Go East On Sunrise Highway

Nu har även longboarden sluppit ut ur sin vintervila. Tyvärr en dag med alldeles för mycket motvind. Jag måste hitta en backe som är lång och inte så trafikerad. Om det nu finns.
Någon av vägarna nerför Tröingeberg borde funka, inte Tröingebergsbacken alltså, men den på baksidan, från toppen, och ner mot Stafsingesidan.

Får dra med Vims eller någon annan på expotition.
Fast Vims är ju lite allmänt invalid mest hela tiden, hrmpff.

Jag vill inte vara här.

//.I

Ibland tror jag att min kropp inte låter mej känna trötthet föränn jag har tid att vara trött.
Visst, jag var trött igår, i lördags och i fredags med, men inte såhär trött. Då var det inte tortyr att sätta sej upp i sängen efter 7½ timmes sömn, inte alls.

Idag var det bara så motigt.
För motigt.

En vecka till My Chemical Romance nu. Det ska bli kul, men det är lite tjurigt att det inte är Rise Against som är förband, jag hade velat se dom live. Fast Funeral For A Friend är inte så tokiga dom heller, verkligen inte.

Och Hamsterpaj stod för gårdagens bästa aprilskämt. Bytte namn på hela sajten till Emoland och färgade om den i svart och rött. Hihi.

Labanaktigt eller spöklikt?

Projektarbetet

Klicka här, så kommer ni till Monaural Phantasms Myspace. De två översta låtarna i spelaren är vad jag har gjort som projektarbete.

Jag blev faktiskt nöjd. Inte likt mej.
Särskilt Lost Myself blev bra.

The End.

Nu är jag klar. Projektarbetet lämnades in tidigare idag, exakt klockan tre. Tilläggas bör kanske att det blev 24 sidor långt och att jag gick och la mej klockan fyra imorse, och började skriva igen så fort jag vaknat.
Så himla skönt att allting är klart, nu kan jag ta det lugnt.
Jag stack ner till cisternerna sedan, skejta bort all trötthet. Det fungerar. Tills man kommer innanför dörren igen, nu sitter jag här och gäspar i väntan på tacos.
Det är en till sak som jag kom på, jag har levt på mackor sedan i onsdags kväll. Eftersom jag försovit mej har jag missat skollunchen och när man sitter och panikskriver är det mycket enklare att bre ett par mackor än att koka makaroner. Om koka makaroner kan ses som jobbigt.

De undrade om jag vill med och grilla. Hade jag inte haft mina skabbigaste jeans och ett sömnbehov större än någonsin hade jag hängt med. Verkligen. Det hade jag kunnat behöva. Men fan också, allt kul händer när det ofunkar för mej.

Jobba imorgon.
Det känns... inte jobbigt.
Rena befrielsen jämfört med projektarbete faktiskt.

Jag kanske orkar skriva någonting mer välskrivet och innehållsrikt senare, möjligtvis.

En sak att prioritera

Det är ingen bra idé att hålla sej vaken med musik och mjölkchoklad till mitt i natten. Nu har jag blivit så trött att jag inte känner det längre. Tyvärr har jag inte haft något val.
Orsaken kallas Projektarbete.
Nu har jag skrivit så mycket jag kan skriva innan jag är klar, imorgon ska jag nämligen mixa låtarna och sen är det så gott som färdigt.

Jag fick lite fina saker på posten idag igen. Något att pigga upp mej med. Nya truckar, hjul och kullager. Och en CD-skiva, Full Collapse med Thursday.
Jag har egentligen bara en önskan för tillfället. Att det unerbara vädret ska hålla i sej in över nästa vecka, för jag har ingen tid till att skejta innan måndag, så är det bara. Imorgon och på fredag kommer all ledig tid gå till projektarbetet och i helgen ska jag jobba.
Jobba känns föressten som rena terapin jämfört med projektarbetet.
Riktigt gött.

Nu ska jag gå och lägga mej och titta på mina nya skateboarddelar. Så töntig är jag. Så mycket längtar jag till nästa vecka.

Tjejsnack v.13

Din handväska

• Anser du att du behöver använda handväska? Nej, jag äger inte ens en handväska. jag är inte den typen av person. Jag har en ryggsäck, eller en gammal axelremsväska istället. Funkar mycket bättre. Jag skulle aldrig kunna gå runt med en såndär liten sak i näven, det skulle se helt tokigt ut.
• Vad har du i din handväska just nu? Ingenting, eftersom jag inte har någon, men i axelremsväskan har jag följande saker: Dagbok, mp3-spelare, mobiltelefon, fyra överstrykningspennor, ett papper om kompressorer, en binda, ett skavsårsplåster (använt), ett körkortstillstånd, min plånbok, en urgammal kortlek och lite grus.
• Vad har du alltid i den utöver plånbok/mobil? Det varierar faktiskt. Oftast dagbok, kortlek och mp3, men inte alltid. Det är inte alltid jag har med plånboken heller.
• Vad har du i väskan som du egentligen skulle klara dej utan? Plånbok, mobil, mp3-spelare, egentligen alltihopa utom dagboken.
• Finns det någonstans du inte tar med dej handväska? Eftersom min väska fortfarande ine är en handväska, så nej. Men hade det varit en handväska hade jag inte tagit med den någonstans, för Hedda plus handväska är en lika fin kombination som schackboxning. Helt vrickat. (Inget ont om schackboxning, men det är en konstig sport.)

Länk till Tjejsnack

Näringsintag och skrivkramp

Dags att masa sej i säng nu?
Det känns som om skrivandet har tagit ett definitivt tvärstopp nu.
Jag tror att jag behöver sova.

Egentligen borde jag äta också, för jag har knappt ätit något på hela dagen. Eller jo, men alldeles för lite. Två mackor till frukost, en macka till lunch. En 50-50 innan vänstermötet och fyra bitar morot och en bit choklad till kvällsmat. Jättebra Hedda, verkligen.

Och nu är jag för trött för att vara hungrig.

Den Gröna Mannen

Följande text är en svenskauppgift jag skrev i januari i år. (Jag måste ta en paus i projektarbetsskrivandet.)

Ibland kan min hjärna spinna igång på små detaljer. Ögonblickshändelser och livets parenteser.
I höstas var jag i Den Knugliga Hufvudstaden för att hälsa på min moster. Efter en hel dags kringvandrande, först i city och sedan uppe på Söders höjder kapsejsade vi på ett fik i Götgatsbacken vid namn Muggen. Stora fönster, bord ut mot gatan. Jag gillar ställen med färgglada tekoppar, även om jag inte gillar te. Detaljer, som sagt.

Klockan närmade sej sex och tvärsöver gatan släcktes ljuset i ett kontorsfönster. I rummet bredvid var det fortfarande tänt. Får jag gissa tror jag att det var en liten reklambyrå som låg där, och eftersom hela väggen ut mot gatan var ett fönster hade jag fri sikt in.
Mannen som satt vid skrivbordet var kanske fyrtio år gammal, jeans, ljus skjorta utan slips, och kortklippt, gråaktigt hår. Helt olik indiekidsen som han säkert betraktat under deras ändlösa vandringar upp mot SoFo.

Rummet var nästintill kalt, vitmålade väggar, skrivbord i ljust trä, vänt ut mot fönstret och en bokhylla längs hela den bakre väggen. Dörrar på sidoväggarna mittemot varandra. helt vanligt. Men allt som inte var trä, stål eller vitt var grönt. Massa olika nyanser, omvartannat. Alla mappar, pärmar och bokryggar var gröna. Pennorna i den gröna burken på skrivbordet var gröna. Tavlan på väggen, stora Marimekkoblommor i grönt och vitt.

Laptopen slogs ihop och lampan släcktes. En plastpåse virvlade runt, och förbi cykelbudet som stretade i motvind och uppförsbacke. Grön hjälm.
Kanske ett sammanträffande, men det är klart att min hjärna och livliga fantasi spinner igång. jag undrar om den gröna mannen har helt grönt hemma också? Eller om han, precis som de flesta andra jag känner, har flera olika varianter av sitt "jag". Hemma kankse han är den röda mannen. Inte vet jag, men det är kul att låtsas att man vet. låta detaljerna bli huvudpersoner i små historier som egentligen inte finns. Precis som huvudpersonen i sagan om Den Gröna Mannen har en mani för just grönt har jag en mani för detaljer och människor.

Vad är din mani?

Hedda Berander 070115

Idag:

Innan: Ligga raklång på uteplatsen i t-shirt och uppkavlade jeans. Det är ingen överdrift att säja att jag älskar våren.
Nu: Projektarbete. Inte lika kul.

Bugger Igen

Jag hatar när blogger äter upp de bästa inläggen jag skrivit.
Varför blir det alltid så?

Ofrivilligt Omedveten

Jag är så förbannat trött.

Förbannat trött på alltihop. Det är inte bara det totalt ofärdiga projektarbetet som ligger och spökar som drar ner mej, det är tusen saker till.

Idag på lunchen fångande någon en humla i ett glas. Det skär i mej när folk är elaka mot humlor, för de är naturens naiva små hjältar. De flyger fast de egentligen inte ska kunna. Det är beundransvärt, även om vissa säjer att det beror på dumhet.
Jag tog glaset och släppte ut humlan en bra bit från våra tallrikar, jag mådde dåligt av att se den slänga sej mot glaset. Ett fåfängt försök att ta sej ut. Förklarade för vem som nu orkade höra på att jag alltid kallats för Humlan, och att jag är totalt oförmögen att tycka illa om, eller skada humlor. Jag kanske är lite som en humla själv.

Jag är naiv.
Jag är lite dum ibland. Eller inte dum, men omedveten. Jag har ingen riktig koll på vad som händer runtomkring mej för jag har huvudet i det blå.
Och det känns som om någon har satt ett slitet gammalt dricksglas över mej, för jag kommer tamejfan ingen vart.

Och jag vet inte vart jag vill ta mej.

Den vita mössan ligger i en kartong på hyllan ovanför mej. En halvfärdig studieplan med vad många gissar är klassens bästa betyg ligger i väskan. Viljan att åstadkomma något har nog alltid funnits, och alla har rätt att drömma. Jag är påväg någonstans, och slutstationen heter "åttonde juni". Åttonde juni är kanten på en avgrund som kallas livet.
Vad ska jag göra sen?
Ena halvan av min hjärna har insett att jag nog råkade välja lite fel i februari 2004. Andra halvan säjer att det var det bästa val jag kunnat göra. Båda sidorna har rätt.
Jag hade aldrig varit den jag är nu utan musiken, och kampen mot självförtroendet och självkritiken. Å andra sidan är jag fortfarande fruktansvärt naiv och omedveten. Om jag inte passar mej noga målar jag allt i svart och vitt. Jag har kapaciteten att lära mej saker, att läsa mej till all världens kunskap . Och det vill jag nog göra också, innerst inne. Problemet är att de enda utmaningar skolan ger mej är på det sociala planet. Grupparbetena är inte jobbiga för att jag ska ta reda på saker, utan för att jag måste göra det tillsammans med någon annan.

Ibland önskar jag att någon gett mej en tjock bok, en riktig klassiker och tvingat mej att läsa den. Att någon ställt de kraven jag egentligen hade behövt för att känna mej värd betygen jag faktiskt fått.
Det kanske är brist på konkurrens eller något, inte fan vet jag.
Men mina betyg i de ämnen som inte är estetiska känns mer och mer världelösa. Inte matten kanske, men resten. För vad gjorde jag egentligen för att få dom? Vad lärde jag mej? Hela livet har jag klarat mej på sådant jag redan kunnat, sånt jag råkat lära mej av mej själv, hittat i en bok någonstans. Jag har åkt räkmacka på ett bra minne och en gnutta intresse. Det är klart att jag känner mej oförtjänt då, för att jag inte fått kämpa.

