Solstrålarna skär i synfältet och jag kan nästan ta på lukten av syrén när jag far förbi villaträdgårdarna. Allt är tyst, men samtidigt bullrar sommarkvällen förbi som ett expresståg på järnvägen som kallas livet. Det är två dagar kvar till mitt allra sista sommarlov, och jag väntar bara på att allvaret ska träffa mej som en knytnäve i magen. Det är flickan som aldrig vill bli stor, hon som knyter näven i byxfickan och hatar den stillastående vuxenvärlden. Och samtidigt vill se vad som finns bakom nästa krök på vägen, vilket äventyr som väntar bakom nästa kulle.
Den sista sommaren.
Sista dansen, sista chansen.
Och om ett år har jag hela världen framför mej, och inget kan skrämma mej mer.
Vad ska det bli av mej?
Lysande utsikter.
Det skulle man kunna säja. Men vad är en utsikt? Vad är en bal på slottet? Vem är jag, och vad kommer jag att bli?
Jag kan bara säja vad jag är, och jag är en som skräms av att inte vanka runt i korridorer, att inte sitta och glo håltimme efter annan. Flickan som drömmer om att förändra världen, men som aldrig kommer ha modet, eller orken, att göra det. Armar och händer som är bruna av försommarsol och jord, ett huvud fullt av tankar och ord. Ingen särskild, men ändå alldeles olik.
Sista dansen, sista chansen.
Dags att hoppa?
Hoppas?
Jag vet inte. Men inget skrämmer mej mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar