Partey

Personalfest är lika med askul.

Och det är ungefär så mycket ni stackars satar som inte jobbar på SalmonStore får veta. Det och att jag inte förlorade bowlingen, men inte vann heller.

-"Gimme-Jimme"
-"Mååååu"

Taggbuske

Det är så trevligt med omväxling.

Istället för det gamla vanliga förutsägbara:

"Hej"
"Hej"
"Vad vill ni äta"
"Två dagens"
"Kaffe till det?"
"Nej tack"
"Då blir det 184 kronor, vart kommer ni att sitta?"
"Där borta, vid fönstret, jämte glassboxen" (Viftar, pekar)
"Okej, bra, här får ni 16 kronor tillbaka.. och serveringsnummer 34."

Klart som fan att jag blir ett stort leende när en äldre man hälsar med ett "Jag har haft en konflikt med en kaktus", och pekar på rivsåren på sina händer.
Känns som om vi hade en del gemensamt han och jag.
"Jag har en disskussion med majonäsen" anyone?

Hejdå Heberg

Jag har tjatat och tjatat om mitt lilla hörn av världen, men det är ju för att det är det det är. Och om mindre än en månad är det all gone.

Det känns lite dubbelt.
För jag vill iväg.
Men jag vill ändå vara kvar.
Det finns en djävla massa människor att sakna.

Klart jag kommer tillbaka, precis som en liten ful flyttfågel.
Med tusen obegripliga historier, gissningsvis omöjlig frisyr och oräkneliga blåmärken.
Men jag kommer sakna det ändå.

För detdär stället har gjort mej till en person, jag är någon. Mer än vad jag varit innan. Mer än vad tretton år i skolan kunde göra. Jag är någon.

Det är någon som ger sej av.
Det är någon som kommer tillbaka.

Lite äldre, lite klokare, men ändå samma person.
Och jag tror att detdär stället kommer sakna henne, iallfall litegrann.

Dom stal min restaurang...

Jocke Berg, lär dej artikulera, för helvete.

And that's all I have to say about that...

Förmiddag på SalmonStore. H skriver filmcitat på kassans whitebordlapp. Påpekar för S att "det är ju såå lätt ju".
S håller inte med.
S går för att uppdatera vad som finns och ofinns.
Inga kunder, alls.
Morgonpersonalen står och småpratar i självserveringen.
H ser kund ute i entren och förbereder sej mentalt för att få ur sej ett lagom fånigt "godmorgon".
R, M och ST diskuterar konsten att skriva snett på menytavlan.
Kund inträder i butiken.
S kommer tillbaka, märker inte kund, och utropar "Forrest Gump!!".
Kund ser synnerligen förvånad ut.

Yepp, såäre.

Frågan är om det inte var ännu roligare när R gick omkring i en diskvagn som ett annat kylskåp?

Idol, tack för låtslakten.

Förlåt.

Men i mitt universum är det aldrig, under några som helst omständigheter, okej att göra It Takes A Fool på scen om man inte heter Ola Salo.
Det är inte det.
För den låten är för bra för det, det krävs en Ola för att den ska bli så bra den kan bli. Så bra den ska vara.
Den betyder för mycket.

Men, Daniel gjorde Imagine väldigt bra, och jag vet inte hur ett Lennonfreak sett på saken eftersom den låten inte betyder lika mycket för mej som It Takes A Fool gör, men det var bra. Det var djävligt mycket känsla.
Jag kanske vet hur det känns, att vara så där extremt utlämnande och personlig.
Det var okej.

Anxious

Idag har jag ätit en massa, och varit med Sofie & Sandra. Och återvänt till tegelklumpen mitt i city, motvilligt, I tell you.

Stantons lasagne är supergod. Och väldigt mättsam.
Precis som Stålboms kladdkaka. Men, min egen hemmagjorda är faktiskt bättre. Jag tror att det handlar om hasselnötterna. Vi säger så. It's all about the nuts.

