Ehrrm, vilka är ni?

Öh, föressten...

Jag har alltid någonstans mellan 14 & 29 läsare varje dag.
Följande kan jag identifiera utifrån ren vetskap om att de kikar in här nån gång i veckan:

• Kusin 1
• Kusin 2
• Faster
• Lillebror
• Johanna
• Minelli
• CC
• Alce

Men resten då? Vilka är ni? Känner ni ens mej?
Kom igen nu, ge er till känna.
Jag kommer inte skriva ännu tråkigare bara för det, promise, och jag lär knappast tjata mindre om jobbet/Jimmy Eat World/Rebell Med Frusna Fötter heller.
Föressten, vill ni ha en ocensurerad blogg?
Kom på ett sätt att hindra min gulliga lillebror från att läsa här, som inte hindrar mej, trots att vi har samma IP-nummer.

Kom igen nu. Om nån som läser här faktiskt existerar i mitt verkliga liv också kan ni väl hicka lite i kommentarerna? Bara lite?

*hick hick*

Right Back At You, Obi-Wan

Just det ja, jag glömde posta dagens bästa uttryck.

Eftersom jag fick ta hand om (nåja..) min för dagen ut-i-butiken-lokaliserade kallskänkskompanjon och vi är vana vid att kunna prata oavbrutet om det ena konstigare än det andra var det lite irriterande att inte kunna det, thanks to en aldrig sinande kö av söndagslediga femtioplussare. Vid tvåtiden började jag bli trött och disträ varpå följande meddelande nerklottrades på mitt postit-block.

"Jag skulle kunna döda för kaktus-sorbet nu! :| "

Som svar fick jag "R B @ U Obi-Wan"
Klockrent, I say.

Måste även tillägga att jag är väldigt stolt över ett; mej själv, för att jag har varit förvånansvärt organiserad och praktisk en hel dag och två; CC, för att hon överlevde en hel söndag i Camp Gulag.

Nu ska jag gå och lägga mej, och sova tills jag vaknar.
Åh.
Sova. Tills. Jag. Vaknar.
Wunderbar.

Tell me why I do like mondays.

LoFive

Idag har varit en förträfflig dag.
Jag har haft riktigt riktigt roligt.
Kännt mej sådär trevligt skuttig, och positiv.

Slutat bry mej om klockan. Låt dom banka, det hjälper inte att jag blir stressad. Trots att jag tycker synd om den det går ut över. Jag tänker inte lägga någon som helst energi på dom där två. Dom är stressokänsliga som fan och inte värda min irritation. End of story.

Igårkväll var jag mer dyster. Mer lik mej själv, kanske.
Lite inlåst, ganska pessimistisk och rättså skrämd.
Skrämd?
Av "alla andras" företagsamhet?
Av att jag fortfarande står kvar, och inte kan ta mej varken åt det ena hållet eller det andra, av egen kraft. Som om jag väntar på att bli puttad, eller att någon ska ta mej i handen och säja "kom så går vi".

Comic What?

Världens fulaste teckensnitt!

Pluspoäng till Blogger för att det inte finns att välja här.

Heddious guide till... ja vadå?

En ny värld, en ny dag, en ny gryning.
Den tidiga morgonens tunnaste silverskimmer blev tyst synligt över horisonten.
Åtskilliga biljoner triljoner ton superhet exploderande vätgas höjde sig långsamt och lyckade se ut som en liten, kall och suddig boll.
I varje gryning kommer ett ögonblick när ljuset blir liksom flytande, och det Övernaturliga vädrar morgonluft. Skapelsen håller andan.
Som alltid på Squornshellus Zeta passerade detta ögonblick utan någrasomhelst tillbud.

(För vidare läsning i detta ämne hänvisar jag er till MånPockets svenska utgåva av Liftarens Guide Till Galaxen; Livet Universum Och Allting, sidan 391, eller Kapitel 9.)

Vad jag ville säga var att en ny jobbhelg snart tar sin början. Den elfte raka. Jag har inte så mycket emot det. Mamma däremot, tycker att jag är dum i huvudet. Fast hon säger inget rakt ut. Jag tror inte hon fattar exakt hur tråkiga jobbfria helger är. Det är ganska öde i Falkenberg numera.
Risken är att det blir en pain-in-the-asshelg. Ett ord: Löning. I tisdags. Med lite tur kommer det regna också, bara för att öka på antalet femtioplussare per kvadratmeter. Folkhälsoinstitutet meddelar att befolkningstätheten är oroväckande hög, men bara på en liten fläck mellan Heberg & Skrea, på helgerna, och bara mellan klockan ett och fyra. De bifogar även en fotnot om hög medelålder.

