Undergroundblyg

Jag vet inte... det känns som om jag kan bättre, borde kunna mer. Som om jag borde åstadkomma saker. Först och främst inte ha denhär bloggen som en soptipp för alla mina paranoida ensamhetstankar, utan skriva bättre. Relevantare. Om saker som betyder något, inte lösryckta fragment ur min förvirrade hjärna, utan välformulerat och genomtänkt. Skriva för att få reaktioner och för att få andra att tänka till. Sådär som jag säjer att jag vill.

Men inte kan?

Jag borde skriva om hur otäckt det är att känna att alla jämnåriga som jag bryr mej om verkar vara på väg härifrån, men att jag står och velar med ena foten på tröskeln.
Jag borde skriva om hur svårt det är att orka gå till skolan, särskilt dom dagarna när spegelbilden jag ser på morgonen är ful-ful-ful och jag suttit vaken på natten och tittat i samma spegel och inte alls varit ful.
Jag borde skriva om orättvisor, om hur vuxna människor med makt så lätt missar små saker som leder till problem som helt plötsligt exploderar upp i ansiktet på dom.
Jag borde skriva om varför jag ryser av tanken på F9-skolor, för det är en fin tanke, men den är så obehaglig att jag mår illa.
Jag borde ägna tid åt att få fram det jag vill säja, istället för att låta fingrarna irra planlöst på tangentbordet och smattra dit orden i samma takt som min hjärna formar nya.

Men jag kan inte.

Tiden rinner iväg nu, och jag hinner verkligen inte med, jag är bara en stum åskådare i mitt eget liv. Det finns så mycket jag borde göra och säja och våga som jag bara puttar undan i ett hörn "tillsvidare" och skyller på luddiga orsaker. När ska någon ta tag i mej och skaka mej så att jag vaknar? Jag har sovit i arton år och jag börjar faktiskt tröttna på att vara omedveten nu.

Och jag börjar tröttna på att vara instängd i mej själv, jag börjar tröttna på att se någon annan i mina egna ögon. Trött på att se en fångad fjäril i spegelbilden, jag är bara så trött!
"Du vågar alltid vara dej själv", det säjer alla. "Du är så stark, du gör inte sånt du inte tror på". Och trots alla ord, alla ryggdunkar, är jag fortfarande rädd. Det är småsaker från förut, flera år gamla nu, från tiden innan förra uppbrottet, som jagar mej. Ord och ögonkast som bara jag minns...

Vadfan.
Måste jag baka muffins för att glömma nervositeten?
Yeah, right, vilken bra idé. Vi fyller huset med kladdkakemuffins varje gång jag ska försöka utmana min rädsla för folk. Omgivningen lär ju bli överlycklig. Eller få hål i tänderna. Eller både och.

Jag står och stampar nu. Otåligt, rastlöst, jag är ett under av frustration och hade jag bara kunnat, om väggarna inte varit så tunna, hade jag skrikit rakt ut. Jag är så pinsamt sårbar, så otroligt osäker och rädd. Och jag skrattar bort det.
Bara för att det inte ska märkas, skrattar jag bort det.

Och gömmer mej igen.
För jag är undergroundblyg.

Hosthost

Idag har jag hostat mycket.

Och jag har varit på stan med en god vän och köpt ett par jeans bara för att dom var så jäkla snygga. Helt olikt mej.
Dessutom har jag inmundigat den vårliga munken, lyssnat på Infinity On High fyra gånger och insett exakt hur elakt det är att Denny dör i Grey's Anatomy. Klart att det var sorgligt redan när jag såg avsnittet där han dog, men det är ännu värre när man ser de tidigare avsnitten.
(Jag har en sällsam talang för att fastna för teveserier när jag råkar se säsongsavslutningarna.)

Men alltså, hur normalt är det att jag har baggyjeans?
Skitsamma, dom är sköna. Och det finns inget värre än stuprörsjeans när sommaren kommer. Möjligtvis en såndär röd latexhistoria som Britney har på sej i videon till Oops...I did it again, men det är väldigt orealistiskt att jag någonsin ens skulle överväga att ta på mej en sådan. Om dom ens går att få tag på. Låt oss vid gud och alla hustomtar hoppas att det inte går.

Om någon skulle kunna ge mej ett par hobbitfötter däremot..

^^

Tjejsnack v.16

Snacks & Snask

• Chips eller godis: Godis
• Favoritgodis: Choklad
• Lösgodis eller påse: Beror på. Finns Dumle som lösgodis är det oftast billigare så.
• Lakrits, sött, salt eller syrligt: Choklad
• Favoritsnacks: Hmm.. gröna Pringles.
  

Konsten att simma

Denhär dagen började ungefär lika illa och ångestfyllt som jag hade väntat mej, men då finns det bara en väg, och den går uppåt.

För att fixa till en tisdag kan man använda följande saker: Hawaiiburgare, randiga vantar, två trevliga pojkar att fnatta runt på stan med, ett hastigt hälsande på en vän, en lärare man inte sett på tre år och sedan mixa allting med lite musik.

Fast det hade vart gött att bo på ett ställe där det inte blåser. Min lugg är mer än lovligt tilltufsad.

Knepet med att simma är att hålla huvet ovanför vattenytan tills man kommer på knepet. Då brukar allt lösa sej.
Tandläkartid i eftermiddag. Burr.

Och Grey's Anatomy. Finns det något snyftigare än Izzie & Denny? Tveksamt.

Ljudteknik nu.
Vroom.

The Fray - How To Save A Life

Vi spelar tydligen den på ljudtekniken.

Det känns lite jobbigt, kanske. Idag var det iallafall det, jag masade mej dit, till skolan, fast varenda cell stretade emot, och då är det inte helt roligt att sitta och lyssna på en låt som får en att bli snyftig i vanliga fall en dag när man verkligen känner sej snyftig.

Inte.
Lipa.
På.
Ljudtekniken.

Inte om katalysatorn hade varit en sorglig pianorocklåt.
Jag tror att felet ligger i att jag hörde fel på texten första gången jag hörde den. Egentligen går den såhär "where did I go wrong, I lost a friend", men i min hjärna går den "where did I go wrong, I lost myself". Jag kan inte hjälpa det, men det känns som om jag har tappat bort lite av mej själv. Glömt en bit någonstans. Jag har säkert sagt det tusen gånger vid dethär laget, men jag bryr mej inte.
Den läskiga känslan av att jag snart kommer vara ensam ger inte med sej. Alla är påväg någonstans, utom jag, jag står ensam mitt i vimlet och undrar vad som hänt. Det är som det brukar vara, jag hänger inte riktigt med, och när det är dags för alla att ge sej av har jag inte ens börjat leta efter skorna. Det spelar ingen roll att dom har kardborreband så jag slipper knyta, jag hinner inte med. Om jag snabbar mej kan jag springa ifatt innan dom försvinner runt hörnet, men det är ändå en ständig jakt. Så fort jag hinner ifatt händer något som lämnar mej på efterkälken igen. Så har det alltid varit.

Fan.

Jag är lite efter.

Dagens Trams

I left myself somewhere along the line
And I need a light to find the way back
Darkness fell in no man's land
I have to find whatever can make me feel alive

Alexisonfire

Vi kan förenkla det hela. Det finns en låttitel som säjer en hel del om hur jag ser på livet just nu.

It Was Fear Of Myself That Made Me Odd

Bra låt också, Alexisonfire. Take a listen.

Finns det en själ utan blåmärken?

Jag kanske behöver bli tvingad? Inte fan vet jag, men nu sitter jag fast igen. Som en klok kompis uttryckte det, att livet kan vara Farfars Bilar hur länge som helst, men helt plötsligt blir allt knas och så är man i Balder och kommer inte av.

Okej,
men jag är trött på Farfars Bilar.

Och jag är trött på att känna att det enda jag gör är att upprepa det jag kommer säja nu; jag sitter fast i mej själv och mitt liv för jag kommer inte loss och jag vet inte vad jag är rädd för och om jag är rädd och varför. Det är bara en ond cirkel.

Jag känner mej tiotusen år yngre än de som ska vara mina jämnåriga, för det är så mycket som jag inte gjort än, misstag och allt möjligt. Det är som när jag var liten och otroligt rädd för att slå mej, jag blev uppspelt över ett blåmärke när alla andra hade skrubbsår och rivmärken. Enda skillnaden är att nu är det inte blåmärken på smalbenen jag försöker undvika..
Snarare blåmärken på själen, hur hopplöst det än är, för de dyker ju upp ändå. Jag är inte oåtkomlig, jag är ingen ö, jag är inte "effing Ibiza".

Jag är bara jag i en bubbla som ingen ser och som vägrar gå sönder.

Men det är väl enklare att förklara det med "jag är lite folkskygg".
Det är kort, och relativt lättfattligt.

Jag är varken eller.
Lång och svårfattlig är mer synonymt med vem jag egentligen är. Undergroundblyg är ett annat bra ord. Jag har inga problem med att prata, men så fort det hamnar nära mej ryggar jag tillbaka, gömmer mej och bytat håll. Släpp ingen nära.
Nästan ingen.

Jag kan inte tvinga mej.
Det går inte.

Nattsvammel... som vanligt.

Och samtidigt som det knappt finns något bättre än att sitta i värmen mot en husvägg på kvällen när allt plötsligt blir tyst och stilla kan jag inte låta bli att tänka att jag kunde gjort någonting bättre med min dag. Något mer, något viktigare, eller bara slappat. Tagit en brassestol och placerat mej på gräsmattan här nedanför i några timmar tillsammans med en kanna saft och Harry Potter & The Order Of The Phoenix. Börjat jobba på solbrännan inför "Beach 2007", töntigare uttryck får man leta efter. Enda brännan jag fått idag är på vänster öra och båda armarna. Om ens det.

Solljuset får mej att nysa och komma ihåg att just det ja.. jag skulle ju hålla mej sysselsatt, allt för att kväva skateabstinensen som puttrar inuti. För även om jag ägnat denhär dagen åt mitt eget välbefinnande hade jag inte fått göra det jag helst velat, så lika bra att låta bli och ha utsikten över Skrea kyrka, halv åtta en lördag i april som dagens bästa.

Dagens japan-revival må väl ändå ha varit de som ville fotografera tallriken jag bar på. Jisses.. Johanna* jag försöker komma över detdär. Sluta påminna mej hela tiden. Det är inte lika illa som de riktiga japanerna. Bara nästan.

*Jag känner flera Johannor, och för ovanlighetens skull är det inte den indiepopfrälsta naturaren från Ätrafors som avses.

Nu är det sova som gäller, jag känner det.
Och sätta väckarklockan på sju. Blääh!

Pussla med Järngänget

Nu har jag stuvat om morgondagens schema via telefon. Och jag känner mej asduktig. Lite svårförklarat, men huvudsaken är att det dyker upp folk vid rätt tidpunkter. Djävla pussel alltihopa, men Järngänget fixar allt. Om någonting hänger sej är det väl bättre att pussla ihop det ordentligt även om det innebär att ändra allas tider via telefon klockan halv elva en lördagkväll. Haha, det är fan komiskt. Och det hade vart mindre bra om det hade blivit så att ingen spring dök upp föränn elva, med tanke på all ren disk som står och längtar efter sina skåp. Så det var bättre att få koll på allt och få rätsida på alla tider. Nu fungerar det, det är bara det att ingen vet att vi bytat tider med varann, vilket antagligen inte gör ett dugg eftersom vi har rätt bra koll alla tre.

