Det händer lite för mycket just nu.
Jag vill bara hoppa ut ur teverutan och bli passiv åskådare.
Frågan är om det går.
Vad jag allra helst vill... det ändras fort som fan.
Jag är som en gatlykta påväg att tändas.
Tveksam.
Flimmrande.
Och helt plötsligt skiner jag upp som en sol, av ingenting.
Konstig dag idag.
Som om händerna inte lyder, jag har tappat tallrikar och spillt och gått in i folk och hörn och sånt hela dan. Vi skyller på semestern. Fyra dagar är länge nog för att tappa stinget. En av småglinen (gymnasiemänniskorna, helgjobbarna, whatever..) sa ju det förra helgen. "Det är ovant som fan nu... och det är bara en vecka sedan jag jobbade."
Vad jag allra helst vill...
Vad jag allra helst vill...?
Det du.
Och Alex, du är värd så mycket mer. Fast det fattar du inte, än.
31 augusti 2007
Morgonmatte
Det är bara en gnutta irriterande att behöva gå upp klockan åtta när man börjar elva, bara för att den satans bussen går 9:50 och är på jobbet 10:02. Bussen efter det går exakt en timme senare och no chance in hell att jag skulle be om att få vara kroniskt försenad för att hinna med bussen.
Usch.
Hade det inte regnat hade jag lätt cyklat.
Då hade jag dessutom kunnat sova (läsa tidningen i sängen) tills lille-buller-bror gått till skolan. Att det egentligen är jag + Intohimo som står för morgonbullret idag behöver vi inte låssas om, väl?
Yeye, allt är bättre än förra fredagen.
Regn är lika med ingen uteplats är lika med mindre springande ut i entren är lika med bättre koll är lika med lyckligt kontrollfreak.
Usch.
Hade det inte regnat hade jag lätt cyklat.
Då hade jag dessutom kunnat sova (läsa tidningen i sängen) tills lille-buller-bror gått till skolan. Att det egentligen är jag + Intohimo som står för morgonbullret idag behöver vi inte låssas om, väl?
Yeye, allt är bättre än förra fredagen.
Regn är lika med ingen uteplats är lika med mindre springande ut i entren är lika med bättre koll är lika med lyckligt kontrollfreak.
30 augusti 2007
You don't know me, and you don't even care...
carry all your thoughts, across an open field
when the flowers gaze at you
they're not the only ones who cry when they see you
when the flowers gaze at you
they're not the only ones who cry when they see you
I'll Face Myself/Erase Myself
Jomen, välkommen hem som sagt. Här är allt sej likt. Och jag har redan sagt det, jag hatar det. Jag hatar att det är här jag hör hemma, tills jag hittat något bättre, någonstans jag vill stanna. Jag hatar stressen jag känner här, hatar mina puckade arbetstider som automatiskt eliminerar allt vad socialt umgänge heter, förutom de dagarna man är ledig, som istället sovs bort. Hatar att komma hem till en värre version av det dåliga samvete som slog ner på mej ungefär samtidigt som jag passerade gränsen till Norge och som fortsätter växa.Hatar att jag är en egoist.
Att jag desperat behöver berätta hur synd det är om mej, eller iallfall hur jobbigt det är, men inte är egoist nog att ringa mej igenom min telefonbok i jakt på någon som eventuellt orkar lyssna.
För det är det sista jag vill vara.
Ivägen.
Been there, done that, och det är därför jag är jag nu.
Och no more egoism heller, för jag mår skit nu.
Och imorgon ska jag jobba igen. Längst ner i det ekologiska systemet, diskplockaren, allt-i-allon, hit-och-diten, whatever. Blä.
Det är det sista jag känner för nu.
Orka vara glad.
Bright Eyes som lugnande medel är lika med?
Falkenberg.
Fyfan vad jag hatar Falkenberg.
Luften luktar höst, och allting är sådär löjligt photoshopredigerat färggrannt. Det blåser, som alltid, fast bara lagom, och solen skiner faktiskt. Jag kommer hem igen.
Fyra dagars andrum i en lastbil någonstans i Norge, bara pappa, jag och NRK P1. Första snön strax nedanför Jostedalsbreen och Geitryggen, men högt, högt ovanför Aurlandsdalen. 29 augusti.
