Blue Skies

Jag och Max var ute och yrade, bortåt Näset och Bastuholmen till. Det blåste halv storm, men ändå, mer sommarkänsla än på väldigt länge.

September

Eftersom jag gjorde den jädrans laxmoussen igår trodde jag att jag skulle lyckas undvika den på ett tag. Yeah, right.
Gjorde den idag med, men jag övertalade CC att filéa dom fjantiga tomaterna, för effektivitetens skull, så det gick rätt fort. Det har egentligen hela dagen gjort, faktiskt. Dagarna brukar göra det när man jobbar tidigt. Kom hem vid kvart över tre, och sen var jag hos Moa och fikade och pratade en massa, det var så himla längesedan vi sågs.

Det var himla längesedan jag gjorde någonting alls, över huvudtaget, förutom att jobba. Åtminstone känns det så. Tiden har gått så otroligt fort, veckan innan midsommar fick jag en bunt scheman i näven, och det kändes som en halv livstid till vecka trettiotvå. Det är nästa vecka. Nästa vecka!
Vart tog sommaren vägen?
Alla fina planer jag hade, om att cykla direkt till stranden efter jobbet, grilla, åka skateboard eller skimma, spela gitarr när solen går ner, allt bara försvann.
Det regnade bort.

Visserligen har jag jobbat så fruktansvärt mycket att det nästan är bra att det är visset väder, men ändå, sommar.
Jag behöver den.

Imorgon är det augusti, en månad till september. September. I min hjärna får september en domedagsklang. Det är då dom försvinner, dom som vet vad dom vill och har planer och mål. Jag insåg precis, att varken Moa eller Johanna kommer vara hemma på min födelsedag. Jag brukar i och för sej inte göra något väsen av mina födelsedagar, men nu när jag blivit åtminstone lite social hade jag kanske brutit mönstret.

Jag kanske borde skaffa mej några mål här i livet?
Eller så väntar jag på bättre tider, och jobbar ett tag.
Alltså, shit pommesfrites, det är på riktigt. Dom kommer försvinna. Jag blir kvar. Ett tag.
Värst är väl ändå den andra känslan. Känslan av att Falkenberg inte är något ställe man kommer tillbaka till. Man åker härifrån, förutom dom där underbara veckorna i juli och augusti, när Skrea Strand är världens centrum.

Rörig blogg om hyfsad söndag

Dagens åstadkommande: Jag gjorde laxmousse utan att göra fel en enda gång. Å andra sidan gjorde jag alla möjliga, och omöjliga, misstag förra gången, och det var pinsamt och jobbigt, så jag koncentrerade mej djupt nu. Det funkade, uppenbarligen. (Fast antagligen kommer jag till jobbet imorgon för att upptäcka att skiten vägrat stelna, eller nåt annat dumt.)

Recept som innefattar filéade tomater är, enligt mej, en gnutta överskattade.
En för dagen inlånad spring kommenterade det hela med ett "sånt där skulle jag aldrig klara av", och jag svarade med att det gör jag inte heller, egentligen.

Imorgon ska jag ta reda på hur det blir i höst. Det kan ju vara bra att veta, liksom. Hoppas-hoppas-hoppas-hoppas.
Innerligt.

Men, jag är trött.
Ska sova nu.

Innan jag drar tänkte jag påpeka att jag saknar någonting som jag inte vet om jag egentligen saknar.
Alltså. Och på flera plan. Tvetydigt. Sotis är jag kanske också, men ändå inte. Daah, knepigt är vad det är, alltihop.

Och två kvadratcentimeter kostar vadå? Tjugofem spänn?

"Hej, du har kommit till SalmonStore, personalen kan tyvärr inte svara just nu, för dom sittstrejkar och når inte telefonen."
Så rolig kan jag vara.

Fem liter gräddfil, tre liter majonäs

Dethär tycker jag är lite småkul.
Man ska ära mjölkpaketen i evigheten amen.

Övertrött var ordet.

Idag tog romsåsen slut på jobbet föressten, jag har aldrig varit med om det förut. Och alla grönsaker var slut också, men allvarligt, romsås...
Ska GLS:en ta slut imorgon eller?
Hmm.

Kontentan av att gå upp klockan fyra på morgonen...

Jag tvingar mej själv att hålla ögonen öppna nu.
Inte sova.

Inte än.

KallisMix #2 = Vånda.