Sa ju det till en klasskompis redan i ettan, för vi ser skolan helt olika. Han sa "sålänge jag får bra betyg spelar det mindre roll vad jag faktiskt lär mej". Jag säjer att sålänge jag har utmaningar och känner att jag lär mej något spelar betygen mindre roll.
Nu är jag ju inte helt utan utmaningar, men utmaningarna är av det sociala slaget, och har inget alls att göra med internationell ekonomi, hållbar utveckling eller vad det nu kan vara som faktiskt spelar stor roll.
Jag kan vara jättesocial och världens mest pedagogiska om jag vill. Jag kan det nu. Så nu ska jag hitta nya utmaningar. Skaffa lite grund att stå på. Jag har ingen chans att lyckas med det jag vill om jag inte skaffar nya synvinklar och lite vettig information.

En annan sak jag bör lära mej är att kunna avsluta saker jag skriver. Det kan vara låtar, eller blogginlägg, vad som helst, jag har så himla svårt att avgränsa mina tankar, att inte sväva ut utanför ramen. Som hjärnrensande verksamhet kan det väl vara okej, men det blir lätt obegripligt för andra att läsa.

Avslutningsvis kan jag väl konstatera att det här var ett meddelande från den halvan av min hjärna som hade mått väldigt bra av att gå samhällslinjen istället för estet. Resten av mej mår nog bättre som det är nu, men det är otroligt svårt att inte gräma sej när man hör och märker hur mycket "alla andra" vet och får lära sej.
En grundkurs i palestinakonflikten är ett alldeles för litet plåster på såren.

Den rykande dammsugaren

Våran dammsugare är ganska gammal. Jag minns när vi köpte den, även om jag inte minns hur gammal jag var, men jag skulle gissa på att jag var ungefär sex år då. Idag dödförklarades den.

Den har betett sej ganska underligt det senaste året, blixtrat och låtit konstigt när andan fallit på.
Idag gick den ett steg längre och började ryka.
Hela våran lägenhet luktar dammsugarrök, och det är oangenämt i allra högsta grad, så mamma ska ner på stan och skaffa en ny.

Kan man säja att enligt mina statistiska iakttagelser är en dammsugares medellivslängd omkring tolv år?

I övrigt har det inte hänt så mycket än idag. Jag har blivit totalt kär i Hum Hallelujah med Fall Out Boy, ätit en macka och konstaterat att jo, det är dags att skaffa nya kullager till brädan. Den rullar dåligt.

silenceinblackandwhite

Imo?

Alla andra verkar vara så glada nuförtiden. Inte jag. Jag orkar inte vara positiv jämt. Finns det något att skratta åt så skrattar jag, men jag vägrar vara glad bara för sakens skull.

Det jobbiga med att alla andra är glada är att jag inte riktigt har någon att deppa med.

^^

Egentligen är jag väl bara trött.

Dagens Konversation

På våran skateyta skulle det behövas en skylt med Varning För Lekande Barn, ibland. Små barn med eller utan inlines har ett väldigt smalt synfält, verkar det som. Och dom ställer många frågor, hela tiden.

Jag: Varför frågar dom just mej saker hela tiden?
Simon: Det är för att du är tjej, och för att man ser dina trosor.
Jag (förorättat): Jag kan inte rå för att mina jeans är för stora.
Simon: Du borde äta mer, spinkis.

Jag tror att de helt enkelt är mer rädda för killarna. Dom fräser ju ifrån om pyrena står ivägen för ofta. Att man kan se deras kalsonger verkar inte spela någon roll.

Tell Me Why I Don't Like Thursdays

Idag har varit en riktigt spyjobbig dag.
Jag brukar gnälla över söndagarna, men denhär var fanimej värre. Jag var i skolan från åtta till åtta, djävla projektarbete goddammit.

Träffade på en bekant som haft som projekt att skriva en bok. Jag blev våldsamt avundsjuk. Det hade vart så skönt att slippa allt det sociala, bara sitta själv och skriva, hitta på. Jag orkar som inte vara positiv längre, inte utan feedback. Orkar inte peppa och vara positiv. Inte när allt bara krånglar och irritationen ligger som fula plastpåsar här och var. Men visst, jag biter ihop, det gör jag.

Johanna, du är en ängel. Att du ens orkar ta dej tid, det är helt otroligt. Hade jag haft så mycket att göra hade jag tvärvägrat.

En bit av dagen var iallfall bra. Håltimman. Vi lekte pantgömme, jag och mina klasskompisar. I skåphallen. Vi lyckades få med en hel drös ettor också, och det började precis bli riktigt roligt när vaktis kom. Han bara "Sluta upp med det där. Nu. Leka gömme kan ni göra utomhus, tror ni att ni går i småskolan eller?"
Jag tycker, faktiskt, att dom ska vara glada att vi leker, istället för att sitta och kladda på möblerna och sparka runt papperskorgarna. Det är alltid liv och rörelse vid estetskåpen på torsdagarna runt ett, då är alla klasserna där. Buller som buller, antingen står vi i stora klungor och för oväsen eller så smyger vi runt och försöker låta bli att synas. Vilket är bäst? Och det är nyttigt att skratta, och vara spontana och livliga. För en gångs skull.

Det är så lätt att bli ett vandrande lik i skolan nuförtiden.
Och det finns inga bra gömställen på skolgården.
Pfft.

Do they collide, I ask and you smile?

Lyssna på Passenger Seat av Death Cab For Cutie.
Bara gör det.

Lyssna på den.

Dagsplanering

Idag ska jag nog ägna en stund åt att leta efter en vårjacka. Om solen skiner och det är nollgradigt blir man inte jättesugen på att sätta på sej en enorm, svart vinterjacka. Inte ett dugg.
Och jeansjacka är trevligt, men då krävs det att det är såpass varmt att man inte vill knäppa den, för knäppt jeansjacka är just det. Knäppt.
Jag dedikerar dagen åt letandet efter ett mellanting.

Fast först nåt jox på Smedjan om tjugotalet, och körlektion.
Om det inte börjar regna blir det nog lite skejt också.

o_o

Förlåt, men jag gillar när du har dendär rösten.
Det går inte att göra något åt.

Tjejsnack v.12

Våren

• Har du något vårtecken som betyder vår för dej? Att det blir varmare och ljusare är väl inte så tokigt, antar jag. Det finns massa grejer som är vårtecken. Att inte sitta inne och glo på rasterna är väl ett.
• Har du fått vårkänslor än? Jag blir vild och galen när värmen och solen återvänder. Jätteskuttig, och glad, fnittrig i hela kroppen liksom. Men jag blir inte killtokig, bara glad.
• Gör du något speciellt hemma när det blir vår? Nä. Hänger in vinterjackan i garderoben, möjligen.
• Vad är det bästa med våren? Helheten. Och att kunna ha stuprörsjeans utan att frysa konstant. Nej, skämt åsido, att bara vara ute och lyssna på allt, man kan höra våren. Den har sitt speciella ljud.
• Finns et något negativt med våren? Nej, eftersom jag inte är pollenallergiker gör det inte det.

Länk till Tjejsnack

Sop

Jag har inte så mycket ork just nu.

Inte det att jag är ständigt upptagen eller så, det är jag inte, men jag har fullt i skallen hela tiden. Det kan vara tröttande det med. Imorse när jag vaknade vred jag på huvudet, och satte mej upp, och helt plötsligt var allting uppochner och snurrade. Jag vet varför det blir så. Det kallas stress.
Jag stressar upp mej själv utan att vara medveten om det, skjuter upp allting för att jag inte orkar ta itu med något, och då blir det en större och större hög.

Jag får ta och sopa upp mej själv.

Nästan samarbetsvillig lugg idag, föressten.
Nästan.

Om/Men

det är inte så enkelt
det kan det inte vara
inte i min värld

jag har en trevlig hjärna som pepprar mina tankar med "om" och "men"
hela tiden

The Hero Dies In This One

Jag har en förkärlek för cheesy pop-punk. Och begreppet pop-punk är dessutom helt tokigt det med, men det var inte jag som kom på det, och jag orkar inte hitta på genrer.

The Ataris. Ibland är det töntigt, sentimentalt och får mej att tänka "varför lyssnar jag på dethär?!". Oftast brukar vilken låt det nu är ändra sej precis då, och peta mej i magen med en refräng, ett stick eller en textrad som genast ger mej en förklaring. Det är så catchy, det är precis lika tuggummipop som The Middle med Jimmy Eat World. Det är säkert oändligt hälsosamt också.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride
Everything, everything will be just fine
Everything, everything will be alright, alright

Och det är skrivet av samma snubbar som skrev dessa betydligt allvarligare raderna:

Never be the same, never feel this way again
I give you anything but you want pain
A little water, please, I taste you all over my teeth
Never again
Just tonight
Okay?

Texten som fick mej att börja fundera var föressten en bit av The Hero Dies In This One (The Ataris). Mycket söt låt. Jag kan behöva lite pop och hopp emellanåt. Även jag.

I'll never be the same without you
I love you more than you will ever know
So maybe now you finally know:
Sometimes we're helpless and alone
But you can't let it keep you weighted down
You must go on

The hardest part isn't finding what we need to be
It's being content with who we are
Stay who you are

Lappar

Just nu är jag oförmögen att vara optimistisk, eller positiv. Det bara känns så. Som om jag är lite instängd i mej själv. Vilket jag är, och är medveten om. Men det gör det inte mindre irriterande.
Jag bara sitter och tänker, men gör jag någonsin någonting?
Det är tveksamt.

Ibland är det så skönt att vara ett oskrivet papper. Vara med folk som inte vet ett skit om hur man är, eller har varit. Slippa ha den djävla ryggsäcken med lappar. Man samlar på sej så många lappar genom livet, en löjligt stor hög med adjektiv. Varje ord skrivs ner på en papperslapp som det fästs ett snöre på, och snöret knyts fast på mej.
Det är inte bara "ismer", det är allt möjligt.

• Påstridig
• Blyg
• Frånvarande
• Medveten
• Vänlig
• Bestämd
• Svår

När man känner en person relativt väl har man även skaffat sej en uppfatting om vad som är "normalt beteende" för den personen. Vad som är normalt beteende för en person kan vara helt oväntat och ovanligt för någon annan. Man skaffar sej en bild, alla har en ram som omvärlden spikat dit, och om man råkar tassa utanför ramen, eller slår sönder den blir allting så rörigt ett tag. Alla måste vänja om sej.

Oj! Gjorde hon/han/den/det så?
Så olikt den.

Så om en vän till mej (en envis jäkel som jag tycker mycket om) färgar håret rött är det inte så förvånande, för hon har gjort det förut, och det blev dessutom fint. Hade det varit jag, hade åtminstone ett par ögon ploppat ut. Vad är typiskt mej, vad är typiskt dej och vad är typiskt någon annan?
Varför är allting så typiskt? Vem började kategorisera och spika dit ramar? Min gissning är att det är ett mänskligt beteende som ingen av oss, inte ens de mest openminded hippieflummarna, kan komma ifrån. Ett sätt att få ner komplexiteten till en greppbar nivå.
För vi är för komplexa, för unika. Det är det som är det fina med alltihop.
Orginal.

I övrigt händer inte så mycket. Jag sitter här och är trött. Oföretagsam. Frustrerad och totalt nollställd. Jag måste vara världens mest irriterande och bekräftelsesökande person. För jag vågar inte tro på någon, något.

Tell Me Why I Do Like Sundays

För ibland förstår jag inte varför.