Tusen vattenfall och obegripligt Tolkiensk natur, ingen digitalkamera men det spelar ingen roll för det blir aldrig lika bra på bild.
Sen kliver man ur lastbilen och får ångesten som ett slag i magen.
För det första har jag gjort bort mej utan att ens vara medveten om att jag gjorde bort mej när jag gjorde det, thanks to den där sista Xidern och övertrötthet och så vidare. (Till släkten: Nej, jag har inte däckat. Skulle jag?!)
För det andra vill jag inte vara här, och inget håller mej egentligen kvar.
För det tredje vet jag inte vad jag vill göra istället.
Fyra; om schemat kommer upp imorgon och jag inte jobbar helger vill jag nog dö, lite till. Det är helgerna som är roligast. Plus att veckorna innebär mer förbispringning...
Och för det femte säjer jag ingeting nuförtiden. Jag som trodde att jag slutat hålla käft, att jag kunde få ur mej saker. Nu är jag paralyserad, igen. Stum.
Föressten, skulle någon lyssna?
Jag får panik.
Och du.
Jag fattade inte.
Och ja.. förlåt.
Eller?
Fyfan vad jag hatar Falkenberg.
Luften luktar höst, och allting är sådär löjligt photoshopredigerat färggrannt. Det blåser, som alltid, fast bara lagom, och solen skiner faktiskt. Jag kommer hem igen.
Fyra dagars andrum i en lastbil någonstans i Norge, bara pappa, jag och NRK P1. Första snön strax nedanför Jostedalsbreen och Geitryggen, men högt, högt ovanför Aurlandsdalen. 29 augusti.
Tusen vattenfall och obegripligt Tolkiensk natur, ingen digitalkamera men det spelar ingen roll för det blir aldrig lika bra på bild.
Sen kliver man ur lastbilen och får ångesten som ett slag i magen.
För det första har jag gjort bort mej utan att ens vara medveten om att jag gjorde bort mej när jag gjorde det, thanks to den där sista Xidern och övertrötthet och så vidare. (Till släkten: Nej, jag har inte däckat. Skulle jag?!)
För det andra vill jag inte vara här, och inget håller mej egentligen kvar.
För det tredje vet jag inte vad jag vill göra istället.
Fyra; om schemat kommer upp imorgon och jag inte jobbar helger vill jag nog dö, lite till. Det är helgerna som är roligast. Plus att veckorna innebär mer förbispringning...
Och för det femte säjer jag ingeting nuförtiden. Jag som trodde att jag slutat hålla käft, att jag kunde få ur mej saker. Nu är jag paralyserad, igen. Stum.
Föressten, skulle någon lyssna?
Jag får panik.
Och du.
Jag fattade inte.
Och ja.. förlåt.
Eller?
24 augusti 2007
Asbra
Nu har jag tvättat min jobbetröja i handfatet, med vanlig tvål. Undrar om den blev så mycket renare. Och om den hinner torka över natten. Plaskblöt var ordet sa Bill, sa Bull.
Jaja, den är iallfall inte svettig längre.
För dom andra två tröjorna är ju fortfarande spårlöst försvunna...
Jag vill ha tillbaks dom.
Morr.
Jaja, den är iallfall inte svettig längre.
För dom andra två tröjorna är ju fortfarande spårlöst försvunna...
Jag vill ha tillbaks dom.
Morr.
Avreagering Deluxe, eller "Håll Käften, Håll Käften!!"
Jag är så förtvivlat trött. Och ändå kan jag inte gå och lägga mej. Måste rensa ur hjärnan lite först, och kanske äta något.
Påminn mej om att jag aldrig, aldrig mer ska jobba i spring sex dagar på rad. Det är bara dumt.
Åtminstone om fyra av dagarna är som ensamspring.
Jag är så djävla slutkörd, och det är först imorgon det blir mycket på allvar, eller, ja... 240 dagens och 250 laxtallrikar av varierande storlek är väl inte så lite. Usch. Egentligen vill jag inte tänka på jobbet alls, men vafan, jag har ju tappat kontakten med omvärlden. Jag har min lilla livsbubbla, jag gör samma saker varje dag för jag orkar inte omväxla mej. Imorgon ska jag ut till Johanna så fort jag slutat, hon och Ellen har hejdåfest med ko-bingo. Får fan rycka upp mej då, bränna den sista energin och vara en total zombie på söndag.
