Bohemian Rhapsody

Alla har vi vår egen låt, själv snickrar jag fortfarande på min. Jag vet precis hur jag vill att den ska låta, och vilka instrument det ska vara. Om man tar en del Angels & Airwaves, en del Coldplay och en del allt annat, samt kryddar med en gnutta "vad händer sen"-rädsla, då har man vad jag vill att det ska bli.

Det är så enkelt att det blir helt komplext. Stå på bryggan en kväll i augusti, ungefär klockan sju, kanske lite senare. Havet börjar lägga sej och alla turister har vänt hemåt mot grillar och kortspel. Ungarna som alltid kommer bada i timmar, de bofasta som bor här även på vintern när vinden äter sönder ansiktet på dej, de springer förbi dej, rakt ut i ingenting, för att landa i sensommarvattnet en sekund senare. Stå där på kanten av bryggan och titta in mot land, ner i vattnet. Hur kallt är det? Termometern stod på 24.7 men man vet aldrig, och det kanske ligger en gammal elak brännmanet på bottnen.
Men det hade du nog sett, vattnet är så klart i augusti. Räkna räfflorna på sandbottnen.
Du är arton år och hela världen och hela havet ligger framför dina fötter. Men vad händer när du hoppar? Rakt ut i ingenstans. Är vattnet iskallt när du landar? När kommer du upp till ytan igen? Varför ens hoppa, solen värmer fortfarande och du har ingen brådska. Cykeln står där den står och vem behöver äta? När man är ung kan man leva på sol, salt och vattenmelon.

Ta vara på dethär, tänker du. Snart är det höst igen och då slår vågorna höga och att gå på bryggan blir en lek med döden, eller åtminstone med kallt havsvatten. Spara sekunderna, solbrännan och värmen i nacken innan du hoppar, lägg dem på disketten längst in i hjärteroten. Man vet aldrig när man behöver minnen.

Du vänder om och går sakta inåt en bit, till nästa stege. Vänder om, solen i ögonen, där är luckan i staketet. Barfotafötter mot solvarmt trä och tre andetag senare är du i tomma luften. En egen liten enhet, en jordnära asteroid påväg att kraschlanda i verkligheten. Glöm aldrig att du svävar fritt, även med fötterna på jorden, ditt liv är det enda du har.

Det finaste jag vet; Skrea Strand domdär sommarkvällarna. Solbränna, salt i håret och en helt oförklarlig stillsammhet.

Tjejsnack v.46

Fikadags

Hur ofta går du på café? Inte så ofta, kanske någon gång i månaden. Ränkas mjukglass på Donken?
Vad köper du oftast när du fikar? Kanelbulle eller chokladboll, jag är lite traditionalist av mej. Brukar dricka saft, läsk eller varm choklad till beroende på om det är sommar eller vinter.
Favoritcaféet? Falkmanska här i Falkenberg. Annars är Muggen på Södermalm inte helt fel heller. Dom har fina tekoppar.
Vad föredrar du; kaffe, te eller varm choklad? Varm choklad alla gånger. Kaffe är inte alls gott, och jag får magknip av te så valet är enkelt. Dessutom blir man glad i magen av choklad.
Hur mycket pengar lägger du på att fika i månaden? Inte mycket, en femtiolapp kanske. Lite mer ibland. jag vet faktiskt inte.

*

Fars Dag

-Vad har du köpt till din pappa då?

-Ingenting, min pappa tycker inte om amerikaniserade påhittedagar säjer han. Han har inte ens teve längre för han tycker att digitalteve är fånigt. Han är bara sån.

-Okej...?

Bekännelse

Vet du, det finns en massa saker som jag vill säja. Små finurligheter som jag minns och sparar på tills att rätt tillfälle dyker upp, jag hoppas att det gör det iallafall. För det skulle kunna bli så bra. Jag som alltid har sprungit åt andra hållet alltid. Nu gjorde jag det igen, men det var rätt. Eller det vet jag ju inte, men det kändes rätt.

Inga getter här inte.

För att de är så otroligt bra:

• Lisa Miskovsky - Back To Stoneberry Road
• My Chemical Romance - The End.
• Amber Pacific - If I Fall
• Coldplay - Fix You
• Jimmy Eat World - Drugs Or Me
• Håkan Hellström - Minnen Av Aprilhimlen
  

En lagom speciell nobody

Jag har kännt mej sådär rastlöst pms-ig i flera dagar nu. Otålig, ensam och allmänt misslyckad. I onsdags ville jag färga håret svart. Det gjorde jag inte, jag la mej på sängen istället och slog hårt i kudden. Rakt på Bamseörngottet, han är ju så snäll så han tog säkert inte illa upp. Världens snällaste björn.
Ville ut och springa, men inte fan springer man runt på Vindilen/Sloa ensam mitt i novembernatten. Inte ens jag.

Ligga raklång på mattan klockan ett på natten tills jag fryser för mycket. Varför då? För att det ändå inte spelar någon roll.

Jag trivs på nätterna. Jag som är morgonmänniska deluxe. Det finns en gatlampa på gården, och den tillsammans med månskenet lyser upp tillräckligt för att jag ska kunna se mej själv i spegeln. Då ser jag mej själv, och då är jag allt. Bara ett suddigt ansikte i mörkret, lika suddigt som det jag ser i skolans glasdörrar, fast med ögon. Och kanske en aning självförtroende. Just då är jag den vackraste i världen, men när solen går upp eller lamporna tänds slungas jag tillbaka in i verkligheten.

Som en lagom speciell nobody.
Vem är jag?

Psykotraumatiska Barndomsminnen

Eftersom julpyssel, påskpyssel och i-största-allmänhetpyssel är mer regel än undantag i det svenska skolsystemet är det nog inte bara jag som hittar en mängd mer eller mindre otäcka barndomsminnen i lådan med julsaker. När jag var lite yngre ställde jag fram allihop, även de allra läskigaste och fulaste. Annars var det synd om dom som blev kvar i lådan.

I år ska jag ha ett julpynt. Bara ett.

En snökula från Lagerhaus med en arg tomte och hans vänner i. Den står redan framme och vänjer sej litegrann.

(Jag tycker fortfarande synd om ensamma makaroner, för det är synd om ensamma makaroner. Punkt.)

Mer grubbel

Jag försöker verkligen skaka av mej dendär känslan, men det går inte. Fånigt, men det gör inte så mycket.

Skrivstum

Varför?

Varför hittar jag inte ord? Jag som alltid har så lätt för att skriva, jag som är blyg och impulsiv på samma gång. Blir sittande och stirrar dumt på skärmen med en klump i magen. För jag vill kanske för mycket. Och kan inte säja ett ljud, skriva ett ljud.

Äsch.

Du.

En gång till.

Tömning av hjärnan

Någonting händer. Längst inne i hjärnan sitter ett litet ensamt djur och tjuter. Ibland tar det semester, men inte för tillfället som det verkar.

Jag vet inte varför, men att springa åt varsitt håll kan vara logiskt på ett hemskt ologiskt vis. Märkte du det? Jag vände mej om och det var lite komiskt.
Jag tycker om att åka bil. Ibland. Igår var det definitivt bra. Jag behövde tömma skallen. Allting har varit mystiskt på sistone, men nu börjar det klarna i huvudet igen.

Jag som alltid har trott att jag har varit ganska värdelös. Det är jag nog inte egentligen.

Nu skiter jag i dethär, jag kommer ingen vart ändå.

Pussgodnatt!

Knet

Jag har haft min Kent-period. Den gick över ungefär samtidigt som Jimmy Eat World gjorde entré. Men även om jag inte klarar mer än tre låtar om dagen eller så, så är 747 en av de mest episka djävla låtarna jag har hört. Den är som en tunnel utan slut, den bara fortsätter, som en evig berg-och-dalbana. Den faller inte ihop i en pinsam liten hög någonstans, den är bara rysningar från första tonen till sista. Jocke Berg ska ha cred för det. Ibland blir Kent så överpretentiösa at de tappar farten helt men jag bryr mej inte. Dom kan lägga ner imorgon. För den perfekta låten är redan gjord. Det vet vi.

Det vet nog dom med.

Och därmed inte sagt att Kent är dåliga, inte alls. Det är bara det att om man föräter sej är man föräten. Då blir det små portioner ett tag framöver.

Miljömedvetenhet for Dummies:

Växthuseffekten är på allvar. Punkt. När till och med Aftonbladet kampanjar är det nåt som verkligen håller på att gå snett. Sänk inomhusvärmen eller nåt, jag har hellre en extra tröja på mej nu, än en ny istid om hundra år.

• Ska du gå hemifrån? Släck lamporna efter dej, stäng av datorn och teven. Standbylägen är energislukare.
• Sverige har bra kollektivtrafik. Använd den. Eller cykla. Bor man inom en halvmil från vart man planerar att ta sej (skolan, jobbet etc) är bil en överdrift. Det tar en kvart, max, att cykla. Är vädret för djävligt, och bussarna inte går dit du ska? Kolla om ni kan samåka, då får man dessutom sällskap, och delar på bensinkostnaderna.
  
• Åk tåg istället för att flyga om det är möjligt, vilket det oftast är. Jag bor i Falkenberg. Ska jag flyga från Halmstad eller Göteborg till Stockholm tar det först 40 minuter i bil till Halmstad eller en och en halv timme i bil till Landvetter. Sen väntetiden på flygplatsen, minst 40 minuter till, en timmas flygtid till Arlanda och efter det flygbuss eller tåg till Stockholm. Restiden blir nånstans mellan 3,5 och 5 timmar. Tåg mellan Falkenberg och Stockholm med byte i Götet tar fyra timmar och 20 minuter. Och tågen går på miljövänlig el.
• Skaffa tygkassar i mataffären. Plastkassar är ungefär lika häftigt som åttiotalets neonfärger och pudelfrillor. Inte, alltså.
• Källsortera. Papper för sej, plastflaskor och läskburkar till återvinningen och matrester och snytepapper i soppåsen. Det är inte svårt. Man behöver en papperskasse att lägga pappersåtervinningen i (och då kan man slänga påsen och slipper plocka ur och tömma) och något att bära burkarna och flaskorna till återvinningsstationen i. Kanske de miljövänliga tygpåsarna kan funka?
  

...men i förhållande till min skostorlek är min hjärna helt enorm.

- Jag har väldigt korta armar i förhållande till hur lång jag är. Det är för att jag har så små fötter. Jag är lite oproportionerlig av mej.

När någon slår en på fingrarna gör det ont och då släpper man det man höll i...

är det så fel att vilja stanna kvar?
det handlar om att våga växa upp, att släppa tag
livet är magiskt, inte mekaniskt
jag kan inte trycka på stopp och rewind

. . .

...domdär låtarna...

• Coldplay - Fix You "Lights will guide you home, and ignite your bones. And I will try to fix you"
• Early To Bed - Without You "So carry on, my world will fall. Without you. So tear down stars, the sky will cry. Without you."
• My Chemical Romance - The Sharpest Lives "Give me a shout to remember, and you can take all the pain away from me..."
• Coheed & Cambria - Wake Up "I'll do anything for you. Kill anyone for you. So leave yourself intact, 'cause I will be coming back."
• Jimmy Eat World - My Sundown "I've said my goodbyes, this is my sundown. I'm gonna be so much more than this."

I surrender to the sound of drums and... nähä?!

Ibland är även jag en riktig sucker för söta poplåtar. She Will Be Loved, tillexempel. Men den är speciell så egentligen är jag inte töntig, eller mainstream. Just den radiohiten är fin, och häftig. Egentligen. (Jag försöker bara intala mej själv att jag är annorlunda och speciell. Jag med.)

tap on my window, knock on my door
I want to make you feel beautiful
I know I tend to get so insecure
it doesn't matter anymore

it's not always rainbows and butterflies
it's compromises that moves us along
my heart is full and my door's always open
you can come anytime you want

I don't mind spending every day
out on your corner in the pouring rain...

Det kan vara vädret, men vafan. Mej gillar. Precis som jag gillar Angels & Airwaves även om Tom DeLonge är galen och förmodligen scientolog eller nåt. Damn, jag försöker verkligen komma fram till någonting här men det går inte. Jag trasslar in mej.
Jag kan bara inte släppa det. Ögonen. Det kändes som om det var verkligt. Var det det? Eller var det mörkret, och att det var kallt?

Snälla!

Varbergs Station

Usch, jag orkar inte sitta på en buss i femtio minuter dit, och lika länge hem. Fast fackeltåg på Kristallnatten är viktigt. Men... ändå. Femtio minuter.

Skogstorp
Automobilen
Morup
Munkagård
Tvååker
Södra Näs
Varberg

För att inte tala om att bussjäkeln är i Varberg redan tjugo över fem. Så jag ska döda förtio minuter på stationen, och det vet jag sedan innan att det inte går. Jaja. Kanske slår en pling, kanske. Bara för att det glimrade.

Ibland tycker jag om min lillebror

"Det känns så konstigt, ingenting kommer att bli som det var. Alla är äldre, och kanske inte ens stannar kvar i stan. Jag börjar inse nu, att inget varar för evigt, även om man vill. Tack för att du skriver som du gör, kära syster. För mej kommer du alltid att vara en Snusmumrik...!"

Stormumrik menar jag!

Mästerdetektiven Blomkvist

När jag var liten var somrarna så självklara och okomplicerade. Vi låg alltid på samma ställe på stranden och åkte ner dit tidigt med en hel kasse full med hinkar och spadar. Allt eftersom dök dom andra upp. Kompisarna, och deras föräldrar som var kompisar med mina föräldrar. En hel koloni med filtar, brassestorlar och kaksmulor. De som var året äldre, som jag alltid sett upp till, alltid kommer se upp till. De kom på lekar, och vi andra följde efter, om vi fick. De jämnåriga och lite yngre som var som jag, fast lite modigare. Och småsyskonen.
Vi badade. I timmar om det var varmt, och manetfritt. Naveldjupt var ett väldigt kännt begrepp, tillsammans med första och andra reveln. Revlarna var där det blev grundare igen, för att så fort man passerat det grundaste bli djupare och oftast rejält mycket kallare. Vi byggde fördämningar i dagvattenutloppet, och fördämningar nedanför fördämningarna om de skulle gå sönder. Hoppade från klitterna fast man inte fick. Vi skulle fika samtidigt, gå till bryggan samtidigt, gå och köpa glass samtidigt. Och det var aldrig ensamt. Vi var så många.

Vi firade midsommar tillsammans, allihopa. Sill, kassler eller köttbullar. De där perfekta åren, när de yngsta blivit gamla nog att kunna vara med i de äldres lekar och de äldsta fortfarande var små nog för att leka var nog de bästa midsommrar jag haft. Vi lekte någon omgjord variant av Röda Vita Rosen hos Jönssons, och kring pulkabacken. Stormumrikar och Midsommarkransar och allt vad det var. Förr eller senare blev även midsommarkvällarna mörkare och Disneyfilmerna kom fram. Trängsel i soffan och de två som alltid somnade somnade nästan direkt.

Nuförtiden är midsommar en helt annan sak. Inte sämre, kanske, bara annorlunda. Först sill och sånt, sen fyllestråket nere vid stranden. Det gör mej inte så mycket, för även om det är länge sedan nu så finns vännerna kvar. Äldre, inte lika nära, men dom är där. Det är sånt som händer, man växer upp. Försvinner, och när man kommer tillbaks har Legot och Bamsetidningarna bytts mot elgitarr och helgjobb.

Jag ville alltid vara som Eva-Lotta i Kalle Blomkvistfilmerna. En pojkflicka, som inte var rädd för nåt. Jag blev kanske det tillslut, men då hade vi slutat leka Röda Vita Rosen för längesedan. Sånt händer. Jag får hitta nåt nytt att bli. Någon annan att vilja vara som. Eller så är jag mej själv, det är det jag är bäst på.

Kalle Blomkvist och en mycket hoppig hund

Kom precis hem från Lidde. Den tjejen har universums spralligaste hund, alla kategorier. Och eftersom hundar som hoppar är lite läskiga gick vi ut med honom för att han skulle lugna ner sej. Det tog väl en och en halv timme på stranden eller nåt, men vem bryr sej. Solen sken och det var nån enstaka plusgrad. Hunden badade. Det gjorde inte vi.
Hem till varm choklad och Kalle Blomkvist.

Hunden somnade.

Han heter föressten Caspar.

En väldigt bra dag faktiskt. Och jag fryser inte, inte ett dugg. Mmmm!

...men här inne är det vår.

Lika genomfrusen som jag är utanpå, lika varm är jag inuti. Mobilen frös den med, den ligger i en vante vid ett element och tinar upp lite, och jag undrar om rosorna klarar sej. Morgondagen får förtälja det. Fem minusgrader är hursomhelst iskallt nog när man knatar runt i Vans.
Farväl Falkenberg, underlig men bra film. Holgers skägg sammanfattar det hela ganska bra. Det är läskigt, för när jag ser staden på film ser den så liten ut. Så liten som den kanske egentligen är, men som jag inte förstår. Och här och var syntes ansikten man känner igen. Kalis, Ratkid och en frontsideflip.

Jag skulle kunna drunkna.
På ett positivt vis.
Förklaring kommer väl någon gång, antar jag. Men inte just nu.

Det är faktiskt varmt.

Bugger

Bokstavsstorlekarna djävlas med mej.
Pffft....

Frågetecken?

För två månader sedan, ungefär, hade jag två singelföräldrar.
Det har jag inte längre.

Men det är knepigt ändå.
Bara för att saker och ting ändras försvinner inte frågetecknen. Dom bara flyttar på sej och ändrar kanske färg. Men dom finns kvar. Ibland tror jag att jag fötts i fel stjärntecken. Jag borde inte vara Våg, jag borde vara Frågetecken. Fast vågen är nog så nära frågetecknet man kan komma, rent astrologiskt alltså. Och jag gör om samma misstag ännu en gång.

Inte.
Lyssna.
På.
Håkan.
Ensamma.
Kvällar.

Pucko.

Skyll mej själv, inget händer här... så fan heller. Det händer massor av saker, till och med i lilla Falkenberg. Det är bara det att jag aldrig lyckas lägga märke till dom. Jag är så inne i min egen lilla funderarvärld att verkligheten bara susar förbi, och när jag väl märker att den gjort det har den passerat för länge länge sedan. Det är inte det att jag flyr verkligheten, det gör jag bara ibland, det är mer det att jag stannar och förundras och filurar lite för länge och för ofta och då måste jag springa ifatt den sen.

Imorgon ska jag till Varberg. Äntligen!

Men jag grubblar ändå över var vi ska fira jul i år. Allting lyckas eliminera sej självt eftersom frågetecknena flyttar på sej. Äsch.

Exakt så

• -Prxz
• -Prxz?
• -"Prexis"... Fast fånigare.
  

Den finska ruggugglans pyjamas

Nedanstående konversation är naturligtvis helt påhittad och inte alls en avskrift av två roliga människors filosofier kring Finlands schlagerstolthet.

- Bra gjort! (Finsk brytning)

- Arja Saijonmaa?

- Nej, snarare hon i Ondskan!

- Jaha, jo, hon är inte lika ruggig som Arja.

- Nä, inte direkt. Arja är liksom... rysligt ruggig.

- Hon är en finsk rugguggla.

- I blåa paljetter.

- Oftast. Förhoppningsvis har hon något annat som pyjamas.

- Fy ja. Dels får man nog väldigt jobbiga liggmärken efter paljetterna och dels kanske man råkar snusa in några och säta i halsen när man sover. Inte bra.

- Nej, verkligen inte. Man kanske skulle skicka henne en flanellpyjamas?

- För att undsätta henne från paljettmönster på ryggen? Kanske.

- Fast hon fick säkert en massa paljettpyjamasar när hon var med i Let's Dance...

- Säkert sponsrade från nåt ställe. Typiskt alltså.

(Hörde jag ordet "uttråkad"?)

Om dörrar och kramar

Nu har jag kickat igen en dörr som egentligen aldrig var öppen. Hårt. Men vänligt.
Hoppas bara att den andra dörren står på glänt och att det inte bara verkar så. För isåfall sitter jag i skiten, ensam och eländig.

Ge mej en kram, jag vill ha kramar!

Telefonfobi

Jag suddar ut alltihop.

Pys väck!

Nu över till någonting som jag har funderat på ganska länge.
Man knappar in siffrorna. Fine. Och sedan blir det inget mer. Knappen med en grön telefon på är som omgiven av ett kraftfält eller något, den går inte att trycka ner. Vad är det som är så skrämmande med telefoner och telefonsamtal? Visserligen beror det på vem man ska ringa men lite läskigt är det alltid. Man skickar en störsignal in i en annan människas pågående liv. Som en liten och väldigt högljudd komet. Raderar siffrorna på skärmen. Skriver dit dom igen. Hjärnhalvorna motarbetar varandra så det sprätter om det. Ringa?
Nej. Intedå.
Jo, det är klart, hur farligt är det?
Mycket farligt.
Fegis.

Fegis.

Än en gång: Jag vill inte tappa kontrollen, jag vill inte falla föränn jag är säker på att någon fångar mej innan jag slår i marken. Och eftersom jag aldrig är det vågar jag varken slå mej eller ringa.

Jag hatar mej själv.
Verkligen.

I don't mind spending every day out on the corner in the pouring rain...

Det är lite obehagligt att läsa de äldsta grejerna i bloggen. Jag har förändrats väldigt mycket sen förra hösten. Hjärnan tänker "varför skrev jag dethär?" mest hela tiden.

Jag trodde att jag kände mej själv då. Såfan heller. Jag var skitskraj nästan jämt. Jag är fortfarande skraj, för att inte räcka till, att göra fel och så vidare, men jag vet att jag är bra. Det kunde jag inte ens tänka då. Det är mycket som har förändrat mej, men jag vet precis vad som är den verkliga boven (räddaren). Och jag vet att jag har skrivit och sagt det tusen gånger förut.

MUKO

Musik och Kommunikation eller Lär känna dej själv och testa dina gränser när du får chansen / gruppterapi mot scenskräck-kursen.

Usch.
Ångest i kubik.

Hela tiden.

Men det blev ju bra tillslut. Jag får kortare minnesluckor iallafall. Och mer självförtroende. Jag vet ju vad jag vill. Jag vill förmedla intryck och känslor. Och då är det bra att ha fått öva på det. Det handlar bara om att vilja någonting tillräckligt mycket. Jag ville inte ha en tegelmur runt mej, för det är en skrämmande fin gräns mellan att stöta bort folk helt och att bara hålla dem på avstånd. Man kan inte förmedla saker om man har en mur i ögonen som hindrar det innerliga och äkta från att komma ut. Det var bara att börja riva. Och det tar tid, muren finns fortfarande kvar, men den är lika sönderfallande som ett Sovjetiskt imperium.

Det handlar bara om att verkligen brinna. För något, någon eller alltihop på samma gång. Motivation, motivation och vilja. Jag vill inte känna att jag hindrat mej själv från att bli den jag verkligen vill vara.

jag ska brinna så länge jag lever
ingen ska nånsin få släcka min glöd
jag ska brinna så alla kan se mej
-jag vägrar vara levande död!

Västkusten + November = Blötsnö

Jag känner bara att det underbara fenomenet förtjänar en plats på min fortgående lista över ohyggligt onödiga saker/fenomen. Kan någon förklara för mej vad det är för mening med snö som upphör att existera när den kommer inom en decimeter från marken?

Det är bara äckligt.

Plötsligt förstår jag alla sommargäster och pelikaner som packar ihop och flyr så fort lokaltidningen slutat publicera badvattentemperaturen på förstasidan. Dom flyr hem till Borås och Stockholmstrakterna i samma sekund som semestern slutar för att hösten här nere kan sammanfattas med ett ord: Miserabel.
Nu överdriver jag, det regnade inte en enda gång på nästan hela september. Men nu är det alltså snöblandat regn. Varför?

Varför?!

Kan ge mej fan på att snön lägger sej i Borås och Stockholm. Som grädde på moset, liksom. Eller snöhög på gatan, whatever. Här är det iallafall bara meningslöst och äckligt slask.

Free Hugs

Inte ofta jag hittar filmer på YouTube som gör mej helt varm och bubblig i magen. Det är så skönt att veta att folk faktiskt försöker sprida lite glädje, och alla behöver väl en kram då och då.

Free Hugs!

Farväl Falkenberg?

Och vad var det jag hade tänkt skriva, det minns jag inte. Det var nog inget viktigt. Jag skulle lägga in en bild, eftersom digitalkameran har vaknat till liv igen. Det ska jag, ja det ska jag. Jag har energi. Och så vidare, och jag har inte kollat klart på Skruva Den Som Beckham och jag tror att jag ska göra det strax. Och lägg märke till de fina gröna rubrikbokstäverna, tack ännu en gång.

Tillbaka Till Framtiden Ett

Hej Grubblaren! Vi har verkligen saknat dej (under de tre och en halv minuterna som du inte ockupperade min hjärna alltså), har du haft det bra?

jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket jag tänker för mycket


Det är bara så. Aaaaargh!
Kom just att tänka på en några dagar gammal konversation som inte ska återges här av diverse olika skäl* och den stämmer fan nästan överallt. Jag borde bygga en tidsmaskin eller något, tvåtusentalet är fanimej helt outhärdligt. Femtiotalet var nog inte så tokigt, bra musik, fina klänningar och folkparksdans. Slå mej i huvudet, hur skulle jag klara mej utan min skateboard och min musik? Fast jag skulle kunna bli som Marty McFly, men tjej, och inte riktigt lika galen i Van Halen.

Har My Chemical Romance lyssnat för mycket på Queen? Det är inte bara Welcome To The Black Parade som är inspirerad, det är snarare hela plattan. Och The Sharpest Lives är lätt bästa spåret hittills. Just nu iallafall, ni vet hur det är, jag bytar favoritlåtar minst lika ofta som jag bytar humör.

Dags för en bit tacopaj.

* Nej, inte det skälet.

Photogenique?

Kameran fungerar igen. Äntligen.

Så..

Time slipping through my fingers...

Jag har fått en överdos på folk tror jag. Efter en vecka först i Stockholm och sen på jobbet är den sociala delen av min hjärna lika spänstig som en urvriden disktrasa. Så idag gör jag ingenting. Nästan.
Jag har plockat upp saker från golvet i mitt rum, för jag kom inte fram till elgitarren.
Jag har ätit makaroner, och druckit Oboj. (Inte samtidigt, det hade varit tämligen äckligt. Ketchup + choklad, burr!)
Jag har konstaterat att jag borde damma och dammsuga. Jag kanske gör det, troligen inte.
Jag har glott på en dataskärm.

Fast det är nog nödvändigt. Jag orkar inte vara social idag helt enkelt, men jag blir nog så illa tvungen, för min far vill ha med mej och bror på bio. Det är nu ingen större uppoffring och det är inte än. Jag hinner slappa några timmar till först. Och kanske kolla på Sjunde Himlen, bara för att befästa min position som extremt slö person?

Jag vill ha en röd luvtröja.
Och bara en gnutta mod.

Big Big World

Världen är liten... Falkenberg är litet. Och det bekymrar mej ibland. Men jag ska inte säja någonting, för då kan jag lika gärna packa mina väskor och flytta härifrån, det hoppas jag att du förstår. Man kan inte få allt nämligen. Och jag har bestämt mej för vad jag vill ha.
Alltså vad jag vill försöka få.
Sen får vi se hur det går.

Allt handlar, som vanligt, om att släppa kontrollen.

Allt handlar, som vanligt om att jag inte vill släppa föränn jag vet att jag kommer landa någorlunda mjukt.
Och att jag är hemlighetsfull.

Dags att äta något...

The Art Of Drowning

Jag har fått en ny bräda i födelsedagspresent. Mycket bra, för min gamla var lite fyrkantig. Tyvärr har jag inte kunnat provåka den än, för det har regnat/varit mulet precis hela tiden jag har varit i Stockholm. Hoppas att det blir bättre väder snart, eller att det är bra väder hemma imorgon. Annars kanske man kan få smygåka Frysen lite när det nu var vi skulle dit på studiebesök. Onsdag? Jaja, det löser sej nog.

Nu ska jag duscha och sen packa och ut på stan. Stockholm är fortfarande brutalt häftigt, igår var vi nere i SoFo, jag yrade runt på PetSounds hur länge som helst. Snacka om skön skivbutik. Otroligt laid-back, alla bara står och letar i skivraderna, ingen storstadshets här inte. Min indiekompis skulle nog drunkna helt där, fast jag hade gärna sett lite mer pop-punk och sånt. Iallafall, fyra skivköp so far:

• Death Cab - Transatlanticism
• TBS - Where You Want To Be
• Thrills - So Much For The City
• AFI - The Art Of Drowning

Omslaget på AFI-skivan är för övrigt ett rejält mysterium. Någon som har sett omslagen till Decemberunderground och Sing the Sorrow? Dom är minimalistiskt spöksnygga. Art of Drowning ser ut som jag vet inte vad, korsat med rejält mycket Hallowe'en. Hur kan så snygg musik ha ett så fult skivomslag? Yo no comprendo! Som tur är är det bra musik. Mycket.

Svisch!

Humlan i stora världen

Eller i stora staden, vilket som.

Här finns allt. Cykelbudet som förmodligen hellre hade kört Tour de France men som aldrig orkade ända fram. De tre fjortisarna täckta av kajal, knappar och palestinasjalar. Identiska och åh så alternatiiiiva. Grönsaker i saluhallarna, det är verkligare grönsaker än dom som finns på Willys hemma i västkusthålan. Fiket halvvägs upp på Söders höjder där man ser rakt in på kontoret mittemot. Mannen som jobbar där har bara gröna pärmar i bokhyllan, det kan vara ett tecken på någon mystisk mani. Tusentals nertrampade tuggummin, söndersnackade åsikter och den fantastiska lukten i tunnelbanan (men inte på blåa linjen, den är fräsch).

Anyhow: När jag och moster går genom Sturegallerian (och det är verkligen inte min sida av stan!) känner jag att även om världen säjer att det är tvärtemot, så är min väldigt randiga mössa från HM tusen gånger häftigare än alla Lacosteskor på Tures. Om någon därinne råkade se min mössa istället för en av alla karriärister som trängs där och tänkte "vilken hemsk mössa" skulle det vara en seger i sej. Det är bara att inse, en skitunge från en pyttestad på västkusten är häftigare än hela Stureplan, Svampen inkluderad.

Note To Self

in case you failed to notice
in case you failed to see
this is my heart bleeding before you
this is me down on my knees
and these foolish games are tearing me apart

Estocolmo

Imorgon åker jag till Den Knugliga Hufvudstaden, fast först ska jag till mormor i Uppsala. Det ska bli så skönt, jag behöver se något annat än Falkenberg, då kanske jag slutar grubbla. Och sen kommer jag hem, tvättar och åker igen.. fast med klassen. Det ska bli lite spännande. Men inga gitarrer på bussen, för då är det Wonderwall hela vägen och det pallar man icke.

Nu ska jag bränna en skiva med The Promise Ring.

Hörs väl om en vecka eller två?

Utsidan

Jag har bytt färg. På bloggen alltså. Jag tyckte att vitt kändes lite bättre, jag har haft svart i snart ett år. Omväxling förnöjer.

Om någon vet hur man fixar andra färger på rubrikerna och så så vill jag gärna veta, för jag fattar ingenting.

Någon är glad, hon fick en stärkare i födelsedagspresent!

Olyckligt sjuk

Igår kände jag mej olyckligt kär. Idag är jag olyckligt sjuk. Jag är helt hundra på vem det är som har smittat mej, för jag tog en halv klunk öl ur hans burk i lördags. Och en annan kompis som rökte samma vattenpipa börjar också bli dålig. Hmm, ja... snart är väl halva klassen sjuk om jag funderar lite. På vilka som var ute i lördags alltså.

Men så jäkla duktigt av mej då, feber och hysteriskt mycket ont i halsen, och jag fyller år och ska ha släkten här. För en halv klunk öl. Meningslöst.
Jaja, i värsta fall får jag väl däcka i feber imorgon, för jag ska vara pigg på torsdag när jag drar till släkten norröver. Fattas bara annat. Nu har jag en känsla av att det är en massa saker jag borde göra. jag ska plocka undan på mitt rum, för gitarrer och kusinbarn är en rätt dålig kombination. Och hänga undan jackorna i hallen och lägga undan kläder och allt vad det var. Jag har inte tid att vara sjuk, jag tänker fylla år färdigt först. Jaja.
Vi får se hur det blir med det.

[The Kids Aren't Alright - The Offspring]

Hedda, hon blir nog aldrig stor...

Jag är olyckligt kär.

I livet.
Det känns som om det aldrig blir som jag vill att det ska vara, och att jag inte kan göra någonting åt det heller. Jag vill inte vara kvar här, men samtidigt finns det ingen annanstans där jag trivs så bra. Det här är min asfalt, mina kullerstenar, klätterträd och barndom. Och jag kommer aldrig att släppa taget helt, även om jakten på mej själv, äventyren och kärleken kanske får mej att försvinna ett tag. Jag är en eskapist med separationsångest, hon som drömmer sej bort i fantasyböcker men inte vågar hoppa själv.
Jag är ett krumelurbarn.
En kompis mamma hade sagt det, att Hedda hon blir nog aldrig stor, hon kommer alltid att vara lite barn. Det är så. Jag har så mycket drömmar och underliga idéer, små iakttagelser och teorier. Jag kan skratta åt sånt som är så lite roligt att ingen egentligen förstår. Jag är ett krumelurpiller, krumelurbarn.

En liten lista såhär på artonårsaftonen:

• Amélie från Montmartre, för att ingenstans är kärleken lika krånglig, självklar och busig som i den filmen.
  
• Nothing Feels Good, för att jag verkligen känner igen mej. Läs den, eller kanske inte... emonörderi på hög nivå.
  
• All musik, musik är det enda språk som alla människor kan förstå.
  
• Universum, för att det är vackert
• Sagan om Belgarion, för att fantasin är gränslös och ingen kan stjäla den

Och min önskan kvarstår: Krama någon som du inte brukar krama och le mot främlingar, världen behöver glädje!

Den 6574:de dagen av mitt liv nalkas

Så.
Nu släpper vi "dethär". Det gör ingen nytta alls och jag ska inte grubbla och älta något mer. Fast det kommer jag göra, men jag ska inte skriva om det för hur kul är det att läsa grubblerier om huruvida man ska grubbla eller inte. En sista gång bara:

Fanfanfan

Färdigt.

Jag var inte duktig idag, man ska inte skippa lektioner, men ibland mår man bra av att stå högst upp i trapphallen och konstatera att man ser bort till havet, över Tröingeberg och så vidare. Hade det varit fönster på alla sidor hade man kunnat se bort till Glommen. Den här stan kan konsten att dra ner mej på bottnen, men den är ganska dålig på att dra upp mej igen. Det får jag klara på egen hand.

Imorgon fyller jag år. Jaha..?
Trevligt, typ. Men jag orkar inte stressa upp mej längre. Arton år. Jaha.
Det är bara ännu en dag.

Den sextusenfemhundrasjuttiofjärde.
Aj, det är mycket. 6574. Känn på den ni.
Ouch...

Jag vill ha ett mirakel i födelsedagspresent. Inte nåt stort mirakel, nödvändigtvis, men det vore trevligt om det hände något oväntat. Vardagsmirakel liksom. Kramar går bra det med. Jag ska nog önska mej det tror jag. Att alla kramar någon de tycker om men inte kramar så ofta. Bara för att sprida lite kärlek och värme i denhär kassa världen. Gör det, även om du bara är en förbipasserare här i bloggen. Skicka vidare liksom.

Adjö.

Pressad, litegrann..

Jobbig dag idag...
Men vad kan man vänta sej av en söndag egentligen? Och jag kan skylla mej själv för jag kunde ha stannat hemma och sovit igårkväll, men se det gjorde jag inte. Jaja, jag är alltid effektiv ;)

Usch, fyfan vad jag har grubblat de sekunder hjärnan kunnat ta paus från beställningsnummer. Det är inte bra alltså. Jag trodde att jag hade blockerat men det verkar fan inte så, och skitsamma för det spelar ingen roll och allting är så djävla omöjligt just nu och jag borde prata men vissa saker säjer man inte och så vidare.

Jag kan faktiskt inte göra någonting alls.
Fuckit!

Och vilket slöseri på alldeles utmärkt tid.

Korrigering

Nej, jag ska inte till jobbet riktigt än. Börjar inte föränn tolv så nu ska jag klä på mej och ut och övningsköra.

Vilken jubeldag...

Puckohedda

Impulsivt. Usch, men så trött jag är nu då...

kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit...

Slå mej då!
(För jag vet faktiskt vad som inte går och vad som inte finns i mitt universum)

Nu ska jag till jobbet, det är ungefär lika roligt. Men jag kan ju skylla mej själv om jag kommer hem klockan två. Vill bara vara någon. Och då gör man lite halvdumma saker ibland, sånt är livet.
Varsågod, smaklig måltid, hejdå!

Knalleriknall

Jag vet hur man förvirrar min lillebror. Man pratar flytande rövarspråk för då blir han tokig.

Erik i Idol är en barnrumpa. Engelskacoachen säjer till honom att det heter "anything", inte "anythin" och sjunger inte den djävlen anythin sen, och verkligen markerar. Lär dej ta kritik grabben, och slakta inte Gavin DeGraw-låtar heller. Schas, försvinn, åk hem! Förpesta inte min teveruta iallafall...

I övrigt knallar väl livet på som det brukar. Imorgon ska jag jobba, i veckan har det vart rätt lugnt. Ändå känns det som om det är gladpack kring alltihop. Jag når inte fram, hittar inte ut. Nån har plastat in verkligheten och det är våldsamt irriterande. Syret räcker inte till och jag är frustrerad som en oföretagsam Hedda kan bli. Jag bara drömmer... och det är väl bra, men det leder ingen vart. Jag är den som aldrig vågar trycka på startknappen, jag bara tittar och funderar. Som att spela Mariokart med en kontroll där gasknappen plockats bort ungefär.

Jag ska kolla klart på Freaky Friday nu. Haha, ytterligare en av sakerna som jag har att tacka för min musiksmak. Bowling For Soup ledde vidare till betydligt mer meningsfulla texter och innerligare sång. För att inte tala om American Hi-Fi och allt vad de hette. Hey ho, lets go! I'm gonna start a riot, you ain't gonna fight it!
Så söt och skejtpunkig min musiksmak var i ettan. Delvis. Jag lyssnade på vettigare musik redan då. Tur det. Men ibland behöver man skuttiga låtar. Varför inte lite svensk pop tillexempel Tangerin...

Mitt fredagshjärta slår för dej...
och jag var alltid en sån som gick hem själv

Tangerin!

Majspejs

Tänker slänga in denhär bilden som bakgrund på min Myspacesida, om det fungerar. Vi får se. Stilig är den iallafall. Ibland är det bra med Google.

Jag behöver er:

Vänner
Russin
Tänkande kamrater

Jag behöver er allihop.
Ibland är det skrämmande, men bra.

Självinsikt

Det kanske är dags att skaffa ett liv...
...så fort orden fastnat på näthinnan skrattar jag åt mej själv. Sagt det förut, försökt förut. Vad händer?

INGENTING

Hej, jag heter Hedda.

Jag är sjutton år och trehundrafemtiofem dagar gammal.
Jag är en helylleperson med vänsteråsikter, lagom mycket fördomar och dåligt självförtroende. Jag dricker inte, jag röker inte, jag knarkar inte. Om inte musikberoende räknas som drogberoende förstås.
Jag är konflikträdd och en smula inåtvänd, och blir ofta uppskattad för min flexibilitet, alltså att jag ger mej för att jag inte vill bli osams med folk. Jag drömmer en masa, om frihet, kärlek och annat trams.

Det är bara det egentligen. Drömmar.

Valkyrie Missile

Bortsett från att Tom Delonge sjunger lite halvkasst (eller inte halvkasst, men det är Blink-feeling på det) så är det en ohyggligt ståtlig låt. Det är vad som blir om man korsar musiken på sista banan på MarioKart64, Blink 182 och gud vet vad.

Jäkligt snyggt hursomhelst. Ett av de snyggaste skivomslagen på länge dessutom.

Fasligt stiliga skivomslag (och insidor):

• Good Apollo... - Coheed & Cambria
• We Don't Need To Whisper - Angels & Airwaves
• Liberation Transmission - Lostprophets
• Ladies of the Canyon - Joni Mitchell
• Second Helping - Lynyrd Skynyrd
• Futures - Jimmy Eat World

Och det är fortfarande "ouch-varning" på Desperado. Särsklit sista versen eller vad det är. Slutet är det, det kan vi kalla det. Slutet.

Desperado, why don't you come to your senses?
Come down from your fences, open the gate
It may be raining but there's a rainbow above you
You better let somebody love you
You better let somebody love you before it's too late!

Japg hatar och älskar när låtar gör så. Pusslar ihop mej så jag blir hel och sliter mej i småbitar på samma gång. Gudars så komplicerat, men låteländet gör ju det. Jag fattar vartenda ord, på mitt sätt och då blir det så. Ett slag i magen och en väldigt varm kram på samma gång. (Och du sa att du ska visa mej dendär kramen, glöm inte det.)

Dags att flyga?

Tröttifötterna

Jobbat.
Söndag.

Vi låter det vara så.

Inte

(Jag borde inte vara uppe nu, jag ska jobba imorgon och jag tänker vara pigg och glad och hypereffektiv. Man måste vara hypereffektiv när det är söndag.)

Varför kan inte Håkan spela "Minnen av Aprilhimlen" live? Är det för mycket begärt? Det är nog den nästnäst finaste låten han gjort, och den borde konkurrera ut "Magasinsgatan" i nittionio-komma-nio fall av hundra. Men kanske just därför? Vem vet...
Jag blir så sentimental bara. Hjärnan kollapsar i en hög av kansken och omn.

För jag blir aldrig kär i nån, såntdär är slöseri med tid...
...men då slösar vi bort våra liv!

Vem skriver så?
Varför?

Förmodligen inte för att jag ska vakna, men det gör jag ändå. Jag har hört den raden tusen gånger om och om igen och ändå är det som en spark i magen varje gång. Sparka då. Jag är rädd, är det så djävla förbjudet?
Jag är väl bara så rädd om det som kan bli så rätt att jag inte vågar, för att jag skulle gå så mycket sönder om det skulle bli fel. Men det är fel det med, för jag kanske går sönder förr eller senare ändå, och jag vill inte leva ett liv utan att ha levt.
Även jag behöver något mer än bara fartvind.
Och just nu fungerar ingenting. Jag drunknar i tristess. Det stormar som fan ute, blåser kuling allra minst och jag var så nära att cykla ner till havet innan, bara för att få lite perspektiv på saker och ting. Jag vill stå på stenarna längst ute på spritanrakan och få vågorna och vinden rakt i ansiktet. Bara för att känna att jag lever. Men man ska inte cykla ner till havet i oktobermörkret. Inte.

Men än är det inte över, jag ger inte upp. Inte än.

High-techmobil

Min bror har skaffat en mobil med extra allt. Nästan. Den heter en massa krångliga siffror och är svart och låter för mycket, åtminstone ur min synvinkel.

(Min synvinkel är storasyster som är obegripligt trött på Gavin DeGraw och diverse puckolåtar som cirkulerar på högstadiet.)

Min mobil är gammal. Den börjar bli irriterande gammal faktiskt. Det tar en lång stund för den att starta och en ännu längre stund att koppla upp sej på telefonnätet. Ny mobil står ganska högt på min införskaffningslista just nu. Fast ingen mobil är som jag vill ha den.

• Jag vill verkligen inte ha kamera. Det är slöseri, för bilderna blir inte bra om man inte köper en fyratusenkronorsmobil och för dom pengarna kan man få en kamerafri mobil och en bra digitalkamera. Plus att de kameramobiler som jag träffat ganska lätt segar ihop.
• Däremot är mp3 inget hinder, mest för att det vore väldigt roligt att kunna ha favoritlåtarna som ringsignaler.

Men det finns inga mobiler utan kamera med mp3, såvitt jag vet. Därför kommer jag förmodligen skita i allt och skaffa en telefon, inte en multimediamaskin. För allvarlig talat, är det inte bättre att ha en mp3-spelare med mycket minne där man får in all sin musiksmak och en mobil som inte laggar för att den bara kan det en mobil bör kunna, alltså ringa, smsa och kanske spela minigolf? Det låter faktiskt ganska förnuftigt i mina öron. Mest för att man inte får in 6 gb musik i en telefon hur gärna man än vill. Jag vägrar kompromissa när det gäller musik, så är det bara.

Här är föressten lite justnu:

• Without You - earlytobed
• Obviously Errated - Seven Miles Away
• Mothership - The Man
• Vi Lämnar Allt - Vincent Vicious
• Deceit - Union Square

Alla är länkade till respektive Myspace-sida för jag tycker att dom förtjänar det. Bra musik ska uppmärksammas.

Konversation

-Det är det bästa.
-Vilket?
-Att inte riktigt veta.

Tidigt i säng

Ingentingheten gör mej galen.

Det regnar, slutar regna, och precis när man ser förhoppningsfulla torra fläckar ute på gården kommer nästa störtskur. Och nu är det kuling också. Vad är det för mening?
Jag bara sitter. Jag har blivit en passiv åskådare till pjäsen om ingenting alls.

Ta mej till kärlek, ta mej till dans, jag vill inte sitta stilla längre men jag har inget engagemang.

Jag har blivit djupt beroende av earlytobed. Deras låt "Without You" är det bästa jag har hört sen, tja... sist jag fick skivor från cdon. Och det är faktiskt ett tag sedan. Snällasnälla släpp en skiva!
Gick och la mej tidigt igår, nu kan jag inte sova. Apropå, alltså.

Sagan om Ringen, skräckversionen

Mental Träning

Jag är häftig. Det handlar om känsla.

Jag är häftig!