Jag är så djävla pretto.
Seriöst.
Jag tar brännandet av en mixskiva på alldeles för stort allvar. Det är så svåååårt. Mest för att jag vet att det är lönlöst att lägga in Story Of The Year, FFAF eller As Cities Burn.
Och Fingers Crossed med Millencolin är bara att glömma direkt.
Jag har sjunkit lågt nu.
Väldigt lågt.

Timbuktu.
Hiphop.
Gud förbjude.

Vi kallar det en kompromiss, okej?

(Tror inte att det kommer bli så bra slutresultat, tyvärr.. men men..)

Mer jobbtjat och velighet.

Det är nu jag borde släpa mej i säng.
Nu jag borde titta på klockan och inse att fan, om sex timmar står jag i duschen. Och visst fattar jag, visst vet jag hur trött jag kommer vara imorgon bitti. Men jag sitter kvar.

Utan att veta varför.

På söndag eller måndag ska jag se till att få reda på om jag får jobb i höst eller inte. Det är ju bra att veta, liksom. Restaurangbranschens kassa löner till trots, jag har nog roligare än skiftjobbarna på SCA och Arla. Faktiskt.
Jag har sagt det tusen gånger innan, och jag kommer förmodligen säja det x antal gånger till; jag gillar mina jobbarkompisar. När till och med skitdagarna blir bra, för idag ville jag mest sätta mej i omklädningsrummet och lipa några gånger, för jag visste hur tyst det skulle vara när jag kom hem, då är det något som funkar.
Och jag gör ett bra jobb, as strange as it seems...

En kalliskompis sa det, att hon och en av grabbarna i köket pratat om det på bussen ut på morgonen, om "tvångsförflyttningen" av springpersonalen till kallskänk (mej, antar jag, jag är den enda som flyttats).. och dom vet ju, allihop, vart jag helst vill vara, för jag känner mej bortkommen och fumlig i köket. (Bongen klarar jag, det är bara stress och rutin, men recept och mixer och gelatin och knivar är bara too much.) Men poängen var, att dom tycker att jag gör ett bra jobb vart dom än sätter mej, och det är lite skönt att veta ändå, att jag inte är helt lost trots allt.
Men det är jobbigt när det kommer bussar, som idag när det skulle upp 50 tallrikar, och jag traskade rakt in i plock-kaoset påväg till bongen från tallrikskylen. Det är samma sak varje gång, jag är alltid påväg att säja "ska jag hjälpa till att bära", men hjärnan hinner koppla.
No way, du har blå tröja och rutiga byxor, you stay behind.

Jag vill ut igen.
Hellre avduk än cheesecakebottnar.
Hellre självserveringskassan än butiksluckan.
Även om det kanske låter konstigt...

Men, det viktiga just nu, känns det som, är att jag får stanna. För jag trivs. Och skulle det vara så att jag blir kvar i kallskänk vill jag ändå stanna. Det finns ju bra saker där med. Det finns ju en cd-spelare, för tusan.

Fast imorse, när två andra 88:or djävlades med mej och kallade mej för kallskänksbitch (ett uttryck som är vänligare än vad det låter) var det inte kul, men det beror mest på att jag var lessen för annat. Och just precis då kändes det hårt, för dom om några vet vart jag vill, och hur fumlig jag känner mej.

...det ordnar sej nog, alltihop ändå.
Men.
Någon dag vill jag skriva en bloggpost som heter "Back In Black". Det är trots allt där jag hör hemma.

Jag är emsam nu.

Här är så djävla tyst.

Det har slutat att prassla från köket, helt tvärt.
Jag saknar det.

Virus, lilla Virus.
Jag undrar om du egentligen förstod någonting, eller om du bara var irriterad för att dina fötter inte lydde längre. Hursomhelst har du det bättre nu, det är jag säker på.

Men jag kommer sakna dej.

Minnen av aprilhimlen

Just nu vill jag vara ifred. Jag skulle möjligtvis kunna stå ut med att ligga och slöglo på Almost Famous, Amelie eller Garden State med någon. Någon, typ nån trevlig kille årgång -87 eller -88, som gillar Håkan Hellström, varm choklad och att spela gitarr.
Lite mys i allt regn och djävla elände.

Någon som känner sej träffad?


(Jag vet att du finns, var är du?)

There's something in those eyes...

...lilla älskade sorgmodiga vän.

Du har funnits där när ingen annan lyssnat.
Men när jag kommer hem från jobbet imorgon finns du inte mer. Jag vet det, redan nu. Och jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden en bit, jag vill inte att du ska vara gammal och sjuk. Jag behöver kunna gråta ut i din päls, jag vill ligga och kolla på film medan du borrar in nosen under min haka och tuggar på tröjlinningen.

Du var aldrig bara ett marsvin, du har varit med så jäkla länge att du passerat husdjursstadiet, du är min vän. Om än en liten, tjurig och väldigt hårig en.

Vad ska jag göra nu, Virus?

I will stay beside you until your soul embarks
But I can't follow you into the dark

Tre år

Jag är förlamad.
Förlamad av oföretagsamhet.

Och innan idag blev jag påflugen av en insikt. Insikten om hur fort man kan glömma. Att sex veckor av jobb, regn och lite festival är nog för att man ska bli en total främling.
Es3A, tro inte att jag inte saknar er, för det gör jag, när jag som minst anar det, men at the bottom line är det nog så att de flesta av er inte känner mej. Lika lite som jag någonsin kände er.
Det finns tusen skratt som jag delar med just er, och hen hel drös med tårar och kanske chokladmuffins on top, men det är över nu.
Jag är påväg någon annanstans nu, tror jag, även om jag mest står still.

Vi ses säkert någon gång, vissa av er vet jag att jag kommer träffa, och ni ska veta (även om risken är liten att nån av er läser min blogg) att jag har lärt mej en djävla massa av er.
Men nu...

Just nu.

Vill jag vända åt ett annat håll.
För jag är en annan person, har varit ett tag, men jag vill vara säker på att ha hittat mej ordentligt innan jag träffar dåtiden, för risken för återfall är stor.

Into Oblivion

Man kanske skulle byta dyngsrytm för att få ut någonting av den här sommaren..?

Jag vet inte.
Igår när jag cyklade till jobbet var det svinkallt. Redan innan rondellen till Fajans önskade jag att jag tagit på mej en mössa. Nio grader klockan fem. Men det regnade inte, inte ett dugg, himlen var visserligen bitvis molnig, men det var inga regnmoln för en gångs skull.
Allt redan fallit regn orsakade en annan sak.
Morgondimma.
Spontana små moln som parkerar någon decimeter ovanför marken och uppåt och gör allting annorlunda. Ån vart täckt av bomull, och på ett ställe strax innan Skrea såg det ut som om det var frost i pygmégranarna jämte vägen. När jag kom upp till Skrea Korsväg och skulle cykla neråt igen såg jag inte gamla E6:an. Det var helt tyst runtomkring, och ett av domdär dimmolnen hade snällt parkerat precis där vägen låg och bort till kyrkan.

Ibland kan jag förstå varför andra människor tror på gud. När världen i sej själv är vacker, och man har den för sej själv, när vägar man cyklat alldeles för många gånger ändrar utseende och solen går upp bakom en dimmig silhuett av en kyrka, omgiven av träd. När naturen sliter upp ens ögonlock och vrålar "det här är liv", och ingen stör ens chans att förstå det, när iPoden bytar från Millencolin till något helt annat vid exakt rätt ögonblick. Då kan jag förstå att man kan lita blint på någonting så osannolikt som en gud.
Men jag kan inte.
Jag vill bara känna, leva, utan att veta varför jag gör som jag gör, och tvingas lita till mej själv. Om gud skapade världen, fine by me, men det är i mina ögon uppenbart att han sedan övergav den, på samma sätt som jag kan skapa hopplösa Simmar på datorn och skratta smått när dom bråkar på skärmen. Som jag ser det är gud en mellanhand, ett sätt att förklara oförklarligheterna. Kanske lite konstigt, men jag, som alltid vill veta "allting" vill inte veta allt. Det gör mej ingenting att morgondimman är sådär hjärtskärande vacker när jag cyklar förbi, det är naturens, ödets nycker. Jag behöver ingen förklaring, och jag tror inte att det är ett bevis på att någon skapade en vacker värld. Den bara är sån.

Det jag vill ha förklaringar på är det som är skapat av oss människor, och som påverkar och handlar om oss. Intolerans, rädsla, miljöförstöring och rasism. Vem som sa vad, när, hur och varför. Vad som händer om en vecka, hur mycket får jag i lön? Ska vi ta en fika, vad vill egentligen politikerna, någon glömde en vante vid busshållplatsen!

Jorden är häftig, och behöver inte ha något syfte eller förklaras. Den är. Det är nog.
Visst vore det skönt om man fick reda på dess, och kanske till och med sitt eget syfte, men jag lider inte av att flumma runt så länge. Det finns så många frågor här nere på markytan att jag sparar de stora frågorna om himlen till senare.

Handlar tro om människans behov av förklaringar?
Förenklingar?
Nu har jag trasslat in mej igen, jag vet ingenting. Och jag förbannar det faktum att lillebror hade digitalkameran igår. fast det kanske var bättre så. Jag sparar det i minnet istället.

Moonlight through the windows in the hall
Rainbows in your teardrops as they fall
Constantly we move between the lies
Constant as trouble in your eyes

[Lisa Miskovsky - Butterfly Man]

När kommer sommaren?

I år har den verkligen regnat bort, med undantag för de där underbara dagarna första veckan i juni, när det badades, solades och studentades för glatta livet.
Men jag tänker inte ge upp hoppet, jag vägrar.

Och eftersom jag säkert redan har whinat om att min gamla skimboard är i princip knäckt (den håller ihop av ren envishet nu) tänker jag skaffa en ny. Bara för att visa vädrets makter att jag inte tänker ge mej. Det blir sommar. Förr eller senare.

Och imorgon är jag helt otroligt ledig, och jag ska sova tills jag vaknar av mej själv. Inte göra som jag gjorde innan, somna i soffan och drömma (mardrömmar?) om den satans bongen. Ledig var det.

Städa och läsa astråkig körkortsteori, men vafan.
Ledig.

Elva vs Arton

Nu har jag sovit framför Mean Girls hela eftermiddagen, så nu tittar jag inte i kors längre. Kombinationen sträckläsa Harry Potter hela natten och sedan gå upp astidigt för att vara på jobbet klockan 6 var en, visade det sej, dålig kombination.

Boken var å andra sidan bra.
Den tar slut. Inget öppet slut, utan slut.
Och det känns faktiskt konstigt nu, för jag har levt med domdär böckerna sen jag var elva år och firade påsken på Mallorca, det är mer än sju år. Jag tänkte att jag skulle vara asgammal innan jag fick veta hur det skulle sluta, och det kanske jag är nu, ur en elvaårings perspektiv iallafall.
Asgammal.

Eller, ööh... arton och ett halvt.

Jag har vuxit upp i takt med en påhittad pojk. Och även om jag hann före nu i slutet tror jag att det är jämnt ändå, jag tror att jag är yngre än vad de flesta av mina jämnåriga är. Ibland får jag känslan av att jag är en liten liten flicka som förtvivlat försöker leka vuxen, men hela tiden avslöjar sej.
Jag vill tro på drakar, småtomtar och den Stora Kärleken. Men hade jag varit lite smartare hade jag hållit käft om det, för det ska man inte tro på längre. Det känns som om jag far fram och tillbaka mellan två paralellvärldar, min egen och alla andras. Jag smyger dit ut ibland, med sotade ögon och ett ton hårspray, spanar och försöker hänga med, men blir släpandes efter. Jag har inte en chans, jag är bara en drömmare, och det är alldeles för lätt att retirera tillbaka till mitt gamla jag.
Luggen. Blicken i golvet. Basketdojorna med tre röda stjärnor och några impulsivt utvalda citat.

Jag är inte riktigt som de.
Elvaåringen med rummet fullt av Lego och fantasyböcker tittar fortfarande ut genom mina ögon när jag minst anar det. Samma sak gör fjortonåringen, som kallt räknar med att alla komplimanger är på skämt, att alla skrattar åt dej bakom din rygg. Jag har kommit långt sedan dess, men återfallen, dom effing-djävla återfallen. Känslan av att aldrig riktigt hänga med, att aldrig riktigt vara med, att alltid få kämpa och slita för att hinna ifatt, och när man nästan är där ökar livet farten igen.

Jag tror att jag är ungefär sjutton.
Inuti.
Eller bortkommen.
Så måste det vara, och jag kommer alltid vilja tro på drakar, aldrig vilka bli fantasilös och vuxen på riktigt. Men jag kanske ska lära mej att hålla käft om det, så syns det inte hur borttappad jag är?

Senast lästa bok

Det är inte bara det myckna namedroppandet av nutidskultur som gör att jag känner igen mej i "Vi Som Aldrig Sa Hora". Det är någonting mer. Trots att boken är skriven ur fyra killars perspektiv känner jag igen mej. Men nästan bara i Hannes. Han är sökaren, som finner och sedan förlorar. Den som knöt näven bakom innegängets rygg hela högstadiet, den som bara släppte ut hatet i ensamhet. Den som höll flickans hår när hon kräktes och ändå aldrig blev hennes.

