Get ready for the jump to hyper-space, it might be a bumpy ride...

Det händer lite för mycket just nu.
Jag vill bara hoppa ut ur teverutan och bli passiv åskådare.
Frågan är om det går.

Vad jag allra helst vill... det ändras fort som fan.

Jag är som en gatlykta påväg att tändas.
Tveksam.
Flimmrande.
Och helt plötsligt skiner jag upp som en sol, av ingenting.

Konstig dag idag.
Som om händerna inte lyder, jag har tappat tallrikar och spillt och gått in i folk och hörn och sånt hela dan. Vi skyller på semestern. Fyra dagar är länge nog för att tappa stinget. En av småglinen (gymnasiemänniskorna, helgjobbarna, whatever..) sa ju det förra helgen. "Det är ovant som fan nu... och det är bara en vecka sedan jag jobbade."

Vad jag allra helst vill...
Vad jag allra helst vill...?
Det du.

Och Alex, du är värd så mycket mer. Fast det fattar du inte, än.

Morgonmatte

Det är bara en gnutta irriterande att behöva gå upp klockan åtta när man börjar elva, bara för att den satans bussen går 9:50 och är på jobbet 10:02. Bussen efter det går exakt en timme senare och no chance in hell att jag skulle be om att få vara kroniskt försenad för att hinna med bussen.

Usch.

Hade det inte regnat hade jag lätt cyklat.

Då hade jag dessutom kunnat sova (läsa tidningen i sängen) tills lille-buller-bror gått till skolan. Att det egentligen är jag + Intohimo som står för morgonbullret idag behöver vi inte låssas om, väl?
Yeye, allt är bättre än förra fredagen.

Regn är lika med ingen uteplats är lika med mindre springande ut i entren är lika med bättre koll är lika med lyckligt kontrollfreak.

You don't know me, and you don't even care...

carry all your thoughts, across an open field
when the flowers gaze at you
they're not the only ones who cry when they see you

Grey Havens/Aurland

I'll Face Myself/Erase Myself

Jomen, välkommen hem som sagt. Här är allt sej likt. Och jag har redan sagt det, jag hatar det. Jag hatar att det är här jag hör hemma, tills jag hittat något bättre, någonstans jag vill stanna. Jag hatar stressen jag känner här, hatar mina puckade arbetstider som automatiskt eliminerar allt vad socialt umgänge heter, förutom de dagarna man är ledig, som istället sovs bort. Hatar att komma hem till en värre version av det dåliga samvete som slog ner på mej ungefär samtidigt som jag passerade gränsen till Norge och som fortsätter växa.
Hatar att jag är en egoist.

Att jag desperat behöver berätta hur synd det är om mej, eller iallfall hur jobbigt det är, men inte är egoist nog att ringa mej igenom min telefonbok i jakt på någon som eventuellt orkar lyssna.

För det är det sista jag vill vara.

Ivägen.

Been there, done that, och det är därför jag är jag nu.

Och no more egoism heller, för jag mår skit nu.
Och imorgon ska jag jobba igen. Längst ner i det ekologiska systemet, diskplockaren, allt-i-allon, hit-och-diten, whatever. Blä.
Det är det sista jag känner för nu.
Orka vara glad.

Bright Eyes som lugnande medel är lika med?

Falkenberg.

Fyfan vad jag hatar Falkenberg.
Luften luktar höst, och allting är sådär löjligt photoshopredigerat färggrannt. Det blåser, som alltid, fast bara lagom, och solen skiner faktiskt. Jag kommer hem igen.
Fyra dagars andrum i en lastbil någonstans i Norge, bara pappa, jag och NRK P1. Första snön strax nedanför Jostedalsbreen och Geitryggen, men högt, högt ovanför Aurlandsdalen. 29 augusti.
Tusen vattenfall och obegripligt Tolkiensk natur, ingen digitalkamera men det spelar ingen roll för det blir aldrig lika bra på bild.

Sen kliver man ur lastbilen och får ångesten som ett slag i magen.
För det första har jag gjort bort mej utan att ens vara medveten om att jag gjorde bort mej när jag gjorde det, thanks to den där sista Xidern och övertrötthet och så vidare. (Till släkten: Nej, jag har inte däckat. Skulle jag?!)
För det andra vill jag inte vara här, och inget håller mej egentligen kvar.
För det tredje vet jag inte vad jag vill göra istället.
Fyra; om schemat kommer upp imorgon och jag inte jobbar helger vill jag nog dö, lite till. Det är helgerna som är roligast. Plus att veckorna innebär mer förbispringning...
Och för det femte säjer jag ingeting nuförtiden. Jag som trodde att jag slutat hålla käft, att jag kunde få ur mej saker. Nu är jag paralyserad, igen. Stum.

Föressten, skulle någon lyssna?

Jag får panik.
Och du.
Jag fattade inte.
Och ja.. förlåt.
Eller?

Asbra

Nu har jag tvättat min jobbetröja i handfatet, med vanlig tvål. Undrar om den blev så mycket renare. Och om den hinner torka över natten. Plaskblöt var ordet sa Bill, sa Bull.
Jaja, den är iallfall inte svettig längre.

För dom andra två tröjorna är ju fortfarande spårlöst försvunna...
Jag vill ha tillbaks dom.
Morr.

Avreagering Deluxe, eller "Håll Käften, Håll Käften!!"