Återigen en helg då jag jobbat mer än vad jag sovit. Hur bra det är kan man diskutera i oändlighet, men jag mår jättebra. Visst, tjugo timmars gående/tallriksbärande känns i kroppen, men det är nyttigt med motion. Kunde gott äta dendär glassen.
Det har varit en bra helg. Lugn, på sitt sätt, ett sista andetag innan jag tvingas dedikera varenda ledig sekund åt (det fucking djävla asjobbiga) projektarbetet. Stressig på det gamla vanliga jobbviset, och det mår jag som bekant prima av.
Jag mår bra av att skratta ibland, jag tror att jag gör det för sällan. Jag mår ännu bättre av att inte tyngas av den sociala ryggsäcken. Den med alla saker folk vet om mej, eller tror sej veta. När jag jobbar stannar den ryggsäcken hemma. Det är så jäkla skönt.

Dagens mord i sinnet: Leopardkärringen som inte klarade av vare sej "potatisskal" (stekytan på de friterade potatisarna), tre små ben i fisken eller en liten fläck på duken. Alltihopa i slutet av lunchruschen, åh så lägligt, not.
Dagens nära diskho-upplevelse: När allt var stängt och vi pratade genom dagen skrattade en av mina kära jobbarkompisar så mycket att hon välte ner i diskhon. Iochförsej satt hon på diskbänken, men det var kul ändå.

-_-

Det förmodade regnet blev istället en helt oförmodad medvind. Jag behövde inte trampa ett enda tramp mellan Skrea Kyrka och där vägen går under järnvägen strax innan jobbet. Det är nästan två kilometer, enligt den flummiga vägskylten iallfall. Faktum är att jag inte kunde trampa, för vinden gav mej så mycket fart att det blev som frihjul.
Jag är glad att jag inte bor åt andra hållet, för lika lätt som det var att cykla söderut, lika trögt var det de få metrarna jag cyklade norrut igen, in på parkeringen. Jag höll på att blåsa baklänges.

Finns inte så mycket att säja om denhär dagen, men samtidigt massor. Det brukar vara så. Jag kan konstatera att det börjar bli ljust igen, och varmt. Det ska vara jobbigt varmt i entrén på jobbet på dagen. Det ska kännas förbannat surt att äta lunch och titta ut på himlen och känna hur perfekt denhär dagen kunnat vara som skatedag istället för jobbedag. Men jobbedagar är inte helt fel dom heller. Även om jag blir aptrött och jobbar sjukt länge är det inte så fel.

Fast jag tappade tidsuppfattningen när jag sköljde salladsblad i "helveteshålan", en liten skrubb med en vask helt isolerad från allt buller och folkliv. Jag är inte kompis med salladsbladen. Dom är osamarbetsvilliga.

Tyvärr tror jag att mamma kommer få ryck på mej om jag inte går och lägger mej snart. Och jag vet hur det var förra helhelgen, och då jobade jag ändå inte lika mycket som jag kommer ha gjort denna. Face it, jag måste sova nu. Försöka få sju timmars sömn iallafall.

Lyssna på: The Quiet Things That No One Ever Knows
Fin låt detdär.

Tjejsnack v.11

Tant eller fjortis?

• Lördagskväll mysandes framför teven eller partaj natten lång? Det beror väldigt mycket på hur min vecka har varit, och om det finns nån rolig fest att gå till. Är inte mycket för teve heller, så det blir snarare dator/dagbok/gitarr om jag är hemma. Mycket funderande, med andra ord.
• Hemmafest med vänner eller köandes till stans hetaste krog? Hemmafest i nittionio fall av hundra. Jag är lite för osäker för krogen. Osäker på mej själv.
• Stereo på lagom volym eller fullt ös så det känns i hela kroppen? Fullt ös, om det är ösig musik. Lugn musik kan man lyssna tystare på, men man måste kunna känna lite bas.
• Varm mössa för att inte frysa eller kallt om öronen för att inte förstöra frisyren? Har jag en dag när min lugg är perfekt skippar jag mössan, om det inte är råkallt, men är det tvärtom en dag med ful frisyr så blir det mössa eller keps.
• Uppe med tuppen för att få gjort så mycket som möjligt eller sova jättelänge på en ledig dag? Det beror på hur mycket jag har att göra, men jag mår bra av att gå upp tidigt, om jag vaknar och är utsövd kan jag lika gärna gå upp.

Länk till Tjejsnack

Chemical Vocation - Conversus Locus

Standing on the edge of nothing
Made my life into a mess
Now it's too late to fix it
I'm already starting to lose control

Banging my head into the wall
Trying to get rid of all the voices inside
Is it a dream or is it real?

Ripping my heart out!

Quiet. No one ever knows...

Igårkväll hade jag ett riktigt ensamhetsryck. Det kändes som om hela världen snurrade runt mej, utanför mej, och jag nådde inte fram. Jag var fångad mitt i allt utan att vara en del av något. Är fångad mitt i allt.
Det är så lätt att klistra på ett leende, en liten rund gul smiley som expanderar och täcker hela mej. Täcker alla små skavanker och ömtåliga ärr. Tyvärr är smileys inget bra skydd.

Hur ska man kunna skrika i ett hus med tunna väggar?
När man staplar människoliv på varandra i lådor krävs det att de staplade kan behärska sej. Vill jag skrika när huset sover får jag svälja det. Sitta tyst på golvet, stirra tomt i taket. Vara tyst. Hålla allting inuti. Jag kan inte gå ut i mörkret, jag kan inte ösa på hög musik.

Jag lär mej att vara tyst.
Visa respekt?
Whatever.


Jag är trött nu, för jag satt och fifflade med en kajalpenna, och en mobilkamera till halv ett igår. Jag kommer vara trött imorgon, för jag ska gå upp klockan sju och cykla en mil i det förmodade regnet.

Silent scream in the dark

Torsdagar är inte bra dagar

Dagens minnesvärda händelser:

1. Städerskan på ett fik i Göteborg såg på mej och frågade försynt "Är du tjej?". Damn, vilken självförtroendepepp, not. Jeans + grå munkjacka + massa rufsigt blont axellångt. Usch, jag vill inte vara jag ibland. David Bowie är androgyn, men jag är inte David Bowie. Jag tycker bara inte om urringade tröjor och piffiga skor.
2. Den Göteborgska vinden blåste sönder min lugg, som var helt perfekt framför spegeln imorse.
3. Mystisk improvisationsmusik på musikhögskolan. jag hade svårt att få rätsida på det, för det var verkligen jättejättemystiskt, men jag blev tagen. Konstigt är det, men jag fick en blixt i skallen av det. Positivt chock, eller nåt. Slutsats: WEIRD!
   
4. Jag hatar lysrören inne i butiker. Får mej att se ännu blekare ut än vad jag är. Ännu en sak att lägga på min "jag borde ha en påse över huvudet"-hög.
5. Historier. Dags att börja samla.
   

Cisternerna

Jag gillar plana ytor som inte används till något speciellt. Dom är fritt fram att ockupera. Falkenbergs bästa plana yta ligger nere vid hamnen, mellan stan och stranden. Innan stod där cisterner som användes till oljeförvaring någon gång för längesedan.
Dom är väck nu, och där står istället delarna av en gammal skejthall. Tänka sej att slitet gammalt trä skulle överleva stormen Per, snö och en hel lång vinter.

Det gör att jag mår bra.

Allt är som det ska vara, även om jag har tappat tajming och pop är det som det ska vara. Det byggs en ny curb av överblivet spill, knäcks brädor och ramlas. Alltihop medan solen sjunker ner bakom Lantmännens silosar och det blir kallt. Väldigt kallt. Men hey, det är mars och det har äntligen slutat regna. Allt är som det ska vara och jag mår så övermänskligt bra just där, just då.
Allting är okomplicerat.
Villkorslöst, kanske.

Den enda skillnaden jag kan komma på gentemot förra året är att de yngre grabbarna vuxit en meter över vintern och fått nya röster.

Tisdag med nya skor

Jag har fått nya skor. Eller fått och fått, jag köpte dom. Till mej själv. Men dom är fina. Mycket.

Det får väl ses som dagens happening.
Jag är ganska trött just nu, men kudden hägrar. Och jag slåss mot mej själv igen, den här gången mot materiealisten inom mej. Det låter jättehemskt, eller hur? Handlar egentligen om att jag försöker övertala den oförnuftiga delen av min hjärna att inte beställa CD-skivor för halva förra lönen. Den oförnuftiga, eller estetiska om man så vill, delen av min hjärna tycker att den gjort sej förtjänt av lite musik. Och jag kan faktiskt hålla med ("jag" är i dethär fallet den förnuftiga hjärnhalvan) för jag gillar inte att inte fysiskt äga den musik jag gillar. Skräpmusik och One Hit Wonders är en sak, men band man verkligen älskar vill man ha i sin skivsamling.

En skivsamling är något fint, som säjer mycket om ens person och så, mer än bara vilka band man gillar. Där finns de pinsamma minnena från barndomen, både Smurfhits och Blümchen, och de senaste fynden tilsammans med de okända bandens EP:ar. Det är soundtracket till mitt liv. Alla de bitarna som betytt såpass mycket för mej att jag velat lägga ut pengar på dem. Att det är en salig röra spelar mindre roll, för det är hela jag ibland.
Just därför.

Nu måste jag gå och lägga mej.
Kanske ska beställa först. Kanske.
Utöka mitt soundtrack en smula? Bara.

Plockepinn

Jag letar fortfarande efter tajmingen.
Ollie to manual börjar iallafall funka nu. Damn, vad jag känner mej dum. Hur kunde jag släppa det? Vad hände? När jag äntligen börjat lära mej saker, när tricken äntigen satt. Då kom hösten, regnet och den pinsamt uppenbara avsaknaden av motivation och skatehall. Men skateboard är vad det är, när man ger det tid. Det är världens härligaste känsla ju.
Frihet.

Nog med skateboardtjat nu.

Idag har jag lärt mej parkera.
Och spelat in nästan en hel låt, som tog nästan halva dan.
Det låter bra iallafall, och det är ju huvudsaken.

Somnade i soffan till Ally McBeal, jag var så trött. Man blir det. Det är tungt att koncentrera sej och försöka minnas massa saker och vara stressad samtidigt. Men det löser sej nog. Det brukar det göra. Med sömn och frisk luft kan man kurera en hel del.

This is Löööööv!

Skyll mej själv.

Nu har jag tappat den lilla tajming jag en gång hade. Jag känner mej väldigt melodramatisk och självkritisk, typiskt mej.
Är man dum nog att skita i brädan en hel vinter är det klart att varenda ollie känns som jag-vet-inte-vad. Otajmade, stela, vingliga. Plussa dessutom på ett par precis för små skor så har du pricken över i:t. Men så jäkla kul det är. Bara att få upp farten, dirrandet i fötterna, ljudet, allting. Jag är en av världens sämsta skateboardåkare, men det skiter jag i. För jag mår bra.

Varje atom i hela min motoriklösa kropp blir glad av det.

Och det är inte värt att skita i, jag gör inte om det.
Hellre Konsumtaket än tappad tajming.
Tusen gånger om.

Vi snackar kärlek.

Det finns risker med att vara kompis med en U-reporter

Vår lokaltidning, HN, har något som så fint kallas för U-reporter. Skolungdomar, mestadels åttor, nior och gymnasieelever som skriver reportage om lite allt möjligt. Allt från Amicigalorna till att någon fyller år kan rapporteras.

Jag känner flera stycken. Delar replokal och band med en till och med.

-Får jag intervjua dej om ditt projektarbete?
-Måste du, jag känner mej oorganiserad..
-Kom igen, jag ska bara fråga lite grejer.
-Jajaa...

Jag trodde att det skulle bli nån diskret liten ruta. Jag hade fel. Eftersom nänmda lokaltidning precis bytt till tabloidformat tar mitt fejs upp ungefär en fjärdedel av sida 13. Inte det man vill hitta när man är trött, gnällig och äter frukost.
Nåväl, jag kan åtminstone glädja mej med att det betyder att ingen i Falkenberg med omkrets offiiellt har blivit mördad, rånad, uppbränd eller liknande. Och att Johanna också har blivit intervjuad och kanske dyker upp nästa gång det inte hänt något.

Hihi.

The Warped Tour

Något säjer mej att jag borde hata den kringresande endagarsfestivalen. Kolla in bokningslistan, den finns på engelska Wikipedia. Av 36 helt säkra band är 13 bland mina riktiga favoriter, och sen har dom listat en hel trave till som är i princip bokade och där finns åtta favoritband till.
På Hultsfreds två första bandsläpp har jag hittat tre band som jag verkligen vill se, och två av dom har jag redan sett live förut. Tre av fyrtio. Allvarligt talat...

Inte det att jag inte vill se nya band och band jag aldrig hört innan, det är jättekul med nya intryck. Men djävla Warped Tour bokar ju upp de amerikanska banden hela sommaren, och eftersom Warped är lika mycket amerikansk sommar som midsommarfirandet är svensk sommar så fattar jag att dom inte vill åka till ett myggigt plejs på andra sidan jorden.

Om någon får reda på Sverigespelningar med följande band, snälla informera mej.

• Bayside
• Coheed & Cambria
• New Found Glory
• Paramore
• Anberlin
• Alkaline Trio
• Underoath
• The Almost
• Gallows
• My American Heart
• Norma Jean
• Pennywise
• The Red Jumpsuit Apparatus
• Drop Dead, Gorgeous
• Alesana
• Madina Lake
• I Am Ghost
• All Time Low
• Less Than Jake
• Amber Pacific
• Hawthorne Heights

Rise Against och Flogging Molly borde också få vara med på listan, men eftersom Flogging faktiskt kommer till Hultan, och Rise Against, enligt en klasskompis är förband/co-headline till My Chemical Romance ska jag inte gnälla.

Äuöööh... jag vill ju bara se Anberlin live. Och jag har inte ens nämnt att Jimmy Eat World och Brand New headlinar Give It A Name i London. Om dom tar sej över Atlanten kan dom väl komma hit också? Snälla..

Jaja, våren har ändå två riktiga toppendagar.
Nionde april, My Chemical Romance i Malmö
Tjugofemte maj, 30 Seconds To Mars och Linkin Park i Stockholm.

Pressmeddelande

Ung Vänster Falkenberg har ny styrelse

På årsmötet idag (8/3-07) valde Ung Vänster Falkenberg en ny styrelse.
Maria blev ordförande, Alexandra kassör och Hedda ledamot och mediaansvarig. Avgående ordföranden Tove är numera hedersmedlem och maskot.

Av anonymitetsskäl skriver jag inga efternamn. Hoppningsvis publicerar HN dom någon gång framöver, kolla där.

Emoluggen en trafikfara?

Klart att jag ska vara den enda som inte orkat kolla på lappen, och därför är totalt omedveten om att Framtidsdagen börjar klockan nio. Framtidsdagen är nåt jippo med en massa högskolor, universitet och typ försvaret som berättar om vad de pysslar med för att intressera oss förvirrade treor. Jag undrar om de kommer att lyckas?

Idag är föressten internationella kvinnodagen.
Och alla rötägg som kräver en internationell mansdag borde ta sej en funderare över en kopp kaffe eller nåt. Jagärlden hur nöjd jag blev med min lugg idag, är inte på långa vägar lika fanatisk som Gudrun, men det är inte ett jämställt samhälle vi lever i, och det är synd att det är så många som inte inser det. Ojämställt på alla plan, inte bara kvinnor/män, utan även "ursvenskar"/invandrare och så vidare.

Imorgon kommer Thomas Bodström hit. Han ska säkert prata om något, vad vet jag inte, men jag hoppas att Lars flyttar våran samhällskunskapslektion till samlingssalen så vi kan lyssna på honom. Han var min favoritpolitiker av dom som satt i sosseregeringen, och det är bra jobbat, eftersom jag kan ha lite lätt allergi mot vissa sossar.

Nu bytar jag ämne helt, och berättar för världen hur nöjd jag blev med min lugg idag. Den är visserligen lite kort, men det är naturligt, eftersom den behövde toppas, men annars blev den bra. Den är, hör och häpna, platt! Resten av håret burrade till sej på väg till skolan, men luggen höll sej. Weii, lyckan är gjord.

Undrar när alla emohatare ska börja stämpla alla med lång snedlugg som trafikfaror föressten? För allvarligt talat, det är inte mycket jag ser åt höger. Och även om det är meningen, och bra ur åtminstone ett (politiskt) perspektiv, så är det inte särskilt trafiksäkert att vara enögd.
Jag får ta och börjha fixa håret i skolan på mornarna så kan jag ha luggen borta när jag vistas i trafiken. Nä.
Det är töntigt.

Alla är vi fåfänga, tillochmed jag. Det ni.

Dagens dåliga idé

Hurtbullen skulle ut och springa. Det var en bra idé. Åtminstone så långt som till Willys, förbi nya brandstationen, ner till Tröingebergsviadukten, uppför Tröingebergsbacken och vidare ner bland villorna. Sen fick min dumma hjärna en till idé.

-Hey, backen jag just sprungit nerför, jag borde vända och springa uppför den också. Visst borde jag? Jag är ju inte så trött, alltså.

Sagt och gjort, Hedda gör en helomvändning i regnet. Precis vid foten av backen fastnar hjärtat i halsen och det flimmrar väldigt mycket framför ögonen. Musiken i mp3spelaren blir ganska tyst, nyss dånade den.

-Ånej, dethär är inte bra, tänker den ack så positiva hjärnan.

Hedda går upp för backen, nerför hela Tröingebergsbacken och hem. Det är knappt tre kilometer. Det tar väldigt lång tid. Det skumma är nog att jag inte var så speciellt trött, inte i benen, inte i lungorna, men så fort jag försökte börja springa igen hoppade hjärtat igång och började slå dubbelslag. Jätteirriterande. Och läskigt, obehagligt, otäckt.

Någonstans i mitten på Ally McBeal lugnade det ner sej.
Mutade det med svartvinbärsjuice och choklad. Det fungerade nog.
Blä.
Jag känner mej klen.
Tyckte att jag tog det ganska lugnt, faktiskt.

Samhällslektion..?

Shame on me, nu bloggar jag på lektionstid igen. Jag har en otrolig förmåga att inte göra vad jag borde på samhällslektionerna. Till och med när vi jobbar med intressanta saker, som nu (Israel-Palestinakonflikten och dess bakgrund) tycker jag att det är roligare att läsa och skriva bloggar. Jisses.
Som om inte det vore nog råkade jag prata bort en halvtimme av tiden innan för att favoritrussinet kom förbi.

Prioriteringar.

Men jag vet att jag kommer sätta mej och läsa om det ikväll, för jag är faktiskt intresserad.
Måste dra...!

A wise friend said...

"Det kommer att falla sej så rätt när det är rätt."

Hoppas går ju.
(Den obotliga pessimisten har talat.)

Cliché

Min duktiga lilla hjärna har trasslat ut en del trassligheter på sistone. Det känns ganska lättande, faktiskt. Allting ordnar sej säkert. Det brukar göra det i slutändan.

Men jag undrar varför livet känns som en enda stor klyscha isåfall?

Jaja, det viktigaste.
I'm over it.

Yawn

Idag har varit en trött dag.

Sov mej igenom större delen av sceniskan, för det fanns ingenting jag kunde göra. Sedan drog jag och pojkarna ner på stan och åt mängder med kebab, både som pizza och tallrik.
Ljudteknik.
Hem till Grey's Anatomy.
Repa.
Äta.
Dator.

Jag orkar inte skriva mer. Jag är trött

Är dethär en bekännelse..?

Nåväl.

Jag har fått till vana att kolla VeckoRevyns hemsida titt som tätt. Och det är inte för att jag vill få allergiska reaktioner av den rosablommiga bakgrunden, och inte för att jag tycker att det är kul att kväljas när jag läser Ebbas Blogg. Nej nej, jag kommer nog aldrig kunna läsa den tidningen med någon större behållning.
Men, hade inte krönikorna funnits på nätet hade jag nog fanimej köpt den ändå ibland.




Jag måste ju läsa Silverfisken.

Men jag hade dött av skam om någon sett mej och min ryggsäck hålla i en VeckoRevyn inne på Pressbyrån. Fallit död ner, verkligen. Det hade sårat min image. Jag är ju den dagdrömmande tösen från yttre rymden. Sånna tar inte i tjejtidningar med tång ens. Läser snarare Nemi, Zits, Kerrang, Rock Sound och vadsomhelst som innehåller brädsport.
Tack Yoda*, för internet.

Men kan man inte hitta dom krönikorna någonstans utan att behöva passera VR's startsida? Gå till Västerlånggatan utan att passera gå? Monopol, anyone?

*Vägrar nämna gud nuförtiden. Får jag en blixt i skallen kanske jag börjar tro på honom (den/det?) men just nu? Näe.

Anna Pihl

...är tillbaka i svensk teve.
Äntligen.

Bra teve.
Punkt.

Tjejsnack v.10

Vanor & Ovanor

• Nämn en vana du har, något du gör varje dag: Massa saker, vardagsvanor som att borsta tänderna och äta frukost tillexempel. Att skriva dagbok är kanske en vana, men jag tänker inte på det sådär att jag "måste" så det kanske inte gills?
• Vad har du för ovanor: Oj, det är jättemånga. Jag märker ord, jag väntar med att göra saker till sista minuten och jag äter alldeles för lite grönsaker, för att nämna några.
• Nämn en vana du önskar att du hade: Äta mera grönsaker, haha. Nej, men att jag var bättre på att göra saker, inte bara tänka att jag ska göra dom.
• Vad för ovanor stör du dej på hos andra: Folk som röker när det är icke-rökare i närheten, det är riktigt respektlöst. Vill nån ha lungcancer så, fine, men låt det inte gå ut över andra.
• Har du haft någon gammal vana eller ovana som du skrattar åt idag? Det har jag säkert, men jag kommer inte på någon just nu. Kanske uppdaterar om jag kommer på någon.

Länk till Tjejsnack

4218 and counting...

Nu ska räknaren fungera igen. Den har varit ur funktion sedan jag bytte till nya Layouts. Tack Annie, för du är lite mer teknisk än jag.

Fortfarande Aggro

Min hjärna är i totalt uppror. Det kan bero på att jag har jobbat x antal timmar idag och bara sovit hälften så många. Kan också bero på att den är överfull med information och åsikter och meningslöst trassel. Jag vet inte.

Jag kan bara säja till mej själv att jag faktiskt har rätt. Och att jag lyckats vara lite openminded. Alla andra verkar ju ha så djävla svårt för det nuförtiden. Vad säjs om att inte lyssna på vad andra säjer alltid, utan våga dra en egen slutsats när du själv fått tag på tillräckligt med information?

Filosofiskt?

Knappast.

Vem försöker jag lura?

Mej själv, antar jag. För att jag är en så otroligt lättlurad och osäker person. Jag har noll koll på allt runtomkring mej, världen bara flyter förbi, som i en dimma. Nämnde jag att jag är naiv också? Och vill tro allt i världen om gott tills jag fått motsatsen bevisad för mej.
Tror fan att jag är förvirrad då.

Face Down In The Dirt

Det finns ju fler som är som jag. Flickan-bakom-muren.
Och det är därför jag är totalt openminded i vissa fall.
Under ytan.

