Jag.
Jag har för mycket förhoppningar om allting, och oftast gör det inget att de krossas som myggor, men ibland blir det för mycket. Särskilt när självkritiken sätter in. Så jag är "sjuk". Jag orkar inte gå på gemun, synd va?
Vad har hänt sen sist då?
En kort recap:
- Jag har jobbat. Jobbat. Jobbat. Antalet stranddagar denhär sommaren går att räkna på ena handens fingrar. Jag har inte reflekterat över det så mycket, men just nu känns det förjävligt. Men det är en sån dag idag. Jag hoppade från bryggan iallafall.
- Jag har repat, kraschlandat, blivit förbannad i tysthet tusen gånger och trasslat ut mej igen.
- Överlevt två spelningar, båda för lite smått mystisk/ointresserad publik men vem bryr sej?
- Hittat något jag trodde att jag tabbat bort.
- Åkt skateboard, sensommarkvällarna vid cisternerna uppväger nästan det minimala strandlivet. Oavsett om jag sätter några trick eller inte.
- Jobbat.
- Börjat trean, usch och fy. Det är snurrigt.
Jag ska inte ens försöka räkna hur många tallrikar jag har burit denhär sommaren, eller hur många brickor jag torkat. Det skulle bli fruktansvärt deprimerande det. Men därmed inte sagt att jag inte gillar att jobba, jag tycker att det är kul. Antalet folk man hejar på i korridorerna har också blivit lite fler. Tänka positivt, jamensan!
Men visst har det hopat sej nu. Förkylning är lika med hemma halva förra veckan som leder till missade samhällslektioner, icke-klar projektplan och en känsla av att det är roligare att flytta tallrikar än att sitta och stirra ner i golvet på lektioner och håltimmar. Visst är det så. Men det är bara att rycka upp sej, det är ingen mening med att gräva ner sej. Men jag ska tjura klart först, det ska jag. Och jag ska fanimej skejta ikväll efter repet. Hur kass jag än är så är det min livlina. Okomplicerade skejtpojkar, asfalt och frihet. Det är det enda jag behöver. Egentligen.
Hoppet lever, Håkan på fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar