Ideologen med mössan

Jag är bara en individ. Ibland är jag en ovanligt individuell individ, men det är inget konstigt med det. Just nu är jag allra mest trött på mej själv. Det känns som om jag fastnat i mej själv, som om jag slutat göra intryck på min omvärld, samtidigt som jag hela tiden får motsatsen bevisad.

Kanske är jag trött på att vara full av glöd, idéer och framtidsdrömmar.
Kanske har jag en prinsessdröm innerst inne. Något mer än "jeans och t-shirt för jag bryr mej ändå inte för ingen bryr sej". Kanske är det bihangen som sitter och tittar på samtidigt som jag lever i min egen lyckovärld en stund som får mej att inse att "vem bryr sej" inte alltid är bäst. Men jag vet inte egentligen.

Jag är jag, det är bara så. Men ibland känner jag mej som en ingenalls. Något mittemellan en feministdåre och pojkflicka som famlar efter allt utom ramar, kanter och mallar. Även jag har stunder när jag önskar att jag var tjejig. Att jag var en sån som har små söta klänningar och alldeles slätt långt hår, inte något odefinierbart med rufsig lugg i halva ansiktet och alltid samma blåa tröja. Men hurihelvete ska jag kunna vara sån? Jag missade hela den biten.

Jag kanske bara är sån. Nån egenskapad variant av pojkflickeyrväder. Men det betyder inte att jag skulle vilja vara lite annorlunda. Inte bara ideologen med mössa året om.

Alltså, jag försöker komma på ett sätt att skriva att jag gärna skulle byta bort mina finnar och framtidsdrömmar mot en vit sommarklänning och organiserad frisyr, utan att egentligen skriva det. Men det sket sej. Och det skiter sej nog. För jag skulle aldrig våga vara tjejig på riktigt. Det är mycket jag vågar. Men inte det.