Jag antar att det är i Hannes delar av boken som Ronnie Sandahl släpper ut mest av sej själv. Det är så mycket Håkan Hellström, Jocke Berg och "pojke med hatt" att det måste vara så.

Konstaterande: Tillhör du OC-generationen och/eller anser att Håkan Hellström är ett geni, läs boken. Läs den nu, bums. Om du inte stämmer in på ovanstående, läs den gärna ändå, men jag (och min pessimistiska syn på vuxenvärlden) är inte helt säker på att du kommer förstå.

Stolpar och nät

När tio timmars sömn knappt är nog, och frukost känns överskattat, hoppas över och blir till en lunch som ännu inte ätits, när jag inte vet om jag ska skriva med stora ord eller små, och min noggrant hoppusslade dagsplanering spricker i sömmarna as we speak kan det bero på att jag är..?

Trött?
Rastlös?
Velig?

...eller att det är hjärnan, inte kroppen, som behöver vila?

Solen skiner ju fan.
Men jag orkar bara göra ingenting.
Då kanske det är värt att lägga alldeles för mycket pengar på en veckas surfcamp i Frankrike? Så jag har någonting att sikta mot.

Innan var det jobbat jag siktade mot, när jag gick i skolan. Nu jobbar jag, men sorry, det är sällan helgerna i Falkenberg gör mej tillräckligt glad, oftast är det bara kommunikationskollaps, krångel, kö till Bratt och en sista cider som jag skulle struntat i att dricka, för att avsluta med en kebabrulle som jag vet är mycket godare när jag kan se rakt och stadigt.
Jag vill ha nåt att sikta på.

Det funkar inte att vara målinriktad utan mål.

Öööh, nej.

Inte lika fint väder som igår.
Crap.

:)

Idag cyklade jag till jobbet i shorts, och det var alldeles för varmt redan strax efter åtta på morgonen. När det var dags för lunch slog värmen emot mej när jag öppnade dörren.

Typiskt att jag ska jobba när sommaren väl kommer. Förhoppningsvis är det lika fint imorgon, så kan ajg vara på stranden på förmiddagen. Börjar inte föränn halv tre, och visst, det är lite skräpigt att jobba till elva på kvällen, men samtidigt är det gött att ha förmiddagen fri.

Jag vill skimma.

Sol imorgon?
Hoppas, hoppas, hoppas!

En trött mackätardag idag

Jag sket faktiskt i stranden. Det blev två timmar på en filt på gräsmattan istället, med en flaska vatten och Kerrang. Egentligen halvsov jag mest, jag är fortfarande brutalt trött..

Jag är inte helt säker, men jag tror att det var en jobbarkompis som berättade om en kund en gång, en tant, som påpekat att det regnar mycket jobbigare här på västkusten, det regnar aldrig bara rakt ner. Så är det när man bor vid havet. Det blåser nästan alltid åt något håll. Och ibland tar det emot så satans mycket. Cykla, tillexempel, det är inte jätteroligt i motvind. Och om allt roligt (stan, stranden) ligger åt det hållet det blåser ifrån blir man lätt lite oinspirerad. För att inte tala om vad min lugg tycker om saken. Haha.

Fast idag var det mer genuin trötthet än lathet som avinspirerade mej.

Hungrig är jag också, fan.
Får ta en macka eller två. Det är en mackätardag idag.

Jag vill både minnas och glömma.
Erase/Rewind

Vamos!

Solen skiner. Och jag är ledig. Det är lite "too good to be true" om du frågar mej. Ska nog ta och ringa mina Diablospelande killkompisar och påpeka att datorn fungerar även när det regnar. Det gör inte stranden.
Jag skiter i att det är fem grader för kallt och blåser satan. Jag ska dit ändå.

It's the feel good drag...yesterday was a great day.

Leva Livet.

Oj.
Oj.

...och nu tänker jag gäspa. Massor.

I will meet you at the corner, of Lucky Avenue & 7:th

Jag är så trött att jag skulle kunna spy, och ryggen och nacken värker. Det finns bara en plats på jorden för mej nu, egentligen, och det är sängen. Och för mindre än tre minuter sedan var jag påväg dit. Nu sitter jag och känner mej alldeles kluven inuti, för tydligen ska min kompis överlämna låtförslag till stans absolut sämsta (iallfall eurodisco-tråkigaste) DJ på Bratt ikväll, och jag insåg hur längesen det är vi sågs och tokdansade i studentyran, och jag var om möjligt ännu tröttare då.

Jag vill vara med.

Jag vill också vara galen.

Johanna, jag saknar dej!

Och jag tror att jag ska skicka iväg ett sms och hoppa in i duschen. Orkar jag så långt kommer det nog gå bra. Jag får inte glömma bort att leva, jag får bara inte det.
Det är ju sommar, förfan.

The Super Hero Quiz

Your results:
You are Spider-Man

You are intelligent, witty, a bit geeky and have great power and responsibility.

Click here to take the Superhero Personality Test



Sofie, jag kräver att du gör dethär testet. Om du blir Batman skrattar jag ihjäl mej, för det vore lite för bra.

Rekommenderat Dagligt Intag:

Det händer att folk påpekar att jag är ganska smal. Därför vill jag påpeka att det inte är för att jag äter för lite. Idag har jag ätit följande (och allt är i ordning):

• Två mackor med smör + ett glas mjölk
• Tre kvistar persilja
• En portion kebab, pommes och sås med lite sallad och mycket persilja till
• Bottenskrapet i en låda vaniljglass
• En kvist persilja
• En mosad tårtbit
• En stor portion potatisgratäng med portvinssås
• Ett äpple
• En macka i farten
• Den sista tårtbiten
• En liten bit mintchoklad
• En halv 200 grams Marabou

Utöver detta planerar jag att äta åtminstone två eller tre mackor till kvällsmat.
Och ja, jag tycker mycket om persilja.
Och gillar min ämnesomsättning.

"Oh Holy Salmon"

Nedan följer ett antal händelser från de senaste två dagarna. Det är inte meningen att någon utanför "Laxfamiljen" ska fatta någonting, så det är ingen idé att försöka. Allt är skrivet med glimten i ögat och en smula fnitter.

"- Överste Onlagd... eh.. Uplagd... Bylagd...?"
"- Alltså, Inlagd blir Inlagd på engelska med."
"- Äsch"

***

"Laxrom på party!"

***

"- Nu ockupperar jag ditt lebensraum."
"- Hedda! Man får inte säja lebensraum. Hitler sa lebensraum, och han utrotade folk."
"- Jag vill inte utrota någon. Jag är trött, och vill att du ska flytta din armbåge."

(Nämnas bör att ordmärkaren en gång påpekade att "att jobba i butiken är som ett nazistläger." Ordmärkaren hör förresten till kallis, om någon överhuvudtaget tvivlade.)

Onsdag @ Salmonstore

Idag har jag gillat mitt jobb.

Dagen började med att en i mina ögon stöld uppdagades. Inte nog med att våran egenhändigt hoppusslade och brända (med oändligt mycket kärlek och lågstadienostalgi) "Absolute 90-tal"-skiva var borta, så var även cd-spelaren! Jag andade ugglor utanför svängdörrarna och hittade två svartklädda jämnåringar och en silvrig cd-spelare med förkärlek för att hacka sönder allt man lägger i den. Ingen allsång denna morgon, alltså. Min tältkompis nummer ett återbördade den till sin rätta hylla en timme senare, men då var morgonen redan över. Jag var fortfarande en smula upprörd och bad henne att förolämpa skurkarna med en väldigt intern gest som betyder laxrom, men hon fegade ur, eftersom hon själv kan känna sej som ett ibland. (Det är hon verkligen inte.)

Fortsatt rangordningsfniss och namngivande på lunchen, överste Inlagd fick dessutom stryk i Skitgubbe. Jag vann. Sen var jag extraperson i bongen och hann med att massakrera en laxpudding och få åtminstone ett ordentligt ryck på laxrommen. Jaja, någon gång ska dom väl mingla runt och ta avduk också, bara dumt att det ska vara precis när jag får upp farten på tallriksutmatandet. Klockan halv tre gick en kompis av morgonskiftet, och en annan påbörjade kvällsskiftet. Standardfrasen byttes från "kanoners" till "eeh, o-kej". Jag var potatishämtarslav i ytterligare tjugo minuter innan Elin insåg att man inte ska jobba med öroninflammation och bad mej byta kläder och ta hennes jobb. Lyckligtvis hade det blivit någon oförklarlig mutation på schemat så det var en för mycket i kallis, vilket i sin tur gjorde att jag utan problem kunde dra av mej scarfen och leta upp min namnskylt istället. Back in black, och herregud så skönt det var. Göra något man kan, något man förstår.