Jag bara hatar dendär känslan av att inte räcka till, när det aldrig slutar plinga och tunnelseendet kopplas på för att inte se avduket som växer i högar så fort man vänder bort blicken. Jag hatar det så djävla mycket. Men när det blir så finns det bara två val. Antingen sätter man sej på toan och lipar av trötthet, eller så biter man ihop, går lite fortare, ler lite mer, fokuserar stenhårt.
Förr eller senare lugnar det ner sej.
Dricker lite vatten, tar en ren, sval (i säkert tre minuter) tröja, fixar till håret och lyssnar på Absolute Nittiotals-skivan och så är allting bra igen.
Det finns liksom inget annat att göra.
Föressten, här kommer en lista på olika personligheter jag funderat på idag, fast jag har säkert nämnt de flesta redan innan.
Nu måste jag nämligen äta, för jag har gått ner ett kilo sedan förra fredagen.
Påminn mej om att jag aldrig, aldrig mer ska jobba i spring sex dagar på rad. Det är bara dumt.
Åtminstone om fyra av dagarna är som ensamspring.
Jag är så djävla slutkörd, och det är först imorgon det blir mycket på allvar, eller, ja... 240 dagens och 250 laxtallrikar av varierande storlek är väl inte så lite. Usch. Egentligen vill jag inte tänka på jobbet alls, men vafan, jag har ju tappat kontakten med omvärlden. Jag har min lilla livsbubbla, jag gör samma saker varje dag för jag orkar inte omväxla mej. Imorgon ska jag ut till Johanna så fort jag slutat, hon och Ellen har hejdåfest med ko-bingo. Får fan rycka upp mej då, bränna den sista energin och vara en total zombie på söndag.
Jag bara hatar dendär känslan av att inte räcka till, när det aldrig slutar plinga och tunnelseendet kopplas på för att inte se avduket som växer i högar så fort man vänder bort blicken. Jag hatar det så djävla mycket. Men när det blir så finns det bara två val. Antingen sätter man sej på toan och lipar av trötthet, eller så biter man ihop, går lite fortare, ler lite mer, fokuserar stenhårt.
Förr eller senare lugnar det ner sej.
Dricker lite vatten, tar en ren, sval (i säkert tre minuter) tröja, fixar till håret och lyssnar på Absolute Nittiotals-skivan och så är allting bra igen.
Det finns liksom inget annat att göra.
Föressten, här kommer en lista på olika personligheter jag funderat på idag, fast jag har säkert nämnt de flesta redan innan.
- Fönsterbordsfreaks v.2.1: Tar ett bord i mittenraden och flyttar sedan till ett fönsterbord så fort det blir ledigt, även om det inte är avdukat än. Leder ofta till att jag tar avduket för deras och därför varken frågar efter nummer eller tar avduket. Vissa har för vana att stå och titta intresserat på bordet istället, i väntan på förbipasserande personal.
- Slipsnissar: Stressade. Mycket stressade. Är totalt oförmögna att förstå nummersystemet och att man helst vill se nummerlappen innan man lämnar över två dagens (majoriteten av gästerna beställer två dagens). Frågar ofta om "man ska hämta kaffet själv". En eller två personer tar ett fyrabord och fyller det med delårsrapporter, Dagens Industri, laptoppar eller om dom känner sej uppsluppna; Metro. Alternativt stora affärssällskap där en person står och översätter menyn muntligen åt de tyska/franska/engelska/whatever-kollegorna. Dylika sällskap lägger raskt beslag på kollektiva saker såsom pepparkvarnen och vattentillbringarna och har dem på sitt bord.
- Tyskar: Gillar laxsmörgåsar. Gillar att äta förrätter. Gillar pommes. Gillar att beställa udda antal tallrikar i förhållande till antalet personer i sällskapet. Gillar att beställa paj, crepes och liknande utan sås och sallad. Gillar, på det hela taget allting som är lite mer krångligt än vanligt. För att inte tala om språkförbistringen.