Ursäkta att jag är så otroligt disträ, men jag sitter och läser hyresvillkor för en pyttelägenhet i Val Thorens. Fatta, Val Thorens. Jag kommer nog faktiskt lämna den här hålan i vinter (med blåljusen på!), och hamna i Frankrike, alldeles ensam med en massa människor jag inte känner. Sheisse.

Har suttit och kollat filmer på YouTube. Snowboard. Jag ska lära mej, it's a fact, jag ska. Allt känns sådär lagom surrealistiskt nu. Om en dryg månad kommer jag nog befinna mej trehundra mil hemifrån, utan jobb, utan vänner, utan det mesta. Jag tror att det kommer bli värt det. Verkligen.

Jag kommer åtminstone få uppleva riktig vinter.

Wohoo!

Men åter till Russinlunchen. Det var bra. Det fanns mycket att säja, och jag är väldigt stolt över att jag inte tvärvände när vi skulle in på skolan och hämta Sofies plånbok. Sjukt läskigt ställe att vara på, särskilt när man inte hör dit längre. Blicken i golvet. Stenhårt.

Precis som då.

Det här är en bra dag.

En mycket viktig lapp.

Förr eller senare kommer revolutionen.
Bara vänta och se.

Viktiga och oviktiga saker:

Det är nog inte bara jag som tycker att det är viktigare att gå över parkeringen i höstsolen och lyssna på Marit Bergman än att bry sej om teoriprovet.
Jag klarade det, det var ju trevligt.

Men, till skillnad från Marit är gåshudsfaktorn mindre än noll.

Att skapa ett helhetsintryck?

Dagens uppdrag: Raka linjer.

Det gick väl bra, tills tröttheten slog mej i huvudet med ett brännbollsträ ungefär vi fem-snåret. Trött Hedda är lika med slowmotion-Hedda.

"Sanning"

Söndagssyndromet

Det finns ingenting som heter "jag ger upp". För det får man inte.
Inte ens om man är så trött att knäna vill vika sej för varje steg man tar. När man får hjärnsläpp, när händerna darrar fast man håller dom stilla.

Förr eller senare får man sätta sej ner på en stol. Torka bort sminket som långsamt halkat ner under ögonen. Titta på klockan, tiden går osannolikt sakta när man jobbar fortare än snabbt. Särskilt om man blir påhängd en tegelsten som någon ristat in "ansvar" på. Kanske inte så mycket ansvar, men tillräckligt för att göra en sån som jag fullständigt spazzed out.

Samma plats ett dygn senare går jag lojt och plockar disk.

Oh, the beloved Camp Gulag.
Ingen dag är den andra lik.
Fick jag mardrömmar av denna söndagen, vad får jag då av nästa?

Synkroniseringssvårigheter

Det är bara att inse att jag är i osynk med omgivningen.

Jag har ett jobb som jag trivs löjligt bra med, som jag funderar på att lämna ett tag för att min fritid är ungefär lika rolig som repriserade avsnitt av Professor Balthazar.

Minelli var förbi som hastigast idag, och saknaden blev helt plötsligt som att få en tegelsten kastad i magen. Det ska ju vara vi som står och småsnackar när det är lite att göra, vi som diskuterar böckerna som ingen annan har brytt sej om, eller orkat läsa. Damn, I miss you!
Och jsg måste ge mej av, för jag kan inte leva som jag gör nu. Det fungerar inte att ha vänner man aldrig hinner träffa, och som inte hinner träffa en heller. Möjligen på sommaren, för då hittar man varann i sommarnatten ändå, på ett eller annat sätt, men nu?

Effing hopplöst om du frågar mej.

Jag ska lämna den här hålan med blåljusen på, jag ska långt långt bort härifrån!

Lucky Avenue & Seventh

Johanna kom hem!

Jag saknar dej.

Jag saknar våra tvåmansgitarrkonserter utan någonsomhelst publik så jag kan dö. Jag saknar den obegripliga indiepopen, jag saknar alla kloka saker du säjer, jag saknar dej.
Jag har ingen att tokdansa med längre, Falkenberg är kallt och dött, Bratt är en kyrkogård. Och Skottland är alldeles för långt bort.

x_x

Känner att bloggandet och skrivandet överhuvudtaget är lite off just nu.
Det kan bli så ibland.

Förr eller senare vänder det, men just nu.. finns ingen ork, eller ambition. Stay tuned ändå.

Heddious

För att Mimmis avbildning av mig i SouthParkStudio är mer än klockren.

16 oktober.

Imorgon fyller jag år. Jag börjar känna mej ganska gammal.
Saknar Virus också.


På bergsfronten lutar det mer åt Val Thorens nu...
Iväg ska jag iallafall.
Jag vill inte vara kvar här.

Up, up and away?

Verbier?

Jag?

Ensam?

Med ett gäng Stockholmare jag inte känner?
Vad har jag nu gett mig in på?

Plåster-på-själen

Jag har hittat ett plåster. Ett riktigt stort och fint ett, kanske med mönster av Lille Skutt eller Spindelmannen.

Fast alltså inte ett plåster plåster.

Ett plåster-för-själen-plåster.

Big Casino.

Det bara funkar. Jag mår bara bra när jag hör den. Och egentligen fattar jag nog inte vad låten handlar om, det är ingen historia i texten, den är bara så... hoppfull? Förvirrad. Viljestark.
Och faktiskt, det är viktigt, don't give up your hopes. Jag ska bara komma på vilka mina är.

Alltså, slutsatsen är väl att det finns någonting som hjälper aldrig så lite när allt annat bara är konstigt? Och dethär är ett väldigt patetiskt försök att verka positiv.

Att hitta en parkeringsplats?

Precis just nu känner jag mej ganska kass. På allt. Jobbet, livet, universum och så vidare. I ofas, orolig, oduglig, lipig och ja...

Ingen bra känsla.
Berg-och-dalbanan är i full gång igen. Även om allt står stilla händer allting för fort. Jag hänger inte med mej själv eller omgivningen.

Lina är en av de klokaste människorna jag vet.
En av de mest levande.
Jag är glad att jag känner henne.

Jag är en av de mer korkade, för jag gör onödiga saker och har svårt att stänga dörrar för gott, jag far runt i min lilla bubbla precis utom verkligt räckhåll för allt och alla. Jag letar efter en plats som kanske inte finns, Humlan vill ha någonstans att landa. Parkera en stund.

Jag vill så djävla mycket förstår ni.
För mycket, vid vissa tillfällen.
Så mycket att jag blir stående med vidöppna ögon, totalt oföretagssam, grubblandes, omtöcknad av jag vet inte vad. Jag förstår ingenting. Ingenting, någonsin.

And I guess I'm a pain in the worlds ass too..

Våndan av mixskivor...

Jag får alltid komplett ångest, och blir otroligt obeslutsam, när det är dags att fumla ihop en ny mixskiva. Skillnaden mellan en bra och en dålig kan vara hårfin.

Steg ett är att slänga upp en ny låtlista, skumma igenom hela iTunes och stoppa i allt som faller en in. Sedan sållar man bort alla låtar som innehäller mer än tre sekunders skriksång.
Då är helt plötsligt hälften av låtarna väck. Tar man dessutom bort alla med dubbeltrampande trummor försvinner ytterligare fem-sex låtar.
Kvar är ca 35-40 stycken. Bort med alla som man vet har varit med på tidigare alster. Bort med alla som man vet att någon potentiell lyssnare är allergisk mot. (Grundregel ett för allmänna mixskivor är att de ska vara så breda som möjligt. Breda och självutplånande.)

Ha alltid med en Oasis-låt, minst en nittiotalsklassiker, en boybandplåga, en radiohit och som pricken över i-et "MmmBop!"

Ha aldrig med låtar med följande band/artister: Hawthorne Heights, Senses Fail, Sonic Syndicate, Chemical Vocation, As I Lay Dying, Dance Gavin Dance, Eva Dahlgren eller Wilmer X.

Nu sitter jag med en odräglig trave låtar och pusslar.. helt fruktlöst.

Och gissa vad som dunkar i hörlurarna?
Ni har ingen aning.

Min guilty pleasure.

Lose Yourself (in the music, the moment...ja, jag vet, det är Eminem, men skitsamma.)