Intimacy

Intimacy isn't showing off your Victoria's Secret, it's putting your arm around someone's shoulders.
/ Andy Greenwald

Kom hit så ska vi slåss, elefantdjävlar!

Skadeglädje kan vara riktigt bra ibland. Jag vet att det är hemskt, men låt mej säja en sak:
Ibland förtjänar man att vara lite skadeglad. Idag är en sån dag.

Kan man överanvända ordet "deserve"? Det börjar bli ganska frekvent i våra låttexter nu. Det roliga är att det varken gör något eller märks så värst mycket.

När man har varit skadeglad en stund kryper det dåliga samvetet fram. Hej självförtroende, nu förpassar vi dej till golvet, eller kanske lite under golvet, igen. Jag ska inte tro att jag är någon, jag är ingenting och ni kommer alltid att vara bättre. Klart att man kan trycka ner mej, jag är inte på samma nivå som vissa andra och jag gör inte motstånd. Fan heller. Jag är visst någon. Jag är jag och jag kämpar som ett litet djur för att vara just det.

Och man ska inte trampa på smådjur, det är väldigt elakt.

Små djur får däremot trampa på elefanter, för dom känner inte av det, smådjuren är för små. Så varför ska smådjuren egentligen trampa? Om dom hjälps åt kanske...

Tårarna sparar vi till senare

Jag kanske trodde att det var lugnt. Kanske trodde att allt slit hade färgat av sej litegrann. Inte bara på mitt lite mindre obefintliga självförtroende utan på hur folk ser mej.
Inte i alla fall, verkar det som.
Bara för att jag är tjurig och konflikträdd är det inte okej att trampa på mej eller trycka ner mej inför alla andra. Jag har slitit som fan för att komma dit jag är nu, och på tio sekunder rasar alltihop. Men inte fan biter jag tillbaks, nejdå.
Hedda håller käft och stirrar ner i golvet.

Tårarna sparar vi till senare när ingen ser.
Det är så jag gör.

För den glädjen vill jag inte ge antagonisterna. Dom ska fan inte få se mej gråta. Och det som gör mest ont är att jag vet att det är jag som vinner i längden, för det som inte dödar det härdar, och det är faktiskt sant. Varje liten motgång gör en lite starkare. Men det är likförbannat väldigt jobbigt just nu.

Jag är lika bra som dom, och i vissa fall bättre. Jag kan vara djävligt ödmjuk, och det är en förmåga som vissa personer som jag inte tänker nämna vid namn verkligen saknar. Kör på ni...
och jag hoppas att ni inser att när ni väl faller faller ni hårt.

Så djävla hårt.

Gräv ner mej, jag vill inte.

Det här är fan inte enkelt.

Man måste vara besvärlig för att få som man vill, men hur lätt är det när man inte vet hur besvärlig man kan vara, eller ens om man kan vara besvärlig. Egentligen orkar jag inte, jag borde gå och sova eller dra något gammalt över mej. Men det är ingen idé för då är det definitivt helt kört.
Det är bara att inse att i vissa situationer har jag noll och inget självförtroende, tyvärr.
Jag hatar tisdagar.
Jävla skitdagar.
Jävla skitsceniska.
Så, nu var det sagt. Fast det känns inte bättre.

From First To Last är rysligt effektivt när man inte vill lyssna på lillebror som bara sjunger Jamie Cullum. Fast det blir en del dörrsmällande förstås.

...

Jag tänker inte skriva om det jag tänkte skriva om för det jag tänkte skriva om är fånigt.

Idag har jag ätit pizza, haft två sömniga lektioner och en gitarrlektion samt kollat på halva "Kalenderflickorna". Händelselöst, anyone. Jag funderade på att cykla en sväng men precis när jag rotade fram cykelbyxorna började det hällregna och all ambition försvann fortare än en kanelbulle i replokalen.

Sammanfattning av dagen: .....

Men om 40 minuter är det Anna Pihl på fyran, hey! Let's tänka positivt.

Underbara Wikipedia

Den här artikeln handlar om musikstilen emo, för orten med namnet Emo se Emo, Irland.

Sånt tycker jag är helt vansinnigt roligt, ihihi!

From First To Last

Just nu, just idag är Waves Goodbye universums bästa låt.
Punkt där.

A little less "eighteen candles", a little more "touch me"!

Om nitton dagar fyller jag arton år. Om det har jag bara en klok och uttänkt sak att säja:

Jag vill inte!

(Varför känns det som om livet verkligen vill djävlas med mej?)

Varför är jag bara söt när ingen lägger märke till det?

Eller, "jag är bara söt när ingen ser".

Jag gillar min nya, gråa tröja. Egentligen är den nog maximalt o-Heddig, hur vanligt är det att jag har skjorta och grå stickad tröja? Struntsamma, den är varm och gosig och även om jag känner mej helt galet preppy i den så kan ingen missta mej för nån sorts liberalkonservativ MUF-människa.
För MUF:are har inte knappar på ryggsäcken som det står "Jag är Röd" på. Och det har jag, för det är jag.

Digitalkameran har kollapsat en smula.
Det håller på att göra mej galen, jag tycker så mycket om att fotografera. Jag tycker om vanligheten, det kanske är någon småstads-skada, men vad är det som säjer att ljuset nere vid ån här är mindre vackert än ljuset över Paris takåsar? Tusen konstnärer och en och annan guidebok, javisst.
Men för mej är Falkenberg den vardagsvackraste platsen i världen.

Jag är bara söt när ingen ser. Annars är jag alltid lite kantig. Lite som en introvert kaktus. Jag sticks, men det är bara försvar. Och jag har ingen koll på när folk är ironiska och jag knäcker mej åt mej själv ibland. Jag kan skratta åt ord, och ingen förstår. Bara för att orden låter så kul, just då.

Introvert Kaktus.
Förihelvete!

Men jag är hellre en introvert kaktus än vemsomhelst. Och jag vill att kameran ska funka så jag kan fota, fota, fota. Jag vill försöka fånga mej själv, bli fångad och jag är lite tokig, det är jag, det vet jag. Men jag hoppas på något, och jag vill veta vad. För det gör jag inte nu. Och sånt gör mej tokig. Kontrollfreak.

Vart är jag påväg?

Tear Down The Walls (kladd)

You're hiding and you know it
As do we, but we can't reach you
Building walls around you, you expert of solitude
Crying in the dark, are you?
Screams are echoing, crashing hard!

Tear down the walls
Open up your heart
Find something that will bring you back to life
Tear down the walls
Open up your heart
Let love touch you, give someone a smile

Crash Around Me!

Vad som hugger tag i mej just nu:

• Tears Don't Fall - Bullet For My Valentine
• 4:am Forever - Lostprophets
• Emergency - Paramore
• Keeping The Blade - Coheed & Cambria
• Liar - Taking Back Sunday
• Get It Faster - Jimmy Eat World
• This Broken Heart - Something Corporate

tears don't fall and crash around me

Message from me to myself...

Tear down the wall
Open your heart

[Det är läskigt]

Hedda v.1.1

Jag vet inte om jag hakar upp mej på saker och ting eller vad det är, men jag sitter verkligen fast just nu. Jag begränsar nog mej själv och mitt liv, och då känner jag mej änu mer begränsad.. och så vidare.

Man skulle försöka flyga en smula.

Inte så att jag ska hoppa ner för något högt eller något annad dumt och destruktivt, men testa lite gränser. Inte som de gränserna jag testar nu. Hur omotiverad och oengagerad jag kan vara utan att tappa betygen, typ.
Men vadfan ska man göra om man spelar bas på Summer of '69? Snacka om en låt med nollkommanoll basgångar.

Jag vill kunna skriva låtar som ger kalla kårar.
Jag vill kunna säja saker som får folk att fatta vad jag verkligen menar.
Jag vill våga säja saker som jag aldrig säjer.
Uppgradera mej.

Desperado, why don't you come to your senses..?

Just nu är jag så inihelvetes-djävla-pisstrött på allting.
Ingenting är som jag vill att det ska vara.

Allra minst jag själv.

Och när inte ens skolan är rolig, var fan ska jag bli av då?

You better let somebody love you before it's too late...
Och?

Grottmänniskobloggande

Jag har fortfarande lite lätt sömnbrist.
Alltså kortfattat bloggande.
Here goes:

Äääääääuöh!

Och jag har ganska dåligt samvete för att jag inte hann skura klart golvbrunnen på jobbet igår, men jag kan inte göra allt. Och eftersom "kunderna är prioritet ett" så prioriterade jag. Punkt.

Japaner, japaner, japaner!

Lunchrast och eftersom septembersolen värmde lika mycket som bra musik, goa kompisar och choklad kan göra satt vi på personaluteplatsen.

Makaroner, ketchup.

Och helt plötsligt från ingenstans dyker det upp inte en, utan flera små japaner. De ser ut, och beter sej precis som man förväntar sej att japaner ska bete sej. Alltså kostym + kamera. Dom börjar fota oss, trötta svenska tjejer som äter lunch någonstans i sydsverige. Kanske visar dom filmklippen och bilderna för vänner och familj i mångmiljonstäderna hemma i Japan.
Jag undrar om dom fattar varför vi skrattade, och någon flydde?
Jag undrar om någon som ser filmklippen kommer förstå vad vi säjer.
Förhoppningsvis inte.
Det är bara flams.
När de första har fotat, filmat och frågat varifrån vi kommer (svar: Sverige, Sweden, Falkenberg på samma gång) dyker det upp ett par stycken till.