(Järngänget är mitt smeknamn på oss fyra spring som överlevt hela året utan att halka av schemat alls. Vi är eliten, liksom. På ett snällt sätt. Alla är bra, men vi är vi, och vi är bäst.)

Usch, knep att trassla ut alltihopa imorgon bitti bara så att de som inte är informerade fattar..
Och überknep att jag helt plötsligt börjar om tio timmar prick. Måste ringa pappa så att han kan hämta mej. Eek.

Godnattkramar/ Hedda, die Pusselmeister

Hämnden är ljuv, eller hur?

Jag utmanade ju Johanna häromsistens (i förrgår?) och nu har hon utmanat mej tillbaka, så jag har inget val. Here goes:


11 Favoriter:

• Färg: Grön
• Mat: Just nu vill jag ha mackor och varm choklad. Min basmat.
• Band: Finns väl flera hundra, men Jimmy Eat World är alltid kungar.
• Solosång: Eva Cassidy's cover på Fields Of Gold. Ryyys!
• Film: Amelie
• Bok: Böcker, alla Belgarionböckerna.
• Sport: Skateboard, fast det är ingen sport, så snowboard/skidåkning.
• Årstid: Alla.
• Veckodag: Inte måndagar iallafall. Då har jag kulturhistoria och det sabbar allt, verkligen allt.
• Glassmak: Sias chokladglass. Mums!
• Tid på dygnet: Tänker bäst på natten, är lyckligast soliga morgnar.

8 För Tillfället:

• Humör: Trött, förkyld och hungrig.
• Smak: Va? Inte fan vet jag. Jag är sugen på flädersaft. Duger det?
• Kläder: Svarta mjukisbyxor, tofflor, en tröja med en kanin på och en grå sweatshirt. Och extremt illaluktande strumpor som jag tänker ta av mej nu.
• Bakgrund: Tonight I'm Gone med Alexisonfire + Moneen
• Nagellack: Inget alls, jag har jobbat. Och jag använder inte nagellack.
• Tid: 21:13
• Omgivning: Datarummet/städskrubben.
• Irritationsobjekt: Skolan (och femtioplussare som tar en bricka till varje tallrik i diskvagnarna på jobbet).

6 Har Du Någonsin:

• Dejtat någon av dina bästa vänner: Nej.
• Brutit mot lagen: Antagligen.
• Blivit arresterad: Nope.
• Badat naken: Ja, när jag var yngre.
• Varit med på teve: Ja. I bakgrunden x antal gånger.
• Kysst någon du inte känner: Nej.

3 Personer:

• En du kan berätta allt för: Sofie.
• En du tycker om: Bara en? Johanna, isåfall.
• Du inte gillar: Ulf Ekman.

2 Val:

• Kaffe eller te: Ingetdera. Varm choklad däremot...
• Vår eller höst: Båda. Jag är tråkig.
  

37.4

För en lågtempad person som jag så är det på gränsen, även på kvällen. Jag kan bara hoppas, hoppas, hoppas att det hjälper med sömn, för jag ärväldigt trött och tänker gå och lägga mej strax. Jag vill inte vara sjuk imorgon. Det vill jag bara inte.

Något säjer mej nämligen att det är mindre plågsamt att vara inomhus när solen skiner för att man jobbar, än för att man är sjuk. Det har varit irriterande nog idag när självdisciplinen satte sej över skateboardabstinensen. Visserligen klokt, men oj, så irriterande.

Så, imorgon är vi frisk, jahadå.

Och jag tänker hålla alla tummar och tår, för säkerhets skull.

Dagens besatthet: A Fire Inside

Jag har liksom bara mest suttit idag. Lyssnat igenom AFI:s "The Art of Drowning" tre gånger på raken, bara för att det var två sidor om dem i Kerrang. Ever And A Day är snuskigt bra.
Sen blev jag ännu mer besatt och letade upp alla deras musikvideor på Youtube.

Långa versionen av Miss Murder är helt klart värd en titt.

Jag saknar förmågan att komma på piffiga rubriker

Idag hade jag planerat att leka gud. Eller rättare sagt spela The Sims. Ettan, inte tvåan, för jag gillar inte att de kan dö och åldras och sånt. Planerat.

Skulle precis gräva fram rätt skiva att mata datorn med när mamma ylar om att min mobil ringer. Min hjärna slår en bakåtkullerbytta, för vem fasen ringer mej på mobilen halv elva på påsklovet? Nån kompis? Knappast. Det tar tre sekunder att koppla, och redan innan jag tittar på displayen vet jag vad det står.

"Missat samtal: Laxbutiken"

Jag funderar snabbt över hur ont i halsen jag egentligen har, för någon feber hade jag ju inte, men hur mår jag egentligen? Helt okej, åtminstone relativt. Så då är det väl bara att ringa upp och förbereda sej på en vanlig dag på jobbet.
Hann inte ens det, för precis när jag bestämt mej för att inte vara sjuk börjar hemtelefonen yla.

En timme senare är jag och min kliande hals iförda rutiga byxor och förkläde i full färd med att lära oss göra laxbakelser. Halleluja.
Om någon köper en laxbakelse som är ovanligt sned och vind är den nog mitt alster. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Men bara inom den allra närmaste framtiden, för dom lär vara sålda innan helgen. Ursäkter är färskvara, precis som lax.

Och jag har diskat, oj vad jag har diskat. Och fått hela armarna nerkletade med currysås och GLS och klet och gud-vet-vad. Jag vill iallafall inte veta. Bara för att någon satt fel diskback till besticken så att hälften trillade ut och ner på golvet.
Jag brukar tycka att det är depp att se hur många tallrikar som görs inne i Kallis bara för att jag vet att det är mitt jobb att flytta tallrikarna från punkt A till punkt B och sedan vidare till både punkt C, D och E. Det är verkligen ingenting mot att hela tiden försöka få undan all disk när det vägrar ta slut.

Föressten, tallrikskretsloppet;

• Bongbänk - Matbord
• Matbord - Diskvagn
• Diskvagn - Diskmaskin
• Diskställ - Tallriksskåp
• Tallriksskåp - Bongbänk

Typ.
Vissa passerar tallrikskylen också, men det bryr jag mej inte alls om. Inte nu iallafall.

Nu tänker jag bry mej om att imorgon är min sista riktiga lovdag, någonsin. Och jag ska göra ingenting bara för sakens skull. Visserligen är vårterminen sönderhackad av en massa trevliga små påfund som Kristiflax och Pingst och nationaldagen och fan och hans moster, men påsklovet är det sista riktiga lovet. Det sista lovet som kallas lov innan sommarlovet börjar, för ettor och tvåor och andra små pyren som har sommarlov. Även om jag kommer tycka att jag har sommarlov i sommar med, av gammal vana om inte annat, så har jag ju inte det. Det kommer inget studiebidrag i augusti, det röda skåpet kommer vara tömt och vänta på någon annans saker. Det är lite speciellt.
Och jag vet, skolan börjar inte föränn på måndag, men jag ska jobba i helgen med, och hur mycket jag än gillar mitt jobb så är det ett jobb. Det är inte "ligga framför teven och göra ingeting" eller kanske skejta lite om jag mår bättre och solen skiner.

Imorgon ska jag bara vara.
Lycka till med det.
Jag ska försöka.
Det ska jag allt.

Två sätt att inte bota halsont

Det första jag undrade när jag vaknade var vem som hällt sand i min hals. Sen kom jag ihåg att det hade skavt lite igårkväll. Jag hade en luddig och väldigt nyvaken idé om att choklad hjälper mot halsont och proppade i mej två bitar trekantig dito från Schweiz/Scandlines varpå jag somnade om och drömde att en kompis till mej som verkligen inte är nån hejare på brädsporter vann X-Games i skimboarding. Mamma väckte mej under prisutdelningen och sen gjorde jag en helomvändning och la fötterna på kudden och huvudet i fotändan av sängen och sov lite till. Det hjälpte inte det heller. Jag brukar alltid vara halvförkyld, men helförkyld är inte riktigt min grej, så...

Nu sitter jag här och försöker låta bli att vara arg.

Vad det än är så kan det vänligen gå över till på lördag.

Alltså:

• Halsont
• Ont i kroppen
• Lock för öronen
• Kli i ögonen
  

Blä.

Jag tror att jag är allergisk mot att varva ner.

Three, is a magic number..?

Hittade en ny variant på lista här, och jag har tjugo minuter att slå ihjäl innan Grey's Anatomy, och jag vägrar att slå ihjäl dom med att fortsätta städa mitt rum. Så.

Tre namn du har:

• Hedda
• Heddious
• Heddz

Tre delar av din härkomst:

• Falkenbergare
• Upplänning
• ...och farfar hade lite portugis i sej, tror jag.

Tre saker som skrämmer dej:

• Mellanmänniskor
• Elakhet
• Att bli ensam

Tre saker du använder varje dag:

• Tandborste
• Kläder
• Dagboken

Tre saker du har på dej just nu:

• Min MCR-tee
• Filt
• Tofflor

Tre av dina favoritband, just nu:

• 30 Seconds To Mars
• My Chemical Romance
• Fall Out Boy

Tre av dina favoritlåtar, just nu:

• The Sharpest Lives - MCR
• From Yesterday - 30STM
• Hear You Me - Jimmy Eat World

Två sanningar och en lögn:

• Jag är ateist
  
• Jag tror på tomtar
• Jag tror på jultomten

Tre intressen:

• Musik
• Skateboard
• Skriva/Läsa/Reflektera

Tre saker du vill göra, just nu:

• Dricka något, typ mjölk eller vatten
• Byta låt i iTunes
• Vinna en miljon

Tre platser du vill åka till:

• Australien
• Naboo
• Fylke

Tre saker du vill göra innan du dör:

• Komma på en medicin mot AIDS, och en mot cancer
• Standardisera oljepriset och bensinpriset internationellt
• Spela på The Warped Tour

Och bara för att jag är på det humöret utmanar jag följande personer, som jag vet kommer läsa förr eller senare, att fylla i samma lista: Johanna, Kusinon och mitt stök till lillebror.

Recap

• Jag blir väldigt glad av M&M:s. Jag vet inte exakt varför, men jag tror att det har med bokstäverna att göra. Nonstop med ett M på är mycket mer personliga. Och man kan skrapa bort M:et med nageln om man vill. Jag kan fånle som ett litet barn av M&M:s.
• Min kommentar till husen längs Strandvejen norr om Köpenhamn är att om man ska lyckas fylla ett sånt hus, som alltsomoftast har en ganska mörk och murrig planlösning med många dörrar, då måste man ha en massa gammal död släkt med stamtavlor, rokokomöbler och skräp. Såna stolar som man helst inte ska sitta i som får stå i rum med guldramstavlor och samla damm. Annars blir det ödsligt. Alternativet är att man gör om ett par stolrum till skejthall eller inpelningsstudio, men det är inte så vanligt. Tanken på skräpsamlande döda släkthus får mej att fnittra helt hysteriskt. Det är så komiskt. Och jag fattar inte riktigt varför.
• Jag har nya svarta jeans med dödskallelapp på. Och jag har flyttat om affischerna på mina väggar. Jared Leto på dörren. Där snackar vi häftig och multitalangfull kille.
• Frankensteins son var på My Chemical-konserten. Det var också väldigt roligt. Han var ungefär ett äpple hög och gråmålad i ansiktet och gick jämte en alldeles vanlig mamma i röd kappa. Han måste vart tretton för det var trettonårsgräns, och jag har aldrig sett en trettonåring som vart så kort och så gråmålad förut. Det var spännande. Om jag inte minns fel hade han typ kostym också. Hellre Frankenstein än de som överdoserat Kentucky Fried Chicken iallafall. Det fanns sånna med. Tyvärr.
• Världens bästa Emelie ska provjobba på Laxen i början av maj och jag är så himla glad för det. Förutsättningarna för världens bästa sommar blir bara fler och fler. Vi snackar Dreamteam, på allvar.
• Och Järngänget är underbarast!
  