Kameleonten

Det här har varit en delvis omtumlande och lite jobbig dag.
Jag hatar att stå hjälplös och inte kunna göra något. Nu är jag ganska hjälplös på två fronter samtidigt. Det är inte lätt.

Och varför är vi människor kameleonter? Ena stunden är det på allvar, skräck och sorg. Nästa sekund rycks det på axlar och suddas bort. Man rycker på axlarna åt skräcken när man inte vet hur de som ser en reagerar. De får inte se att man gråter. Går inte. Får inte.
Men varför är det jag av alla människor?
Jag är inte så nära.
Fast inte i periferin.
Är du så ensam?
Och vad ska jag göra? Rösten i huvudet skriker till de som tycker och tror sej veta att nej förihelvete det gör ni inte, ni vet ingenting! Ni ser bara kameleonten.

Även kameleonter har känslor.
Innanför.

Edge of Eternity

are you drowning right before me
as lights go down
the sun descends into the burning sea
dumbstruck at the edge of eternity
every inch is a mile to my feet
if I only could move a little faster, hold on a little harder
be a little bit more than I'm supposed to be

can you see the fear in those eyes
feel the fingers slip away for the last time
into the burning sea
can you see the tears hit the sand
when the sun sets
I'm a standing shaking shadow
the last day of summer at eternity beach

Fasader

Jag borde egentligen sova nu, jag ska övningsköra och jobba imorgon. Tänker skita i sovandet en stund till, för jag behöver skriva, fast jag vet inte om vad. Det visar sej...

Ett favoritämne, kanske. Ensam i ett rum fullt av folk. Det är så typiskt mej. Även om den inte syns så finns dendär. Skräcken, i ögonvrån, ett litet litet glitter. Tänk om dom tröttnar på mej. Slutar lyssna på mej. Tänk om jag blir ensam, övergiven. Jag är så trött på det. Trött på att jag aldrig, aldrig kan tillåta mej att tro att jag duger. Trött på osäkerheten, den glada fasaden som klistras på så fort någonting blir farligt. Plasthedda.

Ibland kommer ensamheten av vetskapen om att sällskapet bara känner Plasthedda. Jag inser plötsligt att "shit pommesfrites, ingen här vet ju hur jag egentligen känner". Det är kanske en oviktighet, men det är lite läskigt ändå, fasader. Jag kan ju inte veta när andra har fasaden uppe heller, för jag tror inte att det finns någon som är helt och hållet fasadfri. Alla är vi anpassningsbara. Kräver tillfället att jag kallpratar om något jag är rätt ointresserad av så gör jag det. Det är ju inte konstigt.

Det är när du aldrig behöver tänka på fasaden när du är med någon som du har hittat en riktig vän. Eller, en potentiell riktig vän. Det kan lika gärna vara en potentiell ovän, av just det skälet, att det blir för mycket, för jobbigt att någon faktiskt ser in i en, förstår. Det beror på hur du är, hur du mår och vad du vill.

Fasaden kan vara en enkel utväg, en vän eller det värsta som finns. Ibland allt samtidigt. Vi är ju så anpassningsbara, vi människor. Som Play-Doh eller gröt.

Kul.
Gröt.

Pucko-blogger!

Uppdaterade till detdär nya layoutsystemet igår. Det var nog mest dumt, för det käkade upp alla koder jag haft inlagda, tillexempel besöksräknaren. Så jag är lite purken.
Nåväl, nu har jag försökt rätta till både det och att färgerna var fula ett tag innan idag. Bättre nu.

Sunrise Highway

go east on sunrise highway
turn left at carman's avenue
go right at the first stoplight
and I'll be outside, waiting for you
waiting for you

I See You See Me

No more grupparbeten. Jag säjer bara det.
Aldrig, någonsin, ever.
Om jag inte måste för att få bra betyg, förstås. Så mycket har jag lärt mej, trots att mitt syfte med gymnasiet är att utvecklas och känna att jag lär mej något i första hand. Det har jag sagt sen dag ett. Betygen är faktiskt andraprio.
Dom blir nog inte så dåliga ändå. En vacker dag kommer jag känna mej lite skrytig (men bara lite) och lägga upp alla betygen här på bloggen, kanske. Men aldrig mera grupparbeten. Det tar för mycket energi, och ger mej dels dåligt samvete för att jag inte lagt ner mer energi på att organisera upp det, och gör mej arg för att jag ser det som en självklarhet att just jag ska ta tag i det när det börjar glida iväg. Det är nog inte bara jag som ser det som en självklarhet, föressten.

Omvärldens ögon.

Fucked up redovisning, jag schabblade bort min del helt och hållet. Bara för att jag visste att ingen egentligen var intresserad av vad jag sa, så skulle jag korta av det, och tappade bort mej. Men hallå, hur lätt är det att redovisa nåt med två fjärdedelar av gruppen borta, och ingen slutsats gjord, och känslan av att ingen vet vad det egentligen var vi ville veta, allra minst vi i gruppen.

Ideérna inne i skallen, om jag kunde plantera dom i skallen på andra utan problem, förklaringarna, baktanken, rubbet. Bra det hade vart då, va?

Pannkakorna var ett för litet plåster på såren.
Det underbara avsnittet av OC lite större. Alltid något.

Vansinnesljud

Det här är faktiskt en riktigt kul typ.

Andragradspannkakor

Har just tillbringat två timmar hos Lovisan som behövde moraliskt stöd och hjälp med pluggandet till nationella Matte B. Mutad med godis, haha.
Det är kul. Lilla Lovisa är en rolig figur.

Min mage bullrar.
Mackor?

Fler roliga saker: Grey's Anatomy. Det är antagligen inte meningen att man ska skratta åt dramaserier, men ibland är dom jäkligt roliga. Plus att jag gillar tänket. Och plagiatet från Scrubs, med huvudkaraktärens voiceover i början och slutet.

Teveserier som man faktiskt kan titta på:

• Scrubs
• Gilmore Girls (underbar dialog)
• Anna Pihl
• Grey's Anatomy
• Ally McBeal
• OC (ibland, inte alltid)
• Vänner (i lagom doser)

Mackor. Ja. Nu, strax.
Pannkakor?
Imorgon.

Ibland är skolmaten dagens höjdpunkt. Visst är det märkligt. Ska det inte vara roligare än så? Det borde det vara, men ibland orkar man inte se framemot komplicerade saker, och då är någonting enkelt och greppbart (ätbart!) som pannkakor bra. Särsklit på fredagar, eftersom vi slutar efter lunch, och då är lunchen avslutet och ett naturligt mål. Mål på två sätt, oh, jag är så vitsig.

Klappar mej själv på huvudet.
Puss!

Motivationsbrist

Själva grejen med Ally McBeal är att hon vägrar sluta tro på kärleken. Och att hon alltid letar efter någon som kan älska henne och bry sej om henne. Hon är bara sån.
Det är rätt skönt, ändå. Att det finns en karaktär i en teveserie som är som min osäkra sida, fast lite mer spattig. Egentligen världens skitpryl, men jag mår bra av det, på nåt sätt. Se det som ett slags bekräftelse. Jag är inte knäpp, Ally är mycket knäppare. Även om hon inte finns på riktigt.

Jag är bara trött. Första halvan av dagen idag var riktigt jobbig. Jag vet inte om det är så, jag kanske bara inbillar mej, men jag vill inte vara en som ska ha koll på allting och kunna svara på allt och alltid veta och ha lösningar. Sorry, men jag vill faktiskt inte det.
Det är era förväntningar.
Inte mina.

Just nu orkar jag inte.

Jag gör ingenting, känns det som, och ändå orkar jag inte. Motivationen är nere under noll. Jag tänker på vad jag ska göra, men jag får ingenting gjort. Och jag menar verkligen ingenting. Nada.
Har lämnat in loggboken idag. Tidsbristen smyger sej efter mej som ett fult litet troll, men jag kan skylla mej själv. Nu är det allvar som gäller däremot. Jag tänker inte sumpa projektarbetet, inte mycket. Det var åtminstone lite kreativitet i omlopp igår. Kanske beror på Johanna.

Hon backade in i en garagedörr.
Hihi.

Nu längtar jag till helgen. Jobba, helt okej. Men evntuell fest, verkligen toppen. Jag behöver leva lite. Som motsats till vad jag gör nu, alltså.

Pon & Zi

Min nya favoritserie, delad etta med Nemi och Zits.
Kolla in grabbens hemsida, den är jättefin.

Tjejsnack v.8&9

Eftersom jag var bortrest förra veckan kommer här två Tjejsnack på rad.

Tjejsnack v.8

Sömn

Vad har du på dej när du sover? T-shirt och mjukisbyxor, om det är kallt, annars t-shirt och trosor. Inga sidennattlinnen här inte.
Hur sover du helst? På magen, med huvudet åt vänster.
Hur många kuddar har du i sängen? Två, fast den extra har jag bara när jag läser. Sen har jag fem nallar och en fisk också.
Kommer du ihåg vad du har drömt på nätterna? Ibland, och ibland inte. Det är olika.
Har du drömt sanndrömmar någongång? Nope, inte vad jag vet.

Tjejsnack v.9

Snabbmat

Vad äter du för sorts snabbmat? Hamburgare, kebab, köttbullar med mos, 50-50, pizza och sånt. Fast inte särskilt ofta, knappt en gång i månaden.
Vad för snabbmat skulle du aldrig äta? McDonalds hamburgare. Eller pizza med grejer jag inte gillar på.
Vad skulle du vilja att snabbmatsutbudet utökas med? Jaa du... bryr mej egentligen inte, men det vore kul om Fish n' Chips blev vanligare i Sveirge, det är faktiskt riktigt gott.
Bästa snabbmatsstället? Burger Inn här i Falkenberg, fast det räknas egentligen inte. Jo, för annars kommer jag inte på nåt.
Sämsta snabbmatsstället? Donken och så vidare.

Hotnajts

Jag kan inte bestämma mej för vad jag egentligen tycker om Sahara Hotnights nya, Cheek To Cheek. Den är väldigt catchy och poppig, fast för mej som är envist övertygad om att Jennie Bomb är den bästa plattan de gjort är det inte alltigenom positivt.
Tyckte bättre om den förra låten som låg uppe på spejsen, Visit To Vienna. Vet inte varför, men så är det.

Dom spelar tydligen på Diezel i maj.
Let's?
Yepp.
Det blir nog så.

...don't want to go home. Ever.

Tillbaka på Västkusten.
Efter en vecka i den norra delen av ett väldigt avlångt land, med frisk luft, köldeffekt och snö är jag tillbaka. Verkligen.

Sovtåg kan göra konstiga saker med mej. Somnar sent om sider, efter att ha tittat på en klocka på Gävle Central som talade om att jo, den var kvart i två på natten, och ja, det var fem minusgrader. Vaknar fem timmar och en kvart senare av en vänlig röst som talar om att "nu är det allmän väckning". Begår ett misstag, det vill säja tittar ut på världen och inser att jo, västkustskt var ordet. Faller det snö så är det klart att den töar lite på en gång. Brunt, och fult. Himlen är som en stor grå jag-vill-inte-veta-vad som har färgats för att matcha gamla industrilängor. Havet är grått.
Mitt inuti grånar ganska fort det med.

Jag ville ju inte komma hem. Hem till älskade lilla småstaden som får mej att bli min egen bromskloss. Jag kan inte flippa ur här, det är alltid något som håller mej tillbaka. Gamla röster och minnen, klister. Jag vill hitta någonstans där jag kan skapa mitt eget liv. Jag tror inte att det är här, tyvärr. Och om jag ska kunna komma tillbaka när jag faktiskt längtar hit måste jag ha levt någon annanstans först, för att få perspektiv. För att se om det är något som är värt att sakna.