- Symöten: Stora gäng med tjejer (oftast tjejer 40+, men dock, tjejer..?) som glatt flyttar bord om det krävs och sitter länge och pratar. Beställer alltid en och en, och sitter dom utomhus glömmer de första tre notoriskt att säja till om det i kassan. I nittio procent av fallen äter hälften dagens, minst en en caesarsallad och minst en en soppa. Det kan leda till olycklig tajming i ätandet, eftersom dagensätarna i rusningstid har ätit upp innan caesar och soppätarna fått sin mat. (Hade varit lätt fixat om de beställt tillsammans eller sagt till i kassan att de var ett sällskap men nej, icke.)
- Hinderbyggare: Oftast äldre gäster som är totalt ovilliga att markera sitt bord med en jacka eller en väska. Är däremot oerhört förtjusta i att tilta stolarna så att benen sticker ut i gången och stolsdynorna (som en gång för längesedan var fastsydda med resårband) halkar ner på golvet. Serveringspersonal som håller en genomsnittshastighet på mer än 8 km/h får nära-snubbel-upplevelser av alla utstickande stolsben. Mycket traumatiskt.
Nu måste jag nämligen äta, för jag har gått ner ett kilo sedan förra fredagen.
23 augusti 2007
Halvvägs genom min sexdagarsvecka...
Fyfan, jag är så trött.
Och värre blir det.
Lite mer för varje dag, nästan, för idag var lugnare än igår. Inget lunchkaos med andra ord. Och jag känner att jag borde orka skriva om någonting annat än jobbet, men nej, tyvärr, det går inte just nu, för det är det enda jag hinner med. (Det blir bättre sen, jag ska bara vänja mej vid tempot. Snart ska jag börja whina om nonsensgrejor igen, jag lovar.)
08:30 - Går upp, duschar, käkar frukost
09:00 - Kollar mejlen och bara slappar
10:00 - Cyklar till jobbet/ringer pappa om det regnar
10:58 - Stämplar in
19:32 - Stämplar ut
19:51 - Kommer hem, om jag fått skjuts
20:13 - Kommer hem, om jag cyklat
20:30 - Käkar något framför valfritt nonsensteveprogram
21:00 - Kollar mejlen/bloggen/bdb
ca 22:00 - Ramlar ner i sängen
Att jag fortfarande är vaken beror på att jag skrivit en jobbansökan till Kläppen.
Nu håller vi våra kollektiva tummar, eller hur?
Jaja, jag ska skicka till Åre, Sälen, Hemsedal, Trysil och x antal andra med. Men ändå.
Tummar.
Ja.
Och värre blir det.
Lite mer för varje dag, nästan, för idag var lugnare än igår. Inget lunchkaos med andra ord. Och jag känner att jag borde orka skriva om någonting annat än jobbet, men nej, tyvärr, det går inte just nu, för det är det enda jag hinner med. (Det blir bättre sen, jag ska bara vänja mej vid tempot. Snart ska jag börja whina om nonsensgrejor igen, jag lovar.)
08:30 - Går upp, duschar, käkar frukost
09:00 - Kollar mejlen och bara slappar
10:00 - Cyklar till jobbet/ringer pappa om det regnar
10:58 - Stämplar in
19:32 - Stämplar ut
19:51 - Kommer hem, om jag fått skjuts
20:13 - Kommer hem, om jag cyklat
20:30 - Käkar något framför valfritt nonsensteveprogram
21:00 - Kollar mejlen/bloggen/bdb
ca 22:00 - Ramlar ner i sängen
Att jag fortfarande är vaken beror på att jag skrivit en jobbansökan till Kläppen.
Nu håller vi våra kollektiva tummar, eller hur?
Jaja, jag ska skicka till Åre, Sälen, Hemsedal, Trysil och x antal andra med. Men ändå.
Tummar.
Ja.
Everything Is Safe & Sound
Okej, confession-time;
På något (även för mej) helt obegripligt vis har jag börjat gilla Touchdown Turnaround med Hellogoodbye. Jag förstår inte. För allvarligt talat, den låten får Aqua att verka sansade.
Nej, Underoath. Nu.
I Don't Feel Very Receptive Today.
På något (även för mej) helt obegripligt vis har jag börjat gilla Touchdown Turnaround med Hellogoodbye. Jag förstår inte. För allvarligt talat, den låten får Aqua att verka sansade.
Nej, Underoath. Nu.
I Don't Feel Very Receptive Today.
22 augusti 2007
Våga inte kalla mej geni, jag var snarare en medelmåtta bland idioter
Ajusteja...
Studentbilderna kom ju idag också, visst.
Ska jag vara ärlig så blev jag inte särskilt essad, för enda andledningen till att jag whinat över att dom andra börjar skolan igen är att jag (som alltid) letar efter trygghet.
Och jag kanske var trygg ändå, i tre år. Jo det var jag.
Men nu.
Bara ansikten på glansigt fotopapper.
Minnen.
Inget mer.
Några få lärde känna mej på riktigt, några få betyder mer än att jag är nöjd med att ha dom som minnen, men i övrigt säjer nog rimmet om mej allt. Ni kände aldrig mej. Det fanns så mycket ni hade kunnat se, och fått veta, om ni bara ville, men att ni bara såg handen i luften och jobbiga frågor på redan jobbiga lektioner är fine by me.
Mina dagar som "klassens geni" var sedan länge över, men inte ens det såg ni. Var jag en medelmåtta till och med? (Jag hade velat säja en medelmåtta bland idioter...) Orka bry sej, nu för tiden är jag mer känd som tankspridd, chokladberoende och den som lyssnar på musiken ingen annan hört talas om. Det är okej.
Ömsesidigt oberoende, ett namn i mössan, ett leende i boken, vi betyder lika lite för varandra. Det är så skönt att känna att jag för en gångs skull lärt mej något. Jag är färdig med ett kapitel, och jag längtar inte tillbaka. Det jag saknar handlar om andra personer, domdär som inte alls sett mej skaka av scenskräck på mukon eller suttit på stenkanten och spelat Sweet Home Alabama i evigheter, det handlar om dom som finns kvar.
Lite "inga mer måndagsluncher", lite "inga mer galenskaper med Den Lille, och några andra tokiga ettor", lite "inga mer vara snäll mot tallriksmaskinen", allt detdär runtikring, som i slutänden betydde så mycket mycket oändligt mycket mer.
Ni finns kvar. Även om vi inte befinner oss i samma husklump varje dag längre så finns ni kvar.
Och ni har alltid sett mer än ett ytterst obefogat geni.
Tack.
Mycket.
Studentbilderna kom ju idag också, visst.
Ska jag vara ärlig så blev jag inte särskilt essad, för enda andledningen till att jag whinat över att dom andra börjar skolan igen är att jag (som alltid) letar efter trygghet.
Och jag kanske var trygg ändå, i tre år. Jo det var jag.
Men nu.
Bara ansikten på glansigt fotopapper.
Minnen.
Inget mer.
Några få lärde känna mej på riktigt, några få betyder mer än att jag är nöjd med att ha dom som minnen, men i övrigt säjer nog rimmet om mej allt. Ni kände aldrig mej. Det fanns så mycket ni hade kunnat se, och fått veta, om ni bara ville, men att ni bara såg handen i luften och jobbiga frågor på redan jobbiga lektioner är fine by me.
Mina dagar som "klassens geni" var sedan länge över, men inte ens det såg ni. Var jag en medelmåtta till och med? (Jag hade velat säja en medelmåtta bland idioter...) Orka bry sej, nu för tiden är jag mer känd som tankspridd, chokladberoende och den som lyssnar på musiken ingen annan hört talas om. Det är okej.
Ömsesidigt oberoende, ett namn i mössan, ett leende i boken, vi betyder lika lite för varandra. Det är så skönt att känna att jag för en gångs skull lärt mej något. Jag är färdig med ett kapitel, och jag längtar inte tillbaka. Det jag saknar handlar om andra personer, domdär som inte alls sett mej skaka av scenskräck på mukon eller suttit på stenkanten och spelat Sweet Home Alabama i evigheter, det handlar om dom som finns kvar.
Lite "inga mer måndagsluncher", lite "inga mer galenskaper med Den Lille, och några andra tokiga ettor", lite "inga mer vara snäll mot tallriksmaskinen", allt detdär runtikring, som i slutänden betydde så mycket mycket oändligt mycket mer.
Ni finns kvar. Även om vi inte befinner oss i samma husklump varje dag längre så finns ni kvar.
Och ni har alltid sett mer än ett ytterst obefogat geni.
Tack.
Mycket.
No Shit, Sherlock!
Jag -"Har ni nummer trettiofem?"
Liten tant -"Ja, jag skulle ha lax... och kokt potatis."
(Precis som 99% av de andra gästerna också skulle.. alltså.)
Liten tant -"Ja, jag skulle ha lax... och kokt potatis."
(Precis som 99% av de andra gästerna också skulle.. alltså.)
Någon har flyttat in i mitt skåp nu
Hej.
Igår var, rent teoretiskt sett, den första dagen på jobbet. För nu är det verkligen jobbet, inte bara helg/sommarjobbet. Det känns konstigt.
Dessutom var min första tanke, vid åsynen av en hyfsat full vagn med ren disk att "om jag låter bli att ta detdär i fem minuter till kommer någon av de nya att ha tagit det". Två sekunder senare slår det mej att "de nya", som inte är så nya längre, efter sommarens slit, börjar skolan.
Dom käkar köttfärssås och spagetti i ungefär samma ögonblick som jag stämplar in.
Därför: plocka disk.
Och det är väl ungefär vad jag gjorde igår. Ta ut mat, duka av, plocka disk, fylla på bröd, torka bord, fylla på vatten, hämta is, och lyckas lämna grejer i kallis precis när dom ägnar sej åt uppätandet av någonting med väldigt mycket choklad, och vanlijglass till. Ingen blev förvånad när jag erbjöd mej att ta det sista.
Minelli var lite mer perfektionist än vanligt igår, jag tror att hon led av samma åkomma som jag. Någon har flyttat in i mitt skåp, det röda, med klistermärket på. Någon kommer ägna åtminstone en liten stund åt varför det står "Badboll 1" på det. Förr eller senare kommer någon ha hittat alla mina tankeplatser, och jag kommer aldrig ha måndagslunch med mitt favoritrussin igen.
Det är faktiskt värst.
No. More. Måndagslunch.
Hur ska jag överleva?
Får väl föreslå CC att vi ska koordinera vårat ätande idag.
Bra idé.
Nu har man ju till och med [insert ordet vi ska reclaima här] vid matbordet, eftersom "dom nya" börjat skolan.
Aaaaaaaaaaaaaaaah, ångest!
Igår var, rent teoretiskt sett, den första dagen på jobbet. För nu är det verkligen jobbet, inte bara helg/sommarjobbet. Det känns konstigt.
Dessutom var min första tanke, vid åsynen av en hyfsat full vagn med ren disk att "om jag låter bli att ta detdär i fem minuter till kommer någon av de nya att ha tagit det". Två sekunder senare slår det mej att "de nya", som inte är så nya längre, efter sommarens slit, börjar skolan.
Dom käkar köttfärssås och spagetti i ungefär samma ögonblick som jag stämplar in.
Därför: plocka disk.
Och det är väl ungefär vad jag gjorde igår. Ta ut mat, duka av, plocka disk, fylla på bröd, torka bord, fylla på vatten, hämta is, och lyckas lämna grejer i kallis precis när dom ägnar sej åt uppätandet av någonting med väldigt mycket choklad, och vanlijglass till. Ingen blev förvånad när jag erbjöd mej att ta det sista.
Minelli var lite mer perfektionist än vanligt igår, jag tror att hon led av samma åkomma som jag. Någon har flyttat in i mitt skåp, det röda, med klistermärket på. Någon kommer ägna åtminstone en liten stund åt varför det står "Badboll 1" på det. Förr eller senare kommer någon ha hittat alla mina tankeplatser, och jag kommer aldrig ha måndagslunch med mitt favoritrussin igen.
Det är faktiskt värst.
No. More. Måndagslunch.
Hur ska jag överleva?
Får väl föreslå CC att vi ska koordinera vårat ätande idag.
Bra idé.
Nu har man ju till och med [insert ordet vi ska reclaima här] vid matbordet, eftersom "dom nya" börjat skolan.
Aaaaaaaaaaaaaaaah, ångest!
20 augusti 2007
19 augusti 2007
End
Det börjar bli något slags avslut nu ändå, hur man nu kan hitta ett avslut på en sommar som aldrig kom. Sommarjobbarna packar ihop och försvinner, en efter en, och domdär som fortfarande går i skolan har kollat upp schemat på internet, och inser med ens att jo, livet är över.