*host host*

Jag är sådär lagom omotiverad och tystlåten.
Och jag ska gå och lägga mej strax, ska väl upp vid sju imorgon. Eller halv åtta. Men sju är säkrast. Vill inte ha en dålig hårdag on top of allt annat. Det blir så jobbigt.
Är lite rädd att jag ska flippa ur på klockan igen, det är så himla svårt att sluta reagera när man väl vant sej. Man kan bita ihop. Till en viss gräns.
Please, inte butiken?
Hoppas på allt-i-allo, det är jag ju ändå.

Så, dagens jobbsnack avklarat.
Nu ska jag diskutera med mej själv istället.
Hemligt.
Haha.

Hands Held High

Jag lyssnar på den varje dag när jag åker till jobbet. Precis där stan slutar vara stad och blir landet (om man får kalla Skrea för obygd, alltså).

Just nu är det den finaste låten om det sjukaste landet.

Kanske för att den är lugn. Och arg. Besviken.
Resignerad?
När man vet att öppen ilska inte gör ett skit, då biter man ihop och knyter näven bakom ryggen. Spelar ingen roll om det är ilska mot 5xm:are* eller något mycket mer nära.
Jag gör iallfall alltid så.

Och det är nog därför jag stirrar ut genom bussfönstret utan att se.
Fem minuter av dagen, bara tänker lite.
På all småsikt som stör, och all stor skit som jag inte kan göra någonting åt. Mer än att knyta näven bakom ryggen och vänta på rätt tillfälle.



*5xm:are; uttryck taget från boken Rebell Med Frusna Fötter, är egentligen en förkortning av Medelålders Mulliga Män Med Makt som uppenbarligen är för långt att säja.

Oföretagsam

Idag har jag dammsugat hela lägenhetens 74 kvadrat (tror det är 74), inklusive lillebrors rum, vilket vi skyller på ett infall av snällhet.
Utöver det har jag ätit spagetti med köttbullar, tagit ett bad och samtidigt läst tre kapitel ur Vävarnas Barn, samt lyssnat på Oasis.


Nu har jag återigen placerat mej framför datorn, och bestämt mej för att fredagen den tjugoåttonde september är en dag när man kan gå runt i mjukisbyxor och lillebrors gamla tröja en hel dag utan att skämmas. Varför?
För att jag fryser bara jag tittar ut genom fönstret.

"I never thought about that before"

Jäkligt bra tröja detdär.

28 september, rota fram en röd tröja!

Djävla Pussel

Precis som vanligt när jag har oreda i huvudet glömmer jag att äta.

Imorgon är jag ledig.
Vad ska jag hitta på?

Jag har ingen aning.
Förutom att städa, få tummen ur och boka uppskrivning och sådär.
Sånt jag inte vill göra.

Vi kan väl hoppas på lite solsken? Bara lite, så det blir lite skejt.

Fuck, det är bara en enda sak jag saknar med skolan. En enda. Men den saknar jag å andra sidan så mycket att jag håller på att bli tokig.
Kompisarna.
Det är ett djävla pyssel att lyckas ses. Spontanitet existerar inte. Det bara är så. En halvtimme vid skåpen under en håltimma, med Den Lille och eventuellt andra ettor + Alex var genomförbart, det var att göra någonting av dödtiden, men att ses efter skolan? Oh-my-god, projekt!
Precis samma sak som russinluncherna. Dom var oftast genomförbara, och även om vi egentligen bara pratade om getter saknar jag det med. Även om min get är teoretiskt borta sedan länge. Usch, jag hatar att jag saknar er och att det är så sällan vi ses.
Det funkar liksom inte att ringa och yla "jag är ensam", för det finns ingen tid, inga hål i schemat. Precis som dom inte har mycket för att ringa mej, för jag jobbar jämt. Jag svarar aldrig i telefon mellan tio och åtta, det bara är så.