Lika lite som jag kan tänka mej en hel sommar utan Skrea Strand, lika lite vill jag tänka mej här nästa vinter. Det fungerar inte. Hedda behöver snö för att fungera.

Jag hade inte så mycket mer att säja.
Godnatt.

Frivillig Bloggpaus

Aktiviteten lär vara låg här under den närmaste veckan, för nu drar jag till fjälls. Ha det så kul här på gråa västkusten säjer jag bara. På ett vänligt sätt.

Kramar, så hörs vi nästa söndag eller måndag eller nåt.

Lovet som inte borde vara så kort...

Äntligen sportlov! Jag tror att jag har längtat ihjäl mej. Nästan. Men det roliga börjar imorgon kväll. Tåget upp mot snön.
Jag har en speciell relation till snön och vintern. Eftersom jag bor där jag bor, så är det sällan snön kommer, och om den gör det försvinner den innan man hunnit säja "pulka". Förra vintern var nog bara ett jättetrevligt undantag. Precis som för alla andra västkustbarn infaller vintern vecka sju eller åtta, åtta i mitt fall. Om man har turen att kunna åka till snön.
Det är lika löjligt varje gång. Sista dagen i skidbacken är vemodig. Sista åket ska vi inte ens tala om. Klump i magen är det minsta man kan kalla det, snarare klump i hela mej. Jag vill aldrig åka hem, det har aldrig varit ett sportlov när jag har kunnat åka därifrån utan att känna att jag hellre hade stannat en eller två veckor till.
Sommaren vill jag tillbringa här, i den lilla staden vid havet. Vintern, förutom de sällsynta stunderna med snö, är totalt värdelös.

Jag vill ha dendär tystnaden, och luften, och friheten. Lite liftskrammel i bakgrunden och lite trötta ben och somna så fort huvudet nuddar kudden, för att hoppa upp och stå i liften nio nästa dag.

En vecka är alldeles för lite. Två skulle kunna räcka. Eller fem.
Jag får liksom aldrig åka skidor (eller snowboard) tills jag tröttnar. Jag vill alltid åka mer.

Sova nu.
Imorgon är jag påväg norrut. Det bådar gott.

Knappen för bättre humör

Saker som får mej att le även om jag egentingen bestämt mej för att tjura:

• Långa telefonsamtal med min indiepopvän, Johanna.
• Gilmore Girls
• "Titta En Get!"
• Den Lille när hon är på sitt fåniga humör.
• Free Hugs
  

Jag känner mej som en japansk smiley,,,

...närmare bestämt denhär.

>_<

Tom

Jag mår inte alls bra, jag känner mej väldigt ledsen och stressad. Det fåniga i situationen är att jag inte har en aning om varför. Bara rakt igenom sorgsen.

All ork försvann som genom ett trollslag.

Tjejsnack v.7

Alla Hjärtans Dag

Vad har du för planer på Alla Hjärtans Dag? Inga alls. Gå till skolan och så, för för singlar är Alla Hjärtans Dag ingen särskild dag, det är en onsdag. Och en dag när man vill unvika alla äckligt gulliga, perfekta par. (Vem sa bitter?)
Brukar du köpa presenter på Alla Hjärtans Dag? Nej. Men på lågstadiet fick vi rita kort och sånt. Klippa hjärtan ur röda a4-papper.
Hur ser din drömdejt ut? Sommar, solnedgång, filt, gitarr, havet, såndär svag vind som brukar blåsa när solen går ner vid horisonten, flädersaft... jag är så sentimental av mej. På vintern kan det vara mys med att busa i snön och gå in och dricka varm choklad sen. Don't overdo it. Enkelt är bäst.
Bästa Alla Hjärtans Dag-minnet? Ingen aning, faktiskt.
Vem skulle du vilja ge ett speciellt hjärta till i år? Alla som betyder mycket för mej. Särskilt några kompisar som fått mej att orka genom hösten och vintern, för utan dom hade jag vart en liten sorglig hög nu.

Trasselonsdagshjärna

Jag ska ut och springa om en stund, mamma tyckte att hon behövde motioneringssällskap. Latmasken i mej blev djupt olycklig, men det är nog välbehövligt, egentligen.
Jag känner mej allmänt nere, sådär trött, frustrerad och jätterastlös på samma gång. Ingen kul känsla. Jag försöker undvika saker och situationer som gör mej trött och frustrerad, men det går dåligt. Varför är allt så långsamt nu?

Jag var inne på massa hemsidor för utlandsstudier idag. Jag tror att jag kommer ruinera mej om jag ska plugga journalism utomlands. Antagligen inomlands med, men det är inget alternativ, så jag har ingen aning om vad det kostar. Dagens tips var iallafall lite uppiggande, min elevhandledare sa att "du med ditt läshuvud ska inte gå på folkhögskola, satsa lite istället". Vete katten, faktiskt, men det är ju alltid trevligt att höra att man har lätt för saker.

Andra saker är krångligare. Jag bara velar nu. Har jag ens någonting att vela mellan? Jag bara undrar.

Ska man springa till rondellen, förbi nya brandstationen, nedanför Tröingeberg, uppför Tröingebergsbacken? Ner på grusvägen som går mellan alla husen och upp igen och sen hem på någon vänster? Eller börja med backen och ta brandstationen på hemvägen? Det kan jag ju funderapå, istället. Vila hjärnan.

Dagens positivaste: Fungerande ensemblegrupp, äntligen.

Tvärvändning och Storslalom

Vissa dagar har man inga förväntningar alls på. Dom kan bara bli dåliga. Det är så himla uppiggande när dom då tvärtemot alla normer blir riktigt bra. Ingen toppendag på långa vägar, men å andra sidan långt ifrån bottendag. Allting har liksom lyckat hålla sej ovanför "uthärdligt-strecket", och Cubase kan faktiskt vara jättekul, bara man slipper de dumma pluginen. Jag som är en hopplös sucker för tunga trumkomp men som inte kan spela dom har helt plötsligt upptäckt ett sätt att skapa dom ändå. Min grovmotoriks obefintlighet har slutat vara ett hinder, kan man väl säja. För jag hör hur det ska låta i huvudet, det är bara det att armarna har svårt att hänga med. Nu behöver dom inte hänga med. Fantanastiskt!

Fantanastiskt kan man väl också säja om alpina landslaget. Detdär medaljmålet som mediafolket tjatade om innan VM började, fem stycken, som iallafall jag var extremt tveksam till är uppnått nu. Anja är otroligt grym, hon slaktade allt motstånd i fartgrenarna, men kör hon ur är det inte slut med det roliga, och det är nog ännu bättre. Precis som när Jens Byggmark dök upp som en liten norrländsk guttaperkaboll förpassad till Kitzbühel sitter man där framför teve och gapar lite, för Sverige har, hör och häpna, mer än en som är bra. Kanske mer än fem som är bra också. Alla räcker inte hela vägen, men tre olika svenskar på pallen i ett och samma alpina mästerskap, när hände det sist? Kan du svara på det, Björn Fagerlind? Har det ens hänt?
Och det kan bli fler. Byggmark, Myhrer, Borssén, Larsson... och dendär mystiska lagtävlingen på slutet.
Framtiden ser ljus ut, och heja Maria PH! Detdär silvret var nog en större skräll än Järbyns brons.

Väldigt synd om Anna Ottosson dock, hon hade vart så otroligt värd en medalj hon med, men alla räcker inte hela vägen alltid.

Fem dagar till sportlovet, sen ska jag ge mej i kast med samma backar, men inte i samma hastighet. Det verkar vanskligt.

Alla Hjärtans Hajp

Onsdag.

Blä.
Kan ju inte påstå att jag ser framemot den dagen sådär jättemycket. Dagen då alla äckligt lyckliga par har en ursäkt att vara ännu mer äckligt lyckliga och gulliga. Dagen då alla andra gräver ner sej under en filt och lyssnar på Hands Down med Dashboard Confessional. Irritationen är total. Vore det inte bättre om man gjorde om Alla Hjärtans Dag till något annat? Kanske en gigantisk singelfest, och då menar jag inte en såndär tillställning som är här i stan ibland, utan en med väsentligt lägre medelålder. Fritt fram att ha kul liksom, och alla gulliga par är totalt portade. Jisses, det hade kunnat vara kul.
Så dags att komma på det nu.

Det är bara jag.

Krönikan

Jag skrev en krönika idag på svenskalektionen, om framtidsdrömmar, medan vi pratade om dom. Simultanförmågan är total. Jag hade tänkt lägga ut den här, till allmänhetens beskådan, men jag kom på att jag glömde den i skolan. När jag skriver om viktiga saker skriver jag helst för hand först, förutom här då, här är spontaniteten mitt ledord. Jag lägger ut allt så fort orden fastnat på skärmen.
Men hursomhelst, pappret blev kvar i skolan, och eftersom jag gav det till min ibland förvirrade svenskalärare är risken stor att det kommer till rätta någon gång efter nästa riksdagsval. Då är jag tjugotvå. Jag ska inte tänka så långt framåt, då får jag huvudvärk och ångest. Så jag låter bli. Försöker.

265

Jag är naiv.
Oftast är det positivt. Tänkte bara att jag skulle nämna det. Jag är ganska lättlurad också, idag har varit en såndär dag, när folk skrattat åt mej mest hela tiden. Jag är för trött för att egentligen bry mej. Det gör faktiskt ingenting.
Snälla skratt bits inte.

Köket körde ut 265 dagens idag. 199 av dom var till spring. Tjoflöjt.
Pigg jag lär vara imorgon alltså. Men jag har haft kul.

Bortglömt, hoppsan.

Kollapsade i soffan innan, med ett glas mjölk och trötta fötter. På soffbordet fanns dystra kvarlevor av gårdagens godis. Hedda hungrig.
När kvarlevorna omplacerats till min magsäck var jag inte hungrig mer. Sist jag åt något vettigt var klockan ungefär halv fem. Det är längesen. Mackor?

Låter bra.

Jag är ingen storätare.

Jag Fryser, Och Är Feg

Sitter här och huttrar. Till vad nytta? Egentligen borde jag ju gå och lägga mej, det är en dag imorgon med. Men precis som det brukar vara när jag är som allra tröttast vill jag inte det. Tvärtom. Jag vill ut. Ut i natten, ut i livet, för det kan bara bli bättre. Jag är för trött för att orka bry mej.

Osårbar.

Det är skillnad på att inte orka bry sej och att inte bry sej, men jag kan ju se det som ett steg på vägen. För det kanske det är.

Jag borde göra något ohemult. Något riktigt ohemult. O-heddigt. Varför inte bli aspackad och dansa på bordet på första bästa fest? Bli suddig i hjärnan, och hångla med killar som bara dyker upp och inte betyder någonting alls, egentligen. Bara för att. Bara för att ha gjort det. Slippa sitta och känna att "jag gör ju aldrig någonting". Det kanske vore bättre då, om jag fick stå ut med att" oj vad du var pinsam i helgen", och att inte minnas vad som hände.

Eller så låter jag bli. Jag kan sitta i ett rum med stearinljus och försöka klura ut vad som väntar bakom nästa hörn. Jag lämnar resten åt dom andra. Dom lite modigare, som inte tynar bort av minsta bakslag, som kan stå ut med alla pinsamheter dom gjort. Jag har inte det modet än, har inte spontaniteten. Jag är fortfarande rädd.

Jag är helt enkelt en liten fegis.

Slitigt värre...

En halvtimme, drygt, sedan jag slutade jobbet för dagen. Håller jag ut handen i luften syns det fortfarande hur den skakar. Och jag har skavsår under vänsterfoten. Under.

Någon fick för sej att det var söndag på en lördag, det är den enda förklaring jag kan komma på. Jag har sprungit som en liten idiot. Helt uppriktigt zonkad, så känner jag mej nu. Tusen människor som inte fattar vad jag menar när jag frågar dom.