Det känns som en evighet sedan.
En gång betydde ordföljden "åtta till fyra" ett rent helvete.
Och jag skulle ljuga om jag försökte få det till att "elva till halv åtta" är lika illa.
Det är det inte, strange as it seems. Det är det inte.
Skoltröttheten finns fortfarande kvar, det behövs mycket tid för att den ska suddas ut och försvinna.
Det känns som en evighet sedan.
En gång betydde ordföljden "åtta till fyra" ett rent helvete.
Och jag skulle ljuga om jag försökte få det till att "elva till halv åtta" är lika illa.
Det är det inte, strange as it seems. Det är det inte.
Skoltröttheten finns fortfarande kvar, det behövs mycket tid för att den ska suddas ut och försvinna.
18 augusti 2007
Vi ska inte åka till Ankeborg
Oj..
Tiden går fort ibland.
Och eftersom schemaläggarna har en ny hobby, flytta runt Hedda med kort varsel, blev dethär min sista dag i kallis. Det känns... vemodigt, faktiskt. För även om jag är överlägset sämst på att hacka saker, och rätt usel på att läsa recept är jag inte helt väck när det gäller att bonga, eller käka upp det sista i glasslådorna. Jag kommer sakna cd-spelaren, och att stå och prata, och sådär. Kommer inte sakna ryggontet, men det var väl inte direkt väntat.
Uuuh, I don't like the way this is turning out..
Det är helt okej att vara i spring på veckorna. Då är jag själv, kontrollfreaket i högform, hoppas jag. Jag ska göra mitt bästa. Men jag vill inte vara där på helgerna, faktiskt. Och det lät ju som om jag skulle slippa det också. Jag sa att jag ville slippa det.
Kallis eller butik, egentligen kvittar det, men jag vill inte vara spring på helgerna. Punkt. Det finns andra som kan vara det.
Omsprungen igen. Och nu får det fan vara sista gången.
För att bli omsprungen var inte vad dom sa att jag skulle bli.
Det var det inte.
Tiden går fort ibland.
Och eftersom schemaläggarna har en ny hobby, flytta runt Hedda med kort varsel, blev dethär min sista dag i kallis. Det känns... vemodigt, faktiskt. För även om jag är överlägset sämst på att hacka saker, och rätt usel på att läsa recept är jag inte helt väck när det gäller att bonga, eller käka upp det sista i glasslådorna. Jag kommer sakna cd-spelaren, och att stå och prata, och sådär. Kommer inte sakna ryggontet, men det var väl inte direkt väntat.
Uuuh, I don't like the way this is turning out..
Det är helt okej att vara i spring på veckorna. Då är jag själv, kontrollfreaket i högform, hoppas jag. Jag ska göra mitt bästa. Men jag vill inte vara där på helgerna, faktiskt. Och det lät ju som om jag skulle slippa det också. Jag sa att jag ville slippa det.
Kallis eller butik, egentligen kvittar det, men jag vill inte vara spring på helgerna. Punkt. Det finns andra som kan vara det.
Omsprungen igen. Och nu får det fan vara sista gången.
För att bli omsprungen var inte vad dom sa att jag skulle bli.
Det var det inte.
17 augusti 2007
Min kärleksförklaring till en ilsken liten CD-spelare som hellre hackar än funkar.
Jag var pinsamt nära att quota She's All That här.
Men, nej.
Så kul ska vi inte ha det.
Jag tråkar ut omgivningen med första utkastet till min "Best Of Kallis Summer 2007"-skiva istället.
[* är lika med fullkomligt odiskutabelt, alltså helt spikat.]
Men, nej.
Så kul ska vi inte ha det.
Jag tråkar ut omgivningen med första utkastet till min "Best Of Kallis Summer 2007"-skiva istället.
- Billie the Vision... - A Man From Argentina*
- Hanson - MmmBop*
- Oasis - Don't Look Back In Anger
- Nåt med The Killers, för att jag alltid lyckats glömma dom...
- BSB - As Long As You Love Me*
- Bonnie Tyler - Total Eclipse Of The Heart*
- Fall Out Boy - Thriller (förmodligen...)
