Dusk & Summer

Av någon patetisk anledning känns en dashboard-titel som helt rätt rubrik till denhär bloggen. Eller anledning, det bara blir så.

Igår då: För er som ännu inte fattat det säjer jag det en gång till, det finns ingen arbetsplats som är så bra på party som min. Ingen. Och jag har varit jättepeppad alldeles för länge, så logiskt sett bode det ha blivit astråkigt den här gången, för de gångerna jag peppar blir det alltid jättetråkigt in the end.
Igår var ett undantag, big one.

Ofta blir jag anklagad för att vara en sån romantiker, och det är jag ju. Obotlig och illa dold. Men allvarligt talat, när det är varmt halv nio en augustikväll, och man cyklar fort, fort, fort med Knoll&Tott och helt plötsligt ser havet och himlen, då är det fan okej. Jag kanske är väldigt Ulf Lundellsk, som Minelli hade sagt, men jag bryr mej inte. Igår var det okej.
Som lyckoruset jag hade i förrgår när jag hade kunnat dö där och då, för att jag insåg att jag aldrig behövde vara rädd mer, det finns anledningar till att jag kände så. Personer som fått mej att fatta.
Och får jag festa med dom på stranden en kväll i augusti är jag nöjd. Mer än nöjd.
Kanske lycklig.

Det händer alltid någonting oväntat, och det är nästan synd att jag inte jobbar idag, för jag missar allt skvaller, men min fot är tacksam. Stranden överströdd med cider och ölburkar och jag dansandes barfota till Håkan Hellström med Stein och Minelli, det går som det går, så nu sitter jag här med Skalmanplåster under foten. Innan dess hade jag både hunnit med att fuska extremt i ciderstafetten (90% hamnade på marken) ha serioustalk och lipa en skvätt. Samt springa runt mellan alla olika klungor hela tiden och frysa, kramas, välta folk, bada fötterna och vara allmän paparazzifotograf. Precis som det ska vara, med andra ord.. jag är trots allt arton och det är sommar.

Och... det börjar sjunka in nu. Som du sa, vissa saker är oundvikliga, och dethär ser jag ingen möjlighet att ta mej runt. Jag måste bara vänja mej vid tanken.
Förr eller senare, det kanske är bäst så.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride...

Fick jag chansen en gång till

Fast jag inte sett dej på så länge
Tänker jag på dej ibland
Det var nånting dom fastnade på mej
Nåt som aldrig helt försvann

fan
fan
fan.

Det skulle vart du.

Fick jag vrida tillbaks tiden, jag vet vad jag skulle gjort.
Gjort någonting, vadsomhelst.
Det hade varit värt det.

^^,

Hey, CC eller Emelie, om ni råkar snubbla hit, jag vill ha bilder på Buffedjuret Uffe!

Blodsockerfallsfunderingar

Trevligt. Nu sitter jag här och darrar i hela kroppen, blodsockerfall deluxe... det var längesedan jag åt något vettigt. Jag hatar blodsockerfall, och blodtrycksfall med. När det blir svart när man reser sej för fort, och såntdär, ni vet...
Men ack, så typiskt mej.

Förövrigt kan jag väl berätta att dagen började med att jag försov mej, eftersom jag råkat glömma att ställa väckarklocka nummer två (mobilen). När jag vaknade var klockan 09:16.
Panik i kubik!

Tjugotvå minuter senare hälsades jag välkommen av stämpelklockan på jobbet. (Jag väljer att tolka blippet som ett "välkommen", det känns positivt och bra.)
Strax därefter möttes jag av ett "läget Sleeping Beauty".
Hamnade i buffén idag, med (ironisk) Halmstadbo nummer ett, CC. Hon hade lyckats lägga beslag på Laxbutikens bästa kniv, och när Emelie snodde den, och jag återerövrade den, passade Stenen (ironisk Halmstadbo nummer två) på att påminna mej om vad jag sagt till Sara i fredags.

Då hade jag drabbats av ett totalt infall när jag skar upp kiwi att dekorera med, och sa, rakt ur tomma luften att "om Kiwin hade varit ett djur hade det nog varit ganska likt en hamster".

Jag muttrade något om infall och livlig fantasi, tog kniven och återvände till bufférummet där jag återberättade hela historien. Kommentaren till återberättandet var något i stil med "att du ens vågar upprepa detdär". Ibland har folk på jobbet svårt att ta mej på allvar. Ibland förstår jag dom.
Tre minuter senare stod jag öga mot whatever med en kiwi.
Och på hyllan ovanför låg eminenta plastpinnar som blev om möjligt ännu eminentare om man bröt loss den fula runda pluppen där det stod SalmonStore.
Fyra pinnar + kiwi är början till något stort.

Vis av erfarenhet väntade jag mej ett "eeh, o-kej" gällade kiwin, men möttes av oanad entusiasm. Sagt och gjort, gurka till öron, vindruvor till fötter och ögon, och en halv sockerärt till svans. fast svansen tillkom inte föränn Emelie dykt upp, spärrat upp ögonen och skrattat så hon blev tämligen rosa.
Buffedjuret Uffe var född.
Senare under dagen blev han tonåring, och skaffade emolugg (dill), och några timmar senare utökade han med tuppkam.

Nu står han inplastad, i kylen, och även om han själ är odödlig är jag inte helt övertygad om att han överlever till morgondagen. Time will tell.

Imorgon ska jag jobba, och inte vara på stranden, som alla lyckliga lediga djävlar, men jag funderar allvarligt på morgonskim, men då måste jag gå upp klockan sex, och jag förstår att dom andra kollade konstigt på mej när jag sa det.
But still.

Havet, på sommaren. Finns det något bättre?

Jag låtsas som ingenting, tror jag.

Det finns en stor risk att jag raderar det förra inlägget imorgonbitti. Men ändå. Det är tyvärr sanningen. Det är inte bara Bratt den tjugoåttonde april som ska ha äran för påbörjandet av mitt sociala liv.

Det är även kombinationen jättemisstag -> jätteinsikt.

Man lär sej även av de riktigt djävliga misstagen.

Bara en gång, en enda gång och aldrig mer.
För jag har också suttit där med en kniv i handen, precis som "alla andra", när känslorna snurrat så fort att jag inte hängt med, när verkligheten gör för ont och trycker hårt emot en så man knappt kan andas.
När ensamheten brände som julisolen bränner i nacken, då fick jag panik.
Panik.
Kan man skapa en ventil, kan man lätta på trycket?

Som i trans, helt utan mening, och så svindlande långsamt.
Den absolut äckligaste känslan jag någonsing känt, när jag medvetet lät stålet tränga in i min hud. Tre tunna, tunna streck, och det blev bara ännu tyngre att andas. Jag dränktes helt plötsligt av illamående och förvåning. Jag? Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle kunna. (Och senare alltid sagt att jag aldrig gjort.) Det kunde jag tydligen ändå, den enda gången, när Håkan Hellström viskade ur stereon om någon annan, som låg på gatan medan rymdskeppen sände meddelanden genom atmosfären.

Men sedan dess har jag vetat.
Smärta och förvirring på insidan kan inte suddas ut med blod.
Aldrig någonsin. Och det hjälpte inte en enda sekund.

Det sved.

Hur kunde jag vara så svag?

Det var då jag insåg att jag måste våga lita på att det alltid finns någon som kan lyssna. Då jag insåg att jag måste sluta stänga inne mej själv.

Måste.

Le Fabuleux Destin...

Idag har jag inte gjort någonting alls. Somnade i soffan halv två inatt, när inte ens Amelié Från Montmartre kunde hålla mej vaken. Jag var förvånad när jag vaknade av tidiga Rapport klockan sju imorse, men sedan vände jag mej och somnade om.

När jag vaknade nästa gång var klockan halv tio, och jag gjorde frukost, spolade tillbaka och såg om filmen. Lipade som en liten idiot i slutet, det gör jag alltid.

"So, my little Amélie, you don't have bones of glass. You can take life's knocks. If you let this chance pass, eventually, your heart will become as dry and brittle as my skeleton."

Det är fint.

Sedan dess har jag inte gjort någonting viktigt.

Främmande Fågel

Apropå min nattnostalgi i förra inlägget:
Den tjugofemte november 2005 satt jag och skrev in Främmande Fågel av Lisa Ekdahl, ord för ord, i min blogg. Texten i andra versen fick mej att bli gråtfärdig, och skakig. Av skräck. Av vilja. Av livet i största allmänhet. Jag har kommit långt sedan dess, men det känns fortfarande likadant.

Det är, när det väl kommer till kritan, fortfarande lika djävla mycket jag.

"Den flickan är en främmande fågel
Vingklippt och sårad, men omöjlig att bura in
Den flickan är en främmande fågel
Hon sjunger bara, den sång hon kan kalla sin
Det var som om hon flög, mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner, i sin egen världs extas
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut
Himmelen kan öppna sej, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan är en främmande fågel"

So you think you can tell...

...heaven from hell.

Och jag läser.
Gamla ord, om och om igen, och plötsligt slår det mej, att det är mina minnen med. Fast tagna ur någon annans ordförråd. Det är samma låtar som jag lyssnade på då, samma textrader som jag aldrig kunde sluta citera.
Och jag kan banka huvudet i väggen i timmar, och ändå inte komma fram till någonting.
Kan inte skilja det åt längre.
Vad hittade jag först, och vad fick jag av dej?

I slutänden är allting en del av den jag är idag.

Och shit, tänk att tiden har gått så fort. Jag kan knappt förstå det. Det känns som om det var igår jag tryckte på "bevaka", och ingenting har hänt sedan dess. Just där har det stått stilla, även om livet snurrat vidare utanför. Något gammalt finns bevarat.

Jag kan nästan inte minnas hur alltihop började. Men jag vet varför det är såhär.
Och nu har jag blivit av med alla spöken som var ivägen innan. Jag har slagit ner dom ett efter ett, alldeles ensam, jag har alltid varit ensam. Tyvärr känns det som om det är försent ändå. Snälla motbevisa mej!

Bara Dårar Rusar In... kanske jag är en dåre då, innerst inne. Men det kan det väl vara värt?

>_<

Det kan ha varit så att jag ville veta hur det kändes, men det enda som hände var att tomheten fick ett ansikte. Jag har alltid varit ensam kvar, och nu kommer jag bli det igen. Alla andra har en plan, utom jag.

Det enda jag vet är att jag inte vill vara ensam.

Det är jag.

Det svider. Såå jävla onödigt allting är, och var.
Och det svider.

Sommaren Snurrar Fort

Jag faller tillbaka igen, orden finns alltid där, och minnena med.

Minnen av Aprilhimlen

(Öppna era trötta ögon och släpp ut det!)