Fast att gå från bongen direkt till buffén gjorde mej enormt desorienterad (ett ord jag även använder som synonym till onykter, men inte i dethär fallet), men jag klarade mej ganska bra, tror jag. Dessutom hann jag med att fråga min chef om jobb i höst, och få ett härligt vagt svar tillbaka. Bättre än inget.
Tre sent anlända sällskap till buffén bestämde sej för att ta tabberas på gravlax, rimmad, najad, ägghalvor, klämmor, laxbullar, cheesecake, moussetårta, ekrökt och gravad igen ungefär en trekvart innan stängning, och jag blev en smula stressad. När stressen var över enades jag och min kollega i kallis om att folk som kommer sent inte ska förvänta sej att allt finns kvar och struntade i att byta både den varmrökta och kokta laxsidan. Jag hade tur, för ingen ifrågasatte mitt beslut, inte ens gästerna

Jag har ätit en massa hela dagen, men när jag lyckades norpa den sista tårtbiten tjugo i sju blev jag så nöjd med mej själv att jag inte kunde låta bli att flina stort. Fastnade i putsandets ädla konst, och kombinerade det med att prata med kvällskiftet när dom åt något som luktade gott och innefattade bland annat ris och kyckling. Samtidigt som jag vek servetter diskuterade vi ett eventuellt mord.

Oroa er inte, det är varken hatobjekt ett eller två som ska defenestreras, men jag har en jobbarkompis med allergi mot powerballader, så Emelie, om du hittar en cd-skiva längst ner i GLS-baljan vet du vem du ska morra på.
Inte är det jag.

"Eeeh, o-kej."

Bloggpost 950

Jag är rädd.
Vet inte hur jag skulle reagera.

>_<

Sugar Rush, Honey..

Nu käkar jag Dextrosol, för jag tycker att det är gott.
Dumt, när det jag behöver mest av allt är att sova.

Och det jag behöver näst mest av allt är..

..skitsamma.

LIke a ghost to the world, that's exactly what I need!

O, som i Ointressant Onsdag

Igår såg jag regnbågar fler gånger än att jag kan minnas hur många gånger det var. Idag cyklade jag till jobbet och blev överfallen av ett åskväder nere vid ån. Och detdär med fotfäste är ingenting som jag känns vid just nu. Det blir aldrig som man trott, helt enkelt.

Jag funderar på om jag ska skaffa en ny blogg, också. Allvarligt talat, jag kan inte skriva av mej här längre, för det är kanske inte meningen att lillebror och diverse släkt ska läsa allt. Eller så är det inte meningen att jag ska skriva allt. Just nu skriver jag ju ändå ingenting... bara whinar om jobbet.

I have turned into a robot.

En robot med ont i nacken.

What's The Matter With You?

Jag känner att detdär med bloggande går lite sådär just nu. Jag hittar aldrig rätt ord längre, allt känns fel, otillräckligt kanske..
Helt plötsligt hittar jag balansen och tappar fotfästet på samma gång. Drömmer om att våga falla, men står och vinglar på kanten, som jag alltid gjort. Det finns så många frågor som väntar på svar, men även många som redan blivit besvarade och gjort att jag kanske kan ta mej någonstans.

Det har hänt så mycket de sista månaderna.
Först och främst, tack Lina&Sara, för jag har alltid lyssnat på er, och ni lurade ut någon ny version av mej. Fick mej att våga lite mer. 28 april, yeah.
Helt plötsligt händer det saker, och tyvärr hängde hjärnan inte riktigt med, och orken tog slut på målsnöret, på studenten, men ändå, kebabrulle på Tullbron, det var bra.

Nu är det sommar och tack och lov är vädret kasst så jag slipper den klassiska "jag jobbar så mycket att jag inte hinner vara på stranden"-ångesten. Nu har jag bara "jag jobbar så mycket att ajg inte hinner träffa mina vänner"-ångest. Vilket i och för sej är minst lika illa.. Midsommar tillbringades hursomhelst, till omgivningens stora nöje, med en påse godis och StarWars på dvd, och det är jag nog faktiskt rätt glad för.

Jag kommer ingen vart. Nu går jag och lägger mej, för jag ska upp om fem (!) timmar.
Hata skiftarbete.

Här går det undan...

Halkbana. Imorgon. Det blev en återbudstid som jag fick.
Det är bra, då hinner jag inte bli nervös.

Du har nog rätt, jag börjar faktiskt hitta balansen. Ordna upp mitt liv, litegrann. Kanske är det därför jag börjar sakna dej igen, för att jag har ork att sakna.

