Mellanmänniskorna

De kan inte grubbla. Det finns inte i deras begreppsvärld. Vi kan inte låta bli att grubbla, eller, vi måste iallafall lära oss att inte göra det, och samtidigt finns det massa människor där ute som inte har grubbelgenen. De som bara tar in den greppbara informationen, de med förmågan att leva i nuet och inte trassla in sej i tankar och reflektioner kring de stora problemen.

Måste komma på ett till begrepp känner jag. För det finns mellanmänniskor på flera olika sätt. Två sätt, om man ska generalisera (vilket man i och för sej aldrig ska göra när det gäller människor, men ändå).

1. De som nämns här ovan, de som är lyckliga nog att ha fötts utan "grubbelgenen". De är mellanmänniskor, för att den värld de lever i är lagom. Lagom stor, lagom komplicerad, lagom greppbar. Inte bekymmersfri, men bekymren håller sej på sin plats.
2. Alla de där som finns i ens liv men som oftast bara är ett ansikte eller ett namn, kompisars kompisars kompisar och sånt. Det är inte alls säkert att de är mellanmänniskor på samma sätt som kategori ett, de kan tvärtom vara jättegrubbliga, men eftersom jag inte vet det så är dom mellanmänniskor i mina ögon.

Det är därför jag känner att jag borde omdefiniera begreppen lite, eller komma på något sätt att organisera ihop det hela en smula. jag borde ju egentligen inte kategorisera människor, jag vet, men det är mycket lättare då. Och vissa lever faktiskt i en lycklig liten välfärdsbubbla där de jobbiga sakerna stavas "Familjesemester", "Bensinpris" och "Idol".
Frågan är var gränsen går, om man kan vara en halv mellanmänniska eller hur det hänger ihop. Hjälp, jag har verkligen trasslat till det.

Fortsättning lär följa.. förr eller senare.

(Jag har ju iallafall namngivit min egen kategori.)