiken, och kampen mot självförtroendet och självkritiken. Å andra sidan är jag fortfarande fruktansvärt naiv och omedveten. Om jag inte passar mej noga målar jag allt i svart och vitt. Jag har kapaciteten att lära mej saker, att läsa mej till all världens kunskap . Och det vill jag nog göra också, innerst inne. Problemet är att de enda utmaningar skolan ger mej är på det sociala planet. Grupparbetena är inte jobbiga för att jag ska ta reda på saker, utan för att jag måste göra det tillsammans med någon annan.

Ibland önskar jag att någon gett mej en tjock bok, en riktig klassiker och tvingat mej att läsa den. Att någon ställt de kraven jag egentligen hade behövt för att känna mej värd betygen jag faktiskt fått.
Det kanske är brist på konkurrens eller något, inte fan vet jag.
Men mina betyg i de ämnen som inte är estetiska känns mer och mer världelösa. Inte matten kanske, men resten. För vad gjorde jag egentligen för att få dom? Vad lärde jag mej? Hela livet har jag klarat mej på sådant jag redan kunnat, sånt jag råkat lära mej av mej själv, hittat i en bok någonstans. Jag har åkt räkmacka på ett bra minne och en gnutta intresse. Det är klart att jag känner mej oförtjänt då, för att jag inte fått kämpa.

Sa ju det till en klasskompis redan i ettan, för vi ser skolan helt olika. Han sa "sålänge jag får bra betyg spelar det mindre roll vad jag faktiskt lär mej". Jag säjer att sålänge jag har utmaningar och känner att jag lär mej något spelar betygen mindre roll.
Nu är jag ju inte helt utan utmaningar, men utmaningarna är av det sociala slaget, och har inget alls att göra med internationell ekonomi, hållbar utveckling eller vad det nu kan vara som faktiskt spelar stor roll.
Jag kan vara jättesocial och världens mest pedagogiska om jag vill. Jag kan det nu. Så nu ska jag hitta nya utmaningar. Skaffa lite grund att stå på. Jag har ingen chans att lyckas med det jag vill om jag inte skaffar nya synvinklar och lite vettig information.

En annan sak jag bör lära mej är att kunna avsluta saker jag skriver. Det kan vara låtar, eller blogginlägg, vad som helst, jag har så himla svårt att avgränsa mina tankar, att inte sväva ut utanför ramen. Som hjärnrensande verksamhet kan det väl vara okej, men det blir lätt obegripligt för andra att läsa.

Avslutningsvis kan jag väl konstatera att det här var ett meddelande från den halvan av min hjärna som hade mått väldigt bra av att gå samhällslinjen istället för estet. Resten av mej mår nog bättre som det är nu, men det är otroligt svårt att inte gräma sej när man hör och märker hur mycket "alla andra" vet och får lära sej.
En grundkurs i palestinakonflikten är ett alldeles för litet plåster på såren.

Den rykande dammsugaren

Våran dammsugare är ganska gammal. Jag minns när vi köpte den, även om jag inte minns hur gammal jag var, men jag skulle gissa på att jag var ungefär sex år då. Idag dödförklarades den.

Den har betett sej ganska underligt det senaste året, blixtrat och låtit konstigt när andan fallit på.
Idag gick den ett steg längre och började ryka.
Hela våran lägenhet luktar dammsugarrök, och det är oangenämt i allra högsta grad, så mamma ska ner på stan och skaffa en ny.

Kan man säja att enligt mina statistiska iakttagelser är en dammsugares medellivslängd omkring tolv år?

I övrigt har det inte hänt så mycket än idag. Jag har blivit totalt kär i Hum Hallelujah med Fall Out Boy, ätit en macka och konstaterat att jo, det är dags att skaffa nya kullager till brädan. Den rullar dåligt.

silenceinblackandwhite

Imo?

Alla andra verkar vara så glada nuförtiden. Inte jag. Jag orkar inte vara positiv jämt. Finns det något att skratta åt så skrattar jag, men jag vägrar vara glad bara för sakens skull.

Det jobbiga med att alla andra är glada är att jag inte riktigt har någon att deppa med.

^^

Egentligen är jag väl bara trött.

Dagens Konversation

På våran skateyta skulle det behövas en skylt med Varning För Lekande Barn, ibland. Små barn med eller utan inlines har ett väldigt smalt synfält, verkar det som. Och dom ställer många frågor, hela tiden.

Jag: Varför frågar dom just mej saker hela tiden?
Simon: Det är för att du är tjej, och för att man ser dina trosor.
Jag (förorättat): Jag kan inte rå för att mina jeans är för stora.
Simon: Du borde äta mer, spinkis.