Gratiskramar!

Here's to dom som inte orkar använda YouTube. ^^

Mina Människor.

Det finaste i Grey's Anatomy, finast av alla snyfthistorier är när Cristina refererar till Meredith som "my person, she's my person". Hennes människa.

Kom att tänka på det imorse, bland alla laxtallrikar och sallad.

Jag är nog en djävligt lyckligt lottad person, för jag kan faktiskt komma på flera som jag skulle kunna kalla "min människa". Det finns två, kanske tre, som jag klickar helt galet med, som jag kan lita på till 110%.
Jag har en väldig tur.

Loveya!

Sacred Wednesdays (Grey's Anatomy!!)

Onsdagar mellan nio och tio är heliga.
Jag har redan börjat ladda upp, igår köpte jag chokladglass för detta speciella tillfälle, och nu sitter jag och lyssnar på How To Save A Life och Chasing Cars på repeat, allt för att komma i stämning.

Meredith kan inte dö, hon får inte dö, det finns inte i min världsbild.
Så är det bara.

Gud, jag kommer lipa, jag känner det på mej.

Hon får inte dö.

Jag vill inte bli stor...

...bostadskö?

Hjälp!
Vad gör jag?

Hurtbullen Talar.

Jag har precis sprungit 8 kilometer och känner mej ytterst hurtig.

Firade det hela med ett glas oboy, någon som blev förvånad?
Inte?

I övrigt har jag inte gjort något spännande idag.
Alls.
Imorgon blir säkert bättre på bloggfronten.

Naomi Klein om diktaturer:

Kan diktatur vara bra?
Diktatorer är i allmänhet bra för de personer som stöttar dem. Om diktatorer varit bra för majoriteten skulle de inte vara diktatorer. Då suklle de ha kunnat kandidera i demokratiska val.

Citat från dagens Metro

Facebook, humörstatistik online?

Hedda is otroligt slö. Updated 19 minutes ago.

Hedda is ledig, amazing still it seems.

Hedda is skateboarding.

Hedda is ledig!!!

Hedda is jättetrött.

Hedda is luktar fisk.

Hedda is on her way out, skateboarding.

Hedda is chasing light.

Hedda is äter makaroner.

Hedda is not happy. Not at all.

Hedda is på jobbet.

Hedda is frusen, trött och ensam.

Hedda is fascinerad av/irriterad på Facebook? Ja.

The Great Salmon Plate

Bortsett från att mina dear workmates vägrade sluta prata om köttslamsor och inälvor på lunchen idag har det varit en helt okej jobbdag.

Och min Oboyburk är sötast.

"Heddas, be snällt."

Always Be

Jag brukar inte göra såhär, men när lillebror brände den läckta versionen av Chase This Light var jag faktiskt tvungen att lyssna. Och jag kommer ändå köpa skivan så fort den går att lägga vantarna på i Sverige.

Grymmebra!

Jag är kär, igen.
Om man kör allt dom redan gjort i en mixer får man Chase This Light.
Mycket djupare än Bleed American, men inte lika drömmande och skört som Clarity och ändå lika rivigt som Futures. Och någonstans i bakgrunden yrar Static.. också.

Hell yeah, jag är en nörd.

Grattis

Nu är jag ledig.
Visserligen bara en dag, men ändå.
Ledig.

Jag trodde aldrig att veckan skulle ta slut. Däremot är jag helt slut. Helt tömd på allt som ens försöker påminna om energi. Men det verkar lugna sej nu, faktiskt. Jag har fyradagarsveckor bara, som det ser ut nu, och det innebär väl att jag faktiskt kommer ha ett liv, eller lite ork, eller nåt.

Imorgon ska jag sova länge. Inte bli väckt alldeles för tidigt av den satans väckarklockan. Och det ryktas att L är i stan, så jag ska försöka få fatt på henne, och då vet man aldrig var det slutar. Antagligen med hopplös trötthet på jobbet på söndag, men skitsamma. Sånt överlever jag.

Jag tänker inte ta ledigt från livet.