- Har ni nummer sextiotre?
- Varmrökt?
- Nej, tyvärr, dethär är Dagens, men er mat kommer nog alldeles strax.
(Nästa bord)
- Har ni kanske nummer sextiotre?
- Ja, nej, det vet jag inte... skulle man få en lapp?
- Det står längst ner på det stora kvittot de gav er i kassan.
(Personen rotar efter kvittot, jag står och svär tyst inuti huvudet, alternativt tycker synd om mej för att tallrikarna verkligen börjar brännas nu, och armarna värker.)
- Nej, vi har 359. Borde inte vår mat vara klar snart? (Irriterad)
- Jo, men endel mat tar lite längre tid. Jag ska höra efter med köket.
(Går vidare, och hittar bordet med lappen som det står 63 på. Frågar ändå, för artighets skull)
- Har ni nummer 63?
- Ja, nej, det vet jag inte, står det här?
(Tittar oförstående på lappen)
- Jomenvisst, det är alldeles rätt. Dagens var det väl?
(Hedda börjar bli övertrevlig.)
- Men här står ju 363?!
- Vi brukar skippa hundratalen. Det är inte ofta vi har hundra beställningar väntande.
- Åh.
- Varsågod, smaklig måltid och så vidare.

Fucked up djävla astrött. För att fatta mej kort, alltså. Vad annat är att vänta efter tio timmar? Och om femton timmar ska jag vara där igen. Hej femtioplussare som är ute och nöjesåker. Hej brödsmulor. Hej någonting som löjligt nog är roligare än skolan. Och det är det knäppaste av alltihop.

Fredagsgrubbel.. nummer tretusensjuhundrafemtiosex. Ungefär.

Musik är så tillgängligt. Små tekniska manicker som man kan ha med sej överallt gör livet till ens alldeles egna musikvideo. Visst ser det konstigt ut, men sitter jag på en buss eller ett tåg med rätt låt i lurarna så mimar jag med. Låtsas att jag är huvudpersonen i musikvideon, en såndär som är filmad i svartvitt.
Låtar som handlar om att ta sej någonstans. Låtar som handlar om att bli någon, eller förändra den man redan är. Sånna låtar passar in då.
Det är bara inuti min skalle, jag vet, men i min alldeles egna lilla film är det faktiskt jag som är stjärnan. En betydligt tydligare sådan än de jag målar på handlederna när skolan är tråkig. Det känns som att sålänge jag är huvudperson i filmen inuti mitt huvud har jag kontroll. Jag gillar verkligen mitt inuti-jag. Hon är allt detdär som jag är, fast har så svårt att våga vara när andra ser på. Jag har skrivit om detta förut, det vet jag, men med jämna mellanrum behöver jag ventilera mej.

Mitt inuti-jag, det häftiga inuti-jaget, skulle aldrig ägna mer tid åt att kolla på golvet i korridorerna än på folket som vistas i dom. Mitt inuti-jag skulle aldrig be om ursäkt när det gjort sitt bästa. Mitt inuti-jag skulle aldrig sitta och vara tyst och vänta på att alla andras promillehalt skulle stiga litegrann, vänta på att deras ögon skulle se lite suddigt, och deras röster skulle höjas lite. Mitt inuti-jag skulle göra allt detdär jag inte gör, och säja det jag inte säjer men borde sagt.

Men det vet vi redan.

I nian, trodde jag att allt skulle bli annorlunda när jag började gymnasiet. Det blev det. Men jag hade precis börjat hinna ikapp mej själv och omgivningen. Det tog väldigt mycket tid och energi. Jag blev inte tvärsocial över en natt om man säjer så. Har väl alltid haft svårt att vara det. Visst, jag är inte riktigt lika blyg nu, men jag ser mej fortfarande som en nobody. Det bara är så. Jag har alltid varit en gänglös person, känner många men har ingen speciell tillhörighet. Jag är i utkanten av allt.
Ibland förstår jag inte alls varför, men lika ofta är det uppenbart.
Jag håller mej på min kant, min utkant. Dyker det upp händelser deltar jag gärna, men jag letar inte efter dom, åtminstone inte ofta. Jag vill inte tränga mej på. Det är ett gammalt släktdrag som jag ärvt av mormor. Man ska la få nåt bra och nåt dåligt antar jag. Så jag har långa smala ben och svårt att tränga mej på. Vilket som är det positiva får ni räkna ut själva.

När jag var fjorton handlade det nämligen inte om folköl och moppekillar. Det var mountainbike, fantasyböcker och vänsterpolitik. Och nu ska jag citera Garden State igen. Bara för att.

Andrew: - There's a handful of normal kid things I kind of missed
Sam: - There's a handful of normal kid things I kind of WISH I missed

Älsklingsfilm!

"I'm not going in your sidecar, I'm not your bitch."

Dom vet ingenting alls

Och det finns tusen saker i mitt huvud som jag aldrig säjer något om. Tusen fina minnen som aldrig blivit berättade. Det känns som om jag skulle förstöra dom om jag lät någon lyssna.
Jag vågar inte släppa in folk. Jag vågar bara inte. Jag tror fortfarande på spöken, jag bygger fortfarande murar och ingen får veta någonting alls. Den som inte vet någonting har mycket svårare att komma åt och såra en där det gör som ondast. Nu är det för mycker som är osagt, det är inte lönt.

Gräv inte upp sånt som är begravt, icke.

Isolationistisk Utrikespolitik

Jag lever i ett paralellt universum. Jag har verkligen ingen koll på nånting alls, och om Jorden gick under skulle det förmodligen ta ett antal veckor innan jag märkte det.

Man kan väl säja att jag "för en isolationistisk utrikespolitik", eller att jag på fullt allvar tänker tillbringa fredagkvällen med min gitarr, alternativt datorn. Oboj, jag gillar fredagar. Näe. Men det känns som om det är läge för en promenad. Om det inte hade vart så jäkla kallt bara, jag och mina gamla skejtskor kommer frysa om tårna. Fast vad gnäller jag för? Jag kunde ha bott i Norrland. Där är det säkert 26 minusgrader nu, tevereportrarna har ju ägnat hela veckan åt att tjata om hur kallt det är i Åre, menar jag. Här är det -3.8, just nu. Men det sjunker hela tiden.

Spelar ingen roll om det är askallt i Åre, så länge jag får åka dit. Jag orkar inte med Falkenberg just nu. Det känns som om allting här bara skiter sej hela tiden. Jag trampar runt i kvicksand, jag kommer ingen vart. Det finns inget att längta efter, allt är redan gjort, allt är redan sagt och det enda orosmolnet på horisonten blir knappast mindre.

Allting verkar ha bestämt sej får att vara övertydligt just nu. Till och med iTunes skriver mej på näsan i var och varannan låt. Det är inte bra. Alls.

Deprimerande.
Skit.

Hey!

...give me space so I can breathe...

Soundtrack of My Life?

Jag har tråkigt så jag snor från Johanna vad hon redan tagit från någon annan. Underbara bloggosfären, me likes. (Försökte göra denhär redan i gårkväll, men blogger tjurade och käkade upp alltihop så jag gör ett nytt försök.)

Det är bara att sätta valfri musikspelare på datorn på random och låta den svara på frågorna åt dej. Jepp.

How does the world see me?
Hello Scotland - EF
Jomenvisst, komplicerad och längtande.

Will I have a happy life?
Man Must Dance - Johnossi
Det bådar ju gott, tycker jag.

How can I make myself happy?
23 - Jimmy Eat World
Jahapp, det ante mej. Fan.

Will I ever have children?
For All These Times - Lostprophets
Hmm?

What is some good advice for me?
The Feel Good Drag - Anberlin
Nej, nej, nej... inte alls!

What do I think my current theme song is?
The End - My Chemical Romance
Mycket möjligt, faktiskt.

What does everyone else think my current theme song is?
Turn Back Time - Aqua
Knappast. Om jag nämner Aqua får jag fågelholksblickar tillbaka.

What song will play at my funeral?
If I Fall - Amber Pacific
Störtlipa, alltså.

What type of men do I like?
We Looked Like Giants - Death Cab
Tihi, joo. (Lyssna på låten för förklaring.)

What is my day tomorrow going to be like?
Tss, det vet jag redan. Jag ska jobba, så det blir väl lagom stressigt och så vidare. Äsch, jag kan ju testa iallafall.
Smile In Your Sleep - Silverstein
Okej?

Why am I here?
Punk Rock Rebel - Millencolin
Haha, den fasen är passerad.. nästan.

What will people remember me for?
Let Love In - Goo Goo Dolls
Kan jag det? Ärligt talat, ibland är jag tveksam. Jag trivs i mitt vakuum. Inte.

What song will get stuck in my head tomorrow?
Nåt som går på P3, helt säker. Men men, man kan ju hoppas på något bättre.
Lying Is The Most Fun... - Panic! At The Disco
Mycket möjligt.

Are there pepole outside waiting to take me away?
A Slow Dance - Explosions In The Sky
Nä, just det. Det ante mej.

What will this year be all about?
Send Me An Angel - Thrice
Ja.

Who loves me the most?
Fall Together - Weezer
Lillebror? Mycket möjligt...

What am I most proud of?
Don't Look Back In Anger - Oasis
Nja... kanske.

What do I regret the most?
Failure By Design - Brand New
Jo. Så skulle det kunna vara. Faktiskt.

What is my deepest, darkest secret?
När Hela Världen Står Utanför - Jumper
What?!

What is my most loveable memory?
Det Är Så Jag Säjer Det - Håkan Hellström
Perfekt med en låt som passar in i tusen minnen.

What do I want to be when I grow up?
Broadway - Goo Goo Dolls
Nähädu, inte då.

What would I spend a million dollars on?
Two Weeks From Twenty - Yellowcard
Fred i världen, ja. Det skulle jag lätt kunna göra. Ta dej i brasan Bush, du är en pappskalle.

United States of Whatever

Nu är jag i princip klar. Ska bara skriva mina egna åsikter och tankar, men det är ju den lätta biten. Så skönt det ska bli att slippa vara objektiv.

Måste masa mej iväg till samhällslektionen sedan alltså. Jag mår fortfarande helskumt, men det kan inte hjälpas. Måste få pejl på dethär eländiga arbetet nu. M är inte där idag, det vet jag, men jag hoppas att de andra två är det. Vi måste börja sammanställa och så nu. Få lite struktur på alltihopa. Ska be Glimman att läsa igenom mitt också, så att jag inte råkat vara kritisk på fel ställen. Hatar objektiva arbeten, det är mycket lättare att stoppa in egna åsikter lite löpande.

Farewell.

Fattakan

Ikväll ska vi på Cats i Göteborg. Det blir nog trevligt. I övrigt bör tilläggas att jag är en otrolig expert på att skjuta upp saker. Kul dag det blir imorgon, med andra ord. Inte strunta i läxorna, fy på mej. Men jag orkar inte nu. Kanske senare.

Hakuna Matata?
Not.
Men ändå.

Jag ska inte skjuta upp mitt planerade mack-ätande något mer. Magen försöker göra sej påmind med ett löjligt slags kurrande som gör resten av mej ganska irriterad. Nåväl. Mackor var det.

Dagens Fråga: Släpptes inte Fall Out Boy's nya skiva, Infinity On High i förrgår? Eller gäller det bara övriga världen? Antagligen har den sålt slut på CDON redan nu. Nåväl, Pete Wentz är ett slemmo, så jag behöver ju inte verka överdrivet entusiastisk. Men This Ain't A Scene... är trots allt en väldigt skuttig låt.

Jaja.

Anja vann Super-G!