Och jobbet ja.
Pratade med min chef idag igen.
Hon är snäll, faktiskt. Och även om jag är uppfostrad och uppvuxen med "Kräv Din Rätt" förstår jag att mitt schema kommer bli rätt tomt framöver, och att det inte går att göra någonting åt. Jag är reserven, och jag har vetat om det från första början. Jag jobbar när det finns jobb, och eftersom jag är den enda som inte är lovad någonting är jag den som blir utan när det inte finns något jobb.
Vemsomhelst kan se att det är en skitdeal.
Just nu jobbar jag mer än heltid. I snitt 180 timmar per månad.
Och jag är extraanställd.
Så jag ska passa mej för att bli sjuk.
Nästan alla hel och visstidare jobbar mindre än vad jag gör, för tjugo spänn mer i timmen.
Och det är kul att veta? Nej.

Likförbannat stannar jag kvar, för något jobb i fjällen blir det nog inte, och no effing way att jag börjar slava på Ge-Kås.
En anledning: Jag trivs.
Det är ett lagomt ställe.
Lagom stressigt, lagom stort. Jag har ju lärt känna de flesta vid dethär laget, och även om jag är den naivaste, mest chokladgalna och absolut mest anti-grönsaker alltiallon detdär stället någonsin haft har jag hittat ett hörn i livet. Jag har ett jobb, jag gör det bra (förutom dendär dagen när min avdelningschef bara dök upp när jag slappade) och jag har tillräckligt roligt för att kunna le mot alla jobbiga kunder.

Enda felet med dethär hörnet i livet är att jag aldrig pratar längre. Alltså pratar på riktigt. Om hur allting är. För det finns ingen att säja det till. Dom har flyttat härifrån, eller så har jag varken tid eller ork att ringa eller ses. Mamma tjatar om att jag jobbar för mycket helger, men det handlar inte om det. Att vara ledig på helgen är nog fan ännu värre. Iallfall nu, när alla partydjur har lämnat stan. Bratt är inte lika kul om man inte kan tokdansa med Johanna den enda gången på kvällen som stans sämsta DJ spelar någonting signerat Herr Hellström. Bara för att ta ett exempel.

Min vana trogen har jag kört fast, och fortfarande inte ätit någonting, så jag tänker avsluta nu. Lite lätt uppgiven, väldigt hungrig (kylskåp! varm choklad!) och frusen.

Tiden är oändlig, men den räcker aldrig till.
& I miss y'all

Have You Heard The News? You're Dead.

Såkallat Påprackande

Idag lyssnar jag på två låtar, enbart.

Big Casino, såklart, som gått på repeat i iPoden i tre dagar nu, och jag kan inte tröttna.
Och Only You med Joshua Radin som jag återfann i Mina Mottagna-mappen, antar att det var Sofie som skickade den. Typisk Sofiemusik.

Annars har jag inte så mycket att tillägga, mer än att Humlor kan flyga, av den enkla anledningen att ingen har talat om för dom att dom faktiskt inte kan. Eller för att dom är för dumma för att inse sina begränsningar.

Och att den nya bokbussen är namngiven efter mej.
Det är häftigt, på ett väldigt nördigt småstadsvis.

En ledig tisdag

Nu har jag klippt mej igen, så det är ännu lite kortare. Bra det, jag var sur halva dagen igår för att mitt hår var så knäppt.

Så har jag sagt hejdå till Moset, och lustigt nog kändes det inte det minsta vemodigt, för hon finns kvar. Det är ingenting att oroa sej för. Oslo är bara en bit norrut, och det går bussar och tåg nästan jämt.

Nyss åt jag en hel portion påsbearnaise utan någonting till. Jag tror inte att jag tänker nämna det för mamma. Och jag har inte städat än, men om en stund ska jag ner på stan och hämta bilderna från Peace&Love, som jag äntligen kommit ihåg att framkalla. Antagligen är dom suddiga som as allihop, men det är festival i ett nötskal, lite suddigt.

Hittade den nya Nemi-boken på Pressbyrån innan också, jag mellanlandade där mellan frissan & Moa för att försöka vänta ut hällregnet. Det lyckades jag inte med, men det gjorde inte så mycket. Det är nyttigt att bli regnad på ibland, det får en att uppskatta sånt som mjukisbyxor, tofflor och varm choklad. Jag har ju såå svårt att uppskatta nämnda ting i vanliga fall.

Rabarberfil?

Kortfattad Oreda

Nu har jag hittat ett delmål igen. Skatecamp på Bryggeriet, första helgen i november. Gissa vem som ska se till att vara extremt ledig då?

Idag var det dock lite blåsigt. Såpass blåsigt att luvtröja modell större i kombination med vinden fick mej ur balans mer än en gång. Men jag var rätt nöjd ändå.

