Denna Skokartongen, Ett Liv

Det forsta som slar mig nar jag oppnar dorren till Altineige 501 ar inte skorna, sakert tio par, huller om buller pa den blamurriga heltackningsmattan. Inte heller det faktum att bordet rakt framfor mig ar tackt av forra veckans brodsmulor, ketchupflackar, sminkrester och veckoturisternas overblivna mat.
Det som forvanar mig, ar att det nastan kanns som att komma hem.

Hej, har har du ditt liv.
I en fyrkantig lada pa trettiofem kvadrat, dar ditt rum ar underdelen av en vaningssang, och din bokhylla ar under sangen.

Trots att skidor och brador star lutade mot hyllor och skap, trots att tusen sladdar och plattanger, och den alskade brodrosten blockerar golvutrymmet mellan bordet och "koket". Trots handfatet som kraver minuter av intensivt skrubbande for att slappa taget om all ingrodd tandkram och foundation (jag tror att det ar foundation, eller kanske puder av nagot slag.. smink ar inte min starka sida..).

Det kanns som om jag passar in har, pa mitt hogst personliga, latt forvirrade och lite underliga vis.

Ibland hatar jag det.

Men nar jag sitter i solen, 2300 meter over havet och tjotar med Mia och Matilda, da ar det faktiskt helt okej att bo i en skokartong.

Sa lange jag inte tanker pa hur mycket jag saknar min gitarr.
Eller dej.