Inte för att jag såg så mycket, hade grävt ner mej under två kuddar och en filt och vågade knappt lyssna på tevekommentatorerna. Alla har vi våra löjliga ovanor, och en av mina är att jag blir tvärnervös så fort det går bra för svenskarna i alpint.

Vad ska man säja egentligen, snacka om att lyckas vid rätt tillfälle. Helt otroligt grymt! Jag trodde faktiskt mer på både Götschl och Mancuso, men lyckligtvis hade jag jättefel. Nu kommer VM i Åre bli hur kul som helst, även för en som jag som bara ser det på teve.

Grattis Anja, dethär är nog ett av årets största sportögonblick, och kommer nog fortsätta vara det.

Lilla Spöket Laban

...and I don't want the world to see me, 'cause I don't think that they'd understand, I don't think they know who I am...

Jobbig dag.
Började med vimmelkantighet och huvudvärk, vidare in i en överfull matsal och ut på stan. Trevligt folk. Hallonsmoothie, jättegott.
Sen blev det utförsbacke igen.
Jättekul, not.

Jag kan inte rå för att jag har spöken i bakhuvudet. Faktiskt. För varje gång jag gör någonting är jag rädd att dom ska slänga gamla minnen i huvudet på mej. Att jag ska få höra om dumma saker jag gjorde eller sa när jag var liten. Jag vet att det inte är så längre, men det är fortfarande obehagligt. Jag har tusen saker att ta igen, men hur ska jag hinna med det när jag inte ens orkar tänka tanken? Hur ska jag få sociala skills när jag inte vågar träffa folk?

Djävla dilemma.

Djävla allting, föressten.

Tjejsnack v.6

Antingen Eller

• Kostymnisse eller Badboy?
• Rakt eller lockigt hår?
• Rosor eller tulpaner?
• Chokladglass eller vaniljglass?
• Hund eller katt?
  

Ärtsoppa? Vafan!

Kollade denna veckans matsedel nyss. Inte så värst tokigt, egentligen. Men allvarligt talat, Ärtsoppa? På en tisdag?

Tisdag är lika med jobbig, jobbig dag, är lika med Hedda behöver god mat. Ärtsoppa. Det kommer ta ett tag att bli av med chocken känner jag.

Ärtsoppa?!?!

Hjärntömmning

Denhär helgen har gått alldeles för fort, precis som förra veckan gick alldeles för sakta. Jag är så trött på allt detdär tråkiga som inte ger mej någonting. Trött på all väntan, trött på folk, trött på allt. Men det kan inte bli värre nu, det kan det inte.
Och eftersom jag ännu en gång (att jag aldrig lär mej) givit mej själv rollen som samordnare i ett projekt är det bara att peppa och bita i det sura äpplet. För det är inget grupparbete om jag bara lägger ner allt krut på mitt speciella ansvarsområde. Jag är en del av en helhet. Och som del i helheten är det mitt ansvar att se till att helheten blir någonting alls. Inte bara mitt ansvar, i och för sej, men om ingen annan sätter upp mål och orkar planera så.
Gav jag mej själv rollen som samordnare? Tveksamt, det är nog mer en kombination av andra människors förväntan, och mina egna gamla vanor. Händer det ingenting är jag dum nog att ta tag i det. Så är det bara. Fast det borde kanske inte vara så. Jaja, det är iallafall en go grupp, om än lite rörig.

Imorgon är en rätt tung dag. Ljudteknik mellan klockan åtta och tio, svenska mellan kvart över tio och halv tolv. Lunch. Russinlunch hoppas jag, men som trenden är kommer väl massa oförutsedda konstigheter emellan, det brukar bli så. Haha. Kvart över tolv till halv två är det veckans största sömnpiller; Nutida Konst, Nuko, whatever. Gå dit, få närvaro och gör bra ifrån dej på proven. Typ. Efter det Inså, och sen är måstena slut. Inså är iallfall kul. Men jag har övat dåligt, det är så dumt. Förra veckan övade jag inte för jag blev inringd, och denna veckan har jag lagt all energi på USA:s utrikespolitik och inspelningen. Som föressten gick bra. Myspace/Purevolumesida är på ingång. Snart, snart.

En Annorlunda Nobody

Jag skulle så gärna vilja göra något bra för mänskligheten. Någon större än bara "småsaker" på min egen nivå. Jag kan bara inte komma på vad jag skulle kunna göra. Ibland tror jag att jag är speciell, att jag är annorlunda och minnesvärd.

Skitsnack.
Jag är inte speciellare än någon annan.
Jag är en annorlunda nobody.

När de andra går på asfaltsgången trampar jag i gräset precis brevid. Nära, men ändå lite, lite utanför. Jag kanske korsar vissa gränser, men det är inte med mycket. Jag är fortfarande nära normen, normaliteten. Vad nu det är.
Det känns som om jag inte räcker till, att det inte räcker med att vara jag. Att jag skulle behöva en uppgradering. Hedda v 2.0. Jaja.
Det är bara att hålla huvudet ovanför vattenytan, fortsätt simma, fortsätt simma. Det är bara två veckor till sportlovet. Underbara Duved. Jag tror att jag längtar ihjäl mej.

Track The Missing Pieces, Or Find New Ones...

What's today if you never live it?

Just a shadow painted grey

Yesterday, will you ever leave it?

Can't you let it go away?

I know you were torn to pieces
You may never be the same
Incomplete and scared of feelings
Unable to let anyone in
I am watching from the outside
And I will never understand
Sure, I've got some missing pieces
But not stolen, I dropped them as I ran

You were left to deal with anger
More than any soul could bear
Falling apart to heal others
With pieces of your own broken heart

Saturday Night Blogging

Ibland känns det som om jag håller på att bli en av dom...
Jag gillar det inte.

Lördag är lika med lugn dag. Lite teve, lite promenad, lite plugg. Plötsligt ryck av att "jag vill flytta hemifrån", IKEA-katalog och stearinljus. Och jag har ätit alldeles för mycket godis. Framemot kvällningen tog elgitarren tag i mej, och som vanligt är jag världens häftigaste rockstar när ingen ser. Fan.
Jag måste ju klara av att vara häftig även inför granskande ögon. Innerst inne vet jag ju att jag kan. Precis som min teori kring killar. Ibland tror jag att många av killarna i min närhet inte riktigt ser mej som tjej. Alltså, klart att dom ser mej som tjej, men inte som tjej. Jag kanske är lite för mycket pojkflicka, åsikter och jeans för det. Jag skulle kunna vara hur söt somhelst. Men jag lägger inte ner den energin speciellt ofta, och det är mitt eget val. Ibland räcker det att veta vad jag skulle kunna. Och är man snygg för ofta blir folk förvirrade de dagarna man inte är det, men jag som bara gör mej till ibland får positiva reaktioner så fort jag ser det minsta tillfixad ut av just den anledningen. Hur många klarar av det med bara en rätt ny tröja, mascara och lite hårsprej?

Ekonomiskt är det också, haha.

Idag har jag insett att jag aldrig är ensam på riktigt.

Vi tar det från början...

Jag har lite matsalsfobi. Det är jag inte ensam om. Och det handlar ju om det, att matsalen är det enda stället på skolan där det verkligen är konstigt att vara ensam. Det är där man vill ha sin grupp, sina vänner, lite trygghet. Man vill tillhöra ett "vi", en grupp vid ett bord. Bekanta ansikten bland alla de man inte känner.

Jag brukar sitta i Glasburen, vi brukar sitta i glasburen. Där är ljusare, ibland tystare. Men idag blev det ett långbord. Kött och potatislåda, morötter, mjölk... Lite allmänt snack. Jag var inte direkt delaktig, kände inte för att kallprata idag. Det blev sent igår, jag tillbringade hela kvällen med USA:s utrikespolitik och sedan kunde jag inte sova.

Långborden i matsalen står på rader, jag orkar aldrig räkna, men det är massa mindre bord som är ihopflyttade i långa rader, man kan säkert sitta sexton, tjugo personer vid dom utan problem. Vid elvatiden, när de flesta har lunch är de alltid fulla med folk. Fyra personer i en grupp där, och där jämte sitter fem andra. Dela ett långbord med folk man inte känner är ganska ofarligt, oftast kan man ha en liten lucka emellan varann.

Vid nästa bord reste sej en klunga folk och gick. Hakuna Matata, liksom. Orka sitta kvar i matsalen och bullret. Sen fick jag en jättejätteklump i magen. Den ensamma killen satt i andra änden av bordet. Han som alltid är ensam. Jag vet inte vad han går för inriktning, men jag har aldrig sett honom umgås med någon. Han hörde inte ihop med de som just lämnat iallafall, det märktes ju.
Ibland får jag bara sånadär insiktsryck. Något händer som får mej att fatta. Jag är inte ensam. Aldrig någonsin. Inte i jämförelse med honom. Det bara syntes. Mössan nere i pannan, ögonen som fixerade ömsom tallriken, ömsom gaffeln, få tiden att gå, var osynlig. Han koncentrerade sej på att inte se sej omkring, höll besticken lite valhänt. Det gjorde ont att se, för även om jag inte vet ett dugg om honom, vem han är eller någonting alls så kändes det som om grabben aldrig fick några "hej", eller leenden av någon. I en tiondels sekund råkade jag möta hans blick, och hela jag började skrika inuti. Bara inuti. Jag ville springa därifrån, jag mådde helt plötsligt alldeles hemskt, fick bita mej i läppen och koncentrera mej hårt.

Är vi så blinda allihop?! Här sitter vi, med våra små mysiga gäng, vi-tillhörigheter och matbrickor och är livrädda för ensamheten. Rädda att inte räcka till, rädda för att göra fel, rädda för att inte ha någon. Ändå ser ingen att ensamheten sitter mitt ibland oss, och det kanske inte är just den grabben, men den finns där. Och om någon ser är vända bort blicken reaktion nummer ett. För att reagera annorlunda kanske är att göra fel? Näst efter ensamheten är okända personer det mest skrämmande vi har i vardagen.

Den ensamma killen blev på något vis en verklig bild av känslan jag fick när jag var yngre och de andra lämnade mej i matsalen för att jag åt så sakta. Totalt utlämnad åt tiotusen stirrande ögon. Så kändes det iallfall. På högstadiet lärde jag mej att äta fortare, eller ta mindre. Äta eller ätas, lämna eller lämnas. Det är ju så det är ibland.
Jag skulle vilja våga säja det till de som verkligen är ensamma, att de är modigare än tusen av oss andra. Att de är vardagshjältar för att de vågar gå emot den kollektiva skräcken. Kanske känner de att det inte finns några alternativ. Kanske bryr de sej inte.

Varför är vissa ensamma?
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag är rädd för att vara ensam. (Förmodligen för att jag var halvt utan dendär "vi-tillhörigheten" under en period av mitt liv.) Att vilja vara ifred ibland är en sak, men att inte ha någon någonsin är en helt annan. Jag har alltid någon att ringa, någon att heja på, någon att fördriva de oändliga håltimmarna med. Många "någon" tillochmed. Alla har inte det. Och det är förbannat orättvist.

Ingen människa är en ö...

Muffins

Min läkarstuderande kusin har alltid så snitsiga kommentarer till allt jag skriver. Chokladmuffinsen är om möjligt ännu mer mystisk. Jag tror inte att den fyller någon egentlig funktion alls, den bara dök upp och gjorde mej arg. Det var inte ens en chokladmuffins i en så kallad fysisk form, utan mer bilden av en chokladmuffin. Blotta tanken. Morr.

Ibuprofen ja.

Fortfarande huvudvärk, men idag är jag åtminstone inte svimfärdig. Alltid något. Så hej och hå, nu ska jag ge mej av från datorn. Bums.

Jag ska...