I övrigt är jag rastlös igen.
Jag vill ha vinter, jag vill ha snö, jag vill boka alldeles för många resor till fjällen, jag vill göra obskyra mängder julgodis för att sedan bojkotta julen totalt. Jag vill.. jag vet inte vad jag vill.. ha förmåga att utnyttja tiden kanske? Jag är på väg tillbaks in i min gamla vanliga asocialitet, been there, done that, jag vill inte dit igen.

Men imorgon ska jag klippa mej, rufset är alldeles för långt, och hoppningsvis träffa Moa. Måste träffa Moa faktiskt, hon åker till Oslo på lördag.
Eeeek.
Borde försöka inplanera en Göteborgssväng också. Det var alldeles för längesedan jag träffade Lina.
Ja.

Är Foppatofflor mindre halkiga än Eccosandaler? Isåfall borde jag nog byta skor...

Jag borde skaffa halksockar.
Eller, jag vet inte.. något fel måste det ju vara på mej iallafall, för jag halkar alltid omkull på jobbet.
Idag var jag inne och letade efter paj i killarnas kyl, och klart som fan att jag halkar, slår handleden/underarmen i en bänk och välter en plastburk med underliga örter i. Tack gode gud att ingen såg, jag är allt annat än graciös.

Hur som helst, nu har jag ett mystiskt rött streck, som en böj någonstans strax ovanför handleden. Och en röd fläck, ungefär lika stor som en krutong. Som om det inte räckte med det jäkla likamedtecknet?
Jaja, alla omkullhalkningar som inte slutar på akuten är faktiskt hyfsat lyckade.

Ungefär så spännande har min dag varit, jajjamensan.

Dagens var föressten godast ever, jag är bara lite mallig över att det vad jag som tipsade kockarna om tomat&basilikaöverdrag.

Ärtsoppa imorgon, vad har jag gjort nu då?

Långsamlördag

Sjukt händelselös dag på jobbet idag.
Dels för att det var väldigt lite kunder (alla är panka helgen innan löning?) och dels för att jag vandrade runt som en vilsen zombie med lock för öronen och hjärnan full med snor.

Det kändes faktiskt som om det enda jag gjorde var att fylla på bestickkorgarna och vattenkannorna hela tiden. Och drickan överhuvudtaget.
Fast sen sket även det sej, när L & E på grund av sysslolöshet gjorde alla mina ansvarsgrejor medan jag var och snöt mej.

Antingen är alla panka imorgon med, eller så blir det ett living hell, som det brukar bli dagen efter en kolugn lördag.
Den som lever får se.

Jag är grymt sugen på att lägga mej i soffan och somna till Love Actually, men jag vet att jag sover mycket mycket bättre i sängen. Mmm...
Självdisciplinen säjer "sova nu" "jobba om 8.5 timme".
Odisciplinen säjer "Love Actually".

Fashion Conscious Suicide

Beskriv mej med tre ord.

Alltså, bara tänk dom.

Nu.

En sak kan jag lova, och det är att ordet tjejig inte var ett av orden du tänkte, om du inte är en sån där som läser stycken istället för enskilda ord, och därför först uppfattar ordet som är skrivet i kursiv stil. (Jag är sådan, till mångas förvåning.)

Men,
jag har hittat en klänning i H&M-katalogen som jag bara måste ha. Och ska den funka kommer jag drabbas av något jag hittills undvikit; leggings. Och en väldigt liten och fånig del av min hjärna vill jättegärna försaka mina jättebaggy Levis, och CheapMondayjeansen med för den delen, för att bli en sån där söt en, som lätt kan ha klänning en vardag. Och jag skulle förmodligen bli en jättebra söt en, men ändå, hur praktiskt är det på en skala?
Klänningar kräver eftertanke i rörelsemönstret, något som jag definitivt inte har.

Yeye, jag ska beställa den iallafall.
Vem vet, jag kanske blir tjejig på kuppen?
En sån där som kan gå runt i en för lång tröja och tajts och inget mer.
Hjälp!

Vad kommer sedan?
Skor man inte kan gå i?

En vegetarian med lock för öronen? Hur sa?

Vaknade med feber imorse, men måendet har, otroligt nog, bara blivit bättre sedan dess. Nu är jag bara totalt täppt i näsan och har lock för öronen. Kul det ska bli att serva små pensionärer med tvivelaktiga röster imorgon.

Jag ser scenariot framför mej:

-Ursäkta?
-Hur sa?
-Ursäkta?
-Hur sa?