My Chemical Romance 9/4

När flera tusen människor står och sjunger "I'm Not Okay" är det den största lögnen som finns. Just där, just då är det okej att inte riktigt trivas, att känna sej lite missförstådd.

Som omväxling.

Meningslöst inlägg, på grund av trötthet

Jag har varit så trött idag. Helt vansinnigt. Och ändå var det inte jag som skrattade i princip oavbrutet en hel lunchrast. Jag bara hörde på.
Där snackar vi vansinnigt.
Och apropå lunch, det är schnitzel och bearnaisesås imorgon. Yummie! Jag kommer väl föräta mej eller något, men då må det vara hänt. För att fira att på måndag börjar lovet, och det börjar så bra det kan, för jag ska på My Chemical Romance, och jag längtar ihjäl mej. Det kan nog bli den bästa spelning jag varit på, delad etta med Håkan på Majas 2005.

Ibland är det tvärdepp att titta på klockan trettiofem minuter innan man slutar och inse att om tretton timmar och femtio minuter är man där igen, och då iförd fin kallskänksmössa. Att vara i kallis är kul. Men jag gillar inte mössorna. Snacka om att sabba frisyren.
Jag har gått och blitt en sån som fixar luggen i spegelbilden som blir i skyltfönster och dörrar. Tänka sej. Men min lugg är viktig.

Nu kommer jag inte på något mer, min hjärna har redan gått och lagt sej. Det kan den behöva. Resten av mej med.

Så.

Poskposk på er.

Visdomsord

Vad jag gör på svenskalektionerna...

Under min korkek är jag trygg

Är det bara för att jag tror att jag är den enda artonåringen som inte är ute och blir full och hånglar med killar som inte betyder någonting? Är det därför jag mår skit?

Eller är det för att jag har genomskådat alltihop, det eviga sökandet efter bekräftelse? Nej, knappast, jag bloggar ju. Bloggandet om någon är väl ett sökande efter bekräftelse?

Är det för att jag har fastnat, för att jag inte kan krossa det tunna glaset mellan mej själv och omvärlden? För att jag inte kan nå dom, och de inte kan se den jag faktiskt är?

För att jag är rädd för livet? Rädd för att det ska slå mej till marken, ge mej blåmärken i själen som har svårt för att läka? Nä, been there, done that.
Tyvärr är jag där igen.
Chansen att få på käften av livet är så liten, så mikroskopisk att det är löjligt. Ändå vågar jag inte chansa, jag stannar här bakom min glasruta, under min korkek. Jag trivs bättre här. Jag vet inte bättre, jag vet inget annat.

"Är du emo?!"
"Jag vet inte"

Panik!

jag är så instängd i mej själv
&
jag kommer inte ut!

Och skyll dej själv, för folk vill gärna lära känna dej...

Just nu känns det inte så kul att vara jag, och alla anledningar är så fruktansvärt löjliga. Jag fryser och är trött, att cykla hem från jobbet i motvind och två plusgrader var inte alls kul. Innerst inne vet jag att det bästa vore att göra lite mat, eller åtminstone mackor och somna i soffan till någon dålig film, men jag sitter här ändå knaprandes på en chokladkanin som mamma lämnat.

Vad ska det bli av dej då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Det känns som om alla ord har försvunnit, som om det inte är någon idé att skriva längre. Jag är för trött för att orka reagera och reflektera, allt blir bara blaj och handlingen minimal. "Jag-jag-jag". Inte fysiskt trött, utan mer trött inuti, trött i själen.

Trött på att vara den jag är och för trött för att orka ändra på mej.

Ensam, men är det så konstigt? Det är väldigt sällan jag lär känna folk, iallafall så väl att de lyssnar. Det är bara min glada sida som syns, under den finns det en massa trassel, skräck och rädslor.
Jag är trött på att vara rädd.

I'm gonna make it, bend and break...

Idag har jag en totalt fucked upp lugg.
Det säjer i princip allt.

Och jag har blivit helt besatt av Fall Out Boy. Särskilt spår 5, 6 och 7 på Infinity On High. Det känns som bra.

Började läsa om Nothing Feels Good igår också, jag mår så bra av kapitlen om Jimmy Eat World, Thursday och Taking Back Sunday. Om de är som de verkar när man läser den boken är det helt häftigt, att man kan skriva så bra musik och vara så mysiga människor.
Tusen Plus!

Men iallfall. Fucked upp lugg.
Inte kul. Jag vill bo någonstans där det inte blåser hela tiden.

Trötthet och stagnation

Jag har inte så mycket att säja om idag, mer än att det är djävligt kallt och blåsigt, och att jag känner mej sorgsen utan att veta varför.
Det är fyra lektioner imorgon, och när jag slutar klockan fyra har jag tio lovdagar framför mej, och jag tänker fylla dom med tre saker. Jobb, musik och skejt. Inget mer. Jag tänker inte tänka längre fram än så, det vägrar jag bara. Det fungerar inte om jag gör det. Jag har liksom kommit på kant med mej själv och när jag är det kan jag inte tänka ordentligt, och absolut inte långt fram i tiden.

Jag tycker inte om att jag irriterar mej, men det är väl sånt som händer antar jag. Saker och ting förändras, och det är nog lika bra. Det är när utvecklingen stannar som det blir farligt. Stagnation är nästan aldrig bra. Bara när det handlar om sår och shit, att det ska sluta blöda, men då heter det väl att det koagulerar.

Jag gillar inte när folk är osjälvständiga, och så känner jag mej sån själv. Det är inte så jäkla kul
Tänka positivt, hej och hå. Imorgon är det lov. Alltid något. Och fem dagar till My Chemical Romance i Malmö.

Nytt förband till Linkin Park också vad det verkar. Blindside. Det blir bättre och bättre. Om jag dessutom fnattar iväg till Pier Perssure i sommar kanske det slutar känns så surt att The Warped Tour befinner sej på andra sidan Atlanten. Att Avril Lavigne kommer är väl som bostongurka på ungsstekt falukorv, inte kul, men det går att peta bort. För jag vill se de andra banden.

Vem? Vad? Varför?

Här sitter jag och äter godis. Någonting i skallen säjer mej att det kommer att få mej att må bättre fast jag verkligen vet att det är tvärtom.

Det är svårt.
Inte bara att få ordning på vad det är som gör mej helt nere (PMS?) utan att få ordning på min självdisciplin. Frånvaron förra veckan kan förklaras med ett ord, projektarbete, men att vara nere är ingen ursäkt för att missa skolan. Jag måste hitta någonting som kan ge mej skäl nog att gå dit. Just nu hittar jag inga alls.
Jag skulle behöva att någon i klassen på allvar sa till mej, men det är klart att dom inte gör. När folk frågar om studentfesten och jag svarar "jag orkar inte med folk just nu" är det klart att de inte bryr sej mer. Jag kan inte ställa de kraven på människor jag ibland inte vet om jag känner. Särskilt inte om jag ljuger.
Det är ingen lögn att jag inte orkar med folk, det är sant. Men det är en sanning med modifikation. Sanningen är snarare att jag har den där löjliga skräcken som jag inte kan bli av med, jag är rädd för mellanmänniskor, jag är livrädd för skitsnack vare sej det är jag som råkar ta del av det eller om jag skulle vara föremålet (vilket jag i och för sej inte kan veta).
Jag tycker att det är svinjobbigt att umgås med människor jag inte känner men som jag ändå ser varje dag. Kanske för att jag inte är helt tillfreds med den yttre bilden av mej själv? Sanslöst löjligt, jag skapar en bild av mej själv som relativt pratsam och framåt för att dölja att insidan är en liten bräcklig varelse som inte klarar av att se folk i ögonen.

Fast vadå umgås? Snarare vistas i samma rum som. Sen när pratar jag med folk jag inte känner på fester?
Där har vi ett nyårslöfte om något, var mer social. Hah. Lycka till säjer jag bara, lycka till. Det är inte läge nu. Jag måste komma tillrätta med den yttre bilden av mej själv för att bli kompis med den inre, antar jag.

Och till er som omedvetet lyckades skrämma mej, ni som aldrig kommer läsa dethär och om ni råkar göra det ändå inte kommer förstå: Det är fan synd om er, för ni fattar ingenting. Inte ett dugg.

Tjugofyra

Antal band jag kan hitta i texten till Gym Class Heroes låt Taxi Driver

• Death Cab For Cutie
• Dashboard Confessional
• Cursive
• Bright Eyes
• Sunny Day Real Estate
• My Chemical Romance
• Hey Mercedes
• Coheed & Cambria
• Fall Out Boy
  
• Jimmy Eat World
• Thrice
• Brand New
• The Postal Service
• Planes Mistaken For Stars
• At The Drive-In
• ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead
• Midtown
• The Get Up Kids
• The Early November
• Thursday
• Taking Back Sunday
• Jets To Brazil
• Story Of The Year
• Hot Water Music
  

Perspektiv

Jag behöver ju inte gnälla för att jag är skiträd för att våga leva, jag är iallafall vid liv.

Bomba Österleden/Social Fobi

Med bräda alltså.
Så vansinnigt gött, man ser halva stan och ändå ingenting för solen bländar en. Enda lilla felet är att man inte kan åka hela backen ner för att gamla E6:an går tvärsöver den så vägen fortsätter inte neråt utan blir en tvär högerkurva (90 grader) med absolut noll sikt igenom, och jag var ensam så jag hade ingen som kunde hojta alternativt stoppa eventuella bilar, så jag fick hoppa av trettio meter innan svängen, precis när farten började arta sej och svängarna var sådär härligt på gränsen som dom ska vara.
Djävla tur att jag gjorde det, för farten var högre än vad jag kan springa och jag trillade nästan när jag började springa, och svor för att det roliga var slut, och när jag kom runt hörnet såg jag att det inte var en bil på hela vägen, inte ens borta vid nya brandstationen var det någon. Bara två femtioplussare på kvällspromenad som så argt på mej.

Någon dag ska jag knata upp till Blackebergs-skylten och köra backen ner mot Stafsinge, fast inte hela på en gång, för det är fan farligt, det är en 70-väg, och jag har kört i 57 där med cykel i medvind. Jag får be någon cykla i förväg och hojta om det kommer bilar, eller så flyttar jag till Kalifornien, för där finns fler longboardar och säkert fler bilar också, men där har dom iallafall berg och inte en sketen kulle med inga backar som inte är farliga att köra nerför.

Och jag blir lite nervös av att det knakar i min bräda, som om den är sprucken någonstans, och den har typ tappat svikten, jag får skrua isär den för det är inte bra om den är sönder och jag inte sett det, och båda truckarna drar snett och nu såg jag att framtrucken inte är centrerad, dom har borrat snett i brädan, attans maskiner.
Skitsamma, det är så jäkla härligt ändå.

Solblind
Fartfylld
Solfylld
Fartblind
Frihet

Nu ska jag kolla på Grey's Anatomy och äta mackor, för jag har ätit godis igen, fy skäms, och nu är jag hungrig. Jag orkar inte gå på nån jäkla studentfest, jag har sociala fobier, och just nu fler än vanligt, det kanske är enkelt för andra men inte för mej, jag mår bättre såhär. Jag och min bräda.

Jag har kommit så himla mycket på kant med sjuttiotalet nu, jag hatar det, i smyg tycker jag om en del av det ändå, men det säjer vi inget om. Det som får mej att känna att jag lever finns här och nu, och det kanske inte är lika fint, och lika höjt till skyarna av "veta-bästpersoner", men ibland mår jag bra av att höra någon skrika att livet är skit och att det är okej att det är så. Ibland får man tycka synd om sej själv, även om det är för löjliga saker som att man är rädd för att gå på studentfester och rädd för att folk ska genomskåda en, för jag är ju som gladpack, en öppen bok. Dagboken ligger inom räckhåll, i min väska, och lika lätt som det är att få tag i den och missförstå vartenda ord jag skrivit, lika lätt är det att få tag i mej och skrämma mej in i ett hörn, hålla mej hårt på min plats, göra mej till en skugga.

Det kanske inte verkar så, men det är så lätt.
Mitt enda försvar är att jag oftast kan dölja att jag är blyg och rädd.
I stora folkmassor går det inte, men man kan inte klara allt.

Jag är rädd för mellanmänniskorna, det har blivit så invant nu att jag knappt tänker på det längre. Kompisarnas kompisar och deras kompisar. De där i utkanten som man bara känner igen från bilden i skolkatalogen där ingen ändå blir sej lik. Det är bättre såhär, jag och min bräda.

Här kommer ingen åt mej.

Get Up Kids/I'll Catch You

Can you sleep as the sound hits your ears?
One at a time
An unspokened balance here
Unabridged for so many years
That I should stare at receivers
To recieve her
Isn't fair

Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry

Your arms in mine
Anytime
I wouldn't trade anything
You're still my everything
To my surprise
Before my eyes
You arrive

Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry

Still breaking old habits, habits
You pulled the wool over me
Now I can see everything
Everything
Remebering
Jinx removing

Don't worry, I'll catch you
Don't worry, I'll catch you
Don't ever worry

No need for reminding
You're still all that matters to me

Anberlin/Inevitable

I wanna break every clock
The hands of time could never move again
We could stay in this moment
For the rest of our lives
Is it over now, hey is it over now

I wanna be your last, first kiss
That you'll ever have
I wanna be your last, first kiss

Cities

Upptäckte precis att Anberlin släppte en ny skiva för över en månad sedan. Nåja, inte här, men i USA och Australien. Fan, jag är felplacerad.

Undrar när den släpps här i Europa.. den fanns inte ens att boka på CDON, och de har ändå Never Take Friendship Personal och Blueprints For The Black Market.

Jäkla bra musik hur som helst.

Before It's Too Late

Jag har ett ganska bak-och-framvänt liv.
Ni behöver inte veta varför, men det är ganska patetiskt.

Jag bara.. stänger in mej själv.
Igen.

Flashlight Trapped Stars

Ibland tror jag att min osäkerhet är som en blinkande lampa ovanför mitt huvud. Pinsamt uppenbar. Jag är fan ett under av tvivel och blyghet. Hur fungerar jag egentligen? Så fort det dyker upp folk jag inte känner blir jag bara skraj. Vad ska man göra, liksom? Kallprat kan funka, ibland.

Det är lätt.
Nej, det är det fan inte.

Har jag försökt?
Vill jag bara ha bekräftelse? Är det det som krävs?

Vad är det som avgör när jag blir tyst och när jag iallfall kan prata? Jag förstår mej inte på mej själv just nu. Aldrig, faktiskt. Och varför är det bara i närheten av den gröna lampan som jag existerar? Existerar på riktigt.

Jag kanske är blond på utsidan, men inuti är det svart. Fullt med stjärnor som kastar sej mot skalet utan att orka ta sej ut. Jag är instängd i mej själv och det är mitt eget fel.

F u c k !

Längtalistan: Sommar

• Lyssna på The Ataris när solen går ner
• Ha shorts och bruna ben
• Försöka vara impulsiv
• Skimboard
• Longboard
• Skateboard
• Smutsiga fötter och sand mellan tårna
• Chokladglass med chokladsås
• Lunchkaos på Laxbutiken
• Pop-punk, skrubbsår och saltvatten
  

Go East On Sunrise Highway

Nu har även longboarden sluppit ut ur sin vintervila. Tyvärr en dag med alldeles för mycket motvind. Jag måste hitta en backe som är lång och inte så trafikerad. Om det nu finns.
Någon av vägarna nerför Tröingeberg borde funka, inte Tröingebergsbacken alltså, men den på baksidan, från toppen, och ner mot Stafsingesidan.

Får dra med Vims eller någon annan på expotition.
Fast Vims är ju lite allmänt invalid mest hela tiden, hrmpff.

Jag vill inte vara här.

//.I

Ibland tror jag att min kropp inte låter mej känna trötthet föränn jag har tid att vara trött.
Visst, jag var trött igår, i lördags och i fredags med, men inte såhär trött. Då var det inte tortyr att sätta sej upp i sängen efter 7½ timmes sömn, inte alls.

Idag var det bara så motigt.
För motigt.

En vecka till My Chemical Romance nu. Det ska bli kul, men det är lite tjurigt att det inte är Rise Against som är förband, jag hade velat se dom live. Fast Funeral For A Friend är inte så tokiga dom heller, verkligen inte.

Och Hamsterpaj stod för gårdagens bästa aprilskämt. Bytte namn på hela sajten till Emoland och färgade om den i svart och rött. Hihi.

Labanaktigt eller spöklikt?

Projektarbetet

Klicka här, så kommer ni till Monaural Phantasms Myspace. De två översta låtarna i spelaren är vad jag har gjort som projektarbete.

Jag blev faktiskt nöjd. Inte likt mej.
Särskilt Lost Myself blev bra.

The End.

Nu är jag klar. Projektarbetet lämnades in tidigare idag, exakt klockan tre. Tilläggas bör kanske att det blev 24 sidor långt och att jag gick och la mej klockan fyra imorse, och började skriva igen så fort jag vaknat.
Så himla skönt att allting är klart, nu kan jag ta det lugnt.
Jag stack ner till cisternerna sedan, skejta bort all trötthet. Det fungerar. Tills man kommer innanför dörren igen, nu sitter jag här och gäspar i väntan på tacos.
Det är en till sak som jag kom på, jag har levt på mackor sedan i onsdags kväll. Eftersom jag försovit mej har jag missat skollunchen och när man sitter och panikskriver är det mycket enklare att bre ett par mackor än att koka makaroner. Om koka makaroner kan ses som jobbigt.

De undrade om jag vill med och grilla. Hade jag inte haft mina skabbigaste jeans och ett sömnbehov större än någonsin hade jag hängt med. Verkligen. Det hade jag kunnat behöva. Men fan också, allt kul händer när det ofunkar för mej.

Jobba imorgon.
Det känns... inte jobbigt.
Rena befrielsen jämfört med projektarbete faktiskt.

Jag kanske orkar skriva någonting mer välskrivet och innehållsrikt senare, möjligtvis.

En sak att prioritera

Det är ingen bra idé att hålla sej vaken med musik och mjölkchoklad till mitt i natten. Nu har jag blivit så trött att jag inte känner det längre. Tyvärr har jag inte haft något val.
Orsaken kallas Projektarbete.
Nu har jag skrivit så mycket jag kan skriva innan jag är klar, imorgon ska jag nämligen mixa låtarna och sen är det så gott som färdigt.

Jag fick lite fina saker på posten idag igen. Något att pigga upp mej med. Nya truckar, hjul och kullager. Och en CD-skiva, Full Collapse med Thursday.
Jag har egentligen bara en önskan för tillfället. Att det unerbara vädret ska hålla i sej in över nästa vecka, för jag har ingen tid till att skejta innan måndag, så är det bara. Imorgon och på fredag kommer all ledig tid gå till projektarbetet och i helgen ska jag jobba.
Jobba känns föressten som rena terapin jämfört med projektarbetet.
Riktigt gött.

Nu ska jag gå och lägga mej och titta på mina nya skateboarddelar. Så töntig är jag. Så mycket längtar jag till nästa vecka.

Tjejsnack v.13

Din handväska

• Anser du att du behöver använda handväska? Nej, jag äger inte ens en handväska. jag är inte den typen av person. Jag har en ryggsäck, eller en gammal axelremsväska istället. Funkar mycket bättre. Jag skulle aldrig kunna gå runt med en såndär liten sak i näven, det skulle se helt tokigt ut.
• Vad har du i din handväska just nu? Ingenting, eftersom jag inte har någon, men i axelremsväskan har jag följande saker: Dagbok, mp3-spelare, mobiltelefon, fyra överstrykningspennor, ett papper om kompressorer, en binda, ett skavsårsplåster (använt), ett körkortstillstånd, min plånbok, en urgammal kortlek och lite grus.
• Vad har du alltid i den utöver plånbok/mobil? Det varierar faktiskt. Oftast dagbok, kortlek och mp3, men inte alltid. Det är inte alltid jag har med plånboken heller.
• Vad har du i väskan som du egentligen skulle klara dej utan? Plånbok, mobil, mp3-spelare, egentligen alltihopa utom dagboken.
• Finns det någonstans du inte tar med dej handväska? Eftersom min väska fortfarande ine är en handväska, så nej. Men hade det varit en handväska hade jag inte tagit med den någonstans, för Hedda plus handväska är en lika fin kombination som schackboxning. Helt vrickat. (Inget ont om schackboxning, men det är en konstig sport.)

Länk till Tjejsnack

Näringsintag och skrivkramp

Dags att masa sej i säng nu?
Det känns som om skrivandet har tagit ett definitivt tvärstopp nu.
Jag tror att jag behöver sova.

Egentligen borde jag äta också, för jag har knappt ätit något på hela dagen. Eller jo, men alldeles för lite. Två mackor till frukost, en macka till lunch. En 50-50 innan vänstermötet och fyra bitar morot och en bit choklad till kvällsmat. Jättebra Hedda, verkligen.

Och nu är jag för trött för att vara hungrig.

Den Gröna Mannen

Följande text är en svenskauppgift jag skrev i januari i år. (Jag måste ta en paus i projektarbetsskrivandet.)

Ibland kan min hjärna spinna igång på små detaljer. Ögonblickshändelser och livets parenteser.
I höstas var jag i Den Knugliga Hufvudstaden för att hälsa på min moster. Efter en hel dags kringvandrande, först i city och sedan uppe på Söders höjder kapsejsade vi på ett fik i Götgatsbacken vid namn Muggen. Stora fönster, bord ut mot gatan. Jag gillar ställen med färgglada tekoppar, även om jag inte gillar te. Detaljer, som sagt.

Klockan närmade sej sex och tvärsöver gatan släcktes ljuset i ett kontorsfönster. I rummet bredvid var det fortfarande tänt. Får jag gissa tror jag att det var en liten reklambyrå som låg där, och eftersom hela väggen ut mot gatan var ett fönster hade jag fri sikt in.
Mannen som satt vid skrivbordet var kanske fyrtio år gammal, jeans, ljus skjorta utan slips, och kortklippt, gråaktigt hår. Helt olik indiekidsen som han säkert betraktat under deras ändlösa vandringar upp mot SoFo.

Rummet var nästintill kalt, vitmålade väggar, skrivbord i ljust trä, vänt ut mot fönstret och en bokhylla längs hela den bakre väggen. Dörrar på sidoväggarna mittemot varandra. helt vanligt. Men allt som inte var trä, stål eller vitt var grönt. Massa olika nyanser, omvartannat. Alla mappar, pärmar och bokryggar var gröna. Pennorna i den gröna burken på skrivbordet var gröna. Tavlan på väggen, stora Marimekkoblommor i grönt och vitt.

Laptopen slogs ihop och lampan släcktes. En plastpåse virvlade runt, och förbi cykelbudet som stretade i motvind och uppförsbacke. Grön hjälm.
Kanske ett sammanträffande, men det är klart att min hjärna och livliga fantasi spinner igång. jag undrar om den gröna mannen har helt grönt hemma också? Eller om han, precis som de flesta andra jag känner, har flera olika varianter av sitt "jag". Hemma kankse han är den röda mannen. Inte vet jag, men det är kul att låtsas att man vet. låta detaljerna bli huvudpersoner i små historier som egentligen inte finns. Precis som huvudpersonen i sagan om Den Gröna Mannen har en mani för just grönt har jag en mani för detaljer och människor.

Vad är din mani?

Hedda Berander 070115

Idag:

Innan: Ligga raklång på uteplatsen i t-shirt och uppkavlade jeans. Det är ingen överdrift att säja att jag älskar våren.
Nu: Projektarbete. Inte lika kul.

Bugger Igen

Jag hatar när blogger äter upp de bästa inläggen jag skrivit.
Varför blir det alltid så?

Ofrivilligt Omedveten

Jag är så förbannat trött.

Förbannat trött på alltihop. Det är inte bara det totalt ofärdiga projektarbetet som ligger och spökar som drar ner mej, det är tusen saker till.

Idag på lunchen fångande någon en humla i ett glas. Det skär i mej när folk är elaka mot humlor, för de är naturens naiva små hjältar. De flyger fast de egentligen inte ska kunna. Det är beundransvärt, även om vissa säjer att det beror på dumhet.
Jag tog glaset och släppte ut humlan en bra bit från våra tallrikar, jag mådde dåligt av att se den slänga sej mot glaset. Ett fåfängt försök att ta sej ut. Förklarade för vem som nu orkade höra på att jag alltid kallats för Humlan, och att jag är totalt oförmögen att tycka illa om, eller skada humlor. Jag kanske är lite som en humla själv.

Jag är naiv.
Jag är lite dum ibland. Eller inte dum, men omedveten. Jag har ingen riktig koll på vad som händer runtomkring mej för jag har huvudet i det blå.
Och det känns som om någon har satt ett slitet gammalt dricksglas över mej, för jag kommer tamejfan ingen vart.

Och jag vet inte vart jag vill ta mej.

Den vita mössan ligger i en kartong på hyllan ovanför mej. En halvfärdig studieplan med vad många gissar är klassens bästa betyg ligger i väskan. Viljan att åstadkomma något har nog alltid funnits, och alla har rätt att drömma. Jag är påväg någonstans, och slutstationen heter "åttonde juni". Åttonde juni är kanten på en avgrund som kallas livet.
Vad ska jag göra sen?
Ena halvan av min hjärna har insett att jag nog råkade välja lite fel i februari 2004. Andra halvan säjer att det var det bästa val jag kunnat göra. Båda sidorna har rätt.
Jag hade aldrig varit den jag är nu utan musiken, och kampen mot självförtroendet och självkritiken. Å andra sidan är jag fortfarande fruktansvärt naiv och omedveten. Om jag inte passar mej noga målar jag allt i svart och vitt. Jag har kapaciteten att lära mej saker, att läsa mej till all världens kunskap . Och det vill jag nog göra också, innerst inne. Problemet är att de enda utmaningar skolan ger mej är på det sociala planet. Grupparbetena är inte jobbiga för att jag ska ta reda på saker, utan för att jag måste göra det tillsammans med någon annan.

Ibland önskar jag att någon gett mej en tjock bok, en riktig klassiker och tvingat mej att läsa den. Att någon ställt de kraven jag egentligen hade behövt för att känna mej värd betygen jag faktiskt fått.
Det kanske är brist på konkurrens eller något, inte fan vet jag.
Men mina betyg i de ämnen som inte är estetiska känns mer och mer världelösa. Inte matten kanske, men resten. För vad gjorde jag egentligen för att få dom? Vad lärde jag mej? Hela livet har jag klarat mej på sådant jag redan kunnat, sånt jag råkat lära mej av mej själv, hittat i en bok någonstans. Jag har åkt räkmacka på ett bra minne och en gnutta intresse. Det är klart att jag känner mej oförtjänt då, för att jag inte fått kämpa.

Sa ju det till en klasskompis redan i ettan, för vi ser skolan helt olika. Han sa "sålänge jag får bra betyg spelar det mindre roll vad jag faktiskt lär mej". Jag säjer att sålänge jag har utmaningar och känner att jag lär mej något spelar betygen mindre roll.
Nu är jag ju inte helt utan utmaningar, men utmaningarna är av det sociala slaget, och har inget alls att göra med internationell ekonomi, hållbar utveckling eller vad det nu kan vara som faktiskt spelar stor roll.
Jag kan vara jättesocial och världens mest pedagogiska om jag vill. Jag kan det nu. Så nu ska jag hitta nya utmaningar. Skaffa lite grund att stå på. Jag har ingen chans att lyckas med det jag vill om jag inte skaffar nya synvinklar och lite vettig information.

En annan sak jag bör lära mej är att kunna avsluta saker jag skriver. Det kan vara låtar, eller blogginlägg, vad som helst, jag har så himla svårt att avgränsa mina tankar, att inte sväva ut utanför ramen. Som hjärnrensande verksamhet kan det väl vara okej, men det blir lätt obegripligt för andra att läsa.

Avslutningsvis kan jag väl konstatera att det här var ett meddelande från den halvan av min hjärna som hade mått väldigt bra av att gå samhällslinjen istället för estet. Resten av mej mår nog bättre som det är nu, men det är otroligt svårt att inte gräma sej när man hör och märker hur mycket "alla andra" vet och får lära sej.
En grundkurs i palestinakonflikten är ett alldeles för litet plåster på såren.

Den rykande dammsugaren

Våran dammsugare är ganska gammal. Jag minns när vi köpte den, även om jag inte minns hur gammal jag var, men jag skulle gissa på att jag var ungefär sex år då. Idag dödförklarades den.

Den har betett sej ganska underligt det senaste året, blixtrat och låtit konstigt när andan fallit på.
Idag gick den ett steg längre och började ryka.
Hela våran lägenhet luktar dammsugarrök, och det är oangenämt i allra högsta grad, så mamma ska ner på stan och skaffa en ny.

Kan man säja att enligt mina statistiska iakttagelser är en dammsugares medellivslängd omkring tolv år?

I övrigt har det inte hänt så mycket än idag. Jag har blivit totalt kär i Hum Hallelujah med Fall Out Boy, ätit en macka och konstaterat att jo, det är dags att skaffa nya kullager till brädan. Den rullar dåligt.

silenceinblackandwhite

Imo?

Alla andra verkar vara så glada nuförtiden. Inte jag. Jag orkar inte vara positiv jämt. Finns det något att skratta åt så skrattar jag, men jag vägrar vara glad bara för sakens skull.

Det jobbiga med att alla andra är glada är att jag inte riktigt har någon att deppa med.

^^

Egentligen är jag väl bara trött.

Dagens Konversation

På våran skateyta skulle det behövas en skylt med Varning För Lekande Barn, ibland. Små barn med eller utan inlines har ett väldigt smalt synfält, verkar det som. Och dom ställer många frågor, hela tiden.

Jag: Varför frågar dom just mej saker hela tiden?
Simon: Det är för att du är tjej, och för att man ser dina trosor.
Jag (förorättat): Jag kan inte rå för att mina jeans är för stora.
Simon: Du borde äta mer, spinkis.

Jag tror att de helt enkelt är mer rädda för killarna. Dom fräser ju ifrån om pyrena står ivägen för ofta. Att man kan se deras kalsonger verkar inte spela någon roll.

Tell Me Why I Don't Like Thursdays

Idag har varit en riktigt spyjobbig dag.
Jag brukar gnälla över söndagarna, men denhär var fanimej värre. Jag var i skolan från åtta till åtta, djävla projektarbete goddammit.

Träffade på en bekant som haft som projekt att skriva en bok. Jag blev våldsamt avundsjuk. Det hade vart så skönt att slippa allt det sociala, bara sitta själv och skriva, hitta på. Jag orkar som inte vara positiv längre, inte utan feedback. Orkar inte peppa och vara positiv. Inte när allt bara krånglar och irritationen ligger som fula plastpåsar här och var. Men visst, jag biter ihop, det gör jag.

Johanna, du är en ängel. Att du ens orkar ta dej tid, det är helt otroligt. Hade jag haft så mycket att göra hade jag tvärvägrat.

En bit av dagen var iallfall bra. Håltimman. Vi lekte pantgömme, jag och mina klasskompisar. I skåphallen. Vi lyckades få med en hel drös ettor också, och det började precis bli riktigt roligt när vaktis kom. Han bara "Sluta upp med det där. Nu. Leka gömme kan ni göra utomhus, tror ni att ni går i småskolan eller?"
Jag tycker, faktiskt, att dom ska vara glada att vi leker, istället för att sitta och kladda på möblerna och sparka runt papperskorgarna. Det är alltid liv och rörelse vid estetskåpen på torsdagarna runt ett, då är alla klasserna där. Buller som buller, antingen står vi i stora klungor och för oväsen eller så smyger vi runt och försöker låta bli att synas. Vilket är bäst? Och det är nyttigt att skratta, och vara spontana och livliga. För en gångs skull.

Det är så lätt att bli ett vandrande lik i skolan nuförtiden.
Och det finns inga bra gömställen på skolgården.
Pfft.

Do they collide, I ask and you smile?

Lyssna på Passenger Seat av Death Cab For Cutie.
Bara gör det.

Lyssna på den.

Dagsplanering

Idag ska jag nog ägna en stund åt att leta efter en vårjacka. Om solen skiner och det är nollgradigt blir man inte jättesugen på att sätta på sej en enorm, svart vinterjacka. Inte ett dugg.
Och jeansjacka är trevligt, men då krävs det att det är såpass varmt att man inte vill knäppa den, för knäppt jeansjacka är just det. Knäppt.
Jag dedikerar dagen åt letandet efter ett mellanting.

Fast först nåt jox på Smedjan om tjugotalet, och körlektion.
Om det inte börjar regna blir det nog lite skejt också.

o_o

Förlåt, men jag gillar när du har dendär rösten.
Det går inte att göra något åt.

Tjejsnack v.12

Våren

• Har du något vårtecken som betyder vår för dej? Att det blir varmare och ljusare är väl inte så tokigt, antar jag. Det finns massa grejer som är vårtecken. Att inte sitta inne och glo på rasterna är väl ett.
• Har du fått vårkänslor än? Jag blir vild och galen när värmen och solen återvänder. Jätteskuttig, och glad, fnittrig i hela kroppen liksom. Men jag blir inte killtokig, bara glad.
• Gör du något speciellt hemma när det blir vår? Nä. Hänger in vinterjackan i garderoben, möjligen.
• Vad är det bästa med våren? Helheten. Och att kunna ha stuprörsjeans utan att frysa konstant. Nej, skämt åsido, att bara vara ute och lyssna på allt, man kan höra våren. Den har sitt speciella ljud.
• Finns et något negativt med våren? Nej, eftersom jag inte är pollenallergiker gör det inte det.