Det här har växt i mig
åh, så länge nu
regnmoln brukade jaga mig
och nu jagar jag morgonen längs avenyer

Du var full och jag var full
i aprilsolen
du är den sortens flicka jag gillar
för du är tom och jag är tom

Och du sa:
egentligen är du inte kär i mig
och egentligen är det okej med mig
för jag blir aldrig kär i nån
sånt där är slöseri med tid…
men då slösar vi bort våra liv
(och jag tänker alltid på dig i april)

Ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på
en kyss innan du går
en kyss att bygga en dröm på

Egentligen älskar du inte mig
och egentligen är det okej med mig
för jag älskar ingen alls
sånt där är slöseri med tid

Och jag var ingen
du var aprilhimlen
som jag minns den…
och som jag minns dig…

vad jag hoppas att du, kan se mig nu
vad jag hoppas att du, hör mig nu…

Det är åh så mycket Håkan nu, hela tiden, varje ord.
Jag önskar kanske att du...
Men jag ska släppa det, once and for all, för det är slöseri med tid.
Synd bara.
Det kunde blivit bra. Du&Jag.

1:05:55

Långt telefonsamtal igårkväll var precis vad jag behövde. Bara försöka räta upp världen en smula, för hur man än gör halkar den snett ibland.
Nu ska jag borsta tänderna och fnatta ner till stationen för att fånga en buss, och som vanligt är denna dagen tillägnad lax.

After Work ikväll? Jag är så satans på.

...Kanske börjar även jag förstå att det är viktigt att andas rätt.

Blue Skies

Jag och Max var ute och yrade, bortåt Näset och Bastuholmen till. Det blåste halv storm, men ändå, mer sommarkänsla än på väldigt länge.

September

Eftersom jag gjorde den jädrans laxmoussen igår trodde jag att jag skulle lyckas undvika den på ett tag. Yeah, right.
Gjorde den idag med, men jag övertalade CC att filéa dom fjantiga tomaterna, för effektivitetens skull, så det gick rätt fort. Det har egentligen hela dagen gjort, faktiskt. Dagarna brukar göra det när man jobbar tidigt. Kom hem vid kvart över tre, och sen var jag hos Moa och fikade och pratade en massa, det var så himla längesedan vi sågs.

Det var himla längesedan jag gjorde någonting alls, över huvudtaget, förutom att jobba. Åtminstone känns det så. Tiden har gått så otroligt fort, veckan innan midsommar fick jag en bunt scheman i näven, och det kändes som en halv livstid till vecka trettiotvå. Det är nästa vecka. Nästa vecka!
Vart tog sommaren vägen?
Alla fina planer jag hade, om att cykla direkt till stranden efter jobbet, grilla, åka skateboard eller skimma, spela gitarr när solen går ner, allt bara försvann.
Det regnade bort.

Visserligen har jag jobbat så fruktansvärt mycket att det nästan är bra att det är visset väder, men ändå, sommar.
Jag behöver den.

Imorgon är det augusti, en månad till september. September. I min hjärna får september en domedagsklang. Det är då dom försvinner, dom som vet vad dom vill och har planer och mål. Jag insåg precis, att varken Moa eller Johanna kommer vara hemma på min födelsedag. Jag brukar i och för sej inte göra något väsen av mina födelsedagar, men nu när jag blivit åtminstone lite social hade jag kanske brutit mönstret.

Jag kanske borde skaffa mej några mål här i livet?
Eller så väntar jag på bättre tider, och jobbar ett tag.
Alltså, shit pommesfrites, det är på riktigt. Dom kommer försvinna. Jag blir kvar. Ett tag.
Värst är väl ändå den andra känslan. Känslan av att Falkenberg inte är något ställe man kommer tillbaka till. Man åker härifrån, förutom dom där underbara veckorna i juli och augusti, när Skrea Strand är världens centrum.

Rörig blogg om hyfsad söndag

Dagens åstadkommande: Jag gjorde laxmousse utan att göra fel en enda gång. Å andra sidan gjorde jag alla möjliga, och omöjliga, misstag förra gången, och det var pinsamt och jobbigt, så jag koncentrerade mej djupt nu. Det funkade, uppenbarligen. (Fast antagligen kommer jag till jobbet imorgon för att upptäcka att skiten vägrat stelna, eller nåt annat dumt.)

Recept som innefattar filéade tomater är, enligt mej, en gnutta överskattade.
En för dagen inlånad spring kommenterade det hela med ett "sånt där skulle jag aldrig klara av", och jag svarade med att det gör jag inte heller, egentligen.

Imorgon ska jag ta reda på hur det blir i höst. Det kan ju vara bra att veta, liksom. Hoppas-hoppas-hoppas-hoppas.
Innerligt.

Men, jag är trött.
Ska sova nu.

Innan jag drar tänkte jag påpeka att jag saknar någonting som jag inte vet om jag egentligen saknar.
Alltså. Och på flera plan. Tvetydigt. Sotis är jag kanske också, men ändå inte. Daah, knepigt är vad det är, alltihop.

Och två kvadratcentimeter kostar vadå? Tjugofem spänn?

"Hej, du har kommit till SalmonStore, personalen kan tyvärr inte svara just nu, för dom sittstrejkar och når inte telefonen."
Så rolig kan jag vara.

Fem liter gräddfil, tre liter majonäs

Dethär tycker jag är lite småkul.
Man ska ära mjölkpaketen i evigheten amen.

Övertrött var ordet.

Idag tog romsåsen slut på jobbet föressten, jag har aldrig varit med om det förut. Och alla grönsaker var slut också, men allvarligt, romsås...
Ska GLS:en ta slut imorgon eller?
Hmm.

Kontentan av att gå upp klockan fyra på morgonen...

Jag tvingar mej själv att hålla ögonen öppna nu.
Inte sova.

Inte än.

KallisMix #2 = Vånda.

Jag är så djävla pretto.
Seriöst.
Jag tar brännandet av en mixskiva på alldeles för stort allvar. Det är så svåååårt. Mest för att jag vet att det är lönlöst att lägga in Story Of The Year, FFAF eller As Cities Burn.
Och Fingers Crossed med Millencolin är bara att glömma direkt.
Jag har sjunkit lågt nu.
Väldigt lågt.

Timbuktu.
Hiphop.
Gud förbjude.

Vi kallar det en kompromiss, okej?

(Tror inte att det kommer bli så bra slutresultat, tyvärr.. men men..)

Mer jobbtjat och velighet.

Det är nu jag borde släpa mej i säng.
Nu jag borde titta på klockan och inse att fan, om sex timmar står jag i duschen. Och visst fattar jag, visst vet jag hur trött jag kommer vara imorgon bitti. Men jag sitter kvar.

Utan att veta varför.

På söndag eller måndag ska jag se till att få reda på om jag får jobb i höst eller inte. Det är ju bra att veta, liksom. Restaurangbranschens kassa löner till trots, jag har nog roligare än skiftjobbarna på SCA och Arla. Faktiskt.
Jag har sagt det tusen gånger innan, och jag kommer förmodligen säja det x antal gånger till; jag gillar mina jobbarkompisar. När till och med skitdagarna blir bra, för idag ville jag mest sätta mej i omklädningsrummet och lipa några gånger, för jag visste hur tyst det skulle vara när jag kom hem, då är det något som funkar.
Och jag gör ett bra jobb, as strange as it seems...

En kalliskompis sa det, att hon och en av grabbarna i köket pratat om det på bussen ut på morgonen, om "tvångsförflyttningen" av springpersonalen till kallskänk (mej, antar jag, jag är den enda som flyttats).. och dom vet ju, allihop, vart jag helst vill vara, för jag känner mej bortkommen och fumlig i köket. (Bongen klarar jag, det är bara stress och rutin, men recept och mixer och gelatin och knivar är bara too much.) Men poängen var, att dom tycker att jag gör ett bra jobb vart dom än sätter mej, och det är lite skönt att veta ändå, att jag inte är helt lost trots allt.
Men det är jobbigt när det kommer bussar, som idag när det skulle upp 50 tallrikar, och jag traskade rakt in i plock-kaoset påväg till bongen från tallrikskylen. Det är samma sak varje gång, jag är alltid påväg att säja "ska jag hjälpa till att bära", men hjärnan hinner koppla.
No way, du har blå tröja och rutiga byxor, you stay behind.

Jag vill ut igen.
Hellre avduk än cheesecakebottnar.
Hellre självserveringskassan än butiksluckan.
Även om det kanske låter konstigt...

Men, det viktiga just nu, känns det som, är att jag får stanna. För jag trivs. Och skulle det vara så att jag blir kvar i kallskänk vill jag ändå stanna. Det finns ju bra saker där med. Det finns ju en cd-spelare, för tusan.

Fast imorse, när två andra 88:or djävlades med mej och kallade mej för kallskänksbitch (ett uttryck som är vänligare än vad det låter) var det inte kul, men det beror mest på att jag var lessen för annat. Och just precis då kändes det hårt, för dom om några vet vart jag vill, och hur fumlig jag känner mej.

...det ordnar sej nog, alltihop ändå.
Men.
Någon dag vill jag skriva en bloggpost som heter "Back In Black". Det är trots allt där jag hör hemma.

Jag är emsam nu.

Här är så djävla tyst.

Det har slutat att prassla från köket, helt tvärt.
Jag saknar det.

Virus, lilla Virus.
Jag undrar om du egentligen förstod någonting, eller om du bara var irriterad för att dina fötter inte lydde längre. Hursomhelst har du det bättre nu, det är jag säker på.

Men jag kommer sakna dej.

Minnen av aprilhimlen

Just nu vill jag vara ifred. Jag skulle möjligtvis kunna stå ut med att ligga och slöglo på Almost Famous, Amelie eller Garden State med någon. Någon, typ nån trevlig kille årgång -87 eller -88, som gillar Håkan Hellström, varm choklad och att spela gitarr.
Lite mys i allt regn och djävla elände.

Någon som känner sej träffad?


(Jag vet att du finns, var är du?)

There's something in those eyes...

...lilla älskade sorgmodiga vän.

Du har funnits där när ingen annan lyssnat.
Men när jag kommer hem från jobbet imorgon finns du inte mer. Jag vet det, redan nu. Och jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden en bit, jag vill inte att du ska vara gammal och sjuk. Jag behöver kunna gråta ut i din päls, jag vill ligga och kolla på film medan du borrar in nosen under min haka och tuggar på tröjlinningen.

Du var aldrig bara ett marsvin, du har varit med så jäkla länge att du passerat husdjursstadiet, du är min vän. Om än en liten, tjurig och väldigt hårig en.

Vad ska jag göra nu, Virus?

I will stay beside you until your soul embarks
But I can't follow you into the dark

Tre år

Jag är förlamad.
Förlamad av oföretagsamhet.

Och innan idag blev jag påflugen av en insikt. Insikten om hur fort man kan glömma. Att sex veckor av jobb, regn och lite festival är nog för att man ska bli en total främling.
Es3A, tro inte att jag inte saknar er, för det gör jag, när jag som minst anar det, men at the bottom line är det nog så att de flesta av er inte känner mej. Lika lite som jag någonsin kände er.
Det finns tusen skratt som jag delar med just er, och hen hel drös med tårar och kanske chokladmuffins on top, men det är över nu.
Jag är påväg någon annanstans nu, tror jag, även om jag mest står still.

Vi ses säkert någon gång, vissa av er vet jag att jag kommer träffa, och ni ska veta (även om risken är liten att nån av er läser min blogg) att jag har lärt mej en djävla massa av er.
Men nu...

Just nu.

Vill jag vända åt ett annat håll.
För jag är en annan person, har varit ett tag, men jag vill vara säker på att ha hittat mej ordentligt innan jag träffar dåtiden, för risken för återfall är stor.

Into Oblivion

Man kanske skulle byta dyngsrytm för att få ut någonting av den här sommaren..?

Jag vet inte.
Igår när jag cyklade till jobbet var det svinkallt. Redan innan rondellen till Fajans önskade jag att jag tagit på mej en mössa. Nio grader klockan fem. Men det regnade inte, inte ett dugg, himlen var visserligen bitvis molnig, men det var inga regnmoln för en gångs skull.
Allt redan fallit regn orsakade en annan sak.
Morgondimma.
Spontana små moln som parkerar någon decimeter ovanför marken och uppåt och gör allting annorlunda. Ån vart täckt av bomull, och på ett ställe strax innan Skrea såg det ut som om det var frost i pygmégranarna jämte vägen. När jag kom upp till Skrea Korsväg och skulle cykla neråt igen såg jag inte gamla E6:an. Det var helt tyst runtomkring, och ett av domdär dimmolnen hade snällt parkerat precis där vägen låg och bort till kyrkan.

Ibland kan jag förstå varför andra människor tror på gud. När världen i sej själv är vacker, och man har den för sej själv, när vägar man cyklat alldeles för många gånger ändrar utseende och solen går upp bakom en dimmig silhuett av en kyrka, omgiven av träd. När naturen sliter upp ens ögonlock och vrålar "det här är liv", och ingen stör ens chans att förstå det, när iPoden bytar från Millencolin till något helt annat vid exakt rätt ögonblick. Då kan jag förstå att man kan lita blint på någonting så osannolikt som en gud.
Men jag kan inte.
Jag vill bara känna, leva, utan att veta varför jag gör som jag gör, och tvingas lita till mej själv. Om gud skapade världen, fine by me, men det är i mina ögon uppenbart att han sedan övergav den, på samma sätt som jag kan skapa hopplösa Simmar på datorn och skratta smått när dom bråkar på skärmen. Som jag ser det är gud en mellanhand, ett sätt att förklara oförklarligheterna. Kanske lite konstigt, men jag, som alltid vill veta "allting" vill inte veta allt. Det gör mej ingenting att morgondimman är sådär hjärtskärande vacker när jag cyklar förbi, det är naturens, ödets nycker. Jag behöver ingen förklaring, och jag tror inte att det är ett bevis på att någon skapade en vacker värld. Den bara är sån.

Det jag vill ha förklaringar på är det som är skapat av oss människor, och som påverkar och handlar om oss. Intolerans, rädsla, miljöförstöring och rasism. Vem som sa vad, när, hur och varför. Vad som händer om en vecka, hur mycket får jag i lön? Ska vi ta en fika, vad vill egentligen politikerna, någon glömde en vante vid busshållplatsen!

Jorden är häftig, och behöver inte ha något syfte eller förklaras. Den är. Det är nog.
Visst vore det skönt om man fick reda på dess, och kanske till och med sitt eget syfte, men jag lider inte av att flumma runt så länge. Det finns så många frågor här nere på markytan att jag sparar de stora frågorna om himlen till senare.

Handlar tro om människans behov av förklaringar?
Förenklingar?
Nu har jag trasslat in mej igen, jag vet ingenting. Och jag förbannar det faktum att lillebror hade digitalkameran igår. fast det kanske var bättre så. Jag sparar det i minnet istället.

Moonlight through the windows in the hall
Rainbows in your teardrops as they fall
Constantly we move between the lies
Constant as trouble in your eyes

[Lisa Miskovsky - Butterfly Man]

När kommer sommaren?

I år har den verkligen regnat bort, med undantag för de där underbara dagarna första veckan i juni, när det badades, solades och studentades för glatta livet.
Men jag tänker inte ge upp hoppet, jag vägrar.

Och eftersom jag säkert redan har whinat om att min gamla skimboard är i princip knäckt (den håller ihop av ren envishet nu) tänker jag skaffa en ny. Bara för att visa vädrets makter att jag inte tänker ge mej. Det blir sommar. Förr eller senare.

Och imorgon är jag helt otroligt ledig, och jag ska sova tills jag vaknar av mej själv. Inte göra som jag gjorde innan, somna i soffan och drömma (mardrömmar?) om den satans bongen. Ledig var det.

Städa och läsa astråkig körkortsteori, men vafan.
Ledig.

Elva vs Arton

Nu har jag sovit framför Mean Girls hela eftermiddagen, så nu tittar jag inte i kors längre. Kombinationen sträckläsa Harry Potter hela natten och sedan gå upp astidigt för att vara på jobbet klockan 6 var en, visade det sej, dålig kombination.

Boken var å andra sidan bra.
Den tar slut. Inget öppet slut, utan slut.
Och det känns faktiskt konstigt nu, för jag har levt med domdär böckerna sen jag var elva år och firade påsken på Mallorca, det är mer än sju år. Jag tänkte att jag skulle vara asgammal innan jag fick veta hur det skulle sluta, och det kanske jag är nu, ur en elvaårings perspektiv iallafall.
Asgammal.

Eller, ööh... arton och ett halvt.

Jag har vuxit upp i takt med en påhittad pojk. Och även om jag hann före nu i slutet tror jag att det är jämnt ändå, jag tror att jag är yngre än vad de flesta av mina jämnåriga är. Ibland får jag känslan av att jag är en liten liten flicka som förtvivlat försöker leka vuxen, men hela tiden avslöjar sej.
Jag vill tro på drakar, småtomtar och den Stora Kärleken. Men hade jag varit lite smartare hade jag hållit käft om det, för det ska man inte tro på längre. Det känns som om jag far fram och tillbaka mellan två paralellvärldar, min egen och alla andras. Jag smyger dit ut ibland, med sotade ögon och ett ton hårspray, spanar och försöker hänga med, men blir släpandes efter. Jag har inte en chans, jag är bara en drömmare, och det är alldeles för lätt att retirera tillbaka till mitt gamla jag.
Luggen. Blicken i golvet. Basketdojorna med tre röda stjärnor och några impulsivt utvalda citat.

Jag är inte riktigt som de.
Elvaåringen med rummet fullt av Lego och fantasyböcker tittar fortfarande ut genom mina ögon när jag minst anar det. Samma sak gör fjortonåringen, som kallt räknar med att alla komplimanger är på skämt, att alla skrattar åt dej bakom din rygg. Jag har kommit långt sedan dess, men återfallen, dom effing-djävla återfallen. Känslan av att aldrig riktigt hänga med, att aldrig riktigt vara med, att alltid få kämpa och slita för att hinna ifatt, och när man nästan är där ökar livet farten igen.

Jag tror att jag är ungefär sjutton.
Inuti.
Eller bortkommen.
Så måste det vara, och jag kommer alltid vilja tro på drakar, aldrig vilka bli fantasilös och vuxen på riktigt. Men jag kanske ska lära mej att hålla käft om det, så syns det inte hur borttappad jag är?

Senast lästa bok

Det är inte bara det myckna namedroppandet av nutidskultur som gör att jag känner igen mej i "Vi Som Aldrig Sa Hora". Det är någonting mer. Trots att boken är skriven ur fyra killars perspektiv känner jag igen mej. Men nästan bara i Hannes. Han är sökaren, som finner och sedan förlorar. Den som knöt näven bakom innegängets rygg hela högstadiet, den som bara släppte ut hatet i ensamhet. Den som höll flickans hår när hon kräktes och ändå aldrig blev hennes.

Jag antar att det är i Hannes delar av boken som Ronnie Sandahl släpper ut mest av sej själv. Det är så mycket Håkan Hellström, Jocke Berg och "pojke med hatt" att det måste vara så.

Konstaterande: Tillhör du OC-generationen och/eller anser att Håkan Hellström är ett geni, läs boken. Läs den nu, bums. Om du inte stämmer in på ovanstående, läs den gärna ändå, men jag (och min pessimistiska syn på vuxenvärlden) är inte helt säker på att du kommer förstå.

Stolpar och nät

När tio timmars sömn knappt är nog, och frukost känns överskattat, hoppas över och blir till en lunch som ännu inte ätits, när jag inte vet om jag ska skriva med stora ord eller små, och min noggrant hoppusslade dagsplanering spricker i sömmarna as we speak kan det bero på att jag är..?

Trött?
Rastlös?
Velig?

...eller att det är hjärnan, inte kroppen, som behöver vila?

Solen skiner ju fan.
Men jag orkar bara göra ingenting.
Då kanske det är värt att lägga alldeles för mycket pengar på en veckas surfcamp i Frankrike? Så jag har någonting att sikta mot.

Innan var det jobbat jag siktade mot, när jag gick i skolan. Nu jobbar jag, men sorry, det är sällan helgerna i Falkenberg gör mej tillräckligt glad, oftast är det bara kommunikationskollaps, krångel, kö till Bratt och en sista cider som jag skulle struntat i att dricka, för att avsluta med en kebabrulle som jag vet är mycket godare när jag kan se rakt och stadigt.
Jag vill ha nåt att sikta på.

Det funkar inte att vara målinriktad utan mål.

Öööh, nej.

Inte lika fint väder som igår.
Crap.

:)

Idag cyklade jag till jobbet i shorts, och det var alldeles för varmt redan strax efter åtta på morgonen. När det var dags för lunch slog värmen emot mej när jag öppnade dörren.

Typiskt att jag ska jobba när sommaren väl kommer. Förhoppningsvis är det lika fint imorgon, så kan ajg vara på stranden på förmiddagen. Börjar inte föränn halv tre, och visst, det är lite skräpigt att jobba till elva på kvällen, men samtidigt är det gött att ha förmiddagen fri.

Jag vill skimma.

Sol imorgon?
Hoppas, hoppas, hoppas!

En trött mackätardag idag

Jag sket faktiskt i stranden. Det blev två timmar på en filt på gräsmattan istället, med en flaska vatten och Kerrang. Egentligen halvsov jag mest, jag är fortfarande brutalt trött..

Jag är inte helt säker, men jag tror att det var en jobbarkompis som berättade om en kund en gång, en tant, som påpekat att det regnar mycket jobbigare här på västkusten, det regnar aldrig bara rakt ner. Så är det när man bor vid havet. Det blåser nästan alltid åt något håll. Och ibland tar det emot så satans mycket. Cykla, tillexempel, det är inte jätteroligt i motvind. Och om allt roligt (stan, stranden) ligger åt det hållet det blåser ifrån blir man lätt lite oinspirerad. För att inte tala om vad min lugg tycker om saken. Haha.

Fast idag var det mer genuin trötthet än lathet som avinspirerade mej.

Hungrig är jag också, fan.
Får ta en macka eller två. Det är en mackätardag idag.

Jag vill både minnas och glömma.
Erase/Rewind

Vamos!

Solen skiner. Och jag är ledig. Det är lite "too good to be true" om du frågar mej. Ska nog ta och ringa mina Diablospelande killkompisar och påpeka att datorn fungerar även när det regnar. Det gör inte stranden.
Jag skiter i att det är fem grader för kallt och blåser satan. Jag ska dit ändå.

It's the feel good drag...yesterday was a great day.

Leva Livet.

Oj.
Oj.

...och nu tänker jag gäspa. Massor.

I will meet you at the corner, of Lucky Avenue & 7:th

Jag är så trött att jag skulle kunna spy, och ryggen och nacken värker. Det finns bara en plats på jorden för mej nu, egentligen, och det är sängen. Och för mindre än tre minuter sedan var jag påväg dit. Nu sitter jag och känner mej alldeles kluven inuti, för tydligen ska min kompis överlämna låtförslag till stans absolut sämsta (iallfall eurodisco-tråkigaste) DJ på Bratt ikväll, och jag insåg hur längesen det är vi sågs och tokdansade i studentyran, och jag var om möjligt ännu tröttare då.

Jag vill vara med.

Jag vill också vara galen.

Johanna, jag saknar dej!

Och jag tror att jag ska skicka iväg ett sms och hoppa in i duschen. Orkar jag så långt kommer det nog gå bra. Jag får inte glömma bort att leva, jag får bara inte det.
Det är ju sommar, förfan.

The Super Hero Quiz

Your results:
You are Spider-Man

You are intelligent, witty, a bit geeky and have great power and responsibility.

Click here to take the Superhero Personality Test



Sofie, jag kräver att du gör dethär testet. Om du blir Batman skrattar jag ihjäl mej, för det vore lite för bra.

Rekommenderat Dagligt Intag:

Det händer att folk påpekar att jag är ganska smal. Därför vill jag påpeka att det inte är för att jag äter för lite. Idag har jag ätit följande (och allt är i ordning):

• Två mackor med smör + ett glas mjölk
• Tre kvistar persilja
• En portion kebab, pommes och sås med lite sallad och mycket persilja till
• Bottenskrapet i en låda vaniljglass
• En kvist persilja
• En mosad tårtbit
• En stor portion potatisgratäng med portvinssås
• Ett äpple
• En macka i farten
• Den sista tårtbiten
• En liten bit mintchoklad
• En halv 200 grams Marabou

Utöver detta planerar jag att äta åtminstone två eller tre mackor till kvällsmat.
Och ja, jag tycker mycket om persilja.
Och gillar min ämnesomsättning.

"Oh Holy Salmon"

Nedan följer ett antal händelser från de senaste två dagarna. Det är inte meningen att någon utanför "Laxfamiljen" ska fatta någonting, så det är ingen idé att försöka. Allt är skrivet med glimten i ögat och en smula fnitter.

"- Överste Onlagd... eh.. Uplagd... Bylagd...?"
"- Alltså, Inlagd blir Inlagd på engelska med."
"- Äsch"

***

"Laxrom på party!"

***

"- Nu ockupperar jag ditt lebensraum."
"- Hedda! Man får inte säja lebensraum. Hitler sa lebensraum, och han utrotade folk."
"- Jag vill inte utrota någon. Jag är trött, och vill att du ska flytta din armbåge."

(Nämnas bör att ordmärkaren en gång påpekade att "att jobba i butiken är som ett nazistläger." Ordmärkaren hör förresten till kallis, om någon överhuvudtaget tvivlade.)

Onsdag @ Salmonstore

Idag har jag gillat mitt jobb.

Dagen började med att en i mina ögon stöld uppdagades. Inte nog med att våran egenhändigt hoppusslade och brända (med oändligt mycket kärlek och lågstadienostalgi) "Absolute 90-tal"-skiva var borta, så var även cd-spelaren! Jag andade ugglor utanför svängdörrarna och hittade två svartklädda jämnåringar och en silvrig cd-spelare med förkärlek för att hacka sönder allt man lägger i den. Ingen allsång denna morgon, alltså. Min tältkompis nummer ett återbördade den till sin rätta hylla en timme senare, men då var morgonen redan över. Jag var fortfarande en smula upprörd och bad henne att förolämpa skurkarna med en väldigt intern gest som betyder laxrom, men hon fegade ur, eftersom hon själv kan känna sej som ett ibland. (Det är hon verkligen inte.)

Fortsatt rangordningsfniss och namngivande på lunchen, överste Inlagd fick dessutom stryk i Skitgubbe. Jag vann. Sen var jag extraperson i bongen och hann med att massakrera en laxpudding och få åtminstone ett ordentligt ryck på laxrommen. Jaja, någon gång ska dom väl mingla runt och ta avduk också, bara dumt att det ska vara precis när jag får upp farten på tallriksutmatandet. Klockan halv tre gick en kompis av morgonskiftet, och en annan påbörjade kvällsskiftet. Standardfrasen byttes från "kanoners" till "eeh, o-kej". Jag var potatishämtarslav i ytterligare tjugo minuter innan Elin insåg att man inte ska jobba med öroninflammation och bad mej byta kläder och ta hennes jobb. Lyckligtvis hade det blivit någon oförklarlig mutation på schemat så det var en för mycket i kallis, vilket i sin tur gjorde att jag utan problem kunde dra av mej scarfen och leta upp min namnskylt istället. Back in black, och herregud så skönt det var. Göra något man kan, något man förstår.

Fast att gå från bongen direkt till buffén gjorde mej enormt desorienterad (ett ord jag även använder som synonym till onykter, men inte i dethär fallet), men jag klarade mej ganska bra, tror jag. Dessutom hann jag med att fråga min chef om jobb i höst, och få ett härligt vagt svar tillbaka. Bättre än inget.
Tre sent anlända sällskap till buffén bestämde sej för att ta tabberas på gravlax, rimmad, najad, ägghalvor, klämmor, laxbullar, cheesecake, moussetårta, ekrökt och gravad igen ungefär en trekvart innan stängning, och jag blev en smula stressad. När stressen var över enades jag och min kollega i kallis om att folk som kommer sent inte ska förvänta sej att allt finns kvar och struntade i att byta både den varmrökta och kokta laxsidan. Jag hade tur, för ingen ifrågasatte mitt beslut, inte ens gästerna

Jag har ätit en massa hela dagen, men när jag lyckades norpa den sista tårtbiten tjugo i sju blev jag så nöjd med mej själv att jag inte kunde låta bli att flina stort. Fastnade i putsandets ädla konst, och kombinerade det med att prata med kvällskiftet när dom åt något som luktade gott och innefattade bland annat ris och kyckling. Samtidigt som jag vek servetter diskuterade vi ett eventuellt mord.

Oroa er inte, det är varken hatobjekt ett eller två som ska defenestreras, men jag har en jobbarkompis med allergi mot powerballader, så Emelie, om du hittar en cd-skiva längst ner i GLS-baljan vet du vem du ska morra på.
Inte är det jag.

"Eeeh, o-kej."

Bloggpost 950

Jag är rädd.
Vet inte hur jag skulle reagera.

>_<

Sugar Rush, Honey..

Nu käkar jag Dextrosol, för jag tycker att det är gott.
Dumt, när det jag behöver mest av allt är att sova.

Och det jag behöver näst mest av allt är..

..skitsamma.

LIke a ghost to the world, that's exactly what I need!

O, som i Ointressant Onsdag

Igår såg jag regnbågar fler gånger än att jag kan minnas hur många gånger det var. Idag cyklade jag till jobbet och blev överfallen av ett åskväder nere vid ån. Och detdär med fotfäste är ingenting som jag känns vid just nu. Det blir aldrig som man trott, helt enkelt.

Jag funderar på om jag ska skaffa en ny blogg, också. Allvarligt talat, jag kan inte skriva av mej här längre, för det är kanske inte meningen att lillebror och diverse släkt ska läsa allt. Eller så är det inte meningen att jag ska skriva allt. Just nu skriver jag ju ändå ingenting... bara whinar om jobbet.

I have turned into a robot.

En robot med ont i nacken.

What's The Matter With You?

Jag känner att detdär med bloggande går lite sådär just nu. Jag hittar aldrig rätt ord längre, allt känns fel, otillräckligt kanske..
Helt plötsligt hittar jag balansen och tappar fotfästet på samma gång. Drömmer om att våga falla, men står och vinglar på kanten, som jag alltid gjort. Det finns så många frågor som väntar på svar, men även många som redan blivit besvarade och gjort att jag kanske kan ta mej någonstans.

Det har hänt så mycket de sista månaderna.
Först och främst, tack Lina&Sara, för jag har alltid lyssnat på er, och ni lurade ut någon ny version av mej. Fick mej att våga lite mer. 28 april, yeah.
Helt plötsligt händer det saker, och tyvärr hängde hjärnan inte riktigt med, och orken tog slut på målsnöret, på studenten, men ändå, kebabrulle på Tullbron, det var bra.

Nu är det sommar och tack och lov är vädret kasst så jag slipper den klassiska "jag jobbar så mycket att jag inte hinner vara på stranden"-ångesten. Nu har jag bara "jag jobbar så mycket att ajg inte hinner träffa mina vänner"-ångest. Vilket i och för sej är minst lika illa.. Midsommar tillbringades hursomhelst, till omgivningens stora nöje, med en påse godis och StarWars på dvd, och det är jag nog faktiskt rätt glad för.

Jag kommer ingen vart. Nu går jag och lägger mej, för jag ska upp om fem (!) timmar.
Hata skiftarbete.

Här går det undan...

Halkbana. Imorgon. Det blev en återbudstid som jag fick.
Det är bra, då hinner jag inte bli nervös.

Du har nog rätt, jag börjar faktiskt hitta balansen. Ordna upp mitt liv, litegrann. Kanske är det därför jag börjar sakna dej igen, för att jag har ork att sakna.

Nytt älsklingsband: Switchfoot.

Every day is a bad hairday

Jag måste klippa mej!!

Jag står inte ut, seriöst, det är så djävla långt och hopplöst nu att jag blir tokig. Problemet är bara att jag inte vet vad jag ska göra med det. Det måste funka även ofixat, alltså platt. Och gå att sätta upp i två tofsar.
Dammit. Jobbigt är det, jag vill bara kapa av det, men det är inte så "bara".

I mitt nästa liv ska jag vara en mangafigur. No more bad hairdays for me then.

Då kommer lyckan för hundar som oss...

Håkan spelar på Liseberg i september, vet du...

Idag har jag nog rätt att vara trött...

Fyrahundranånting bongar, och de flesta till Kallis.
Ungefär så, ja.

Salmonstore Goes P-fest!

Just det ja, det var ju personalfest igår.
Det gillar vi.

Dessutom gillar jag att ha en del av mitt liv där ingen vet någonting om vem jag varit, mer än det jag själv säjer, utan ser mej för den jag är nu. Att jag får den chansen.
Det var en nystart som jag behövde.

Vilken fest det blev. Fullt ös medvetslös men ändå hyfsat skandalfritt, vad jag vet iallfall. Fast jag hör aldrig till de välunderrättade.

My Immortal

det är nu som livet är mitt

jag önskar att jag kunde släppa taget någon gång.
bara vara vild och galen.

grejen är, att jag alltid varit ensam.
alltid när det varit riktigt riktigt djävligt har jag fått reda upp det själv.
och det är så svårt att släppa in folk.
ännu svårare att släppa ut mej.

måste hitta något det är värt att chansa för. och det går bättre nu.

jag har lärt känna folk på egen hand det senaste året.
vågat lära känna dom själv, och puttat undan alla äckliga "dom tycker egentligen bara att du är underlig" tankar.

fast jag är fortfarande djävligt rädd.
jag är rädd för att bli det jag alltid varit. ensam.
jag har varit rädd för att bli det jag alltid varit.

men nu när jag faktiskt fått vänner att förlora är jag inte lika rädd.

och jag kan inte förklara varför, men jag vågar vara jobbig, jag vågar finnas till och inte bara vara snäll. vågar kräva tid och svar.
vågar göra småsakerna som jag trodde skulle få folk att tröttna.
jag vågar liksom finnas nu.

"du får vara hur jobbig som helst, vi gillar dig ändå."

"det har ingen sagt förut. och även om det kanske varit så vill man höra det."

Erase/Rewind

Var sitter stoppknappen på livet?
För just nu hinner jag inte alls med.

Jag saknar er, men jag kan inte hitta dendär tiden, den jag borde lägga på er. Dyker den upp ska den öronmärkas, knytas fast vid en stolpe och användas väl, det lovar jag. Det har bara varit lite mycket förstår ni, för mycket studenten, jobb och festival. För lite ledighet och strandtillvaro.
Det är tragiskt och djävligt synd att jag inte sett er på så länge, ni som jag träffat varje vecka, nästan varje dag faktiskt, i tre år.

Jag saknar er.
Och detta är den längsta veckan någonsin, den har nyss börjat och verkar aldrig ta slut. Allting är overkligt och jag är som en formskiftande pusselbit inuti. En sekunden passar jag in och trivs men helt plötsligt vänder det och jag slår i kanter och hörn överallt. Både bokstavligt och bildligt talat faktiskt.
Det går bra, det gör det, men jag ska hålla mej så långt borta från det gamla som möjligt för att det inte ska kännas jobbigt. Det är svårt som fan att vänja sej av med inrotade vanor, hundratals timmar av arbete och rutiner. Jag är i ett annat område nu, och fast jag verkligen försöker tänka positivt (verkligen verkligen försöker) saknar jag det för mycket. När det kommer till kritan är det tyvärr så att trots allt slit och släp är det värt det, det handlar om kickar. Kickar; liv och rörelse. Skitsamma, jag kan inte förklara, Elin kanske fattar vad jag menar, och några till, det handlar om kickar.
Jag ska fixa det.
Jag ska ordna upp allt, för jag vill se framåt, och det verkar som om ingen tror att det är mer än till vecka 32 och jag ska försöka fixa så att det blir så. Det handlar bara om attsäja vad jag tycker, och det är jag ju så bra på annars.
Men inte nu.

Det är svårt.
Och det spelar ingen roll.
Jag ska fixa.

Stereotyper

Jag tänkte skriva något om restaurangbesökare nu:

• Bordsgamar: Tar ett bord var som helst i väntan på lediga fönsterbord. Så fort ett fönsterbord blir ledigt reser dom sej och står vid bordet och tittar på när jag dukar av. Särskådar romsås-och-isbergssalladsklegget liksom.
• Nummerfreaks: Det är omöjligt att få ut bongarna i nummerordning. varm mat tar generellt sett lite längre tid. Man går där, lugnt letandes efter nummer nittiofyra, och de första man frågar har nummer nittioett. Sneglar på kvittot, en soppa, en caesarsallad (Tidskrävande!!). Hittar nittiofyran (en laxtallrik, en varmrökt) och blir påvägen tillbaka stoppad av nittioettan som undrar var deras mat är, de var ju faktiskt före nittiofyran. Då tar man fram sitt finaste leende och förklarar att en del mat tar lite längre tid och därför går nummrena ut i o-ordning. Yeez.
• Perfektionisterna: Man ser på vissa redan när dom kommer att om de inte får (lyckas hitta) ett fönsterbord med ren duk och om deras mat dröjer lite, att de kommer göra den närmaste kvarten av ditt liv till ett living hell.
• Dagisborden: Att en femåring kanske sprider ut sina potatisar/pommesfrites/pannkakor med tillhörande sås/ketchup/glass och sylt på duken istället för tallriken är fullt förståeligt. Därmed inte sagt att nämnda barns föräldrar behöver göra likadant. Vi snackar föredömmen.

Hejdå bloggen, vi ses på söndag, nu drar jag till Peace & Love!!

No more bad hairdays

En bra sak med att jobba på ett jobb som kräver uppsatt hår är att jag kan göra det hur galet jag vill på morgonen, för blir det fult vet jag att det ändå ska borstas ur och bli två ordentliga tofsar inom en timme eller två. Tyvärr gäller samma regler om det blir snyggt också.

Men vetskapen om att det en gång var snyggt kan man leva på länge.
Ända till lunch.

Note to self: Ta med mat imorgon, och fyll i en avvikelserapport.

I am the fire burning desperately...

...jag kanske till och med saknar att alltid le mot vemsomhelst oavsett om de förtjänat det?

Till de som eventuellt tröttnat på mitt tjat om jobbet; tjatet fortsätter, ett tag till. Nu när jag inte har skolan att whina om längre mäste jag hitta något nytt. Nej, skämt åsido, jag behöver bara rensa hjärnan. Det har varit tumult därinne på sistone. Snart har det lugnat sej, och vem vet, jag kanske rent av får fler "innan jag hade ett liv"-återfall och väljer StarWars före fester. Until then...

Det fortsätter kännas konstigt alltihop.

Mest av allt saknar jag kickarna. Idag har jag känt mej så fångad, så begränsad. Man byter arbetskläder, och helt plötsligt kan man inte göra det man är bäst på, och det gör mej tokig. Stå och skära tunnbröd till små fina snittar när det plingar frenetiskt två meter bort, det känns bara så... fel. Varenda gång det plingar reagerar jag, och hjärnan talar om att nu, nu ska du vända dej och hämta dom där attans tallrikarna, och gå så fort du någonsin kan till de som ska ha dom och sedan tillbaka igen, för det kommer mer hela tiden, det lugnar inte ner sej än på några timmar hörredu.
Precis när jag ska vända på huvudet slår det mej att nej, det ska jag inte alls det.
Jag ska stå här.
Stilla.
Jobba fort, men stilla.

Jag är inte bra på att jobba med mat. Jag kan göra hyfsat snygga laxtallrikar och lägga upp ett bufféfat, men längre än så sträcker det sej inte. Att sätta en kniv i handen på mej och säja "hacka lök" är som att be mej att göra bakåtkullerbyttor. Jag förstår inte. Det är så avigt, det går så långsamt och visst är allting svårt i början, men varför, varför måste jag börja om? Kunde jag inte få fortsätta åt det hållet jag var påväg?

Man får som ett litet, litet knyte av frustration längst inuti, det är så tätt ihoptrasslat att det skulle kunna explodera närsomhelst. Jag kan detdär. Varenda liten djävla cell vet hur den ska bete sej. Jag vet precis hur fort jag kan gå utan att riskera att tappa saker, och även om jag segar ibland finns det en överväxel - Speedy Gonzales-växeln - att ta till.
Den tar tid att få, om man nånsin får den.
Så jag sparar den i en byrålåda sålänge, den kommer säkert till användning igen någon gång.

Fan, midsommarkalabalik, det är liksom min grej, stressen och känslan av att vara på gränsen till att det inte går längre ger mej en kick. En riktig djävlaranammakick.
Allt annat är segt.

So you think you can tell heaven from hell?

Men jag har lagt ner detdär med att vara lessen nu, det är inte ett dugg konstruktivt. Vilket frustration inte heller är, men alla vet ju hur det är vid dethär laget, jag har inte direkt mörkat att det är servera som är kul. Jag är jobbskadad, och kommer aldrig sluta reagera, om än aldrig så lite, på den attans klockan. Det är för mycket spring i mej för det.
Det är ändå en underlig känsla, att trots att jag känner mej borttappad, felplacerad och riktigt kass får jag höra motsatsen. Jag behövs ju iallafall, det är betryggande, även om det där med att hacka champinjoner aldrig kommer bli min grej.
Jag har svårt för schvampinjoner.
Nasty.

Kändes det svårt att höra en jobbarkompis säja att det var lite kris i två avdelningar och båda ville ha mej på sitt schema? Jag vet inte. (Det är iallfall en förklaring, rätt lätt att räkna ut själv, men det är alltid trevligt med teoribekräftelse.)
Men det hade varit schysst om någon frågat mej vad jag helst ville, även om alla redan visste, eller anade åtminstone, svaret. Eller kanske sagt nåt mer än bara "du ska jobba i Kallis i sommar". Bara för att, liksom.. jag vet inte.. jag är flexibel och oftast beredd att hoppa in där det behövs. Men fem veckor?!
Bara sådär.
Tjena.

I'll be back.

StarWars Revisited

En arbetskamrat som inte jobbade igår tyckte såhär om mitt val mellan Starwars & midsommarfirande:

-Alltså, Hedda, du är en sån... dyster människa.

Jag hade nog varit dystrare utan R2-D2, faktiskt ^^

Trött och pigg på samma gång

Idag har jag varit föremål för något som kanske kan liknas vid avundsjuka. Vi kallar det bakisavund.

Hade StarWars-maraton med mej själv igårkväll, precis som planerat.
Kom till jobbet klockan ett, som förresten är en djävligt konstig tid att börja på om du frågar mej, men anyhow. Innanför svängdörrarna sitter listan över ansvarsområden och lunchlistan, och som vanligt efter riktiga partydagar (valborg, midsommar, personalfester...) står det "Kan man festa kan man jobba" på den.

X antal personer har frågat vad jag gjorde igår, och flertalet av dom har verkat lite lätt avundsjuka på att jag, till skillnad från de flesta andra, inte var bakis och sliten.
Fast först har dom skrattat lite, såklart.
Jag gillar inte helger som innefattar ätande av sill.
Får jag välja mellan snaps och Star Wars vet jag vad jag väljer.
Det känns inte som om jag missat något viktigt heller. jag är lite mätt på socialt umgänge just nu, lider fortfarande av en överdos sedan studenten tror jag. Det var väl inte meningen att studentens höjdpunkt skulle vara en väldigt god kebabrulle?
Inte det att jag inte gillar mina kompisar, det gör jag. Men jag behöver andas. Det är mycket som tar kraft nu, livet efter mössviftandet var inte så okomplicerat som jag trodde. Det finns fortfarande dumma, energikrävande saker som stör. Dom blir inte mindre störande för att man bränner trehundra spänn på Bratt, tyvärr.
Det hade kanske varit en enkel lösning?

Imorgon...kommer bli en riktigt usel dag.
Det såg bra ut till en början, men inte nu.
>_<

Min relation till sill

Som jag så vist sa på jobbet för någon vecka sedan; Jag har svårt för högtider som innefattar sill. Varpå någon snabbt replikerade med "Vilka svenska högtider gör inte det?"

Julen är ju definitivt etta på min hatlista, men när man är trött och nere kommer midsommar lätt tvåa. Min midsommarmat brukar vara köttbullar och makaroner, jag tror det blir så i år med.

Om det bara ville sluta regna, då tar jag och cyklar ner till Videomix och hyr film och köper ohyggligt mycket godis. Det är asdumt, men jag känner att det är vad jag behöver. Funderar allvarligt på att köra StarWars-maraton i min ensamhet, fast bara dom tre nya. Sist det hällregnade och jag var sysslolös (april?) kollade jag på dom gamla, som är mycket bättre. Men jag har bara sett trean en gång, på bio, och jag lipade som en jag-vet-inte-vad från att de slog ihjäl den blågröna jeditjejen tills filmen var slut.