- Poets - What Difference Does It Make
- Brainpool - Bandstarter
- Lill-Babs - Älskade Ängel (ett djuriskt hårigt bröst!!!)*
- Sahara Hotnights - Visit To Vienna eller Cheek To Cheek
- Något med Death Cab
- Något med RHCP
- Marit Bergman - Tomorrow Is Today
- Något med The Ark
- Aqua - Doctor Jones
[* är lika med fullkomligt odiskutabelt, alltså helt spikat.]
Trygghet, ösregn och rinnande mascara.
Jag är olik mina vänner, på många sätt, precis som dom är olika mej. En sak som skiljer mej rätt ordentligt från de flesta av dom är att jag inte behöver pussla ihop mitt liv med någon annans. Jag har så himla svårt att fatta det, det där med att vara ihop, att planera framtiden, även om det kanske bara är det närmaste av den, så att den passar någon mer än sej själv.
Men det handlar väl om kompromisser, eller att faktiskt vilja likadant, eller någon för mej obegriplig kombination av båda.
Det känns antagligen tryggt. Att ha någon.
Jag har bara mej själv. Precis som i förrgår eller när det var, när jag whinade som fan om planer, för jag kände mej ensam, nu när alla åker, och de som inte åker är kvar för att de inte kan åka än.
Jag har bara mej själv.
Och det är vad jag är van vid.
Oftast trivs jag med det också.
Men när man kommer hem och har cyklat i hällregn och droppar som jag vet inte vad hade det varit trevligt om någon kramade om en och hämtade en handduk eller mysbyxorna istället för dyngsura jeans. Kolla på film och bara vara och sånt. Jätteputtinuttigt, jag vet.
Men jag är i lite behov av trygghet nu.
Aslipig.
Lite skrämd av livet.
Trött på att vara ensam.
Trött på min egen syn på mej själv och vem jag är.
Trött på att aldrig våga, att aldrig få chanser som jag ändå aldrig hade tagit.
Jag vet hurdan jag är, om det någonsin dök upp en pojke som inte vände bort fast jag var ösregnad på och med sminket rinnande nerför kinderna och istället hämtade en handduk och torkade bort det och kramade om mej, då skulle jag ändå aldrig våga tro på det.
Jag är inte sån.
Det skulle aldrig hända mej.
Det är bara en bild ur hjärnan som tillhör en dagdrömmare, bara en patetisk längtan efter trygghet.
Jag är inte sån.
Jag är kompis.
Jag är ensam.
Det bara är så.
Jag är en sån som får torka bort utkladdad eyeliner själv.
Men det handlar väl om kompromisser, eller att faktiskt vilja likadant, eller någon för mej obegriplig kombination av båda.
Det känns antagligen tryggt. Att ha någon.
Jag har bara mej själv. Precis som i förrgår eller när det var, när jag whinade som fan om planer, för jag kände mej ensam, nu när alla åker, och de som inte åker är kvar för att de inte kan åka än.
Jag har bara mej själv.
Och det är vad jag är van vid.
Oftast trivs jag med det också.
Men när man kommer hem och har cyklat i hällregn och droppar som jag vet inte vad hade det varit trevligt om någon kramade om en och hämtade en handduk eller mysbyxorna istället för dyngsura jeans. Kolla på film och bara vara och sånt. Jätteputtinuttigt, jag vet.
Men jag är i lite behov av trygghet nu.
Aslipig.
Lite skrämd av livet.
Trött på att vara ensam.
Trött på min egen syn på mej själv och vem jag är.
Trött på att aldrig våga, att aldrig få chanser som jag ändå aldrig hade tagit.
Jag vet hurdan jag är, om det någonsin dök upp en pojke som inte vände bort fast jag var ösregnad på och med sminket rinnande nerför kinderna och istället hämtade en handduk och torkade bort det och kramade om mej, då skulle jag ändå aldrig våga tro på det.
Jag är inte sån.
Det skulle aldrig hända mej.
Det är bara en bild ur hjärnan som tillhör en dagdrömmare, bara en patetisk längtan efter trygghet.
Jag är inte sån.
Jag är kompis.
Jag är ensam.
Det bara är så.
Jag är en sån som får torka bort utkladdad eyeliner själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