Länk till Tjejsnack

Sop

Jag har inte så mycket ork just nu.

Inte det att jag är ständigt upptagen eller så, det är jag inte, men jag har fullt i skallen hela tiden. Det kan vara tröttande det med. Imorse när jag vaknade vred jag på huvudet, och satte mej upp, och helt plötsligt var allting uppochner och snurrade. Jag vet varför det blir så. Det kallas stress.
Jag stressar upp mej själv utan att vara medveten om det, skjuter upp allting för att jag inte orkar ta itu med något, och då blir det en större och större hög.

Jag får ta och sopa upp mej själv.

Nästan samarbetsvillig lugg idag, föressten.
Nästan.

Om/Men

det är inte så enkelt
det kan det inte vara
inte i min värld

jag har en trevlig hjärna som pepprar mina tankar med "om" och "men"
hela tiden

The Hero Dies In This One

Jag har en förkärlek för cheesy pop-punk. Och begreppet pop-punk är dessutom helt tokigt det med, men det var inte jag som kom på det, och jag orkar inte hitta på genrer.

The Ataris. Ibland är det töntigt, sentimentalt och får mej att tänka "varför lyssnar jag på dethär?!". Oftast brukar vilken låt det nu är ändra sej precis då, och peta mej i magen med en refräng, ett stick eller en textrad som genast ger mej en förklaring. Det är så catchy, det är precis lika tuggummipop som The Middle med Jimmy Eat World. Det är säkert oändligt hälsosamt också.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride
Everything, everything will be just fine
Everything, everything will be alright, alright

Och det är skrivet av samma snubbar som skrev dessa betydligt allvarligare raderna:

Never be the same, never feel this way again
I give you anything but you want pain
A little water, please, I taste you all over my teeth
Never again
Just tonight
Okay?

Texten som fick mej att börja fundera var föressten en bit av The Hero Dies In This One (The Ataris). Mycket söt låt. Jag kan behöva lite pop och hopp emellanåt. Även jag.

I'll never be the same without you
I love you more than you will ever know
So maybe now you finally know:
Sometimes we're helpless and alone
But you can't let it keep you weighted down
You must go on

The hardest part isn't finding what we need to be
It's being content with who we are
Stay who you are

Lappar

Just nu är jag oförmögen att vara optimistisk, eller positiv. Det bara känns så. Som om jag är lite instängd i mej själv. Vilket jag är, och är medveten om. Men det gör det inte mindre irriterande.
Jag bara sitter och tänker, men gör jag någonsin någonting?
Det är tveksamt.

Ibland är det så skönt att vara ett oskrivet papper. Vara med folk som inte vet ett skit om hur man är, eller har varit. Slippa ha den djävla ryggsäcken med lappar. Man samlar på sej så många lappar genom livet, en löjligt stor hög med adjektiv. Varje ord skrivs ner på en papperslapp som det fästs ett snöre på, och snöret knyts fast på mej.
Det är inte bara "ismer", det är allt möjligt.

• Påstridig
• Blyg
• Frånvarande
• Medveten
• Vänlig
• Bestämd
• Svår

När man känner en person relativt väl har man även skaffat sej en uppfatting om vad som är "normalt beteende" för den personen. Vad som är normalt beteende för en person kan vara helt oväntat och ovanligt för någon annan. Man skaffar sej en bild, alla har en ram som omvärlden spikat dit, och om man råkar tassa utanför ramen, eller slår sönder den blir allting så rörigt ett tag. Alla måste vänja om sej.

Oj! Gjorde hon/han/den/det så?
Så olikt den.

Så om en vän till mej (en envis jäkel som jag tycker mycket om) färgar håret rött är det inte så förvånande, för hon har gjort det förut, och det blev dessutom fint. Hade det varit jag, hade åtminstone ett par ögon ploppat ut. Vad är typiskt mej, vad är typiskt dej och vad är typiskt någon annan?
Varför är allting så typiskt? Vem började kategorisera och spika dit ramar? Min gissning är att det är ett mänskligt beteende som ingen av oss, inte ens de mest openminded hippieflummarna, kan komma ifrån. Ett sätt att få ner komplexiteten till en greppbar nivå.
För vi är för komplexa, för unika. Det är det som är det fina med alltihop.
Orginal.

I övrigt händer inte så mycket. Jag sitter här och är trött. Oföretagsam. Frustrerad och totalt nollställd. Jag måste vara världens mest irriterande och bekräftelsesökande person. För jag vågar inte tro på någon, något.

Tell Me Why I Do Like Sundays

För ibland förstår jag inte varför.

Återigen en helg då jag jobbat mer än vad jag sovit. Hur bra det är kan man diskutera i oändlighet, men jag mår jättebra. Visst, tjugo timmars gående/tallriksbärande känns i kroppen, men det är nyttigt med motion. Kunde gott äta dendär glassen.
Det har varit en bra helg. Lugn, på sitt sätt, ett sista andetag innan jag tvingas dedikera varenda ledig sekund åt (det fucking djävla asjobbiga) projektarbetet. Stressig på det gamla vanliga jobbviset, och det mår jag som bekant prima av.
Jag mår bra av att skratta ibland, jag tror att jag gör det för sällan. Jag mår ännu bättre av att inte tyngas av den sociala ryggsäcken. Den med alla saker folk vet om mej, eller tror sej veta. När jag jobbar stannar den ryggsäcken hemma. Det är så jäkla skönt.

Dagens mord i sinnet: Leopardkärringen som inte klarade av vare sej "potatisskal" (stekytan på de friterade potatisarna), tre små ben i fisken eller en liten fläck på duken. Alltihopa i slutet av lunchruschen, åh så lägligt, not.
Dagens nära diskho-upplevelse: När allt var stängt och vi pratade genom dagen skrattade en av mina kära jobbarkompisar så mycket att hon välte ner i diskhon. Iochförsej satt hon på diskbänken, men det var kul ändå.

-_-

Det förmodade regnet blev istället en helt oförmodad medvind. Jag behövde inte trampa ett enda tramp mellan Skrea Kyrka och där vägen går under järnvägen strax innan jobbet. Det är nästan två kilometer, enligt den flummiga vägskylten iallfall. Faktum är att jag inte kunde trampa, för vinden gav mej så mycket fart att det blev som frihjul.
Jag är glad att jag inte bor åt andra hållet, för lika lätt som det var att cykla söderut, lika trögt var det de få metrarna jag cyklade norrut igen, in på parkeringen. Jag höll på att blåsa baklänges.

Finns inte så mycket att säja om denhär dagen, men samtidigt massor. Det brukar vara så. Jag kan konstatera att det börjar bli ljust igen, och varmt. Det ska vara jobbigt varmt i entrén på jobbet på dagen. Det ska kännas förbannat surt att äta lunch och titta ut på himlen och känna hur perfekt denhär dagen kunnat vara som skatedag istället för jobbedag. Men jobbedagar är inte helt fel dom heller. Även om jag blir aptrött och jobbar sjukt länge är det inte så fel.

Fast jag tappade tidsuppfattningen när jag sköljde salladsblad i "helveteshålan", en liten skrubb med en vask helt isolerad från allt buller och folkliv. Jag är inte kompis med salladsbladen. Dom är osamarbetsvilliga.

Tyvärr tror jag att mamma kommer få ryck på mej om jag inte går och lägger mej snart. Och jag vet hur det var förra helhelgen, och då jobade jag ändå inte lika mycket som jag kommer ha gjort denna. Face it, jag måste sova nu. Försöka få sju timmars sömn iallafall.

Lyssna på: The Quiet Things That No One Ever Knows
Fin låt detdär.

Tjejsnack v.11

Tant eller fjortis?

• Lördagskväll mysandes framför teven eller partaj natten lång? Det beror väldigt mycket på hur min vecka har varit, och om det finns nån rolig fest att gå till. Är inte mycket för teve heller, så det blir snarare dator/dagbok/gitarr om jag är hemma. Mycket funderande, med andra ord.
• Hemmafest med vänner eller köandes till stans hetaste krog? Hemmafest i nittionio fall av hundra. Jag är lite för osäker för krogen. Osäker på mej själv.
• Stereo på lagom volym eller fullt ös så det känns i hela kroppen? Fullt ös, om det är ösig musik. Lugn musik kan man lyssna tystare på, men man måste kunna känna lite bas.
• Varm mössa för att inte frysa eller kallt om öronen för att inte förstöra frisyren? Har jag en dag när min lugg är perfekt skippar jag mössan, om det inte är råkallt, men är det tvärtom en dag med ful frisyr så blir det mössa eller keps.
• Uppe med tuppen för att få gjort så mycket som möjligt eller sova jättelänge på en ledig dag? Det beror på hur mycket jag har att göra, men jag mår bra av att gå upp tidigt, om jag vaknar och är utsövd kan jag lika gärna gå upp.

Länk till Tjejsnack

Chemical Vocation - Conversus Locus

Standing on the edge of nothing
Made my life into a mess
Now it's too late to fix it
I'm already starting to lose control

Banging my head into the wall
Trying to get rid of all the voices inside
Is it a dream or is it real?

Ripping my heart out!

Quiet. No one ever knows...

Igårkväll hade jag ett riktigt ensamhetsryck. Det kändes som om hela världen snurrade runt mej, utanför mej, och jag nådde inte fram. Jag var fångad mitt i allt utan att vara en del av något. Är fångad mitt i allt.
Det är så lätt att klistra på ett leende, en liten rund gul smiley som expanderar och täcker hela mej. Täcker alla små skavanker och ömtåliga ärr. Tyvärr är smileys inget bra skydd.

Hur ska man kunna skrika i ett hus med tunna väggar?
När man staplar människoliv på varandra i lådor krävs det att de staplade kan behärska sej. Vill jag skrika när huset sover får jag svälja det. Sitta tyst på golvet, stirra tomt i taket. Vara tyst. Hålla allting inuti. Jag kan inte gå ut i mörkret, jag kan inte ösa på hög musik.

Jag lär mej att vara tyst.
Visa respekt?
Whatever.


Jag är trött nu, för jag satt och fifflade med en kajalpenna, och en mobilkamera till halv ett igår. Jag kommer vara trött imorgon, för jag ska gå upp klockan sju och cykla en mil i det förmodade regnet.

Silent scream in the dark

Torsdagar är inte bra dagar

Dagens minnesvärda händelser:

1. Städerskan på ett fik i Göteborg såg på mej och frågade försynt "Är du tjej?". Damn, vilken självförtroendepepp, not. Jeans + grå munkjacka + massa rufsigt blont axellångt. Usch, jag vill inte vara jag ibland. David Bowie är androgyn, men jag är inte David Bowie. Jag tycker bara inte om urringade tröjor och piffiga skor.
2. Den Göteborgska vinden blåste sönder min lugg, som var helt perfekt framför spegeln imorse.
3. Mystisk improvisationsmusik på musikhögskolan. jag hade svårt att få rätsida på det, för det var verkligen jättejättemystiskt, men jag blev tagen. Konstigt är det, men jag fick en blixt i skallen av det. Positivt chock, eller nåt. Slutsats: WEIRD!
   
4. Jag hatar lysrören inne i butiker. Får mej att se ännu blekare ut än vad jag är. Ännu en sak att lägga på min "jag borde ha en påse över huvudet"-hög.
5. Historier. Dags att börja samla.
   

Cisternerna

Jag gillar plana ytor som inte används till något speciellt. Dom är fritt fram att ockupera. Falkenbergs bästa plana yta ligger nere vid hamnen, mellan stan och stranden. Innan stod där cisterner som användes till oljeförvaring någon gång för längesedan.
Dom är väck nu, och där står istället delarna av en gammal skejthall. Tänka sej att slitet gammalt trä skulle överleva stormen Per, snö och en hel lång vinter.

Det gör att jag mår bra.

Allt är som det ska vara, även om jag har tappat tajming och pop är det som det ska vara. Det byggs en ny curb av överblivet spill, knäcks brädor och ramlas. Alltihop medan solen sjunker ner bakom Lantmännens silosar och det blir kallt. Väldigt kallt. Men hey, det är mars och det har äntligen slutat regna. Allt är som det ska vara och jag mår så övermänskligt bra just där, just då.
Allting är okomplicerat.
Villkorslöst, kanske.

Den enda skillnaden jag kan komma på gentemot förra året är att de yngre grabbarna vuxit en meter över vintern och fått nya röster.

Tisdag med nya skor

Jag har fått nya skor. Eller fått och fått, jag köpte dom. Till mej själv. Men dom är fina. Mycket.

Det får väl ses som dagens happening.
Jag är ganska trött just nu, men kudden hägrar. Och jag slåss mot mej själv igen, den här gången mot materiealisten inom mej. Det låter jättehemskt, eller hur? Handlar egentligen om att jag försöker övertala den oförnuftiga delen av min hjärna att inte beställa CD-skivor för halva förra lönen. Den oförnuftiga, eller estetiska om man så vill, delen av min hjärna tycker att den gjort sej förtjänt av lite musik. Och jag kan faktiskt hålla med ("jag" är i dethär fallet den förnuftiga hjärnhalvan) för jag gillar inte att inte fysiskt äga den musik jag gillar. Skräpmusik och One Hit Wonders är en sak, men band man verkligen älskar vill man ha i sin skivsamling.

En skivsamling är något fint, som säjer mycket om ens person och så, mer än bara vilka band man gillar. Där finns de pinsamma minnena från barndomen, både Smurfhits och Blümchen, och de senaste fynden tilsammans med de okända bandens EP:ar. Det är soundtracket till mitt liv. Alla de bitarna som betytt såpass mycket för mej att jag velat lägga ut pengar på dem. Att det är en salig röra spelar mindre roll, för det är hela jag ibland.
Just därför.

Nu måste jag gå och lägga mej.
Kanske ska beställa först. Kanske.
Utöka mitt soundtrack en smula? Bara.

Plockepinn

Jag letar fortfarande efter tajmingen.
Ollie to manual börjar iallafall funka nu. Damn, vad jag känner mej dum. Hur kunde jag släppa det? Vad hände? När jag äntligen börjat lära mej saker, när tricken äntigen satt. Då kom hösten, regnet och den pinsamt uppenbara avsaknaden av motivation och skatehall. Men skateboard är vad det är, när man ger det tid. Det är världens härligaste känsla ju.
Frihet.

Nog med skateboardtjat nu.

Idag har jag lärt mej parkera.
Och spelat in nästan en hel låt, som tog nästan halva dan.
Det låter bra iallafall, och det är ju huvudsaken.

Somnade i soffan till Ally McBeal, jag var så trött. Man blir det. Det är tungt att koncentrera sej och försöka minnas massa saker och vara stressad samtidigt. Men det löser sej nog. Det brukar det göra. Med sömn och frisk luft kan man kurera en hel del.

This is Löööööv!

Skyll mej själv.

Nu har jag tappat den lilla tajming jag en gång hade. Jag känner mej väldigt melodramatisk och självkritisk, typiskt mej.
Är man dum nog att skita i brädan en hel vinter är det klart att varenda ollie känns som jag-vet-inte-vad. Otajmade, stela, vingliga. Plussa dessutom på ett par precis för små skor så har du pricken över i:t. Men så jäkla kul det är. Bara att få upp farten, dirrandet i fötterna, ljudet, allting. Jag är en av världens sämsta skateboardåkare, men det skiter jag i. För jag mår bra.

Varje atom i hela min motoriklösa kropp blir glad av det.

Och det är inte värt att skita i, jag gör inte om det.
Hellre Konsumtaket än tappad tajming.
Tusen gånger om.

Vi snackar kärlek.

Det finns risker med att vara kompis med en U-reporter

Vår lokaltidning, HN, har något som så fint kallas för U-reporter. Skolungdomar, mestadels åttor, nior och gymnasieelever som skriver reportage om lite allt möjligt. Allt från Amicigalorna till att någon fyller år kan rapporteras.

Jag känner flera stycken. Delar replokal och band med en till och med.

-Får jag intervjua dej om ditt projektarbete?
-Måste du, jag känner mej oorganiserad..
-Kom igen, jag ska bara fråga lite grejer.
-Jajaa...

Jag trodde att det skulle bli nån diskret liten ruta. Jag hade fel. Eftersom nänmda lokaltidning precis bytt till tabloidformat tar mitt fejs upp ungefär en fjärdedel av sida 13. Inte det man vill hitta när man är trött, gnällig och äter frukost.
Nåväl, jag kan åtminstone glädja mej med att det betyder att ingen i Falkenberg med omkrets offiiellt har blivit mördad, rånad, uppbränd eller liknande. Och att Johanna också har blivit intervjuad och kanske dyker upp nästa gång det inte hänt något.

Hihi.

The Warped Tour

Något säjer mej att jag borde hata den kringresande endagarsfestivalen. Kolla in bokningslistan, den finns på engelska Wikipedia. Av 36 helt säkra band är 13 bland mina riktiga favoriter, och sen har dom listat en hel trave till som är i princip bokade och där finns åtta favoritband till.
På Hultsfreds två första bandsläpp har jag hittat tre band som jag verkligen vill se, och två av dom har jag redan sett live förut. Tre av fyrtio. Allvarligt talat...

Inte det att jag inte vill se nya band och band jag aldrig hört innan, det är jättekul med nya intryck. Men djävla Warped Tour bokar ju upp de amerikanska banden hela sommaren, och eftersom Warped är lika mycket amerikansk sommar som midsommarfirandet är svensk sommar så fattar jag att dom inte vill åka till ett myggigt plejs på andra sidan jorden.

Om någon får reda på Sverigespelningar med följande band, snälla informera mej.

• Bayside
• Coheed & Cambria
• New Found Glory
• Paramore
• Anberlin
• Alkaline Trio
• Underoath
• The Almost
• Gallows
• My American Heart
• Norma Jean
• Pennywise
• The Red Jumpsuit Apparatus
• Drop Dead, Gorgeous
• Alesana
• Madina Lake
• I Am Ghost
• All Time Low
• Less Than Jake
• Amber Pacific
• Hawthorne Heights

Rise Against och Flogging Molly borde också få vara med på listan, men eftersom Flogging faktiskt kommer till Hultan, och Rise Against, enligt en klasskompis är förband/co-headline till My Chemical Romance ska jag inte gnälla.

Äuöööh... jag vill ju bara se Anberlin live. Och jag har inte ens nämnt att Jimmy Eat World och Brand New headlinar Give It A Name i London. Om dom tar sej över Atlanten kan dom väl komma hit också? Snälla..

Jaja, våren har ändå två riktiga toppendagar.
Nionde april, My Chemical Romance i Malmö
Tjugofemte maj, 30 Seconds To Mars och Linkin Park i Stockholm.

Pressmeddelande

Ung Vänster Falkenberg har ny styrelse

På årsmötet idag (8/3-07) valde Ung Vänster Falkenberg en ny styrelse.
Maria blev ordförande, Alexandra kassör och Hedda ledamot och mediaansvarig. Avgående ordföranden Tove är numera hedersmedlem och maskot.

Av anonymitetsskäl skriver jag inga efternamn. Hoppningsvis publicerar HN dom någon gång framöver, kolla där.

Emoluggen en trafikfara?

Klart att jag ska vara den enda som inte orkat kolla på lappen, och därför är totalt omedveten om att Framtidsdagen börjar klockan nio. Framtidsdagen är nåt jippo med en massa högskolor, universitet och typ försvaret som berättar om vad de pysslar med för att intressera oss förvirrade treor. Jag undrar om de kommer att lyckas?

Idag är föressten internationella kvinnodagen.
Och alla rötägg som kräver en internationell mansdag borde ta sej en funderare över en kopp kaffe eller nåt. Jagärlden hur nöjd jag blev med min lugg idag, är inte på långa vägar lika fanatisk som Gudrun, men det är inte ett jämställt samhälle vi lever i, och det är synd att det är så många som inte inser det. Ojämställt på alla plan, inte bara kvinnor/män, utan även "ursvenskar"/invandrare och så vidare.

Imorgon kommer Thomas Bodström hit. Han ska säkert prata om något, vad vet jag inte, men jag hoppas att Lars flyttar våran samhällskunskapslektion till samlingssalen så vi kan lyssna på honom. Han var min favoritpolitiker av dom som satt i sosseregeringen, och det är bra jobbat, eftersom jag kan ha lite lätt allergi mot vissa sossar.

Nu bytar jag ämne helt, och berättar för världen hur nöjd jag blev med min lugg idag. Den är visserligen lite kort, men det är naturligt, eftersom den behövde toppas, men annars blev den bra. Den är, hör och häpna, platt! Resten av håret burrade till sej på väg till skolan, men luggen höll sej. Weii, lyckan är gjord.

Undrar när alla emohatare ska börja stämpla alla med lång snedlugg som trafikfaror föressten? För allvarligt talat, det är inte mycket jag ser åt höger. Och även om det är meningen, och bra ur åtminstone ett (politiskt) perspektiv, så är det inte särskilt trafiksäkert att vara enögd.
Jag får ta och börjha fixa håret i skolan på mornarna så kan jag ha luggen borta när jag vistas i trafiken. Nä.
Det är töntigt.

Alla är vi fåfänga, tillochmed jag. Det ni.

Dagens dåliga idé

Hurtbullen skulle ut och springa. Det var en bra idé. Åtminstone så långt som till Willys, förbi nya brandstationen, ner till Tröingebergsviadukten, uppför Tröingebergsbacken och vidare ner bland villorna. Sen fick min dumma hjärna en till idé.

-Hey, backen jag just sprungit nerför, jag borde vända och springa uppför den också. Visst borde jag? Jag är ju inte så trött, alltså.

Sagt och gjort, Hedda gör en helomvändning i regnet. Precis vid foten av backen fastnar hjärtat i halsen och det flimmrar väldigt mycket framför ögonen. Musiken i mp3spelaren blir ganska tyst, nyss dånade den.

-Ånej, dethär är inte bra, tänker den ack så positiva hjärnan.

Hedda går upp för backen, nerför hela Tröingebergsbacken och hem. Det är knappt tre kilometer. Det tar väldigt lång tid. Det skumma är nog att jag inte var så speciellt trött, inte i benen, inte i lungorna, men så fort jag försökte börja springa igen hoppade hjärtat igång och började slå dubbelslag. Jätteirriterande. Och läskigt, obehagligt, otäckt.

Någonstans i mitten på Ally McBeal lugnade det ner sej.
Mutade det med svartvinbärsjuice och choklad. Det fungerade nog.
Blä.
Jag känner mej klen.
Tyckte att jag tog det ganska lugnt, faktiskt.

Samhällslektion..?

Shame on me, nu bloggar jag på lektionstid igen. Jag har en otrolig förmåga att inte göra vad jag borde på samhällslektionerna. Till och med när vi jobbar med intressanta saker, som nu (Israel-Palestinakonflikten och dess bakgrund) tycker jag att det är roligare att läsa och skriva bloggar. Jisses.
Som om inte det vore nog råkade jag prata bort en halvtimme av tiden innan för att favoritrussinet kom förbi.

Prioriteringar.

Men jag vet att jag kommer sätta mej och läsa om det ikväll, för jag är faktiskt intresserad.
Måste dra...!

A wise friend said...

"Det kommer att falla sej så rätt när det är rätt."

Hoppas går ju.
(Den obotliga pessimisten har talat.)

Cliché

Min duktiga lilla hjärna har trasslat ut en del trassligheter på sistone. Det känns ganska lättande, faktiskt. Allting ordnar sej säkert. Det brukar göra det i slutändan.

Men jag undrar varför livet känns som en enda stor klyscha isåfall?

Jaja, det viktigaste.
I'm over it.

Yawn

Idag har varit en trött dag.

Sov mej igenom större delen av sceniskan, för det fanns ingenting jag kunde göra. Sedan drog jag och pojkarna ner på stan och åt mängder med kebab, både som pizza och tallrik.
Ljudteknik.
Hem till Grey's Anatomy.
Repa.
Äta.
Dator.

Jag orkar inte skriva mer. Jag är trött

Är dethär en bekännelse..?

Nåväl.

Jag har fått till vana att kolla VeckoRevyns hemsida titt som tätt. Och det är inte för att jag vill få allergiska reaktioner av den rosablommiga bakgrunden, och inte för att jag tycker att det är kul att kväljas när jag läser Ebbas Blogg. Nej nej, jag kommer nog aldrig kunna läsa den tidningen med någon större behållning.
Men, hade inte krönikorna funnits på nätet hade jag nog fanimej köpt den ändå ibland.




Jag måste ju läsa Silverfisken.

Men jag hade dött av skam om någon sett mej och min ryggsäck hålla i en VeckoRevyn inne på Pressbyrån. Fallit död ner, verkligen. Det hade sårat min image. Jag är ju den dagdrömmande tösen från yttre rymden. Sånna tar inte i tjejtidningar med tång ens. Läser snarare Nemi, Zits, Kerrang, Rock Sound och vadsomhelst som innehåller brädsport.
Tack Yoda*, för internet.

Men kan man inte hitta dom krönikorna någonstans utan att behöva passera VR's startsida? Gå till Västerlånggatan utan att passera gå? Monopol, anyone?

*Vägrar nämna gud nuförtiden. Får jag en blixt i skallen kanske jag börjar tro på honom (den/det?) men just nu? Näe.

Anna Pihl

...är tillbaka i svensk teve.
Äntligen.

Bra teve.
Punkt.

Tjejsnack v.10

Vanor & Ovanor

• Nämn en vana du har, något du gör varje dag: Massa saker, vardagsvanor som att borsta tänderna och äta frukost tillexempel. Att skriva dagbok är kanske en vana, men jag tänker inte på det sådär att jag "måste" så det kanske inte gills?
• Vad har du för ovanor: Oj, det är jättemånga. Jag märker ord, jag väntar med att göra saker till sista minuten och jag äter alldeles för lite grönsaker, för att nämna några.
• Nämn en vana du önskar att du hade: Äta mera grönsaker, haha. Nej, men att jag var bättre på att göra saker, inte bara tänka att jag ska göra dom.
• Vad för ovanor stör du dej på hos andra: Folk som röker när det är icke-rökare i närheten, det är riktigt respektlöst. Vill nån ha lungcancer så, fine, men låt det inte gå ut över andra.
• Har du haft någon gammal vana eller ovana som du skrattar åt idag? Det har jag säkert, men jag kommer inte på någon just nu. Kanske uppdaterar om jag kommer på någon.

Länk till Tjejsnack

4218 and counting...

Nu ska räknaren fungera igen. Den har varit ur funktion sedan jag bytte till nya Layouts. Tack Annie, för du är lite mer teknisk än jag.

Fortfarande Aggro

Min hjärna är i totalt uppror. Det kan bero på att jag har jobbat x antal timmar idag och bara sovit hälften så många. Kan också bero på att den är överfull med information och åsikter och meningslöst trassel. Jag vet inte.

Jag kan bara säja till mej själv att jag faktiskt har rätt. Och att jag lyckats vara lite openminded. Alla andra verkar ju ha så djävla svårt för det nuförtiden. Vad säjs om att inte lyssna på vad andra säjer alltid, utan våga dra en egen slutsats när du själv fått tag på tillräckligt med information?

Filosofiskt?

Knappast.

Vem försöker jag lura?

Mej själv, antar jag. För att jag är en så otroligt lättlurad och osäker person. Jag har noll koll på allt runtomkring mej, världen bara flyter förbi, som i en dimma. Nämnde jag att jag är naiv också? Och vill tro allt i världen om gott tills jag fått motsatsen bevisad för mej.
Tror fan att jag är förvirrad då.

Face Down In The Dirt

Det finns ju fler som är som jag. Flickan-bakom-muren.
Och det är därför jag är totalt openminded i vissa fall.
Under ytan.

Kameleonten

Det här har varit en delvis omtumlande och lite jobbig dag.
Jag hatar att stå hjälplös och inte kunna göra något. Nu är jag ganska hjälplös på två fronter samtidigt. Det är inte lätt.

Och varför är vi människor kameleonter? Ena stunden är det på allvar, skräck och sorg. Nästa sekund rycks det på axlar och suddas bort. Man rycker på axlarna åt skräcken när man inte vet hur de som ser en reagerar. De får inte se att man gråter. Går inte. Får inte.
Men varför är det jag av alla människor?
Jag är inte så nära.
Fast inte i periferin.
Är du så ensam?
Och vad ska jag göra? Rösten i huvudet skriker till de som tycker och tror sej veta att nej förihelvete det gör ni inte, ni vet ingenting! Ni ser bara kameleonten.

Även kameleonter har känslor.
Innanför.

Edge of Eternity

are you drowning right before me
as lights go down
the sun descends into the burning sea
dumbstruck at the edge of eternity
every inch is a mile to my feet
if I only could move a little faster, hold on a little harder
be a little bit more than I'm supposed to be

can you see the fear in those eyes
feel the fingers slip away for the last time
into the burning sea
can you see the tears hit the sand
when the sun sets
I'm a standing shaking shadow
the last day of summer at eternity beach

Fasader

Jag borde egentligen sova nu, jag ska övningsköra och jobba imorgon. Tänker skita i sovandet en stund till, för jag behöver skriva, fast jag vet inte om vad. Det visar sej...

Ett favoritämne, kanske. Ensam i ett rum fullt av folk. Det är så typiskt mej. Även om den inte syns så finns dendär. Skräcken, i ögonvrån, ett litet litet glitter. Tänk om dom tröttnar på mej. Slutar lyssna på mej. Tänk om jag blir ensam, övergiven. Jag är så trött på det. Trött på att jag aldrig, aldrig kan tillåta mej att tro att jag duger. Trött på osäkerheten, den glada fasaden som klistras på så fort någonting blir farligt. Plasthedda.

Ibland kommer ensamheten av vetskapen om att sällskapet bara känner Plasthedda. Jag inser plötsligt att "shit pommesfrites, ingen här vet ju hur jag egentligen känner". Det är kanske en oviktighet, men det är lite läskigt ändå, fasader. Jag kan ju inte veta när andra har fasaden uppe heller, för jag tror inte att det finns någon som är helt och hållet fasadfri. Alla är vi anpassningsbara. Kräver tillfället att jag kallpratar om något jag är rätt ointresserad av så gör jag det. Det är ju inte konstigt.

Det är när du aldrig behöver tänka på fasaden när du är med någon som du har hittat en riktig vän. Eller, en potentiell riktig vän. Det kan lika gärna vara en potentiell ovän, av just det skälet, att det blir för mycket, för jobbigt att någon faktiskt ser in i en, förstår. Det beror på hur du är, hur du mår och vad du vill.

Fasaden kan vara en enkel utväg, en vän eller det värsta som finns. Ibland allt samtidigt. Vi är ju så anpassningsbara, vi människor. Som Play-Doh eller gröt.

Kul.
Gröt.

Pucko-blogger!

Uppdaterade till detdär nya layoutsystemet igår. Det var nog mest dumt, för det käkade upp alla koder jag haft inlagda, tillexempel besöksräknaren. Så jag är lite purken.
Nåväl, nu har jag försökt rätta till både det och att färgerna var fula ett tag innan idag. Bättre nu.

Sunrise Highway

go east on sunrise highway
turn left at carman's avenue
go right at the first stoplight
and I'll be outside, waiting for you
waiting for you

I See You See Me

No more grupparbeten. Jag säjer bara det.
Aldrig, någonsin, ever.
Om jag inte måste för att få bra betyg, förstås. Så mycket har jag lärt mej, trots att mitt syfte med gymnasiet är att utvecklas och känna att jag lär mej något i första hand. Det har jag sagt sen dag ett. Betygen är faktiskt andraprio.
Dom blir nog inte så dåliga ändå. En vacker dag kommer jag känna mej lite skrytig (men bara lite) och lägga upp alla betygen här på bloggen, kanske. Men aldrig mera grupparbeten. Det tar för mycket energi, och ger mej dels dåligt samvete för att jag inte lagt ner mer energi på att organisera upp det, och gör mej arg för att jag ser det som en självklarhet att just jag ska ta tag i det när det börjar glida iväg. Det är nog inte bara jag som ser det som en självklarhet, föressten.

Omvärldens ögon.

Fucked up redovisning, jag schabblade bort min del helt och hållet. Bara för att jag visste att ingen egentligen var intresserad av vad jag sa, så skulle jag korta av det, och tappade bort mej. Men hallå, hur lätt är det att redovisa nåt med två fjärdedelar av gruppen borta, och ingen slutsats gjord, och känslan av att ingen vet vad det egentligen var vi ville veta, allra minst vi i gruppen.

Ideérna inne i skallen, om jag kunde plantera dom i skallen på andra utan problem, förklaringarna, baktanken, rubbet. Bra det hade vart då, va?

Pannkakorna var ett för litet plåster på såren.
Det underbara avsnittet av OC lite större. Alltid något.

Vansinnesljud

Det här är faktiskt en riktigt kul typ.

Andragradspannkakor

Har just tillbringat två timmar hos Lovisan som behövde moraliskt stöd och hjälp med pluggandet till nationella Matte B. Mutad med godis, haha.
Det är kul. Lilla Lovisa är en rolig figur.

Min mage bullrar.
Mackor?

Fler roliga saker: Grey's Anatomy. Det är antagligen inte meningen att man ska skratta åt dramaserier, men ibland är dom jäkligt roliga. Plus att jag gillar tänket. Och plagiatet från Scrubs, med huvudkaraktärens voiceover i början och slutet.

Teveserier som man faktiskt kan titta på:

• Scrubs
• Gilmore Girls (underbar dialog)
• Anna Pihl
• Grey's Anatomy
• Ally McBeal
• OC (ibland, inte alltid)
• Vänner (i lagom doser)

Mackor. Ja. Nu, strax.
Pannkakor?
Imorgon.

Ibland är skolmaten dagens höjdpunkt. Visst är det märkligt. Ska det inte vara roligare än så? Det borde det vara, men ibland orkar man inte se framemot komplicerade saker, och då är någonting enkelt och greppbart (ätbart!) som pannkakor bra. Särsklit på fredagar, eftersom vi slutar efter lunch, och då är lunchen avslutet och ett naturligt mål. Mål på två sätt, oh, jag är så vitsig.

Klappar mej själv på huvudet.
Puss!