Att motarbeta allergier

Skolavslutningsdag. Det ska låta, och kännas, lite speciellt.
Det kan vara lite småknepigt, åtminstone när man ska masa sej ner till kyrkan ännu en gång och sjunga för alla studenterna. Fast det är mest kul, det är en jäkla känsla att vara där. Inte som en fotbollsmatch i Berlin, men ändå. Det är bara det att vetskapen om att det är en sak till att göra i skolans regi gör att det inte är sommar föränn man ser alla vita mössor knata ut ur det gamla garveriet.

Jaja, min skolavslutningsdag blev iallafall inte den vanligaste.
I kyrkan till strax innan två och sen hem och äta lite innan jag drog ner till stranden. Riktigt skönt väder var det, jag trodde att det skulle vara lite kallt, men jag hade som tur var fel. Jag badade i havet, första gången i år och när köldchocken (18,4) lagt sej var det faktiskt riktigt skönt, fast jag hade inte mycket till medhåll.
Lite innan fem cyklade jag och Mois hemåt. I en krök där jag alltid cyklar sakta körde en liten kille rakt på mej, och som tur var slog inte han sej. Jag slog mej. Lyckades få ett skrubbsår på hela min högra lilltå, som blödde och sved som inihel... Två skrubbsår till på samma fot, ett på ena armbågen, ett litet på knät och styret i ögat så jag har nåt som påminner om en mycket liten blåtira. Jag är mest glad att jag inte slog i huvudet men nåt måste jag ju ha lärt mej efter alla klantvurpor med brädan.
Skrubbsår i all ära, men jag blev mest rädd. Det är obehagligt, jag som aldrig ramlar med vanlig cykel. Ovanlig cykel är en annan sak, men iallafall. På ett ställe där jag alltid saktar in för jag vet att folk kan komma runt kröken hur fort som helst. Jag genade inte ens över gräset som jag nästan alltid gör, och det borde jag kanske ha gjort. Whatever.

På kvällen var det lite folk som tittade på fotbollen, och jag satt och konstaterade att Sverige inte kan göra mål när de måste, inte i år iallafall. Men klart att en hallänning skulle till och motbevisa mej. Inte för att det gör nåt, inte alls. Det var bra. Efter tusen missade målchanser, ett konstigt domslut och fan och hans moster.

"Sverige hade provat alla möjliga sätt att göra mål på, inget enda fanns kvar. Utom ett omöjligt. Fredrik Ljungberg är en stor liten fotbollsspelare, men han är allergisk mot ost, rött vin och att göra mål med huvudet..."

Och jag är allergisk mot plåster. På ett oerhört fånigt vis är det ironiskt, även om att jag är känd för två saker varav den ena är att inte fatta ironi. (Den andra är att jag inte kan äta glass utan att bli kladdig i åtminstone halva ansiktet, men det hör inte hit.) Jag sitter och tittar på en match med plåster på min stackars fot och hoppas att det inte ska börja klia, och det gjorde det inte för en gångs skull. Och någon som enligt kvällspressen är allergisk mot nickmål gör ett. Hmm ja...

Nu ska jag äta frukost och försöka göra nåt åt att jag känner mej som en tegelsten.