Surrealistiskt.
Jag menar, vad gör en hord med japaner utanför Heberg en söndag klockan elva? Mer än käkar fisk alltså.

Det är dagens frågetecken.

Bruce Springsteen känns som bakismusik. Inte för att jag någonsin varit bakis, men det känns som det ändå.

Den underbemannade golvbrunnen...

Jag skiter fan i det. Allting bara staplades i högar idag, och allting fattades. Jag hade verkligen velat ha fyra armar, men icke.

Och det är sista gången jag städar där. Golvbrunnen kan ta sej. GLS är verkligen ingenting i jämförelse. Bara kletigt, inte äckligt alls.

Nu ska jag sova.
Nån väckte mej, ehrrm..

Kortfattat

Ovanlig helg denhär. Eller kanske inte, men inte som mina helger brukar vara. Jag har tillexempel inte åkt skateboard. Däremot har jag varit på Liseberg två gånger på lika många dagar och åkt Jukebox åtta gånger på raken. Jag har blivit väckt mitt i natten av en vän och inte kunnat somna om för min mage tyckte att frukost klockan halv tre var en oerhört bra idé. Resten av kroppen höll inte med. Jag har åkt Flumeride utan att bli blöt, och Kållerado och blivit halvt dränkt.

På två nätter har jag sovit 12 timmar.

Nu ska jag jobba.


Bra idé? Not!
Men vad gör man inte..?

Mountainbike continued...

Jag vill se dom där skyarna igen
Jag vill försöka igen
Den här gången
Den här gången kanske världen förstår oss

Det är verkligen länge sedan...

Fan.

Mountainbike

Ibland behöver man inte mycket mer än en cykeltur uppåt Vinbergshållet till. Ingen mp3, men kalla öron och trötta ben. Så mycket jag tappat, så mycket jag fått, och jag är verkligen inte samma längre. Det är inte meningen att min kompis ska bo i en källare, och med alla håltimmar och tidiga skoldagar jag har ska jag nog lyckas fiffla in ett och annat träningspass även när det blir kallt.

Jag har tappat kontrollen. Om jag någonsin hade den alltså. Men det är sånt som händer. Springer man med huvudet före in i en vägg tar det ett tag innan man reser sej ordentligt igen. Och nu när jag är påväg ner på ett helt annat sätt, men ändå påväg neråt, kanske jag ska ta och återuppliva något som försvann i första kraschen.
Jag behöver min cykel. Alla tre.

Och jag har sagt det flera gånger förut, att nu ska jag börja träna ordentligt igen men det har bara blivit på halvfart. Nu försöker jag igen. Vi får se hur det går. Men jag vill ha tillbaks kontrollen, och se om stigarna som fanns när jag var tolv, tretton, fjorton, femton finns kvar.
Jag hoppas att de gör det, och om inte så finns dom ändå. Tusen kort, tusen minnen.

Och ett antal skrubbsår och ett konstigt knä.

Jag kanske har någon gammal bild.. jag kanske lägger upp någon gammal bild. Eller en ny, om ett tag. Först ska jag hitta stigarna igen.

Sockersött

• Bandstarter - Brainpool
• When I Think About Angels - Cute Is What We Aim For
• No One Else - Weezer
  
• I Was Born (A Unicorn) - The Unicorns
• Teenage Dirtbag - Wheatus

Tusse dom!

Radiorysningar

Efter en sommar på jobbet får jag räliga rysningar av fenomen som Rix FM, Lugna Favoriter och sorgligt nog ibland även P3. fast jag har iochförsej varit ganska vrång på P3 ända sedan de spelade Crooked Teeth med DCFC i höstas. Kommersialisera inte min musiksmak mer än nödvändigt, tack. (Och jag är inte dödligt allvarlig)

Om jag hör "...cause everytime we touch I get this feeling and everytime we kiss..."-yadayada en gång till kommer jag hoppa sönder närmaste radioapparat. Snacka om att jag har blivit allergisk pga överexponering. Konsigt nog blir jag glad de få gånger mainstreamradion spelar Hard Rock Hallelujah. Men å andra sidan är jag en riktig sucker för melodisk metal.
Alla har vi våra svagheter. Jag har rätt många.

"You will see the jokers who will be the new kings!"
(Även finnar säjer smarta saker ibland, haha)

Fast man kanske borde säja finländare, för artighetens skull. Jo det gör vi. Från och med nu.

Säj det i kör:

-"Ett, två, tre Finländare!"

Konstaterande

Livet är skumt.

Livet har ett märkligt sinne för humor.

Vrång humor isåfall.

Bakåt

Och jag har börjat läsa 1984.

Kanske inte jättesmart. För den är inte nån feel-good direkt.

Bra början på mitt "nya liv"...

Mysbyxor i skolan..
Det känns som en totalmiss, men vissa dagar är riktigta "vem bryr sej"-dagar. Fast alla dagar är väl "vem bryr sej"-dagar egentligen. Åtminstone om man är jag. För vem bryr sej om hur jag ser ut, sålänge jag är jag.

Självkritisk, vänsterpolitisk, sprallig och så vidare.

Men något måste hur som helst göras. Det som är nu o-funkar. Allting trasslar, ingen vet varför och jag är mer förtegen än någonsin, och ju mer jag tiger desto fånigare ter sej världen. Ge mej lite meningsfullhet, någon!

Ta mej till kärlek, ta mej till dans och jag hoppas att jag får en ny personlighet i artonårspresent, det är inte långt kvar nu. Då ska jag gå ut, vill jag gå ut? Jag vet inte. Jag hatar att vara i blickfånget, förutom de sällsynta sekunderna av mitt liv när jag har varit så inihelvete supersnygg. (Fantomen & Cortina) Och om man är ute är väl meningen att man ska spana, synas och bli sedd? Annars hade folk druckit Xider hemma istället, för allting är dyrare på krogen. Och jag vill inte.

Jag gillar inte Xider, jag gillar inte att synas och jag gillar inte att jag skriver det heller, för det är bara ettor och nollor som berättar för vem som helst att jag är skraj för att leva, eller något. Skraj för att bli sårad, rädd för att såra, rädd för det mesta. Eller inte det mesta, men jag har väl en aning social fobi. Lite lagom sådär.

Kan jag få en ny personlighet tro? En som inte är rädd för blickar, och som inte låter ettorna och nollorna berätta om allting för vem som helst. Fast jag tror att det är få som faktiskt förstår.

Ljuspunkt: Håkan Hellström

Projekt: Skaffa Ett Liv

Är det inte lite fel att ha en blogg som heter Solskenspartikel när man känner sej så glad och hurtig som jag gör? Orkar inte göra något åt det hursomhelst.

Projekt: Skaffa Ett Liv då?

Jag gillar inte mitt liv just nu. Upplysningsvis. Bitar av det är helt okej, andra bitar går direkt ner i soptunnan. Nu ska jag redovisa en punktlista för att skaffa ett liv, ett riktigt, inte ett plastliv.

• Göra saker på helgkvällarna, inte sitta framför teven, datorn eller ensam med min gitarr. Alltså vara social.
• Vara social alltid, inte bara på helgkvällarna.
• Vara flexibel och kompromissa.
• Förverkliga mej själv en smula.
• Vara openminded.
• Försöka bry mej om hur jag ser ut. Försöka.
• Gå med i MUF eller CUF.
• Sluta vara ironisk. (Gäller endast punkten närmast ovanför denhär.)
• Sluta lyssna på deppig musik.
• Tro på mej själv, haha lycka till med det.

Läs Rebell Med Frusna Fötter, alla måste läsa den, för det är världens bästa bok. Tycker jag åtminstone. Den är både rolig och trasfin på samma gång.

My Mind A Maze

My Mind A Maze

This place is one of those
No one ever returns to
This town is one of these
That sleeps from September to May
And every face you meet knows someone you know
Every day is a case study in monotony

And I don't know why I'm still here
All I know is that I can't get away
I'm trapped in this town and my mind is a maze
Of ridiculous dreams of who I will become...
...and how to escape

Ljuspunkter

• Jobbet
• Skateboard
• Musik
• Liseberg?
• Choklad

I övrigt kan man väl säja att livet _suger_!

Ryan Ross är ett geni. Face It.

The Only Difference Between Martyrdom And Suicide Is Press Coverage

Och jag då?
Geni?
Knappast.

Men jag ska nog förändra mitt liv lite, sluta drömma, börja leva. jag har tänkt det tusen gånger men det känns som om det är på allvar idag. Det funkar inte att sitta med musik och gitarr alternativt bara skejta. Jag behöver lite mer, lite händelse.

Och nu börjar goddamnedäckliga nutida konsten. jag pallar inte!
Fatta det!

Stör inte, jag befinner mej i opposition

Jag har sovit alldeles för lite.
Och drömt alldeles för konstigt.

Den stora frågan är; när blev Sverige så kallt?

När blev Sverige så osolidariskt, lättlurat och borgerligt?
Antagligen när Maud Olofsson log in i teverutan och sa någonting, men egentligen menade att "vi vill sänka er arbetsrätt för er egen skull kära barn".

Jag vill inte ha samhällskunskap, inte just nu.
Inte om 40 minuter heller.

Fyra år... hur mycket hinner de förstöra?

Hur mycket av det som är till för alla hinner de sälja?

Fredrik Reinfeldt, jag pallar inte.. gaah!

Rooftops

Det är en underlig känsla att hänga i stupröret och samtidigt sväva en meter ovanför skorstenen..

Och det går ju inte att göra något åt det heller.
Dammit.
Jag tvingar explosionerna att implodera, fattar du inte det. Det finns en massa överblivna ord och ögonkast som bara väntar. Och väntar.
Fan.

Men samtidigt inte.
Det är det som gör mej så förvirrad.
Fan hursomhelst.

Det ska bli kul ikväll. Sjukt kul.
Men likförbannat mörkt när jag går hem.

Meddelande till vuxenvärlden:

The Kids Aren't Alright!

(The Offspring)

Äppelgenerationen

De kallar min generation för "the iPod generation".
Stilligt. Kunde vi inte fått en bokstav, liksom? Men det är väl för mycket begärt..

Jaja. Nu vet ni vad tösen med ohälsosamt stor musiksmak vill ha i artonårspresent, mer än en skateboard, skivor och kärlek alltså.

Sista Skriket Innan Jag Somnar!

• Song For The Dumped - Ben Folds Five

Och en otroligt viktig sak. Jag hatar, hatar, hatar sär skrivning. Och stör mej på krist demokrater och kapitalist slips gubbar. Äuuööh!

Nattlig frustration.

Make a move...

Dödstail, det blir aldrig som man tänkt sej...

"Har du dödstail?"

"Nej, jag nar både dödstail och dödsnose"

"Åfan"

Dödstail är när tailen är nernött genom så många lager att den är smal och jättejättespetsig, som en vass smörkniv, flisig sådan. Alla som fått en dödstail i vristen eller smalbenet vet hur kul det är, inte.
Men Humlan är en sparsam jävel, och när tailen är nernött tar hon loss truckarna och byter plats på dom och har på så vis skapat sej en ny och o-nött tail (nose). Men hon börjar bli lite småarg, hennes vrist är mer än småarg och både tail och nose är snart fyrkantiga. Jaja, en månad och två dagar till födelsedagen. Man ska tänka positivt.

Säjer hon som inte vill fylla arton.

Eller fylla år är väl okej, det är vuxen jag inte vill bli.

Musique Eminente:

• Kiss & Control - AFI
• Dope Nose - Weezer
• Sugar We're Going Down - Fall Out Boy
• Österns Röda Ros - Imperiet
  
• Camisado - Panic! At The Disco
• Tapetklister - Jumper
• Vi Två 17 År - Håkan Hellström

Det är egentligen skräcken. Trettonåring sitter i sängen och lyssnar på Håkan "vi är förlorade..."
Inte fan är jag förlorad, inte ett dugg. Tyvärr.
Desperado, you better let somebody love you, before it's too late, och det gör ingenting om dina händer är här, vems händer? Jag vet nog vems men det är avlägset, det är inte på riktigt, inte nu. Och jag tänkte att det är länge, länge, och visst var det det. Fyra år, jag hade inte känt igen mej om jag träffade mej från då idag.
Men trettonåringen som funderade på att vara förlorad finns kvar någonstans, för själen är alltid samma.
Förlora.
Förlorad.
Försvinna.
Förälskelse.
Det är fan inte lätt att vara jag.

"Ingen kan älska dej föränn du älskar dej själv."
Då är jag körd.
Väldigt körd.

Den Lille höll med mej, vi var i samma klubb. Jag tror inte att vi är det längre, och det är bra. Men en ensamklubb är inget att ha.

Jag är inget att ha,
jag är ingen... mer än mej själv.
Problemet är att jag ganska ofta tror att det är väldigt dåligt.
Att vara jag.

Var är du??!!

Vem är jag??!!

Damn you, Mijailo

Valrörelsen hade nog sett annorlunda ut om man hade gjort färre besparingar i den offentliga sektorn. Då hade förmodligen inte en psyksjuk man knatat in på NK med en kniv för tre år sedan, och då hade sossarna haft en ny och motiverande ledare idag, som antagligen hade blivit statsminister om ungefär 60 timmar.

Då hade det inte spelat någon roll hur "nya" moderaterna har blivit, eller hur väl Maud Olofsson maskerar sina hemska arbetslöshetsåtgärder.

Jag gillade henne inte då, jag ägnade alldeles för mycket tid åt att lägga "Nej Till EMU"-lappar i folks brevlådor för att på allvar bry mej om en utrikesminister som var för EMU. Men nu märks det att Sveriges största parti verkligen skulle behöva någon annan än Göran. Min favoritpolitiker, alla kategorier, Maria Wetterstrand är lyckligtvis helt utesluten..

... men det hade inte vart helt fel med Anna Lindh.

Svammel, som vanligt

Skitdag följs av skitdag som följs av skitdag...
Ni fattar. Inte är det mycket att göra något åt heller. Det finns bara en sak som fungerar.

Skateboard.
Jag fattar inte, jag är världshistoriens segaste skejtare och ändå är det så att när allt annat trasslar, eller jag bara är tje, spelar det ingen roll. Kanske för att jag lever i ett vakuum, jag är med killarna, men inte fast i trickhetsen som de kan drabbas av. Visst jag blir förbannad om jag inte törs något jag vill, eller inte sätter nåt jag brukar, men det är bara ilska mot mej själv, inte skateboarden.
Den är min vän.

Nu ska jag lämna, dags för vad som förmodligen blir ännu en skitdag, eller åtminstone en lång håltimma som kommer att ägnas åt projektplan, förmodligen vid någon dator i samhällsstudiehallarna. Ysch och fy.

Även det tråkiga bör göras, men vad gör man om inget är kul?

Hoppet lever, Håkan på lördag.

Samma gamla mörkermän...

...ingen slump att jag och Alex tillsammans med tre andra hamnade i gruppen som ska ta reda på mer om "Nya" Moderaterna. Jag som bara är argvänster, allmänt rödgrön och emot nästan alla former av kapitalism, och han som har hela huvudet fullt av konspirationsteorier angående 9/11.

Jaja, jag ser det som att gå bakom fiendens linjer, litegrann. Och Heden hamnade i Vänsterpartiet, jag tror att Glimman har planerat grupperna ganska väl.

Jag är hungrig. Vad är det för mat?
Och projektplanen, den tar jag ikväll, eller nåt, idag vill jag skejta. Så länge solen skiner och det är varmt får jag passa på. Mer positivt; mina skivor från CDON kommer nog idag, och det ser jag fram emot. Lite halvt smärtsamt att bli av med niohundra spänn, men cd-skivor är en underbar uppfinning.

Strömming och spenatsås?
Då går jag i tillfällig exil.

Poetically Pathetic

Oyes, jag vet att Blink-punk är fånigt, men jag gillar den här låten, Amber Pacific föressten, inte Blink 182.

You bring me out, show me light
I'm sorry if I hide, I'm too afraid to look inside.
You carry through, you make me smile.
If it were you and me tonight,
I would tame the stars and save the brightest one for you,
For you...

Snyft... den tog.

Ja, jag har en ynklig dag idag, so what?
Hälsning till Malin föressten. Hon är bäst.

Tiotusen tallrikar senare...

...en bortkommen sommar, en trasig dator och likförbaskat knatar livet på. Men inte idag. Vilken fruktansvärd djävla skitdag, och egentligen har jag ingen aning om varför. I samma sekund slår det mej att det är uppenbart.

Jag.

Jag har för mycket förhoppningar om allting, och oftast gör det inget att de krossas som myggor, men ibland blir det för mycket. Särskilt när självkritiken sätter in. Så jag är "sjuk". Jag orkar inte gå på gemun, synd va?

Vad har hänt sen sist då?

En kort recap:

• Jag har jobbat. Jobbat. Jobbat. Antalet stranddagar denhär sommaren går att räkna på ena handens fingrar. Jag har inte reflekterat över det så mycket, men just nu känns det förjävligt. Men det är en sån dag idag. Jag hoppade från bryggan iallafall.
• Jag har repat, kraschlandat, blivit förbannad i tysthet tusen gånger och trasslat ut mej igen.
• Överlevt två spelningar, båda för lite smått mystisk/ointresserad publik men vem bryr sej?
• Hittat något jag trodde att jag tabbat bort.
• Åkt skateboard, sensommarkvällarna vid cisternerna uppväger nästan det minimala strandlivet. Oavsett om jag sätter några trick eller inte.
• Jobbat.
• Börjat trean, usch och fy. Det är snurrigt.

Jag ska inte ens försöka räkna hur många tallrikar jag har burit denhär sommaren, eller hur många brickor jag torkat. Det skulle bli fruktansvärt deprimerande det. Men därmed inte sagt att jag inte gillar att jobba, jag tycker att det är kul. Antalet folk man hejar på i korridorerna har också blivit lite fler. Tänka positivt, jamensan!

Men visst har det hopat sej nu. Förkylning är lika med hemma halva förra veckan som leder till missade samhällslektioner, icke-klar projektplan och en känsla av att det är roligare att flytta tallrikar än att sitta och stirra ner i golvet på lektioner och håltimmar. Visst är det så. Men det är bara att rycka upp sej, det är ingen mening med att gräva ner sej. Men jag ska tjura klart först, det ska jag. Och jag ska fanimej skejta ikväll efter repet. Hur kass jag än är så är det min livlina. Okomplicerade skejtpojkar, asfalt och frihet. Det är det enda jag behöver. Egentligen.

Hoppet lever, Håkan på fredag.