Så mycket grät jag inte ens när jag såg Konungens Återkomst.

Fast hur mycket kan man gråta egentligen?
Jag gråter alltid vid "fel" tillfällen och av "fel" saker. Domdär tillfällena när man ska stå där med vattniga ögon och vettskrämd blick, som studenten, då sitter jag och väntar på att få gå därifrån, helt känslokall. Det rör mej inte i ryggen. Det handlar väl om vad som påverkar en, vad som rör en. Jag kan gråta sönder mej hur lätt som helst, men aldrig för de typiska gråtgrejorna.
Aldrig när någon som inte ska se på ser på.
Bit dej i läppen och andas djupt.

Imorgon ska jag vara positiv.
Svartsjukan och lessenheten lägger vi någon annanstans nu.
Bara så ingen ser.

Dom kommer kliva på mej igen

Den årliga skimboardstarten

Idag var det dags att gräva fram den gamla skimboarden från sitt vinteride under badstugan. Den var sandig och dammig, och exakt lika knäckt som när jag la den där i augusti förra året. Hade jag varit mindre förvirrad hade jag kommit ihåg att ta med vax, för det som var kvar var impregnerat med sand, men man kan inte lyckas med allt.

Halvmolnen som vart innan hade skrämt iväg de flesta potentiella åskådarna, vilket var bra, man vill helst inte att för många ska kolla på när man gör sin årliga skimdebut. Vingligt var ordet sa Bill, sa Bull.

Men jag kommer nog in i det. Efter Borlänge, då djävlar. Jag ska fixa en ny bräda, först och främst. Och eftersom havet blir plattare på kvällen kan jag dra ner dit efter jobbet och flumma runt.
Jag gillar det. Alltihop. Till och med att friktionen mellan brädan och foten ger mej skavsår under hälarna.

Tält Ljuva Tält

Ikväll ska jag och Emelie provtälta i hennes trädgård. Vi går verkligen in för dethär med festival alltså. Det ska man faktiskt göra. Därför provtältar vi. Det kan ju vara trevligt att veta om man fryser ihjäl eller dör av värmeslag av att bo i ett blått polyesterparadis, innan man gör det till sitt hem i fyra dagar. Och hur trångt det är, och hur mycket man pratar i sömnen (jag) eller snarkar (Emelie).
Det är bara åtta dagar kvar nu, sen drar vi. Laxbutiken Summercamp-07 i Borlänge!

Slöseri med tid

Igårkväll läste jag igenom mina dagböcker från det senaste halvåret. Det är rätt nyttigt att göra så ibland, man skaffar sej perspektiv på saker & ting. För även om det inte är helt prima just nu så har det fan vart mycket värre.
Jag har haft så mycket skit i skallen, och hållt allting för mej själv alldeles för länge och för ofta. Klart, det finns förklarliga skäl till en hel del, men ändå, det blir så mycket enklare när man delar med sej, för då kan man komma på sej med att skratta åt det ibland.

Fast man kan komma på sej med att sakna saker ibland också. Fast man inte borde. Too bad, att man inte kan stänga av den satans hjärnan. Delvis åtminstone.

skyll dej själv, inget händer här.
och skyll dej själv för folk vill gärna lära känna dej.

Det finns alltid kvar ändå,
längst därinne.
Och överrumplar mej ibland, när jag inte är på min vakt. Hjärtat rasar samman som ett korthus på ett alltför vingligt bord och allting blir bara saknad. Det värker ända ut i fingertopparna i en sekund - kanske tio - och sedan är det över. Allt är som vanligt igen, jag är som vanligt igen. Jag vill bara bli kvitt känslan av att någonting fattas.

För det finns inget.
Har aldrig funnits.

Breaking

Det har varit förvirrande på sistone. Allting. Livet, jobbet, studenten, you name it. Ursäkta för mitt oroliga bloggande, men det har varit alldeles för mycket.

Something's just about to break... I will try to find my way.
Ungefär så.

Ikväll har en massa saker ploppat upp i minnet, som förklarat en hel del. varför jag tänker och känner som jag gör. Jag kan minnas grejer från lågstadiet som påverkar mitt liv idag. Fast just nu handlar det mesta om det senaste året. Förfrågningar och halvlöften som helt plötsligt blir någonting helt annat, tvärtemot vad som har verkat. Mitt eget sätt att vara, en djäkla massa annat också, och jag orkar inte (borde inte heller) sortera ut allting här eller nu.

Men jag tror att jag har fått ordning på vad jag vill.
Och även om att igår gjorde allting ännu jobbigare kan jag inte göra mycket mer än försöka. Ordna upp allting så det blir begripligt och sedan försöka förklara. Man ska vara positiv, konstruktiv och konkret... eller nåt liknande.

För såhär kan jag inte ha det. Jag mår inte riktigt bra i mej själv just nu, om man säjer så. Mår inte bra i mej själv eller i runtomkringet.

Försök.

Oerhört Göteborgskt

Följande konversation utspelade sej igår, när jag skulle servera kaffe till typ tusen göteborgare.

[Gbg-snubbe 60+] -Är det Kaffe Latte?
[Trött, förvirrad Hedda] -Öh.. nej, vanligt kaffe.
[Gbg-snubbe 60+] -För jag tyckte det såg så skumt ut.

Varpå alla nissarna vid det bordet började asgarva och jag blev ännu mer förvirrad.

Don't Panic..?

Is it all a waste of time?
Jag undrar jag...

Och nu borde jag verkligen gå och lägga mej.
Varför är det så svårt? Vad får jag ut av att stirra på en bildskärm tills ögonen går i kors? Vad vill jag få ut av det? Orden finns ju inuti skallen ändå, och på sätt och vis är bloggen ett sätt för mej att skriva vad jag känner utan att det faktiskt ska framgå. Personligt, men inte privat. Går det?
Kan jag gömma mej bakom mina egna ord?

Det är typiskt för mej, att jag bryr mej. Jag bryr mej alldeles för mycket, och jag har sagt det alldeles för många gånger, allting blir så helhjärtat. Jag tycker inte om när jag gör saker halvdant, och blir det så att jag ändå gör det känns det visset. Hur mycket kan man vilja innan det blir för mycket? Hur lite kan man vilja innan man tappar motivationen?
Allt jag skriver nu blir fullt av frågor, men det är så det känns.

Jag vet ju inte vad jag vill...
Skapa mej ett "jag" kanske.
Eller bara flyta runt helt ofokuserat, känna efter hur det känns att inte ha "Skolstart" inskrivet i almanackan. Inte ha en orubbligt bestämd tillvaro att komma tilbaka till, inte få panik första veckan i augusti över att lovet snart är slut och att "alla andra" har blivit mycket brunare än en själv. Man måste lära sej stå innan man börjar knata runt i världen, och jag, som är en försiktig general gör allting i min egen takt. Jag tror jag sitter ner ett tag till. Tittar storögt omkring mej, och kanske känner mej lite tappad när alla andra sätter upp mål och försvinner iväg.
Förr eller senare kommer jag på vad jag vill, men tills dess stannar jag här.

Jag tänker inte stressa, jag är bara arton och ett halvt.

Lägesrapport

Idag fick jag hjälpa till inne på a la carten, helt oväntat. Jag har inte lärt mej så mycket på en och samma dag sedan jag började i spring, för typ ett år sedan.
Avdukning, uppdukning, och typ tiotusen saker till. Fick hjälpa till med en busslast göteborgare som ville ha snaps allihopa. Jag som inte vet ett skrutt om alkoholhaltiga drycker, panik!
Nu vet jag åtminstone att det finns kryddad och renad snaps, att Gammeldansk är speciell och att Akvavit är typ renad. Heja mej.

Och jag kan bära tolv glas på samma gång, vilket är ett mer än vad jag vet att mina fellow springpolare i Järngänget kan.

På det hela taget en väldigt rolig dag. Jag är trött, man blir sliten av tre dar på rad, men idag har jag verkligen fått kämpa. Mycket nytt att hålla reda på, många skämtsamma göteborgare att lyssna på (och försöka fatta vad som är och inte är på skoj) men väldigt lärorikt.

Jag är väl en servicemänniska?
I guess...

The Impossible Quiz

Irriterande evighetsspel...

Forever Young

Min själ är ett russin

Jag är inte ensammen. Inte det minsta. Men visst fan får det kännas så ibland ändå. Det finns alltid stunder när man känner sej liten och dum och helst av allt vill försvinna. När man förtvivlat letar efter sina livlinor och skyddsänglar men ingen finns där.
Dom har tagit semester?

När jag blir rädd eller känner mej ensam finns det två sätt jag reagerar på. Antingen blir jag mycket tyst och stirrar ner i golvet, försöker märkas ännu mindre, eller så blir jag tvärtom. Överglad, eller busig, barnslig, dålig humor och allmänt tramsig.
Jag hatar båda två.
Två excentriska versioner av mitt riktiga jag. Ytterligheterna åt varsitt håll bestämmer sej för att ta över. Och det kan växla fort, riktigt fort faktiskt.
Jag hatar att jag låter folk drabbas av mitt konstiga beteende.

Självkontroll.
Självsäkerhet.
Självkännedom.
Självförtroende.

Ibland tror jag att de är -för mej- okända ord.

Kanske är jag bara ett litet trassligt knyte, som matats med en alldeles för stor portion av Jantelagen, kanske är jag bara en parentes, kanske är jag en superhjälte, och alla ser det utom jag själv? Det känns som om min själ är ett russin. Liten, skrynklig och faktiskt ganska ful, men väldigt mjuk och sårbar inuti, och väldigt medveten om den skrynkliga fulheten.Varje litet russinskrynkel är unikt, och det finns många där ute, som är sårbara och osäkra, men så otroligt djävla unika.

Kanske är det det ni ser, ni som finns där och tror på mej. Ni ser mer än ett fult litet russin, och ni säjer det tusen gånger om, så vem är jag att tvivla?

Det är bara det att det är så förtvivlat svårt att tro på orden. Man skulle behöva ha dom på repeat i öronen nästan hela livet. Det går inte, det är bara att kämpa.
Kämpa.

Kämpa.

Jag är ingen fighter men jag får försöka ändå.
Vad är det för mening med ett liv där man ångrar allt man inte gjorde.
Allt man aldrig vågade säja.
All plats man inte tordes ta?
Jag vägrar ångra vem jag var!
Det finns tusen felval som brinner som neonskyltar i minnet, men jag ahr lärt mej, fy fan vad jag har fått lära mej. och jag gör inte om samma misstag igen, det vägrar jag.

Kämpa, lilla russin.
Du vinner nog till slut ändå...

Running away from the things we knew...