Jag tror att de helt enkelt är mer rädda för killarna. Dom fräser ju ifrån om pyrena står ivägen för ofta. Att man kan se deras kalsonger verkar inte spela någon roll.

Tell Me Why I Don't Like Thursdays

Idag har varit en riktigt spyjobbig dag.
Jag brukar gnälla över söndagarna, men denhär var fanimej värre. Jag var i skolan från åtta till åtta, djävla projektarbete goddammit.

Träffade på en bekant som haft som projekt att skriva en bok. Jag blev våldsamt avundsjuk. Det hade vart så skönt att slippa allt det sociala, bara sitta själv och skriva, hitta på. Jag orkar som inte vara positiv längre, inte utan feedback. Orkar inte peppa och vara positiv. Inte när allt bara krånglar och irritationen ligger som fula plastpåsar här och var. Men visst, jag biter ihop, det gör jag.

Johanna, du är en ängel. Att du ens orkar ta dej tid, det är helt otroligt. Hade jag haft så mycket att göra hade jag tvärvägrat.

En bit av dagen var iallfall bra. Håltimman. Vi lekte pantgömme, jag och mina klasskompisar. I skåphallen. Vi lyckades få med en hel drös ettor också, och det började precis bli riktigt roligt när vaktis kom. Han bara "Sluta upp med det där. Nu. Leka gömme kan ni göra utomhus, tror ni att ni går i småskolan eller?"
Jag tycker, faktiskt, att dom ska vara glada att vi leker, istället för att sitta och kladda på möblerna och sparka runt papperskorgarna. Det är alltid liv och rörelse vid estetskåpen på torsdagarna runt ett, då är alla klasserna där. Buller som buller, antingen står vi i stora klungor och för oväsen eller så smyger vi runt och försöker låta bli att synas. Vilket är bäst? Och det är nyttigt att skratta, och vara spontana och livliga. För en gångs skull.

Det är så lätt att bli ett vandrande lik i skolan nuförtiden.
Och det finns inga bra gömställen på skolgården.
Pfft.

Do they collide, I ask and you smile?

Lyssna på Passenger Seat av Death Cab For Cutie.
Bara gör det.

Lyssna på den.

Dagsplanering

Idag ska jag nog ägna en stund åt att leta efter en vårjacka. Om solen skiner och det är nollgradigt blir man inte jättesugen på att sätta på sej en enorm, svart vinterjacka. Inte ett dugg.
Och jeansjacka är trevligt, men då krävs det att det är såpass varmt att man inte vill knäppa den, för knäppt jeansjacka är just det. Knäppt.
Jag dedikerar dagen åt letandet efter ett mellanting.

Fast först nåt jox på Smedjan om tjugotalet, och körlektion.
Om det inte börjar regna blir det nog lite skejt också.

o_o

Förlåt, men jag gillar när du har dendär rösten.
Det går inte att göra något åt.

Tjejsnack v.12

Våren

• Har du något vårtecken som betyder vår för dej? Att det blir varmare och ljusare är väl inte så tokigt, antar jag. Det finns massa grejer som är vårtecken. Att inte sitta inne och glo på rasterna är väl ett.
• Har du fått vårkänslor än? Jag blir vild och galen när värmen och solen återvänder. Jätteskuttig, och glad, fnittrig i hela kroppen liksom. Men jag blir inte killtokig, bara glad.
• Gör du något speciellt hemma när det blir vår? Nä. Hänger in vinterjackan i garderoben, möjligen.
• Vad är det bästa med våren? Helheten. Och att kunna ha stuprörsjeans utan att frysa konstant. Nej, skämt åsido, att bara vara ute och lyssna på allt, man kan höra våren. Den har sitt speciella ljud.
• Finns et något negativt med våren? Nej, eftersom jag inte är pollenallergiker gör det inte det.

Länk till Tjejsnack

Sop

Jag har inte så mycket ork just nu.

Inte det att jag är ständigt upptagen eller så, det är jag inte, men jag har fullt i skallen hela tiden. Det kan vara tröttande det med. Imorse när jag vaknade vred jag på huvudet, och satte mej upp, och helt plötsligt var allting uppochner och snurrade. Jag vet varför det blir så. Det kallas stress.
Jag stressar upp mej själv utan att vara medveten om det, skjuter upp allting för att jag inte orkar ta itu med något, och då blir det en större och större hög.

Jag får ta och sopa upp mej själv.

Nästan samarbetsvillig lugg idag, föressten.
Nästan.