Nytt älsklingsband: Switchfoot.

Every day is a bad hairday

Jag måste klippa mej!!

Jag står inte ut, seriöst, det är så djävla långt och hopplöst nu att jag blir tokig. Problemet är bara att jag inte vet vad jag ska göra med det. Det måste funka även ofixat, alltså platt. Och gå att sätta upp i två tofsar.
Dammit. Jobbigt är det, jag vill bara kapa av det, men det är inte så "bara".

I mitt nästa liv ska jag vara en mangafigur. No more bad hairdays for me then.

Då kommer lyckan för hundar som oss...

Håkan spelar på Liseberg i september, vet du...

Idag har jag nog rätt att vara trött...

Fyrahundranånting bongar, och de flesta till Kallis.
Ungefär så, ja.

Salmonstore Goes P-fest!

Just det ja, det var ju personalfest igår.
Det gillar vi.

Dessutom gillar jag att ha en del av mitt liv där ingen vet någonting om vem jag varit, mer än det jag själv säjer, utan ser mej för den jag är nu. Att jag får den chansen.
Det var en nystart som jag behövde.

Vilken fest det blev. Fullt ös medvetslös men ändå hyfsat skandalfritt, vad jag vet iallfall. Fast jag hör aldrig till de välunderrättade.

My Immortal

det är nu som livet är mitt

jag önskar att jag kunde släppa taget någon gång.
bara vara vild och galen.

grejen är, att jag alltid varit ensam.
alltid när det varit riktigt riktigt djävligt har jag fått reda upp det själv.
och det är så svårt att släppa in folk.
ännu svårare att släppa ut mej.

måste hitta något det är värt att chansa för. och det går bättre nu.

jag har lärt känna folk på egen hand det senaste året.
vågat lära känna dom själv, och puttat undan alla äckliga "dom tycker egentligen bara att du är underlig" tankar.

fast jag är fortfarande djävligt rädd.
jag är rädd för att bli det jag alltid varit. ensam.
jag har varit rädd för att bli det jag alltid varit.

men nu när jag faktiskt fått vänner att förlora är jag inte lika rädd.

och jag kan inte förklara varför, men jag vågar vara jobbig, jag vågar finnas till och inte bara vara snäll. vågar kräva tid och svar.
vågar göra småsakerna som jag trodde skulle få folk att tröttna.
jag vågar liksom finnas nu.

"du får vara hur jobbig som helst, vi gillar dig ändå."

"det har ingen sagt förut. och även om det kanske varit så vill man höra det."

Erase/Rewind

Var sitter stoppknappen på livet?
För just nu hinner jag inte alls med.

Jag saknar er, men jag kan inte hitta dendär tiden, den jag borde lägga på er. Dyker den upp ska den öronmärkas, knytas fast vid en stolpe och användas väl, det lovar jag. Det har bara varit lite mycket förstår ni, för mycket studenten, jobb och festival. För lite ledighet och strandtillvaro.
Det är tragiskt och djävligt synd att jag inte sett er på så länge, ni som jag träffat varje vecka, nästan varje dag faktiskt, i tre år.

Jag saknar er.
Och detta är den längsta veckan någonsin, den har nyss börjat och verkar aldrig ta slut. Allting är overkligt och jag är som en formskiftande pusselbit inuti. En sekunden passar jag in och trivs men helt plötsligt vänder det och jag slår i kanter och hörn överallt. Både bokstavligt och bildligt talat faktiskt.
Det går bra, det gör det, men jag ska hålla mej så långt borta från det gamla som möjligt för att det inte ska kännas jobbigt. Det är svårt som fan att vänja sej av med inrotade vanor, hundratals timmar av arbete och rutiner. Jag är i ett annat område nu, och fast jag verkligen försöker tänka positivt (verkligen verkligen försöker) saknar jag det för mycket. När det kommer till kritan är det tyvärr så att trots allt slit och släp är det värt det, det handlar om kickar. Kickar; liv och rörelse. Skitsamma, jag kan inte förklara, Elin kanske fattar vad jag menar, och några till, det handlar om kickar.
Jag ska fixa det.
Jag ska ordna upp allt, för jag vill se framåt, och det verkar som om ingen tror att det är mer än till vecka 32 och jag ska försöka fixa så att det blir så. Det handlar bara om attsäja vad jag tycker, och det är jag ju så bra på annars.
Men inte nu.

Det är svårt.
Och det spelar ingen roll.
Jag ska fixa.