Jag kommer aldrig mer att fly bullret och pratet i skolanför att sitta uppe vid klockan och spana ut över staden med dagboken som enda sällskap. Aldrig mer vilja försvinna ut i tomma intet, aldrig mer stirra sönder golvplattorna i korridoren vid samhäll. Aldrig mer sparka igen det röda skåpet, fullt av böcker och papper som jag aldrig använder, aldrig mer springa över skolgården i hällregn med handen över luggen, aldrig mer trycka in "9737" i tallriksmaskinen med ringfinger-pekfinger-ringfinger-pekfinger, aldrig mer tvinga mej själv att hålla ögonen öppna under kulturhistorian. Aldrig mer ägna all uppmärksamhet åt random affisch på anslagstavlan bara för att man inte vet om man kan heja på bekanta eller inte. Aldrig mer slå ihjäl håltimme efter håltimme tillsammans med Alex.
En djävla massa "aldrig mer" helt enkelt.
Inte konstigt att jag känner mej instabil då.

Story of the Year - Sidewalks

Vad som finns är INTE det som funnits...

Det känns fördjävla ensamt om jag ska vara ärlig. Lite UFO, lite utanför, bara lite lite. Jag var ensam idag, och tusen gånger vände jag mej om för att se efter personer som inte var där. Det känns så konstigt nu, jag hade hittat någon slags trygghet i att det bara var våra fyra namn på listan. Sedan blev det fler.. sakta men säkert dök namnen upp på listan, ett efter ett, precis som våra gjorde för ett år sedan. Det är många namn där nu, men de enda jag någonsin brydde mej om finns inte kvar.

Det som höll på att bli ett riktigt "Vi" tog slut precis när jag hoppades att det roliga skulle börja. Jag är sist ut. Och även om det är fruktansvärt löjligt så känns det ensamt. Jag var så van. Ville se de välkända ansiktena heja på morgonen, inte en massa nya, yngre som är långt ifrån uppe i tempo. Jag vill inte bli frustrerad av att jobba, jag vill ha tålamod och ork, men nu är det inte kul längre. Jag passade in innan, men nu..?
Det går för sakta, jag springer ifrån dom och eftersom jag är ensam nu är det lika bra att vi försvinner åt olika håll allihop. Jag kan inte få som jag vill, så jag rättar in mej i ordningen och försöker se någonting positivt med det.

Men det är fan inte lätt.
Hur tänker dom? Jag bara undrar... hur tänker dom?
Ingen vet, men de kanske inte ens tänker?
Tjötröven och snigeln är väl de två lysande bevisen?
De kanske inte ens tänker.

Och nu vill jag inte vara i spring mer.
Jag vet inte vad jag vill, men jag vill inte vara i spring mer, för alla är borta, och vad ska man med ett torrförråd till om man inte står där och pratar? Det finns ingen kvar att prata med.

Va?!
Hjääääälp!

En smula förkyld

Can we relate to it?
Yes we can.

Dessutom; det är13 dagar till Peace&Love och jag vill att det ska vara imorgon. Kan man inte snabbspola nästa vecka eller något? Jag vill inte vänta. Snabbspola över min förkylning också, nu har jag börjat snora på mornarna, innan var det bara hosta. Damn, just nu har jag inte tid att vara sjuk. Jag kan bli sjuk på måndag istället. Måndag som förövrigt känns jäkligt avlägset. Jag får ställa mej på en pall och spana fyra dagar framåt i tiden, förbi ett berg av avduk&tallrikar, så kankse jag kan se en skymt därborta.

Det känns tungt nu, jag saknar Järngänget.
Random nyingar är väl trevliga dom med, men dom är just det.
Random nyingar.

Too bad...

Paramore - Misery Business

Wohoo, klang & jubel, Paramore har släppt nytt. Och till och med CDON verkar ha fattat att dom är bra, för Riot! kommer finnas tillgänglig i början av juli. Äntligen!

No More Sorrow!

are you lost / in your lies
do you tell yourself I don't realize
your crusade's a disguise
replaced freedom with fear / you trade money for lives
I'm aware of what you've done

no / no more sorrow
I've paid for your mistakes
your / time is borrowed
your time has come to be replaced!

I see pain / I see need
I see liars and thieves abuse power with greed
I had hope / I believed
but I'm beginning to think that I've been deceived
you will pay for what you've done

no / no more sorrow
I've paid for your mistakes
your / time is borrowed
your time has come to be replaced!

thieves and hypocrites
thieves and hypocrites
thieves and fucking hypocrites!

no / no more sorrow
I've paid for your mistakes
your / time is borrowed
your time has come to be replaced!

your time has come to be replaced
your time has come to be erased!

Diverse Magkänslor

Jag vet fortfarande inte om jag gillar förändringar. Försöker tänka så positivt det går, men långt inne gnager känslan av att jag kommer känna mej instängd. Att det kommer bli monotont och stilla.
Den som lever får se.

Imorse gick jag upp klockan sex och hoppade på en buss mot Köpenskapens Mecka en timme senare. Väl framme intog jag och min vän vår plats i den väldigt gulliga kön (vi sänkte medelåldern i kön med flera mil) och började prata om pensionärer. Högst upp på dagens inköpslista stod ordet "Tält", för någonstans ska man bo när det är festival.
Förutom ett fint fyrmannatält inhandlades även:

• Ett randigt parasoll
• En presenning (1.7 x 2.0 m)
• En batteridriven (upptäckte vi senare) megafon
• Tjugo AA-batterier
• Tolv AAA-batterier
• En grön ficklampa
• Två pannlampor
• En rulle silvertejp
• En rulle eltejp
• Fyra whiteboardpennor
• Extra tältpinnar
• Såpbubblor
• Två kortlekar
• Två fleeceplädar
• Sex askar tändstickor
• Två kåsor

...och säkert något mer som jag glömt bort.
Detta är en del av det jag och min kompis tycker att man behöver när man ska åka på festival. Efter en stärkande portion köttbullar åkte vi till metropolen Vessigebro, där jag tidigare aldrig satt varesej mina fötter eller slitna skor, för att provbygga tältet.
Ett klokt beslut, då tältet saknade bruksanvisning och orsakade bara lite frustration. Efter ungefär en timmes arbete under stekande sol stod det ändå där, skinande blått och nästan inte vingligt.
Kreativiteten tog fart och en banderoll tillverkades.
Grymt snygg!

Jag gillar verkligen tält, och jag gillar verkligen att vi ska iväg, jag är superpeppad nu. Kan man spola fram tiden till den 27 nu? Jag vill packa, jag vill sitta på tåget, jag vill uppleva riktig festivalsommar! Hade det inte varit så urlöjligt att börja packa två veckor innan avresa hade jag nog sjutton börjat nu.

Min magkänsla säjer att det kommer bli svinkul!

Känslolös, utmattad eller bara knäpp?

Jag har haft jättesvårt för att skriva de senaste månaderna. Ända sedan innan Valborg har min hjärna varit totalt överbelastad, jag har försökt så mycket och det har hänt massor.
Det värsta är ändå studenten. Inte det att den var illa, inte alls, men jag kände mej så märkligt tom hela tiden. Jag kände ingenting, förutom minuterna innan vi sprang ut. Då kände jag tusen saker på en gång, men alltihop försvann så fort blommorna hamnade runt halsen. Och jag försökte verkligen. Jag satt i kyrkan och ville gråta, för att man ska gråta, men det fanns ingenting att gråta för. Det fanns inga tårar kvar.
Om dom någonsin ens har funnits?

Det kanske var musiken. Mina klasskompisar är jätteduktiga musiker, men allvarligt talat, på studenten vill man höra låtar som betyder något. Ingen djävla prettomusik, utan vanliga låtar som folk som inte pluggat musik i tre år känner igen.
Jag vet en massa låtar som hade gjort större intryck på den stora massan än de som faktiskt vart.

• Forever Young (Fan att jag kom på det för sent.)
• Imagine
• Nåt med Winnerbäck (folkligt ^^)
• Idas Sommarvisa
• How To Save A Life
• Chasing Cars
• Det Är Över Nu

Men hey, vi går estet, vi måste vara pretto.

Jag hinner tyvärr inte avsluta dethär, för jag mste duscha och sova nu. Ska upp tidigt imorgon och jaga tält och annat viktigt till Peace & Love. Skriva trubadurlista med Emelie. Inte sola, för jag är jättebränd, men kanske bara bada.

Det är bara så läskigt att jag är så tom. Det kanske var den sista otroliga tröttheten, att jag inte ens orkade känna någoting. Det är hursomhelst över nu.

Och jag har blivit flyttad till kallis på jobbet också.
On top of allt annat, alltså.
Jag vet inte, men jag tror att det är fel.
På ett sätt är det nog fel.
Men det är säkert bra också.
Frågan är bara hur länge jag kan vara inomhus i tio timmar om dagen utan att få fnatt. jag kommer sakna serverandet och att stå i kassan också. Som fan.
Men vi får se. Det kanske går bra.
Om inte får jag väl protestera. (Yeah, sure...whatever.)

Idiotöverdos

Det finns ett pucko på mitt jobb som aldrig vill sluta tjata.
Idag har jag testat allt.
Det funkar inte ens att ignorera, käften fortsätter bara att gå. Hur kan man fortsätta nonsensprata till någon som verkligen utstrålar irritation och ointresse? Hur dum får man vara?
Vi snackar inte subtila små hintar att "du kanske kunde vara tyst ett slag", nej, helt enkelt tvärignorering.

Goddag yxskaft.

Så jag meddelar världen att jag har skavsår i öronen.
Big ones.

Sommarlov?!?

Idag har jag bränt mej i knävecken. Hej och hå.
Och hoppat från bryggan, svinkallt fast sedan rätt gött.
Två stranddagar till så har jag vart på stranden fler gånger i år än vad jag var på hela förra sommaren. Fast jag har inte kollat schemat än.. det känns lite olycksbådande.

Jag har ju som bekant en viss talang för att jobba de allra varmaste och bästa dagarna.

Min hjärna hänger inte med i svängarna nu heller. Den är så otroligt inställd på att det är sommarlov att jag blev helt paff när jag insåg att "ojsan, mamma jobbar imorgon, och lillebror har inte ens påbörjat sin avslutningsvecka än...".
I min värld är det nämligen väldigt mycket sommarlov.

Väldigt mycket bara ben, brända axlar och salt i håret.

Herregud, jag har inte ens tvättat håret i helgen. Jag bara sköljer ur saltet och rufsar till det. Plattången har fått (välbehövlig?) semester. Jag menar jag, som alltid är pedant när det gäller min kalufs, har nästan slutat bry mej.

Orken har tagit slut, och helt plötsligt gör det ingenting, för det finns inga måsten just nu. (Det kallas förnekelse, jag låssas inte om att jag jobbar måndag + torsdag-söndag nästa vecka.)

Det finns inga måsten, mer än att fixa ett tält till Peace & Love.
Och hur jobbigt kan det vara?

SuperMario i Lönneberga

Jag drömde en helt sjuk dröm inatt. Den var snudd på en Tobbedröm* så vrickad var den. Fast inte med just det huvudämnet. Snarare en sjuk blandning av SuperMario, Emil i Lönneberga och klassfest.
Hjälp!

Jag kanske har feber eller nåt, för den var verkligen outrageously helknäpp.

*Tobbedröm - Min föredetta klasskompis Tobias hade en vana ett tag, att alltid berätta alla konstiga drömmar han drömde, oavsett om dom handlade om marsianer (oftast inte) eller vadsomhelst som hade med sex att göra (oftast), för folk i klassen. Jag brukade stoppa fingrarna i öronen och gå därifrån.

>_<

Ibland gillar jag förändringar. Ibland inte.
Den förmodligen förestående förändringen som är på gång nu gillar jag inte alls. Snacka om att försöka laga någonting som inte är trasigt. Usch.
Jag blir bara arg och irriterad.
Och jag vet inte... lessen.

Det känns instängt och ensamt nu.
Jag kan inte hjälpa att jag frågar mej själv, har jag gjort något?

Vad skulle det vara?

Jeg er Dannebrogen

A just det ja.
Ozonhålet.
Det glömde jag alldeles bort. Helvete.

Och eftersom den sista russinlunchen spenderades i ett linne utanför skolmatsalen i stekande junisol kommer mina illrödaaxlar & min vita klänning göra mej till en fin kopia av Danmarks flagga imorgon.
Det svider redan nu.

Men ärligt talat, vem bryr sej?
Jag har tillbringat kvällen på stranden med Ida, Alex, Tobbe, Sofie, Pimster och Cricke. Vi har kastat frisbee, inte velat bada, badat, fått maneter slängda på oss (jag), slängt maneter (Cricke) och mått allmänt fint. Det var inte särskilt kallt i vattnet, och att kunna cykla hem genom syrener under en såndär löjligt färgglad himmel som den var ikväll, det är nästan för bra.

Och jag och Ida sprang under skolans vattenspridare.
Det är över nu.
Om 24 timmar är jag antagligen lite onykter någonstans i stan, och fast besluten att inte tänka på den hemska sanningen, jag ska inte gå i skolan mer. Åtminstone inte på ett bra tag.
Det är faktiskt rätt skönt.

Sorgligt.
Överväldigande.
Hemskt.
Men skönt.
Och de jag kommer sakna vet jag att jag kan träffa ändå.
Jag släpper inte taget sådär bara.

Imorgon är sista dagen med Es3A.

Hello, you've reached the point of no return.

It's the end of an era

Imorgon går en epok i graven. Det är definitivt den sista russinlunchen. Filosoferande blandat med ångest och jobbsnack i Glasburen is no more. Sista gången helt enkelt. Och det är det enda jag vet att jag verkligen kommer sakna från skolan. Även om käket varit helt hopplöst vissa gånger, och ibland inte ens varit mat utan mjölk, müsli och flingor i ett dricksglas så har tiden varit bra.

Jag hade säkert russinluncher i ett tidigare liv.
Det är kosmiskt.
Och snart over & out.
Fuck.
Det blir aldrig likadant igen, tyvärr.
Vad fan gör jag nu?
Jag känner mej helt plötsligt två år för gammal...

...och inte så lite rädd.

Elakt också, för nu lämnar jag dej helt i samhällarnas våld ^^

Sömnbristsbekämpning, existentiallism och så vidare...

Jag försöker åtgärda min sömnbrist en aning, idag sov jag till klockan två. Fast jag blev väckt av telefonen redan kvart i tio. Jobbet.
Sedan dom fick tag på mitt mobilnummer har jag blivit väckt ett antal helgmorgnar när jag varit ledig, men det är väl det som är poängen.

Men inget "jo, jag kan jobba" från mej idag inte. Snarare ett "jag är förkyld, och jag har så mycket med studenten nu, jag hinner inte". Sen vände jag på mej och somnade om. Vaknade klockan två av att Alex ringde och undrade vart jag tog vägen igårkväll. Bratt, okej. Jag gillar inte Grand riktigt, jag gillar Bratt, där kan man gå ut i luften närsomhelst. Insåg att det nog var dags att gå upp och äta något, och öppna fönstret, mitt rum var stekhett av all morgonsol.

När det var avklarat tillbringade jag resten av dagen framför datorn och teven.

Jobbet ringde igen föressten, fast andra gången var det en av de butiksansvariga som undrade om jag kunde vara i kallis på morgonen nästa söndag. Nästan onödigt att fråga, om du frågar mej. Jag är ju egentligen morgonpigg, det är bara det att den sista tiden har jag sovit alldeles för lite, och det drabbar morgonpiggheten. Det är synd, för det finns ingen bättre början på en sommardag än att vara uppe innan det blir för varmt och åka longboard eller cykla en sväng.
Cykla till jobbet är inte fel det heller.

Det slog mej, när jag la på luren, att fan, det är två dagar kvar. Sen är jag fullständigt beroende av deras samtal, och papprena på anslagstavlan där det står "X", "T" och "S". Det kommer inte skramla in några studiebidrag, om jag inte väljer att plugga och tro mej, that ain't gonna happen inom det närmsta året åtminstone. Min överlevnad (jaja, nu är jag överdramatisk) hänger på min förmåga att gå fort utan att tappa saker, att le, prata vänligt och komma ihåg nummer som står på små papperslappar.
Det fixar jag nog.
Hoppas jag iallafall.

Lite tungt bara, att veta att lönen ska räcka till annat än tidningar, kläder och allmänna roligheter. Inte för att jag brukar göra av med alla pengarna, knappast, men jag kanske får sluta lägga på hög nu. Skitsamma, jag räknade ut det häromdagen, att jag har sparat 25% av min totala lön, före skatt. Orka räkna ut hur många procent det blivit efter skatt bara.

Gäsp.

Jag skulle dött om jag gått typ handel eller samhäll/ekonomi.
Thx för estet, alltså.

Hej och hå!

Jag har badat i havet.
Det var trevligt.

Nu luktar jag kille för jag lånade Alex deo.
Det ska åtgärdas det ska det.

Alltså, sommar is the shit.

Fall to the floor

Om tre timmar börjar Gymnasiaden.

Och här sitter jag med söndergråtna ögon,
för jag vill inte mer.
Jag vill inte någonting alls mer,
jag orkar inte försöka.

Jag är tillbaka där jag började igen.
Ensam.
Och rädd.

Ingen ser någonting alls, och skulle någon råka se finns det ändå inga armar som hjälper en upp. Hon klarar sej. Visst gör hon väl det.
Eller?

Sammantfattning av idag, för jag orkar inte komma på nåt kul.

Dagen efter en personalfest hamnar ovanligt mycket skärvor i hinken för krossat glas och porslin. Fummel is the shit, fast det var faktiskt inte jag som var fumlig. Jag var bara trött, jag ville sova redan innan fikan.
Nu är jag pigg igen, för jag somnade när jag skulle kolla på sporten.
Fotboll är rätt tråkigt.
Ur hur många vinklar kan man analysera ett slag och ett påhopp?

För jag är bäst när jag är med er. Järngänget 4-ever!

Gårdagens Kommentar:

"Jag har aldrig fått en gasballong förut!!"

Innan Det Är Försent

Jag har inte koll på mycket för tillfället, men en sak kan jag säja säkert. Nästa helg finns det bara en sak jag ska, och får göra.

Vila.

Det har liksom varit nonstop nu sedan veckan innan sceniska. Jag hinner aldrig pausa eller sova ut. Även om jag är jättetrött går det inte att stanna till och hämta andan. Allt bara fortsätter i rasande fart. Mer! Roligare! Galnare! Jobbigare!
Jag har gått på sparlåga så länge nu, förtvivlat försökt få energin att räcka hela vägen. Nu är det sex dagar kvar, och om jag tar mej till lördag morgon utan att falla död ner har jag fan lyckats. Frågan är om jag inte faller död ner av skräck/ångest då istället?
Det är en ganska skrämmande tanke att aldrig mer sparka in väskan i mitt röda skåp, att aldrig mer äta russinlunch på måndagarna, aldrig mer stirra ner i golvet i korridorerna, det blir så många aldrig.
Vafan, jag har cyklat samma väg til skolan i tre år, jag skulle kunna cykla den i sömnen om det behövdes. Vart ska jag cykla nu? Laxbutiken.
Men sen då?
Får sånadär piffiga "vad vill du göra med ditt liv"-broschyrer på posten, adresserad reklam är det väl egentligen, men ändå. Man ska fylla i sina egenskaper och intressen och personlighet för att kunna bli klar över vem man är och vad man borde/vill bli. Jag klarar inte av sånna, för det enda jag vet att jag vill med mitt liv är att jag vill ha roligt. Nu när jag äntligen börjar vakna till liv. Jag är fullkomligt ärlig när jag säjer att jag inte har en aning om vad jag vill göra. Visst, jag vill väl kanske bli journalist, om jag inte kommer på någonting bättre, men det är för långt in i framtiden för att jag ska kunna sikta dit.


Jag vill bara dansadansadansa.

Fatta att jag börjar lära mej att leva efter att ha gömt mej i mej själv hela högstadiet och gymnasiet.

Nästa helg ska jag samla energi, och sedan ska sommaren släppas lös och snurra så fort att jag kommer snurra bort mej totalt. Det finns fan potential.

/HeddaDesperado - Innan Det Är Försent!

Bakisblogg

Godmorgon.

Jag känner att jag borde gått och lagt mej direkt jag kom hem igår, men då var jag ju så djävla hyper, så det ville jag inte. Nu önskar jag att jag hade gjort det.
Med lite otur kan jag få en massa ansvar på mej på jobbbet, för ingen från mitt kära järngäng jobbar mer än jag själv. Det känns konstigt. Jag är så van vid att Johanna är där, men denhär helgen verkar lite vrickad. Ingen Johanna, ingen Sofie, ingen Elin. Bara lilla jag, och en massa nya individer. Jag kommer känna mej ensammen.
Och få prestationsångest.
Heja.

Vad jag egentligen håller på med är att bygga upp motivation för att hoppa in i duschen samt ringa och väcka pappa.
Om jag anstränger mej kanske jag kan trycka ner lite frukost också, on top.
Det vore välbehövligt, tror jag.

Fan, jag hade kul igår.
Världens bästa polers, och vi ska till Peace&Love senare!!
Röjröj!

Bleh på sömnbristen, adjö.

Girls Just Wanna Have Fun

Jag har haft jäkligt roligt ikväll. Emelies badstuga is the place to be, särskilt om man är fyra lätt onyktra tjejer med lite bra musik som sällskap.


Imorgon (idag) ska jag jobba, och jag är lite förvirrad nu, för allting verkar ändra på sej, och jag vet inte alls vad jag vill, fast jag vet vad jag borde vilja, fast jag vet inte om det är så, alltså. Men är det så som det borde vara så visst för fan.
Och det är meningen att det ska vara obegripligt, för jag vill inte tråka ut alla utomstående med jobbsnack. Jag kan se det, så fort jag nämner ordet "bong" börjar ögonlocken falla ihop på folk som aldrig fått träningsvärk i fingrarna av alla satans tallrikar. Och jag vet även hur sur jag skulle bli, föressten, om det som ingen förstår är som jag tror att det är.
Nå, färdigtjatat.

Måste bara nämna min Voldemort också.
Det finns för många små dumma detaljer för att jag ska kunna ignorera dom allihop. Tyvärr. Även om jag vet att jag borde så är vissa saker oignorerbara.
It sure does hurt.

Det var typ sista riktiga skoldagen idag också, jag vet att det är en vecka kvar men betygen är typ satta och nästa vecka är lika delar fest och skola så jag lägger nog energin på festbiten.
Tycker synd om mina levervärden.
Bara lite.
Lättpåverkad is the shit.