Jaja, det blir säkert bra.

I övrigt har jag fixat mitt obstinata busskort, kollat på Just Like Heaven, haft hopplös vinterabstinens hela dagen, käkat mer godis än planerat (fy skäms!), läst mindre teori än planerat (fy skäms!!) och varit allmänt vegeterisk.

Alltså, vegeterisk, som av att vegetera. Det kan ju inte heta vegetarisk, åtminstone inte i mitt fall. Det är den senaste upptäckten mina arbetskamrater gjort, att jag ytterst sällan äter grönsaker.

Uh.

Trött.

Some fourteen years earlier...

Sandpapper #2

För att fatta mej kort; Vicks Blue saved my day.
Big time.

Okej, vem hällde sand i min hals?

Idag, är en dag när jag definitivt inte känner för att jobba drygt nio timmar. Snarare en dag när jag med glädje hade slängt ut väckarklockan genom fönstret så den ahde fått begrunda sitt öde i en av alla vattenpölarna på gården.

Vem uppfann förkylningen?
Nåväl, ännu en av sakerna att skriva upp på min lista över varför gud faktiskt inte existerar. För det är bara onödigt. Ska man vara sjuk ska man väl vara sjuk på riktigt, inte bara hängig.
Bleh.

Får väl ladda upp och raida Pressbyrån på halva deras halstablettslager.
Ja.

Houston, we have a förkylning

Uuuuusch.

Jag tycker inte om att det gör ont i halsen, att det kliar i öronen och att ögonen och näsan rinner. Det var bara ren djävla tur att det var lugnt på jobbet idag så jag fick slappa (och bli halvt ihjälskrämd) på a la cartén, annars hade jag fallit ihop i en skrynklig hög.

Och jag ska orka imorgon med.
Och lördag.
Och söndag.
Och måndag.

Hur?

Ingen aning. Får skaffa superkrafter. Och jag känner mig härligt kluven till det faktum att heltidspersonalen försvinner, en efter en. Det är en epidemi, det är det. Tråkigt, för jag kommer sakna dom, och positivt, för då kommer jag få jobba, Men på samma gång jobbigt, av just den anledningen, för det vore skönt med en ledig helg någon gång. Hur man än försöker är det inte lika gött att slappa måndag-tisdag.

Dagens enda pepp: Ikväll är det äntligen Grey's Anatomy igen.

Saker jag funderar på just nu:

• Sömn
• Mitt (snälla låt det inte vara) halsont
• Ensamhet
• Beroenden
• Vintern
• Att värma choklad, trots att det väcker mamma
• Flädersaft istället
• [tänker inte säja]
• Jobbet
• Facebook, hej hopplöst rörig sajt
• Närhet
• Rebell Med Frusna Fötter
  

Simplicity

Det är mycket möjligt, att introt till Socker, är något av det snyggaste som finns.

För det är så enkelt.
Och gitarren och basen verkligen smyger sig på.

Att synas utan att verka, ser enkelt ut på håll.

Virus

Jag gillar inte att mina ögon kliar och att jag börjar få ont i halsen.
Men,
det var väl bara en tidsfråga.

18 september

Idag har jag köpt ett månadskort på Hallandstrafiken. Iih.
Det känns... skumt.
Asfaltsungen skaffar busskort, liksom.

Och fått ett mail från Lindvallen som talade om att jag har hamnat på reservlistan inför vintersäsongen. Alltså, om alla de intervjuar visar sig vara dårar eller ointresserade kan de tänka sig att intervjua mig. Kanske.
Så, nu håller vi den kollektiva tummen för att det är så.
För jag vill bort härifrån. Litegrann.
Fast inte jättemycket.
Bara lagom långt bort.

Självdisciplin, ehe?

Nu har jag sovit, vaknat, läst tidningen, somnat om, vaknat igen, ätit frukost och kollat igenom x antal mer eller mindre viktiga webbsidor.

Dags att ta itu med projektet då, I guess?

Städa.

Jag. Vill. Inte.
Men jag ska, alldeles strax. Jag ska bara...Alfons Åberg.

"Don't Look back In Anger"? Det är faktiskt ganska svårt..

Jag har återpublicerat denhär texten ett antal gånger, både här och på LunarStorm, av alla ställen. Stötte på den igen, av en slump, och hur O-Heddigt det än må vara tänker jag säga som det är. Jag är stolt över att jag skrev ner det. Och även om det är en gammal text så förstår jag fortfarande exakt hur jag tänkte. