Fall to the floor

Om tre timmar börjar Gymnasiaden.

Och här sitter jag med söndergråtna ögon,
för jag vill inte mer.
Jag vill inte någonting alls mer,
jag orkar inte försöka.

Jag är tillbaka där jag började igen.
Ensam.
Och rädd.

Ingen ser någonting alls, och skulle någon råka se finns det ändå inga armar som hjälper en upp. Hon klarar sej. Visst gör hon väl det.
Eller?