Did You Get What You Deserve?

Har just kollat på Music&Lyrics.
Söt film, men Hugh Grant börjar se gammal ut.
Han är mycket stiligare i Förnuft & Känsla, inget slår Edward Ferrars.

Nu ska jag lyssna på hela Black Parade rakt igenom, det var alldeles för länge sedan.

Waste Time

Dagens Mission: Göra ingenting.

Eller ja, så lite som möjligt. Plocka i ordning lite på mitt rum, kanske, för egentligen, egentligen trivs jag ju inte när det är rörigt. På sin höjd gå till Willys och köpa bröd, så slipper jag göra det imorgon innan/efter jobbet.

Jag leker ju vuxen denna veckan. Hur nu det ska gå till.
(Vuxen och vuxen, mamma är i Kroatien..)

Gårdagens plan innefattade fysisk aktivitet, men det skiter jag i, för som vanligt denna sommar (eller vad det nu är..) blåser det multum. När björken på gården böjer sej lika motvilligt men undergivet som en rysk gymnast med ryggskott stryker jag alla planerade planer och skriver SLAPPDAG i min icke-existerande kalender.

Har på känn att nästa veckas bloggande kommer handla om tre saker; jobb, mikromat och vädret.

Oh the joy.

Visste ni att jag har negativt vuxenpoäng?
Eller att jag är 11% fjortis?

Restless Heart

Det blir ju alltid såhär.
Först somnar jag nästan i soffan, och sen hamnar jag här.
Alltid.

The Ark dunkar in i skallen, samma ord som dunkat där i sju år nu "becoming like the others..." "maybe they're afraid to feel ashamed" ni vet hur texten går. And so do I.
Dunkar in i skallen där det redan är överfullt med saker som aldrig säjs, saker som aldrig hänt, eller inte borde ha hänt, och som grädde (eller ännu bättre, vit chokladmousse) på moset, tvivel.

Underbara, hopplösa djävla tvivel.
För att jag är jag, och för att jag inte fick tummen ur och var social, för att jag är rädd för att vara ensam, för att klockan snart är ett och jag bara inte... vet.
Någonting.
Ingenting.
Alls.

Tankarna yrar som de första snöflingorna, helt ologiskt.
Brädan, lutad mot soffan, den har stått där alldeles för länge.
Gitarren och basen, samma där, och ännu värre, er jag inte riktigt lyckas pussla in i mitt konstiga liv, er jag inte träffat på evigheter. Jag har inte glömt er. Och jag hoppas att ni inte glömt mej heller. Det är bara det att nu, just nu, hinner jag aldrig ens samla ihop mej tillräckligt för att prata. Jag menar verkligen prata.

Mmm, just det, underbara djävla mitt-i-natten-blogg.
Meningslöshetens mästare.

Om jag visste vad jag ville, om jag kunde hålla mej till ämnet, om det ändå kunde finnas något mer än en obegriplig mängd rastlöshet. Hur mycket rastlöshet kan man få plats med i min lilla kropp? Rastlöshet/osäkerhet, för i min värld går dom i princip alltid hand i hand. Är jag säker är jag lugn.
Nu är jag raka motsatsen.
Hungrig är jag också, borde nog ta en macka.. men jag orkar inte riktigt.

Det är väl bara att inse, jag är tillbaks på ruta ett, jag har slutat prata.
Om inte jag orkar med mej själv, hur kan någon annan vilja lyssna?

Soffpotatis

Sket i allt vad socialt heter.

Lillebror poppade popcorn och parkerade sej framför teven, intensivt zappande mellan 8 Mile, Gladiator och Eurovision Dance Contest.
Joina var ordet.

Och på något mystiskt sätt har jag återigen förvånat mej själv.
Eminem, av alla människor.

Lose Yourself, är helt okej.
Inte bara för Aerosmithsamplingen heller.
Den är... okej.

Ångvältad

Oh. My. God.

Vad jag är sleten.

Jag känner mej väldigt förvirrad, jag får inte riktigt grepp om någonting. Och när jag för en gångs skull är ledig en söndag är det jag allra helst vill att sova. Att duscha, fixa håret, leta reda på något att ha på sej och slänga iväg ett sms till hon som alla tror är min storasyster känns väldigt, väldigt jobbigt.

Avlägset.

Jag har, på nåt djävla mysteriskt vis levt ett halvt liv sen förra veckan.
Utan att göra ett dugg.

Jag städar ur hjärnan nu. Plockar bort saker från hyllorna längst in, sånt som man ändå aldrig gör någonting av. Så på sätt och vis kanske jag gör någonting, ändå, fast inte.
Jag vet för mycket. Jag vet ingeting.

Och tack vare / på grund av mitt whinande om att det är jobbigt (frusterande) att jobba med nyingarna i spring fick jag helt plötsligt lära mej butiken. Tack Stalin!!
Det var inte särskilt svårt heller, bortsett från att första kunden skulle ha dagens att ta med, andra kunden var engelsman som ville har gravad i bit och jag höll på att glömma femte kundens gubbröra. Dessutom en buss, misslyckade desserter och Emelie som kom förbi. Bra dag.

Men trött nu.
Fast jag slänger nog iväg ett sms ändå, så kan jag sova till höjdhoppet imorgon.
Åh vad det känns som om dom kommer ringa in mej imorrn om jag går ut ikväll.
Vem bryr sej?

Get ready for the jump to hyper-space, it might be a bumpy ride...

Det händer lite för mycket just nu.
Jag vill bara hoppa ut ur teverutan och bli passiv åskådare.
Frågan är om det går.

Vad jag allra helst vill... det ändras fort som fan.

Jag är som en gatlykta påväg att tändas.
Tveksam.
Flimmrande.
Och helt plötsligt skiner jag upp som en sol, av ingenting.

Konstig dag idag.
Som om händerna inte lyder, jag har tappat tallrikar och spillt och gått in i folk och hörn och sånt hela dan. Vi skyller på semestern. Fyra dagar är länge nog för att tappa stinget. En av småglinen (gymnasiemänniskorna, helgjobbarna, whatever..) sa ju det förra helgen. "Det är ovant som fan nu... och det är bara en vecka sedan jag jobbade."

Vad jag allra helst vill...
Vad jag allra helst vill...?
Det du.

Och Alex, du är värd så mycket mer. Fast det fattar du inte, än.

Morgonmatte

Det är bara en gnutta irriterande att behöva gå upp klockan åtta när man börjar elva, bara för att den satans bussen går 9:50 och är på jobbet 10:02. Bussen efter det går exakt en timme senare och no chance in hell att jag skulle be om att få vara kroniskt försenad för att hinna med bussen.

Usch.

Hade det inte regnat hade jag lätt cyklat.

Då hade jag dessutom kunnat sova (läsa tidningen i sängen) tills lille-buller-bror gått till skolan. Att det egentligen är jag + Intohimo som står för morgonbullret idag behöver vi inte låssas om, väl?
Yeye, allt är bättre än förra fredagen.

Regn är lika med ingen uteplats är lika med mindre springande ut i entren är lika med bättre koll är lika med lyckligt kontrollfreak.

You don't know me, and you don't even care...

carry all your thoughts, across an open field
when the flowers gaze at you
they're not the only ones who cry when they see you

Grey Havens/Aurland

I'll Face Myself/Erase Myself

Jomen, välkommen hem som sagt. Här är allt sej likt. Och jag har redan sagt det, jag hatar det. Jag hatar att det är här jag hör hemma, tills jag hittat något bättre, någonstans jag vill stanna. Jag hatar stressen jag känner här, hatar mina puckade arbetstider som automatiskt eliminerar allt vad socialt umgänge heter, förutom de dagarna man är ledig, som istället sovs bort. Hatar att komma hem till en värre version av det dåliga samvete som slog ner på mej ungefär samtidigt som jag passerade gränsen till Norge och som fortsätter växa.
Hatar att jag är en egoist.

Att jag desperat behöver berätta hur synd det är om mej, eller iallfall hur jobbigt det är, men inte är egoist nog att ringa mej igenom min telefonbok i jakt på någon som eventuellt orkar lyssna.

För det är det sista jag vill vara.

Ivägen.

Been there, done that, och det är därför jag är jag nu.

Och no more egoism heller, för jag mår skit nu.
Och imorgon ska jag jobba igen. Längst ner i det ekologiska systemet, diskplockaren, allt-i-allon, hit-och-diten, whatever. Blä.
Det är det sista jag känner för nu.
Orka vara glad.

Bright Eyes som lugnande medel är lika med?

Falkenberg.

Fyfan vad jag hatar Falkenberg.
Luften luktar höst, och allting är sådär löjligt photoshopredigerat färggrannt. Det blåser, som alltid, fast bara lagom, och solen skiner faktiskt. Jag kommer hem igen.
Fyra dagars andrum i en lastbil någonstans i Norge, bara pappa, jag och NRK P1. Första snön strax nedanför Jostedalsbreen och Geitryggen, men högt, högt ovanför Aurlandsdalen. 29 augusti.
Tusen vattenfall och obegripligt Tolkiensk natur, ingen digitalkamera men det spelar ingen roll för det blir aldrig lika bra på bild.

Sen kliver man ur lastbilen och får ångesten som ett slag i magen.
För det första har jag gjort bort mej utan att ens vara medveten om att jag gjorde bort mej när jag gjorde det, thanks to den där sista Xidern och övertrötthet och så vidare. (Till släkten: Nej, jag har inte däckat. Skulle jag?!)
För det andra vill jag inte vara här, och inget håller mej egentligen kvar.
För det tredje vet jag inte vad jag vill göra istället.
Fyra; om schemat kommer upp imorgon och jag inte jobbar helger vill jag nog dö, lite till. Det är helgerna som är roligast. Plus att veckorna innebär mer förbispringning...
Och för det femte säjer jag ingeting nuförtiden. Jag som trodde att jag slutat hålla käft, att jag kunde få ur mej saker. Nu är jag paralyserad, igen. Stum.

Föressten, skulle någon lyssna?

Jag får panik.
Och du.
Jag fattade inte.
Och ja.. förlåt.
Eller?

Asbra

Nu har jag tvättat min jobbetröja i handfatet, med vanlig tvål. Undrar om den blev så mycket renare. Och om den hinner torka över natten. Plaskblöt var ordet sa Bill, sa Bull.
Jaja, den är iallfall inte svettig längre.

För dom andra två tröjorna är ju fortfarande spårlöst försvunna...
Jag vill ha tillbaks dom.
Morr.

Avreagering Deluxe, eller "Håll Käften, Håll Käften!!"

Jag är så förtvivlat trött. Och ändå kan jag inte gå och lägga mej. Måste rensa ur hjärnan lite först, och kanske äta något.
Påminn mej om att jag aldrig, aldrig mer ska jobba i spring sex dagar på rad. Det är bara dumt.
Åtminstone om fyra av dagarna är som ensamspring.
Jag är så djävla slutkörd, och det är först imorgon det blir mycket på allvar, eller, ja... 240 dagens och 250 laxtallrikar av varierande storlek är väl inte så lite. Usch. Egentligen vill jag inte tänka på jobbet alls, men vafan, jag har ju tappat kontakten med omvärlden. Jag har min lilla livsbubbla, jag gör samma saker varje dag för jag orkar inte omväxla mej. Imorgon ska jag ut till Johanna så fort jag slutat, hon och Ellen har hejdåfest med ko-bingo. Får fan rycka upp mej då, bränna den sista energin och vara en total zombie på söndag.

Jag bara hatar dendär känslan av att inte räcka till, när det aldrig slutar plinga och tunnelseendet kopplas på för att inte se avduket som växer i högar så fort man vänder bort blicken. Jag hatar det så djävla mycket. Men när det blir så finns det bara två val. Antingen sätter man sej på toan och lipar av trötthet, eller så biter man ihop, går lite fortare, ler lite mer, fokuserar stenhårt.
Förr eller senare lugnar det ner sej.

Dricker lite vatten, tar en ren, sval (i säkert tre minuter) tröja, fixar till håret och lyssnar på Absolute Nittiotals-skivan och så är allting bra igen.

Det finns liksom inget annat att göra.

Föressten, här kommer en lista på olika personligheter jag funderat på idag, fast jag har säkert nämnt de flesta redan innan.

• Fönsterbordsfreaks v.2.1: Tar ett bord i mittenraden och flyttar sedan till ett fönsterbord så fort det blir ledigt, även om det inte är avdukat än. Leder ofta till att jag tar avduket för deras och därför varken frågar efter nummer eller tar avduket. Vissa har för vana att stå och titta intresserat på bordet istället, i väntan på förbipasserande personal.
• Slipsnissar: Stressade. Mycket stressade. Är totalt oförmögna att förstå nummersystemet och att man helst vill se nummerlappen innan man lämnar över två dagens (majoriteten av gästerna beställer två dagens). Frågar ofta om "man ska hämta kaffet själv". En eller två personer tar ett fyrabord och fyller det med delårsrapporter, Dagens Industri, laptoppar eller om dom känner sej uppsluppna; Metro. Alternativt stora affärssällskap där en person står och översätter menyn muntligen åt de tyska/franska/engelska/whatever-kollegorna. Dylika sällskap lägger raskt beslag på kollektiva saker såsom pepparkvarnen och vattentillbringarna och har dem på sitt bord.
  
• Tyskar: Gillar laxsmörgåsar. Gillar att äta förrätter. Gillar pommes. Gillar att beställa udda antal tallrikar i förhållande till antalet personer i sällskapet. Gillar att beställa paj, crepes och liknande utan sås och sallad. Gillar, på det hela taget allting som är lite mer krångligt än vanligt. För att inte tala om språkförbistringen.
• Symöten: Stora gäng med tjejer (oftast tjejer 40+, men dock, tjejer..?) som glatt flyttar bord om det krävs och sitter länge och pratar. Beställer alltid en och en, och sitter dom utomhus glömmer de första tre notoriskt att säja till om det i kassan. I nittio procent av fallen äter hälften dagens, minst en en caesarsallad och minst en en soppa. Det kan leda till olycklig tajming i ätandet, eftersom dagensätarna i rusningstid har ätit upp innan caesar och soppätarna fått sin mat. (Hade varit lätt fixat om de beställt tillsammans eller sagt till i kassan att de var ett sällskap men nej, icke.)
• Hinderbyggare: Oftast äldre gäster som är totalt ovilliga att markera sitt bord med en jacka eller en väska. Är däremot oerhört förtjusta i att tilta stolarna så att benen sticker ut i gången och stolsdynorna (som en gång för längesedan var fastsydda med resårband) halkar ner på golvet. Serveringspersonal som håller en genomsnittshastighet på mer än 8 km/h får nära-snubbel-upplevelser av alla utstickande stolsben. Mycket traumatiskt.

Tänkte precis påbörja en cynisk lista över de etthundrafemton komma fem olika innebörderna av ordet "Ursäkta" , men nej, jag lämnar det åt eventuella läsares fantasi. Om någon av mina chefer råkar googla sej hit ligger jag risigt till redan nu så... over and out.
Nu måste jag nämligen äta, för jag har gått ner ett kilo sedan förra fredagen.

Halvvägs genom min sexdagarsvecka...

Fyfan, jag är så trött.
Och värre blir det.
Lite mer för varje dag, nästan, för idag var lugnare än igår. Inget lunchkaos med andra ord. Och jag känner att jag borde orka skriva om någonting annat än jobbet, men nej, tyvärr, det går inte just nu, för det är det enda jag hinner med. (Det blir bättre sen, jag ska bara vänja mej vid tempot. Snart ska jag börja whina om nonsensgrejor igen, jag lovar.)

08:30 - Går upp, duschar, käkar frukost
09:00 - Kollar mejlen och bara slappar
10:00 - Cyklar till jobbet/ringer pappa om det regnar
10:58 - Stämplar in
19:32 - Stämplar ut
19:51 - Kommer hem, om jag fått skjuts
20:13 - Kommer hem, om jag cyklat
20:30 - Käkar något framför valfritt nonsensteveprogram
21:00 - Kollar mejlen/bloggen/bdb
ca 22:00 - Ramlar ner i sängen

Att jag fortfarande är vaken beror på att jag skrivit en jobbansökan till Kläppen.
Nu håller vi våra kollektiva tummar, eller hur?
Jaja, jag ska skicka till Åre, Sälen, Hemsedal, Trysil och x antal andra med. Men ändå.
Tummar.
Ja.

Everything Is Safe & Sound

Okej, confession-time;

På något (även för mej) helt obegripligt vis har jag börjat gilla Touchdown Turnaround med Hellogoodbye. Jag förstår inte. För allvarligt talat, den låten får Aqua att verka sansade.

Nej, Underoath. Nu.
I Don't Feel Very Receptive Today.

Våga inte kalla mej geni, jag var snarare en medelmåtta bland idioter

Ajusteja...

Studentbilderna kom ju idag också, visst.
Ska jag vara ärlig så blev jag inte särskilt essad, för enda andledningen till att jag whinat över att dom andra börjar skolan igen är att jag (som alltid) letar efter trygghet.
Och jag kanske var trygg ändå, i tre år. Jo det var jag.
Men nu.
Bara ansikten på glansigt fotopapper.
Minnen.

Inget mer.

Några få lärde känna mej på riktigt, några få betyder mer än att jag är nöjd med att ha dom som minnen, men i övrigt säjer nog rimmet om mej allt. Ni kände aldrig mej. Det fanns så mycket ni hade kunnat se, och fått veta, om ni bara ville, men att ni bara såg handen i luften och jobbiga frågor på redan jobbiga lektioner är fine by me.

Mina dagar som "klassens geni" var sedan länge över, men inte ens det såg ni. Var jag en medelmåtta till och med? (Jag hade velat säja en medelmåtta bland idioter...) Orka bry sej, nu för tiden är jag mer känd som tankspridd, chokladberoende och den som lyssnar på musiken ingen annan hört talas om. Det är okej.

Ömsesidigt oberoende, ett namn i mössan, ett leende i boken, vi betyder lika lite för varandra. Det är så skönt att känna att jag för en gångs skull lärt mej något. Jag är färdig med ett kapitel, och jag längtar inte tillbaka. Det jag saknar handlar om andra personer, domdär som inte alls sett mej skaka av scenskräck på mukon eller suttit på stenkanten och spelat Sweet Home Alabama i evigheter, det handlar om dom som finns kvar.
Lite "inga mer måndagsluncher", lite "inga mer galenskaper med Den Lille, och några andra tokiga ettor", lite "inga mer vara snäll mot tallriksmaskinen", allt detdär runtikring, som i slutänden betydde så mycket mycket oändligt mycket mer.

Ni finns kvar. Även om vi inte befinner oss i samma husklump varje dag längre så finns ni kvar.
Och ni har alltid sett mer än ett ytterst obefogat geni.

Tack.
Mycket.

Link

Hmm ja, hur kul är varmrökt, egentligen?

No Shit, Sherlock!

Jag -"Har ni nummer trettiofem?"
Liten tant -"Ja, jag skulle ha lax... och kokt potatis."

(Precis som 99% av de andra gästerna också skulle.. alltså.)

Någon har flyttat in i mitt skåp nu

Hej.

Igår var, rent teoretiskt sett, den första dagen på jobbet. För nu är det verkligen jobbet, inte bara helg/sommarjobbet. Det känns konstigt.
Dessutom var min första tanke, vid åsynen av en hyfsat full vagn med ren disk att "om jag låter bli att ta detdär i fem minuter till kommer någon av de nya att ha tagit det". Två sekunder senare slår det mej att "de nya", som inte är så nya längre, efter sommarens slit, börjar skolan.

Dom käkar köttfärssås och spagetti i ungefär samma ögonblick som jag stämplar in.

Därför: plocka disk.
Och det är väl ungefär vad jag gjorde igår. Ta ut mat, duka av, plocka disk, fylla på bröd, torka bord, fylla på vatten, hämta is, och lyckas lämna grejer i kallis precis när dom ägnar sej åt uppätandet av någonting med väldigt mycket choklad, och vanlijglass till. Ingen blev förvånad när jag erbjöd mej att ta det sista.

Minelli var lite mer perfektionist än vanligt igår, jag tror att hon led av samma åkomma som jag. Någon har flyttat in i mitt skåp, det röda, med klistermärket på. Någon kommer ägna åtminstone en liten stund åt varför det står "Badboll 1" på det. Förr eller senare kommer någon ha hittat alla mina tankeplatser, och jag kommer aldrig ha måndagslunch med mitt favoritrussin igen.

Det är faktiskt värst.
No. More. Måndagslunch.
Hur ska jag överleva?

Får väl föreslå CC att vi ska koordinera vårat ätande idag.
Bra idé.
Nu har man ju till och med [insert ordet vi ska reclaima här] vid matbordet, eftersom "dom nya" börjat skolan.

Aaaaaaaaaaaaaaaah, ångest!

If I Don't Let Myself Be Happy Now, Then When?