Sommarplågan som inte ens jag kan hata...

Jag slutade nian våren för två år sedan. Som alla vårar och somrar fanns det vissa låtar man inte kom undan, speciellt eftersom discjockeysarna på diverse nianfester och avslutningskvällar gärna hittar sin inspiration i Rix FM:s skivförråd. Bäst musik just nu, liksom. Till saken iallafall. En tossig tjeja från Småland hade råkat åka till vart-det-nu-var med ett mikrofonstativ som närmaste följeslagare, och med hjälp av det och en rosa klänning ynkat sej in på varenda radiokanals topp fem över spelade låtar. (Utom möjligen Radio Wake Up, för de spelar mest gammal musik.)

Det Gör Ont. Har vi hört den till död-dagar eller? Ja, försjuttongubbar, det har vi. Och ändå kan jag inte hata låteländet. Ogilla, javisst, men hata, näe, det går inte. Låtskrället ifråga har råkat bli en del av soundtracket till de sista veckorna av den värsta våren i mitt liv. Samtida med den fullkomligt urvidriga Gyllene Tider-covern (Miio, ni ska brinna i helvetet i tusen år, man gör inte en cover på Gyllene Tider, det är helgerån!) och en och annan fantasilös Usher-låt är den ändå speciell. Den är en stor, rosaklädd punkt. Ett stopptecken för hur fel det kan bli, och hur mycket man får möjligheten att förändra. Lena PH, sorry, men jag kan inte hata låtskrället. För mej kommer den alltid att vara avslutningsfesten på hemlig ort, alltså Okome Bygdegård, sommarkvällen på Netas. Hoppande, skrattande, äntligen fria i ett vimmel av folk som när allting kommer till kritan inte spelar någon roll. Hejdå, finito. Håna mej om ni vill.. den har ni hört förut.

Här kommer jag, jag vet inte vert jag är påväg. Estet var det visst. Känner jag någon? Näe, inte direkt. Är jag ett musikaliskt underbarn? Knappast. Har jag fått en chans att vara mej själv från början, starta om? Kommer jag ta chansen?

Ja, förihelvete!

Och jag lyckades faktiskt. Och det är därför jag inte kan hata låtskrället. Ogilla, jomenvisst. Men den är soundtracket till en rädd tös som dansar barfota i en bygdegård på den halländska landsbygden bland folk hon trivs med, och en massa andra som inte spelar någon roll.

Det var jag, det var då. Vem är jag nu?