Jag har återpublicerat denhär texten ett antal gånger, både här och på LunarStorm, av alla ställen. Stötte på den igen, av en slump, och hur O-Heddigt det än må vara tänker jag säga som det är. Jag är stolt över att jag skrev ner det. Och även om det är en gammal text så förstår jag fortfarande exakt hur jag tänkte. Det kanske är det ärligaste jag någonsin kommer skriva. Min högst personliga upprättelse.
Jag kommer aldrig tillbaka dit igen. Jag kommer aldrig, någonsin, ever att göra om dom misstagen jag gjorde, kommer aldrig ha samma naiva syn på människor och I tell you, det finns en anledning till att jag hatar grupparbeten.
Och jag är så djävla stolt över att jag höll ut, att jag orkade kämpa för att fortsätta vara den jag är. Det slog mig idag, bara sådär, att det alltid fanns ett litet "skyll dig själv" under alla tröstande ord jag fick då, när det var som konstigast och tyngst. Skyll dig själv för att du är den du är, för du kan välja att anpassa dig. Du kanske inte duger som du är, och då har du det valet. Då kanske det blir bättre. Om du bara ändrar lite, då kanske...
Jag kommer aldrig, aldrig helt kunna acceptera det. För jag duger.
Visst fan gör jag det.
Att Riva Upp Riktigt Gamla Sår (1 maj '06)
När allting känns som mest okomplicerat och jag bara flyter runt i stillsamheten är jag övertygad om att jag är lycklig. Är jag lycklig för att himlen är blå, eller för att jag är utomhus och andas frisk luft? Kanske för att jag inte tänker så mycket, att jag bara överfalls av tusen intryck som hoppar på mej utan att röra sej ur fläcken? Vårhimmel, vårkväll och tusentals vitsippor i en dunge som glittrar om man inte särskådar ögonblicket. Bara tyst.
Ibland önskar jag att jag sluppit bli hjärntvättad.
Hela låg och mellanstadiet fick man höra det, dag ut och dag in.
"Alla ska få vara med, om ni ser någon ensam på skolgården så fråga om den vill vara med. Ingen ska behöva vara utanför, och alla kan samsas. Det är viktigt att bry sej om andra och se till att alla är glada och mår bra."Jag vet, jag vet, herregud,
jag vet!Hela min skoltid har varit mer eller mindre som en färd på en ovanligt instabil räkmacka. Läsa, skriva och räkna kunde jag ju redan när jag började i skolan hösten -94. Fast jag kunde inte skriva små a:n. Jag minns när jag fick min allra första mattebok. Jag tittade igenom den. Massa fina sidor med färgglada bilder, och rutor. På vissa sidor skulle man rita av siffror, för att få dom rätt. Det var bra, jag gjorde så krokiga siffror så jag behövde öva. Man skulle räkna tåg. Tågen hade alltid tio vagnar, och om sju vagnar syntes på bilden och några var i en tunnel, hur många var det då i tunneln?
Jag kunde inte rå för att det var enkelt. Att jag redan visste svaret.
Mina svårigheter i skolan var inte att lära mej läsa, skriva och räkna. Det jag skulle lära mej var att inte glömma att skriva kr efter alla tal som handlade om att räkna pengar, att inte sätta bindestreck så fort en mening blev längre än en rad i skrivboken och att hoppa på ett ben.
Jag har alltid haft obefintlig motorik.
När jag gick i tvåan hjälpte jag några i ettan som inte var så bra på att skriva än, det skulle skrivas meningar i en egentillverkad bok. Ungefär samtidigt läste jag hela Narnia-serien. När jag gick i trean hade vi små orangea böcker som innehöll grammatikuppgifter. Jag jobbade med dom, även om jag utan att veta varför visste att jobba stavades med två b. Och att
alltid alltid stavades med två l och att
aldrig aldrig gjorde det.
Senare, i fyran eller femman kanske det var, lärde jag mej alla gångertabeller upp till 16 i huvudet, och jag ägnade en bilresa till fjällen åt att lära mej USA:s delstater utantill. Och Kanadas. Inte för att det var någon som sagt "Hedda, du ska lära dej USA:s delstater", utan för att jag ville kunna dom. Det kändes viktigt. Jag skulle kunna säja det. Jag kan alla delstaterna utantill. Inte för att någon någonsin brydde sej. Men jag ville ju lära mej saker, inte upprepa det jag redan visste. Jag var lite som en växt utan vatten, en bokmal utan böcker. Helt utan utmaningar, speciellt i fyran och femma. Jag gjorde verkligen ingenting. Jo det gjorde jag, men jag minns inte att jag lärde mej någonting.
När jag gick i mellanstadiet lekte vi pantgömme nästan varje rast. Det var jättekul, tills det var så många som var med att man inte kunde namnen på alla. Folk från andra klasser och så. Men man kunde ju inte säja att de inte fick vara med, att det blev för många, nej
alla skulle ju få vara med. Hur skulle man kunna veta vem man skulle välja bort då? De från andra klasser som man inte visste namnen på, "pant vad-du-nu-heter", eller de från ens egen klass som kom med senare. Vilket dilemma.
Ingen ska behöva vara utanför.
Såklart.
Man ska alltid bry sej om hur andra mår. Det är viktigt. Det sa dom alltid. De vuxna. Men kunde de inte sparat en lektion, där de bara pratat med de som alltid brydde sej om andra, de som hade förståt det, och förklarat för dem att det allra viktigaste var att man själv mådde bra, att sätta sej själv i första rummet? Att alla människor inte kan bli kompisar, visst, de ska kunna samarbeta och umgås ytligt, men att vissa inte passar ihop och att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker. Det är klart att det är viktigt att alla får vara med. Men på vems bekostnad? Den som försöker få alla att dra jämnt? Och om denna någon är en elvaåring? Och som sedan när hon börjar på högstadiet inte förstår de nya reglerna. Starkast och populärast överlever, utan fortfarande tror på att
"alla ska få vara med, ingen ska vara ensam eller utanför". Vad fan händer då?
Det var det jag trodde mest på. Att alla skulle få vara med. Länge, länge. Ungefär en vecka innan jullovet i nian rasade alltihop. Jag försökte få allt att funka, försökte pussla ihop ett pussel med bitar som inte kom från samma pussel, eller samma universum ens en gång. Jag glömde bort mej själv. För ingen hade någonsin sagt att "det viktigaste är att du mår bra, Hedda". Möjligtvis "du ska inte ta på dej allt ansvar i grupparbetena" eller "du har för höga krav på dej själv". Och det hade jag behövt höra. För jag har alltid vetat att alla ska få vara med, men det tog nästan sexton år innan jag fattade att det allra viktigaste är mej själv. Kunde jag inte fått lite mer hjälp på traven?
Fan vad dethär svider. Åtminstone fyra år av mitt liv var ett helvete, och nu, när jag börjar komma bort från det och släppa taget fattar jag vad som blev fel.
Jag var sen in i puberteten, mentalt. När de andra pratade killar och discon läste jag fantasy och byggde rymdskepp i Lego.
Och jag
fattade inte att spelreglerna ändrades. Jag var helt fast i det djävla mantrat
"alla ska få vara med". Kunde ingen ha sagt till mej att vissa saker funkar inte, hur mycket man än försöker?
Någon?
Men ingenting går att göra ogjort. Och jag är fan starkare än de flesta! Men så har jag kämpat mer än de flesta också.
It Takes A Fool... - The ArkSå jävla mycket Tångakorridorer.
Jag undrar bara vem jag hade varit om jag inte varit så fel ute..