Jag är så förtvivlat trött. Och ändå kan jag inte gå och lägga mej. Måste rensa ur hjärnan lite först, och kanske äta något.
Påminn mej om att jag aldrig, aldrig mer ska jobba i spring sex dagar på rad. Det är bara dumt.
Åtminstone om fyra av dagarna är som ensamspring.
Jag är så djävla slutkörd, och det är först imorgon det blir mycket på allvar, eller, ja... 240 dagens och 250 laxtallrikar av varierande storlek är väl inte så lite. Usch. Egentligen vill jag inte tänka på jobbet alls, men vafan, jag har ju tappat kontakten med omvärlden. Jag har min lilla livsbubbla, jag gör samma saker varje dag för jag orkar inte omväxla mej. Imorgon ska jag ut till Johanna så fort jag slutat, hon och Ellen har hejdåfest med ko-bingo. Får fan rycka upp mej då, bränna den sista energin och vara en total zombie på söndag.

Jag bara hatar dendär känslan av att inte räcka till, när det aldrig slutar plinga och tunnelseendet kopplas på för att inte se avduket som växer i högar så fort man vänder bort blicken. Jag hatar det så djävla mycket. Men när det blir så finns det bara två val. Antingen sätter man sej på toan och lipar av trötthet, eller så biter man ihop, går lite fortare, ler lite mer, fokuserar stenhårt.
Förr eller senare lugnar det ner sej.

Dricker lite vatten, tar en ren, sval (i säkert tre minuter) tröja, fixar till håret och lyssnar på Absolute Nittiotals-skivan och så är allting bra igen.

Det finns liksom inget annat att göra.

Föressten, här kommer en lista på olika personligheter jag funderat på idag, fast jag har säkert nämnt de flesta redan innan.

• Fönsterbordsfreaks v.2.1: Tar ett bord i mittenraden och flyttar sedan till ett fönsterbord så fort det blir ledigt, även om det inte är avdukat än. Leder ofta till att jag tar avduket för deras och därför varken frågar efter nummer eller tar avduket. Vissa har för vana att stå och titta intresserat på bordet istället, i väntan på förbipasserande personal.
• Slipsnissar: Stressade. Mycket stressade. Är totalt oförmögna att förstå nummersystemet och att man helst vill se nummerlappen innan man lämnar över två dagens (majoriteten av gästerna beställer två dagens). Frågar ofta om "man ska hämta kaffet själv". En eller två personer tar ett fyrabord och fyller det med delårsrapporter, Dagens Industri, laptoppar eller om dom känner sej uppsluppna; Metro. Alternativt stora affärssällskap där en person står och översätter menyn muntligen åt de tyska/franska/engelska/whatever-kollegorna. Dylika sällskap lägger raskt beslag på kollektiva saker såsom pepparkvarnen och vattentillbringarna och har dem på sitt bord.
  
• Tyskar: Gillar laxsmörgåsar. Gillar att äta förrätter. Gillar pommes. Gillar att beställa udda antal tallrikar i förhållande till antalet personer i sällskapet. Gillar att beställa paj, crepes och liknande utan sås och sallad. Gillar, på det hela taget allting som är lite mer krångligt än vanligt. För att inte tala om språkförbistringen.
• Symöten: Stora gäng med tjejer (oftast tjejer 40+, men dock, tjejer..?) som glatt flyttar bord om det krävs och sitter länge och pratar. Beställer alltid en och en, och sitter dom utomhus glömmer de första tre notoriskt att säja till om det i kassan. I nittio procent av fallen äter hälften dagens, minst en en caesarsallad och minst en en soppa. Det kan leda till olycklig tajming i ätandet, eftersom dagensätarna i rusningstid har ätit upp innan caesar och soppätarna fått sin mat. (Hade varit lätt fixat om de beställt tillsammans eller sagt till i kassan att de var ett sällskap men nej, icke.)
• Hinderbyggare: Oftast äldre gäster som är totalt ovilliga att markera sitt bord med en jacka eller en väska. Är däremot oerhört förtjusta i att tilta stolarna så att benen sticker ut i gången och stolsdynorna (som en gång för längesedan var fastsydda med resårband) halkar ner på golvet. Serveringspersonal som håller en genomsnittshastighet på mer än 8 km/h får nära-snubbel-upplevelser av alla utstickande stolsben. Mycket traumatiskt.

Tänkte precis påbörja en cynisk lista över de etthundrafemton komma fem olika innebörderna av ordet "Ursäkta" , men nej, jag lämnar det åt eventuella läsares fantasi. Om någon av mina chefer råkar googla sej hit ligger jag risigt till redan nu så... over and out.
Nu måste jag nämligen äta, för jag har gått ner ett kilo sedan förra fredagen.

Halvvägs genom min sexdagarsvecka...

Fyfan, jag är så trött.
Och värre blir det.
Lite mer för varje dag, nästan, för idag var lugnare än igår. Inget lunchkaos med andra ord. Och jag känner att jag borde orka skriva om någonting annat än jobbet, men nej, tyvärr, det går inte just nu, för det är det enda jag hinner med. (Det blir bättre sen, jag ska bara vänja mej vid tempot. Snart ska jag börja whina om nonsensgrejor igen, jag lovar.)

08:30 - Går upp, duschar, käkar frukost
09:00 - Kollar mejlen och bara slappar
10:00 - Cyklar till jobbet/ringer pappa om det regnar
10:58 - Stämplar in
19:32 - Stämplar ut
19:51 - Kommer hem, om jag fått skjuts
20:13 - Kommer hem, om jag cyklat
20:30 - Käkar något framför valfritt nonsensteveprogram
21:00 - Kollar mejlen/bloggen/bdb
ca 22:00 - Ramlar ner i sängen

Att jag fortfarande är vaken beror på att jag skrivit en jobbansökan till Kläppen.
Nu håller vi våra kollektiva tummar, eller hur?
Jaja, jag ska skicka till Åre, Sälen, Hemsedal, Trysil och x antal andra med. Men ändå.
Tummar.
Ja.

Everything Is Safe & Sound

Okej, confession-time;

På något (även för mej) helt obegripligt vis har jag börjat gilla Touchdown Turnaround med Hellogoodbye. Jag förstår inte. För allvarligt talat, den låten får Aqua att verka sansade.

Nej, Underoath. Nu.
I Don't Feel Very Receptive Today.

Våga inte kalla mej geni, jag var snarare en medelmåtta bland idioter

Ajusteja...

Studentbilderna kom ju idag också, visst.
Ska jag vara ärlig så blev jag inte särskilt essad, för enda andledningen till att jag whinat över att dom andra börjar skolan igen är att jag (som alltid) letar efter trygghet.
Och jag kanske var trygg ändå, i tre år. Jo det var jag.
Men nu.
Bara ansikten på glansigt fotopapper.
Minnen.

Inget mer.

Några få lärde känna mej på riktigt, några få betyder mer än att jag är nöjd med att ha dom som minnen, men i övrigt säjer nog rimmet om mej allt. Ni kände aldrig mej. Det fanns så mycket ni hade kunnat se, och fått veta, om ni bara ville, men att ni bara såg handen i luften och jobbiga frågor på redan jobbiga lektioner är fine by me.

Mina dagar som "klassens geni" var sedan länge över, men inte ens det såg ni. Var jag en medelmåtta till och med? (Jag hade velat säja en medelmåtta bland idioter...) Orka bry sej, nu för tiden är jag mer känd som tankspridd, chokladberoende och den som lyssnar på musiken ingen annan hört talas om. Det är okej.

Ömsesidigt oberoende, ett namn i mössan, ett leende i boken, vi betyder lika lite för varandra. Det är så skönt att känna att jag för en gångs skull lärt mej något. Jag är färdig med ett kapitel, och jag längtar inte tillbaka. Det jag saknar handlar om andra personer, domdär som inte alls sett mej skaka av scenskräck på mukon eller suttit på stenkanten och spelat Sweet Home Alabama i evigheter, det handlar om dom som finns kvar.
Lite "inga mer måndagsluncher", lite "inga mer galenskaper med Den Lille, och några andra tokiga ettor", lite "inga mer vara snäll mot tallriksmaskinen", allt detdär runtikring, som i slutänden betydde så mycket mycket oändligt mycket mer.

Ni finns kvar. Även om vi inte befinner oss i samma husklump varje dag längre så finns ni kvar.
Och ni har alltid sett mer än ett ytterst obefogat geni.

Tack.
Mycket.

Link

Hmm ja, hur kul är varmrökt, egentligen?

No Shit, Sherlock!

Jag -"Har ni nummer trettiofem?"
Liten tant -"Ja, jag skulle ha lax... och kokt potatis."

(Precis som 99% av de andra gästerna också skulle.. alltså.)

Någon har flyttat in i mitt skåp nu

Hej.

Igår var, rent teoretiskt sett, den första dagen på jobbet. För nu är det verkligen jobbet, inte bara helg/sommarjobbet. Det känns konstigt.
Dessutom var min första tanke, vid åsynen av en hyfsat full vagn med ren disk att "om jag låter bli att ta detdär i fem minuter till kommer någon av de nya att ha tagit det". Två sekunder senare slår det mej att "de nya", som inte är så nya längre, efter sommarens slit, börjar skolan.

Dom käkar köttfärssås och spagetti i ungefär samma ögonblick som jag stämplar in.

Därför: plocka disk.
Och det är väl ungefär vad jag gjorde igår. Ta ut mat, duka av, plocka disk, fylla på bröd, torka bord, fylla på vatten, hämta is, och lyckas lämna grejer i kallis precis när dom ägnar sej åt uppätandet av någonting med väldigt mycket choklad, och vanlijglass till. Ingen blev förvånad när jag erbjöd mej att ta det sista.

Minelli var lite mer perfektionist än vanligt igår, jag tror att hon led av samma åkomma som jag. Någon har flyttat in i mitt skåp, det röda, med klistermärket på. Någon kommer ägna åtminstone en liten stund åt varför det står "Badboll 1" på det. Förr eller senare kommer någon ha hittat alla mina tankeplatser, och jag kommer aldrig ha måndagslunch med mitt favoritrussin igen.

Det är faktiskt värst.
No. More. Måndagslunch.
Hur ska jag överleva?

Får väl föreslå CC att vi ska koordinera vårat ätande idag.
Bra idé.
Nu har man ju till och med [insert ordet vi ska reclaima här] vid matbordet, eftersom "dom nya" börjat skolan.

Aaaaaaaaaaaaaaaah, ångest!

If I Don't Let Myself Be Happy Now, Then When?

End

Det börjar bli något slags avslut nu ändå, hur man nu kan hitta ett avslut på en sommar som aldrig kom. Sommarjobbarna packar ihop och försvinner, en efter en, och domdär som fortfarande går i skolan har kollat upp schemat på internet, och inser med ens att jo, livet är över.

Det känns som en evighet sedan.
En gång betydde ordföljden "åtta till fyra" ett rent helvete.

Och jag skulle ljuga om jag försökte få det till att "elva till halv åtta" är lika illa.
Det är det inte, strange as it seems. Det är det inte.
Skoltröttheten finns fortfarande kvar, det behövs mycket tid för att den ska suddas ut och försvinna.

Vi ska inte åka till Ankeborg

Oj..

Tiden går fort ibland.
Och eftersom schemaläggarna har en ny hobby, flytta runt Hedda med kort varsel, blev dethär min sista dag i kallis. Det känns... vemodigt, faktiskt. För även om jag är överlägset sämst på att hacka saker, och rätt usel på att läsa recept är jag inte helt väck när det gäller att bonga, eller käka upp det sista i glasslådorna. Jag kommer sakna cd-spelaren, och att stå och prata, och sådär. Kommer inte sakna ryggontet, men det var väl inte direkt väntat.

Uuuh, I don't like the way this is turning out..

Det är helt okej att vara i spring på veckorna. Då är jag själv, kontrollfreaket i högform, hoppas jag. Jag ska göra mitt bästa. Men jag vill inte vara där på helgerna, faktiskt. Och det lät ju som om jag skulle slippa det också. Jag sa att jag ville slippa det.
Kallis eller butik, egentligen kvittar det, men jag vill inte vara spring på helgerna. Punkt. Det finns andra som kan vara det.

Omsprungen igen. Och nu får det fan vara sista gången.
För att bli omsprungen var inte vad dom sa att jag skulle bli.
Det var det inte.

Min kärleksförklaring till en ilsken liten CD-spelare som hellre hackar än funkar.

Jag var pinsamt nära att quota She's All That här.
Men, nej.

Så kul ska vi inte ha det.

Jag tråkar ut omgivningen med första utkastet till min "Best Of Kallis Summer 2007"-skiva istället.

• Billie the Vision... - A Man From Argentina*
• Hanson - MmmBop*
• Oasis - Don't Look Back In Anger
• Nåt med The Killers, för att jag alltid lyckats glömma dom...
  
• BSB - As Long As You Love Me*
• Bonnie Tyler - Total Eclipse Of The Heart*
• Fall Out Boy - Thriller (förmodligen...)
• Poets - What Difference Does It Make
• Brainpool - Bandstarter
• Lill-Babs - Älskade Ängel (ett djuriskt hårigt bröst!!!)*
• Sahara Hotnights - Visit To Vienna eller Cheek To Cheek
• Något med Death Cab
• Något med RHCP
• Marit Bergman - Tomorrow Is Today
• Något med The Ark
• Aqua - Doctor Jones

Och, jag vet att ni som förr eller senare drabbas snokar här titt som tätt, och dethär är bara första utkastet. Åsikter, bitte :)

[* är lika med fullkomligt odiskutabelt, alltså helt spikat.]

Trygghet, ösregn och rinnande mascara.

Jag är olik mina vänner, på många sätt, precis som dom är olika mej. En sak som skiljer mej rätt ordentligt från de flesta av dom är att jag inte behöver pussla ihop mitt liv med någon annans. Jag har så himla svårt att fatta det, det där med att vara ihop, att planera framtiden, även om det kanske bara är det närmaste av den, så att den passar någon mer än sej själv.

Men det handlar väl om kompromisser, eller att faktiskt vilja likadant, eller någon för mej obegriplig kombination av båda.

Det känns antagligen tryggt. Att ha någon.
Jag har bara mej själv. Precis som i förrgår eller när det var, när jag whinade som fan om planer, för jag kände mej ensam, nu när alla åker, och de som inte åker är kvar för att de inte kan åka än.
Jag har bara mej själv.

Och det är vad jag är van vid.

Oftast trivs jag med det också.
Men när man kommer hem och har cyklat i hällregn och droppar som jag vet inte vad hade det varit trevligt om någon kramade om en och hämtade en handduk eller mysbyxorna istället för dyngsura jeans. Kolla på film och bara vara och sånt. Jätteputtinuttigt, jag vet.

Men jag är i lite behov av trygghet nu.
Aslipig.
Lite skrämd av livet.
Trött på att vara ensam.
Trött på min egen syn på mej själv och vem jag är.
Trött på att aldrig våga, att aldrig få chanser som jag ändå aldrig hade tagit.

Jag vet hurdan jag är, om det någonsin dök upp en pojke som inte vände bort fast jag var ösregnad på och med sminket rinnande nerför kinderna och istället hämtade en handduk och torkade bort det och kramade om mej, då skulle jag ändå aldrig våga tro på det.
Jag är inte sån.
Det skulle aldrig hända mej.
Det är bara en bild ur hjärnan som tillhör en dagdrömmare, bara en patetisk längtan efter trygghet.
Jag är inte sån.

Jag är kompis.
Jag är ensam.
Det bara är så.
Jag är en sån som får torka bort utkladdad eyeliner själv.

"Älskade Ängel"

Bert är kult.

It Takes A Fool To Care About Nothing

Men det är väl allt jag har.

Överkörd, igen.
Who would've guessed?
Är jag för snäll?

Ja.
Raka svar nu, tack.

Vilket fotfäste?

Vad ska det bli av mej?

Lilla töfs.

Jag vågar inte flytta min fötter lika långt som dom andra gör. Jag står där, lagom långt ifrån och lagom nära, med tårna inåt och svajar litegrann. Kanske tar jag upp kameran och fotograferar bortåt, dit dom beger sej. Det jag får är en lite oskarp bild av horisonten, närmre vågar jag nog knappast gå, det kan ju vara farligt.

Jag skulle behöva en plan. Det är bara så ruskigt svårt att göra upp en plan helt själv. Och det finns som inga planer under uppbyggnad som jag vill eller kan delta i. Det är bara ett enkelt konstaterande. Jag vill, innerst inne, ge mej av, precis som alla andra. Men jag varken vill eller vågar ge mej av alldeles själv, så jag står kvar och svajar lite, vankar fram och tillbaka och sneglar mot kanten.
Det finns säkert fler än jag som står och tvekar.
Nån mer än jag som inte passar in i vännernas planer.

(Och för att klargöra; jag vill inte passa in i deras planer heller. Det är deras planer. Deras. Som dom ska genomföra. Dom kommer tillbaka sen. Jag ska inte följa med.)

Men jag skulle vilja ha en egen plan.
Veta något om mitt liv som rör någonting efter de närmaste två veckorna.
För nu är jag snart vid dendär punkten när fotfästet försvinner fast jag själv inte vill det.

Vad ska det bli av mej?

Jag är:

• An utterly experienced quoter of the motion picture "Notting Hill"
• Omkringflyttningsbar så in i he*
• Gränslös chokladätare
• En gnutta trött/osäker/velig
• Fastlåst
  

Höst

Denhär sommaren borde jag ha jagat solen, jag vet det nu.
Jag borde väl ha jagat sommaren,
som aldrig kom.

Måndag

Idag har jag övat mej i den ädla konsten att göra ingenting.
Samt återupptagit mitt Pokemonspelande.

Det känns... bra?

Busskort, kanske?

"Men jag vill inte skaffa nån bil, för då känns det som om man kommer använda den jäkla bilden till att köra fram och tillbaka hit i resten av sitt liv."

Jag håller med dej, verkligen.

Bamseplåster

Det djävla såret både kliar och svider av och till.
Men det är väl bra, antar jag, att det kliar. Kli=läk.

Och eftersom jag inte kunde skriva eller borsta händerna med högerhanden igår har jag gjort ordentliga framsteg idag, en dag som gått lite halvt i förvirringens tecken.
Det märks att sommaren är slut, för var och varannan dag hittar man tårta, glass eller godis på personalmatbordet, från de som lämnar. När whiteboardtavlan med allt som ska produceras under dagen säjer "bakelser x5" istället för "bakelser x12" och fem personer får sluta tidigare för att det inte finns ett dugg att göra, då börjar det bli höst. Eller så är industrisemestern över. Det brukar hänga samman, har jag för mej, men ärligt talat, jag tänker inte klaga om det är strandväder imorgon, eller resten av veckan heller.

Vecka 34 däremot, får det gärna regna asmycket, för då jobbar jag sex dagar på rad. Det var inte tänkt så från början, men snäll som jag är tar jag tider åt de som vill vara lediga. Förr eller senare kommer jag casha in alla dom där tiderna folk är skyldiga mej, och det är inte helt fel.

Annars har dagen mest gått åt till att bevisa att jag är en flexibel varelse. Det måste vara praktiskt för avdeningscheferna och schemaläggarna att ha någon som de kan flytta runt lite som det behövs. Jag menar, när det enda jag gör i kallskänk är att sitta och käka godisfiskar med Hanna verkar det väl vettigt att jag istället får springa av mej en stund. Jo.
Fast jag blir schizo, lite schizo, för det är ändå alltid lite vi mot dom avdelningarna emellan, och vart hamnar jag då? Jag är ju lite både och.
Just nu känns kallis mer som "vi", för jag har vart där i fem veckor, men å andra sidan kommer jag få utgöra ett eget litet enmans-vi under veckorna i höst.. jag undrar hur det kommer vara. Kontrollfreaket i mej jublar, jag kommer veta att det jag inte gjort inte är gjort, och det jag gjort är gjort, men samtidigt kommer det säkert kännas konstigt, och lite tråkigt, för man är som van att vara flera. Lite som det var veckan efter studenten, när mitt namn stod tvärs över tre stationer på ansvarslistan. Ansvar. Ensam.
Men jag har gjort det förut.

Orka bry sej. Nej.
Jag är allt.

Med eller utan Bamseplåster på armen.

#1000

Det här blir min tusende bloggpost.

Det jag egentligen tänkte skriva var att Chase This Light släpps den sextonde oktober. Dagen innan min födelsedag.
Me like. Trots att jag är eländig at the moment.
Och eftersom iTunes shufflefunktion är min vän idag tänker jag skriva en kort sak om "alla dom andras nationalsång", because radical is no shame och varenda jäkla gång jag hör den,
får jag gåshud.

Och det har alltid varit så, och det är så djävla sant dessutom.
It takes a fool to remain sane.


I takes a fool to remain sane.

Gnällpost

Just nu,

är jag i sån jävla obalans med allt.
Armen värker om jag håller den nedanför halsen, typ, så nu sitter jag här med armen på huvudet och skriver med vänsterhanden. Egentligen borde jag byta plåster, men jag har bara små Bamseplåster. och det känns otillräckligt.

Jag vet inte om chocken kanske satte igång någon slags kedjereaktion, men jag håller på att drunkna lite i mej själv. Det är lite för många olika känslor i mej just nu, jag orkar inte med.

skrämd förvirrad arg tankspridd pessimistisk rörig ensam avundsjuk förbannad trött irriterad
...och lite lätt apatisk on top.

De senaste två dagarna har på gränsen till ingen chans att hamna i lådan för dagar som är ens hyfsade. Jag är ett tankspritt åbäke som klantar till det för ofta, och besitter nada självförtroende. Nu saknar jag helt plötsligt skolan. Eller snarare den ofrivilliga tryggheten som skolstarten innebär. Den skapar rutor. För jag vet ingenting om mitt liv efter torsdag vecka 35, egentligen.

Jag är ett kontrollfreak,
och nu har jag tappat kontrollen.

Extrajobbare

Bara en stilla reflektion.

Vad hade hänt om jag slagit mej värre?
Avtalslös.
Det skrämmer mej nästan ännu mer.

...

Saturday Bloody Saturday

Idag ramlade jag och skar mej lite i armen, så jag fick åka till akuten och bli sydd. Ett stygn. Patetiskt, men det gjorde (gör) ont ändå.

Så istället för jobb till mitt i natten blev det StarWars i soffan. Lyckades somna strax efter att Alderaan förintas, och vaknade i slutet.
Jag tror att jag blev ganska chockad, men eftersom jag är alldeles för inåt för att börja störtlipa inför halva jobbet eller Sofies snälla föräldrar som följde mej till akuten är jag fortfarande helt konstig i skallen och kroppen. "Bita sej i läppen"-alternativet var nog dumt ändå.

Du.

Varför är du inte här?

Det är inte bara för att jag är skrämd och lipig jag hatar att du är fast i Strawcity. Jag hatar det oftare än så. I smyg, för sån är jag. Men Håkan i september, kom igen, det måste bli av, det kommer bli bra.

Usch. Jag blev jätterädd. Jävla skit.

Dat är rätt internt ändå..

Övervägande skitdag

Sammanfattning:

• Borttappad namnskylt
• Konsten att besitta
  
• Strömavbrott
  
• Noll ventilation
• Mörker
• Sysslolös
• Strömmens återkomst
• Stress
• Sysslolös igen
• Fikaplanering
• Marenge Suisse
• Blev irritationsobjekt
• Genomförd fika
• Massa stress
• Förvirrad och ovan
• Fortfarande förvirrad och ovan
• Skäms.
• Hittar text
• Hittar namnskylten i Elins (!) skåp
• Fixar skjuts (tack pappa)
  

Highway To Hell

Grejen är, att i 99 fall av hundra gillar jag livemusik. Det är liksom "på riktigt", och en del spelningar jag varit på har varit så övergrymma att det fattas ord för det.

Men.

Coverband på krogen är ett oversized big No No.

Varför, varför, varför envisas dom med att trycka in ett djäkla band på Bratts redan minimala dansgolv? Gissningsvis för att det är billigare med coverband än DJ, men ändå. Visst, dom är skitduktiga musiker, men det måste ju finnas bättre sätt att få utlopp för sina rockstjärnedrömmar än att stå inklämd mellan ett DJ-bås och fem fulla boråsare som firar att semestern är över och att de tvingas tillbaka till Sveriges regnigaste stad.
Nu menar jag inte heller att jag vill höra allas vår vän Karla växla mellan house och "Under mitt paraply-y-y-y-y" en hel kväll heller, men, när en långhårig tjugonåntingkille ställer sej på förstärkaren och nästan slår huvudet i taket och drar av solot i Highway To Hell, vill jag bara sätta honom i en bil och skjutsa honom just dit. Tio sekunder senare är han på golvet igen, och inleder en totalslakt av allas vår "Sommartider". Aaaaargh!

Det är bara slöseri med tid.
Och dom lär aldrig spela Håkan Hellström heller, fast å andra sidan hade det varit helgerån om dom gjort det.

När får Soulking vända plattor på Bratt?
I'll be there in case it happens....

Um, summer?

Jag är alldeles varm.

Ligger man och nästan dör av värmeslag, bara för att ens vänner "måste" ligga i den mjuka sanden, då ska man inte klaga. Trots det urfula badlakandet som det står Mallorca på, trots skärsåren under foten som fortfarande svider, för jag är ledig och det är inte ni.

Mycket av mitt liv just nu cirkulerar kring jobbet, det är bongar hit och trasiga mixrar dit, men idag har det aldrig varit så långt borta.

Idag är det min dag, för äntligen börjar jag bli solbrun, jag har sovit i solen och blivit väckt av illvilliga vänner med vattenflaskor, druckit solvarm Loka Hallon och inte slutat kunna rufsa runt mitt nyklippta hår som jag trivs jättemycket i.
Jag har gått in mina flipflopsandaler.

Behöver inte säja mer.

Bap-bap-baa!

Jag tycker om min lillebror.

Pour salt into the open wounds

Jag vet inte.

Är jag bara ett skal?
Är jag bara alldeles för ung inuti?

För på många plan har jag fått kämpa mer än de flesta, men på andra har jag varit helt oskadd. Jag kanske är löjlig, men jag saknar egna perspektiv. Jag sitter och stirrar tomt på skärmen samtidigt som Breath dånar ur högtalarna. Och jag försöker förstå, men jag kan inte. För jag tror inte att jag någonsin varit heartbroken. Inte så.

You, you take the breath right out of me
Left a hole where my heart should be

Jag förstår inte vad ni pratar om.

Dusk & Summer

Av någon patetisk anledning känns en dashboard-titel som helt rätt rubrik till denhär bloggen. Eller anledning, det bara blir så.

Igår då: För er som ännu inte fattat det säjer jag det en gång till, det finns ingen arbetsplats som är så bra på party som min. Ingen. Och jag har varit jättepeppad alldeles för länge, så logiskt sett bode det ha blivit astråkigt den här gången, för de gångerna jag peppar blir det alltid jättetråkigt in the end.
Igår var ett undantag, big one.

Ofta blir jag anklagad för att vara en sån romantiker, och det är jag ju. Obotlig och illa dold. Men allvarligt talat, när det är varmt halv nio en augustikväll, och man cyklar fort, fort, fort med Knoll&Tott och helt plötsligt ser havet och himlen, då är det fan okej. Jag kanske är väldigt Ulf Lundellsk, som Minelli hade sagt, men jag bryr mej inte. Igår var det okej.
Som lyckoruset jag hade i förrgår när jag hade kunnat dö där och då, för att jag insåg att jag aldrig behövde vara rädd mer, det finns anledningar till att jag kände så. Personer som fått mej att fatta.
Och får jag festa med dom på stranden en kväll i augusti är jag nöjd. Mer än nöjd.
Kanske lycklig.

Det händer alltid någonting oväntat, och det är nästan synd att jag inte jobbar idag, för jag missar allt skvaller, men min fot är tacksam. Stranden överströdd med cider och ölburkar och jag dansandes barfota till Håkan Hellström med Stein och Minelli, det går som det går, så nu sitter jag här med Skalmanplåster under foten. Innan dess hade jag både hunnit med att fuska extremt i ciderstafetten (90% hamnade på marken) ha serioustalk och lipa en skvätt. Samt springa runt mellan alla olika klungor hela tiden och frysa, kramas, välta folk, bada fötterna och vara allmän paparazzifotograf. Precis som det ska vara, med andra ord.. jag är trots allt arton och det är sommar.

Och... det börjar sjunka in nu. Som du sa, vissa saker är oundvikliga, och dethär ser jag ingen möjlighet att ta mej runt. Jag måste bara vänja mej vid tanken.
Förr eller senare, det kanske är bäst så.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride...

Fick jag chansen en gång till

Fast jag inte sett dej på så länge
Tänker jag på dej ibland
Det var nånting dom fastnade på mej
Nåt som aldrig helt försvann

fan
fan
fan.

Det skulle vart du.

Fick jag vrida tillbaks tiden, jag vet vad jag skulle gjort.
Gjort någonting, vadsomhelst.
Det hade varit värt det.

^^,

Hey, CC eller Emelie, om ni råkar snubbla hit, jag vill ha bilder på Buffedjuret Uffe!

Blodsockerfallsfunderingar

Trevligt. Nu sitter jag här och darrar i hela kroppen, blodsockerfall deluxe... det var längesedan jag åt något vettigt. Jag hatar blodsockerfall, och blodtrycksfall med. När det blir svart när man reser sej för fort, och såntdär, ni vet...
Men ack, så typiskt mej.

Förövrigt kan jag väl berätta att dagen började med att jag försov mej, eftersom jag råkat glömma att ställa väckarklocka nummer två (mobilen). När jag vaknade var klockan 09:16.
Panik i kubik!

Tjugotvå minuter senare hälsades jag välkommen av stämpelklockan på jobbet. (Jag väljer att tolka blippet som ett "välkommen", det känns positivt och bra.)
Strax därefter möttes jag av ett "läget Sleeping Beauty".
Hamnade i buffén idag, med (ironisk) Halmstadbo nummer ett, CC. Hon hade lyckats lägga beslag på Laxbutikens bästa kniv, och när Emelie snodde den, och jag återerövrade den, passade Stenen (ironisk Halmstadbo nummer två) på att påminna mej om vad jag sagt till Sara i fredags.

Då hade jag drabbats av ett totalt infall när jag skar upp kiwi att dekorera med, och sa, rakt ur tomma luften att "om Kiwin hade varit ett djur hade det nog varit ganska likt en hamster".

Jag muttrade något om infall och livlig fantasi, tog kniven och återvände till bufférummet där jag återberättade hela historien. Kommentaren till återberättandet var något i stil med "att du ens vågar upprepa detdär". Ibland har folk på jobbet svårt att ta mej på allvar. Ibland förstår jag dom.
Tre minuter senare stod jag öga mot whatever med en kiwi.
Och på hyllan ovanför låg eminenta plastpinnar som blev om möjligt ännu eminentare om man bröt loss den fula runda pluppen där det stod SalmonStore.
Fyra pinnar + kiwi är början till något stort.

Vis av erfarenhet väntade jag mej ett "eeh, o-kej" gällade kiwin, men möttes av oanad entusiasm. Sagt och gjort, gurka till öron, vindruvor till fötter och ögon, och en halv sockerärt till svans. fast svansen tillkom inte föränn Emelie dykt upp, spärrat upp ögonen och skrattat så hon blev tämligen rosa.
Buffedjuret Uffe var född.
Senare under dagen blev han tonåring, och skaffade emolugg (dill), och några timmar senare utökade han med tuppkam.

Nu står han inplastad, i kylen, och även om han själ är odödlig är jag inte helt övertygad om att han överlever till morgondagen. Time will tell.

Imorgon ska jag jobba, och inte vara på stranden, som alla lyckliga lediga djävlar, men jag funderar allvarligt på morgonskim, men då måste jag gå upp klockan sex, och jag förstår att dom andra kollade konstigt på mej när jag sa det.
But still.

Havet, på sommaren. Finns det något bättre?

Jag låtsas som ingenting, tror jag.

Det finns en stor risk att jag raderar det förra inlägget imorgonbitti. Men ändå. Det är tyvärr sanningen. Det är inte bara Bratt den tjugoåttonde april som ska ha äran för påbörjandet av mitt sociala liv.

Det är även kombinationen jättemisstag -> jätteinsikt.

Man lär sej även av de riktigt djävliga misstagen.

Bara en gång, en enda gång och aldrig mer.
För jag har också suttit där med en kniv i handen, precis som "alla andra", när känslorna snurrat så fort att jag inte hängt med, när verkligheten gör för ont och trycker hårt emot en så man knappt kan andas.
När ensamheten brände som julisolen bränner i nacken, då fick jag panik.
Panik.
Kan man skapa en ventil, kan man lätta på trycket?

Som i trans, helt utan mening, och så svindlande långsamt.
Den absolut äckligaste känslan jag någonsing känt, när jag medvetet lät stålet tränga in i min hud. Tre tunna, tunna streck, och det blev bara ännu tyngre att andas. Jag dränktes helt plötsligt av illamående och förvåning. Jag? Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle kunna. (Och senare alltid sagt att jag aldrig gjort.) Det kunde jag tydligen ändå, den enda gången, när Håkan Hellström viskade ur stereon om någon annan, som låg på gatan medan rymdskeppen sände meddelanden genom atmosfären.

Men sedan dess har jag vetat.
Smärta och förvirring på insidan kan inte suddas ut med blod.
Aldrig någonsin. Och det hjälpte inte en enda sekund.

Det sved.

Hur kunde jag vara så svag?

Det var då jag insåg att jag måste våga lita på att det alltid finns någon som kan lyssna. Då jag insåg att jag måste sluta stänga inne mej själv.

Måste.

Le Fabuleux Destin...

Idag har jag inte gjort någonting alls. Somnade i soffan halv två inatt, när inte ens Amelié Från Montmartre kunde hålla mej vaken. Jag var förvånad när jag vaknade av tidiga Rapport klockan sju imorse, men sedan vände jag mej och somnade om.

När jag vaknade nästa gång var klockan halv tio, och jag gjorde frukost, spolade tillbaka och såg om filmen. Lipade som en liten idiot i slutet, det gör jag alltid.

"So, my little Amélie, you don't have bones of glass. You can take life's knocks. If you let this chance pass, eventually, your heart will become as dry and brittle as my skeleton."

Det är fint.

Sedan dess har jag inte gjort någonting viktigt.

Främmande Fågel

Apropå min nattnostalgi i förra inlägget:
Den tjugofemte november 2005 satt jag och skrev in Främmande Fågel av Lisa Ekdahl, ord för ord, i min blogg. Texten i andra versen fick mej att bli gråtfärdig, och skakig. Av skräck. Av vilja. Av livet i största allmänhet. Jag har kommit långt sedan dess, men det känns fortfarande likadant.

Det är, när det väl kommer till kritan, fortfarande lika djävla mycket jag.

"Den flickan är en främmande fågel
Vingklippt och sårad, men omöjlig att bura in
Den flickan är en främmande fågel
Hon sjunger bara, den sång hon kan kalla sin
Det var som om hon flög, mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner, i sin egen världs extas
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut
Himmelen kan öppna sej, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan är en främmande fågel"

So you think you can tell...

...heaven from hell.

Och jag läser.
Gamla ord, om och om igen, och plötsligt slår det mej, att det är mina minnen med. Fast tagna ur någon annans ordförråd. Det är samma låtar som jag lyssnade på då, samma textrader som jag aldrig kunde sluta citera.
Och jag kan banka huvudet i väggen i timmar, och ändå inte komma fram till någonting.
Kan inte skilja det åt längre.
Vad hittade jag först, och vad fick jag av dej?

I slutänden är allting en del av den jag är idag.

Och shit, tänk att tiden har gått så fort. Jag kan knappt förstå det. Det känns som om det var igår jag tryckte på "bevaka", och ingenting har hänt sedan dess. Just där har det stått stilla, även om livet snurrat vidare utanför. Något gammalt finns bevarat.

Jag kan nästan inte minnas hur alltihop började. Men jag vet varför det är såhär.
Och nu har jag blivit av med alla spöken som var ivägen innan. Jag har slagit ner dom ett efter ett, alldeles ensam, jag har alltid varit ensam. Tyvärr känns det som om det är försent ändå. Snälla motbevisa mej!

Bara Dårar Rusar In... kanske jag är en dåre då, innerst inne. Men det kan det väl vara värt?

>_<

Det kan ha varit så att jag ville veta hur det kändes, men det enda som hände var att tomheten fick ett ansikte. Jag har alltid varit ensam kvar, och nu kommer jag bli det igen. Alla andra har en plan, utom jag.

Det enda jag vet är att jag inte vill vara ensam.

Det är jag.

Det svider. Såå jävla onödigt allting är, och var.
Och det svider.

Sommaren Snurrar Fort

Jag faller tillbaka igen, orden finns alltid där, och minnena med.

Minnen av Aprilhimlen

(Öppna era trötta ögon och släpp ut det!)

Det här har växt i mig
åh, så länge nu
regnmoln brukade jaga mig
och nu jagar jag morgonen längs avenyer

Du var full och jag var full
i aprilsolen
du är den sortens flicka jag gillar
för du är tom och jag är tom

Och du sa:
egentligen är du inte kär i mig
och egentligen är det okej med mig
för jag blir aldrig kär i nån
sånt där är slöseri med tid…
men då slösar vi bort våra liv
(och jag tänker alltid på dig i april)

Ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på
en kyss innan du går
en kyss att bygga en dröm på

Egentligen älskar du inte mig
och egentligen är det okej med mig
för jag älskar ingen alls
sånt där är slöseri med tid

Och jag var ingen
du var aprilhimlen
som jag minns den…
och som jag minns dig…

vad jag hoppas att du, kan se mig nu
vad jag hoppas att du, hör mig nu…

Det är åh så mycket Håkan nu, hela tiden, varje ord.
Jag önskar kanske att du...
Men jag ska släppa det, once and for all, för det är slöseri med tid.
Synd bara.
Det kunde blivit bra. Du&Jag.

1:05:55

Långt telefonsamtal igårkväll var precis vad jag behövde. Bara försöka räta upp världen en smula, för hur man än gör halkar den snett ibland.
Nu ska jag borsta tänderna och fnatta ner till stationen för att fånga en buss, och som vanligt är denna dagen tillägnad lax.

After Work ikväll? Jag är så satans på.

...Kanske börjar även jag förstå att det är viktigt att andas rätt.