Föressten visade det sej att alla mina föraningar stämde, jag jobbar på min Fogskliab*. Det blir väl till att baka kladdkaka dårå, lyckligtvis är det en onsdag så det är inte så förfasligt mycket folk som jobbar då.
Och det är faktiskt ingeting jag sörjer, jag blir en dag äldre, big deal, egentligen spelar det ju ingen roll. Egentligen är det väl roligare att jobba än att vara hemma och sysslolös?
Ja.

*Fogskliab: Uttryck som förekommer i böckerna om Nalle Puh, en del av det bevingade uttrycket "Hätila Ragulp Åp Fogskliaben", som är Ugglas sätt att stava "Hjärtliga Gratulationer På Födelsedagen".

Trött, tröttare, Hedda...

Jag hade kunnat döda för att slippa jobba imorgon. Nästan.
Imorse var jag fruktansvärt trött, och sedan dess har det bara gått utför. Till råga på allt tog O'Boyen slut, så vad jag ska hålla mej vaken med imorgon vet jag inte.

Sen hade jag ett missat samtal på mobilen, och optimisten i mej trodde att det var typ Sälen som insett vilken bra liftvakt jag skulle bli, men inte det heller. Någon random snubbe i Ö-vik hjade uppenbarligen ringt fel. För vad jag vet känner jag ingen från Örnsköldsvik.

Jag hade behövt komma härifrån ett tag. Fan.

Grytvantar

Nu är jag jättefrusen, och sitter och tänker på grytvantar.
Inte vilka grytvantar som helst, jobbets grytvantar. Som vi har för att ta ut dom glödheta brödlåtarna med.
Dubbla grytvantar, till och med.

Himmelriket för mina smala kalla händer.
Ja.

Jag borde nog bädda ner mig nu.
Väckarklockan ringen om sju timmar.
Huvva!

Och du, du är bara en dröm.

Onsdagsnoja

Åh nej!

Cliffhanger på Grey's Anatomy, igen.
Men Meredith kommer inte att dö, inte en chans.
Ingen Meredith, ingen teveserie, så är det bara.

Hoppet är det sista som överger mänskligheten, och Izzie har fan en poäng. Man måste tro att man ska klara sej, för annars kan man lika gärna kasta in handduken/disktrasan/valfritt vikbart objekt av tyg direkt.

Så nu sitter jag här och fryser och lyssnar på Joshua Radins Only You på repeat. Utan att veta varför. Den är lite briljant den låten, och jag funderar på att introducera den på jobbet, som omväxling istället för I'm Yours.

Kvällsmelankolin har anfallit igen, med full kraft. Jag har ont i axlarna, jag fryser, jag har trötta fötter och jag fyller år om två veckor exakt. Jag känner mej nästan gammal, jag låter åtminstone gammal.
Ibland är jag gammal också, för mina 18 år och 351 dagar.
Ibland är jag, å andra sidan, väldigt ung.

Just nu är jag mest som vanligt, alltså en smula melankolisk och väldigt trött.
Klockan ringer 06:10 imorgon. Eeeew.

Dötid, igen.

Förra året skolkade jag från skolan, ganska mycket med mina mått mätt.
Det beror självklart på vad man jämför med, men jämfört med mina tolv tidigare skolår som var helt skolkfria var det ganska mycket.

Nu tror jag att jag skolkar från livet istället.
Litegrann.

Min gamla fiende "måttlig social fobi" har gått till attack igen.
I kombination med oföretagsamhet/trötthet.

I say Yay.

It's A Headache, Nothing But A Headache.

Som om det inte vore nog att lördagen gick åt till att knapra diverse piller för att bekämpa mensvärken-från-helvetet verkar det som om idag är den officiella huvudvärken-från-helvetet-dagen.

Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Va?

Det är säkert straffet för att jag sov som en liten gris till halv elva.
Djävla huvudvärk, jag som jobbar så mycket, hade jag inte kunnat få vara pigg och glad idag? Nu är jag utsövd men sur, det är ju toppen, inte.


Nåväl, idag ska jag ägna mej åt färdigställandet av mammas jätteförsenade födelsedagspresent.