Utvecklingssamtalet idag var trevligt, som vanligt. Jag babblar på och tankarna och idéerna hoppar fortare än Lille Skutt, och det är inte illa pinkat. Fick ett mycket bra betyg i ett ämne som jag verkligen ansträngt mej i, men jag vågar inte ens skriva vilket det är föränn jag sett det på papper. Skulle inte orka omförklara allt isåfall. Fast de som känner mej väl kan nog gissa vilket det är hursomhelst...
"Det var jobbigt, typ i höstas. Jag fick käka två sockerbullar efter vissa lektioner, för att inte få psykbryt och energibrist"
Sa jag, och flinade. Men vadfan ska man göra då? Antingen försöker man, och slår man sej så läker såren förr eller senare, eller så fegar man ur och ångrar att man inte tog alla chanser man fick. Och jag är trött på att fega. Jag vågar inte riskera att trilla ner i mina gamla fotspår, för jag pulsar hellre i djupsnö än halkar runt på en dåligt sandad gång med tusen fotspår.
Been there, done that, liksom...
Det är säkert världens töntigaste att skriva men yes, Sara Löfgren har så grymt bra texter i vissa låtar. Starkare är en såndär låt som jag alltid kommer bry mej om. Så himla mycket sluta nian, leap of faith, nujävlarihavetskajagblimejsjälv. Bara en intern uppgörelse, ett löfte om att aldrig aldrig försvinna, alltid brinna! Jag kan inte hjälpa det, jag kan inte hålla käften längre, inte nu, aldrig någonsin.
Jag bryr mej. Och det enda jag egentligen vill ha är en rättvis värld där alla har lika rätt till ett vettigt liv. För jag, och du som läser, har en djävla tur. Turen att födas som en av de tjugo procenten som lever på 85% av jordens resurser. Jag kunde lika gärna ha fötts som en av de miljontals som lever långt under existensminimum. De som i min del av världen oftast bara är magra ansikten på en teveskärm samtidigt som Agneta Sjödin (eller annan random programledare) lägger huvudet på sned och säjer "en annan värld är möjlig". En annan värld är möjligt, såklart.
Men framförallt är en annan värld nödvändig! Jag är ingen ängel, långt ifrån. Jag är en lika läbbig konsumentmaskin som vilken västvärldsunge som helst. Man kan ju börja någonstans. Empatin minskar med avståndet upphöjt till två, säjs det ju. Men om man börjar med att se människorna, och inte teveskärmen, och tar en funderare kring att om alla levde som vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot för att resurserna skulle räcka till, då kanske något skulle ändras. Om man reflekterar en sekund eller två över att de fem länder som står för den största delen av vapenexporten i världen (USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbrittanien) också är de enda medlemmarna i FN:s säkerhetsråd som är permanenta. Bara ser lite längre en liten stund.
Det kanske skulle göra skillnad. För man kan inte bära hela världen på sina axlar, man måste (med risk för att jag verkligen låter som Bamse nu) hjälpas åt.
Och jag vet att jag aldrig kan hålla mej till ett ämne, men jag är väl överdjävligt spontan ibland. Särskilt när jag blir engagerad. Nåt ska man ju vara. Och idag hade jag egentligen bara tänkt att gnälla över att jag inte gjort klart mitt Cameron Crowe-arbete, men som sagt...
Lyssna på:
- Working Class Hero - John Lennon
- Svarta Gänget - Björn Afzelius
- Two Worlds - Phil Collins
- Letterbomb - Green Day
- Artist In The Ambulance - Thrice
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar