Jag bara sitter och tänker, men gör jag någonsin någonting?
Det är tveksamt.
Ibland är det så skönt att vara ett oskrivet papper. Vara med folk som inte vet ett skit om hur man är, eller har varit. Slippa ha den djävla ryggsäcken med lappar. Man samlar på sej så många lappar genom livet, en löjligt stor hög med adjektiv. Varje ord skrivs ner på en papperslapp som det fästs ett snöre på, och snöret knyts fast på mej.
Det är inte bara "ismer", det är allt möjligt.
- Påstridig
- Blyg
- Frånvarande
- Medveten
- Vänlig
- Bestämd
- Svår
Oj! Gjorde hon/han/den/det så?
Så olikt den.
Så om en vän till mej (en envis jäkel som jag tycker mycket om) färgar håret rött är det inte så förvånande, för hon har gjort det förut, och det blev dessutom fint. Hade det varit jag, hade åtminstone ett par ögon ploppat ut. Vad är typiskt mej, vad är typiskt dej och vad är typiskt någon annan?
Varför är allting så typiskt? Vem började kategorisera och spika dit ramar? Min gissning är att det är ett mänskligt beteende som ingen av oss, inte ens de mest openminded hippieflummarna, kan komma ifrån. Ett sätt att få ner komplexiteten till en greppbar nivå.
För vi är för komplexa, för unika. Det är det som är det fina med alltihop.
Orginal.
I övrigt händer inte så mycket. Jag sitter här och är trött. Oföretagsam. Frustrerad och totalt nollställd. Jag måste vara världens mest irriterande och bekräftelsesökande person. För jag vågar inte tro på någon, något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar