Om jag var en indiepoplåt

Eftersom jag ser mej själv som stammis på Johannas blogg tror jag inte att hon blir sur om jag plockar lite skrivinspiration. Och skulle du bli det, Johanna, så har du min tillåtelse att såga sönder min skateboard. Fast helst inte.
Hon skriver om musik som är taggig på insidan och fluffig på utsidan. Det är sån musik som ofta kallas indiepop, och det är fint tycker jag. Jag önskar att jag kunde vara som en indiepoplåt. Helst skulle jag vilja vara "I Will Follow You Into The Dark" med Death Cab. Det kanske låter som en konstig önskan, och det är det säkert, men indiepopen håller undan taggarna på ett sätt som jag aldrig kan, aldrig kommer att kunna. Jag lyckas alltid stöta i saker, personer och ibland sårar jag tillochmed mej själv. Jag är inte självdestruktiv, men jag gör mej själv besviken oftare än vad jag vill. Det är inte lätt. Ibland är hela jag så otroligt skranglig och klumpig att jag borde vadderas med nåt mycket fluffigt, kanske navelludd, både in och utvändigt.

Jag kommer aldrig någonsin att bli en indiepoplåt. Innerst inne är jag en såndär slitig, jobbig en som skriker av frustration över livet, universum och alla orättvisor. Men samtidigt brinner av viljan att förändra. Fan också. Jag vill inte vara en skriklåt. Fast jag är kanske inte en skriklåt heller.
Jag vet vad jag är. Get It Faster, Jimmy Eat World. Den låten är nog så nära jag som jag kan komma. Just nu iallafall.

I don't care what you do
I'm getting out
No, nothing ever shames me
Don't want a thing from you
I'm going out
I don't care if you're angry

Fast samtidigt är det nog rätt omöjligt att säja att den låten är mest jag, för det finns många låtar som påminner mej om mej själv. Men just nu, idag, är Get It Faster mest jag. Och jag tror att de flesta låtar som är riktigt Heddiga är åtminstone en aning besläktade med kaktusar. Taggiga, liksom.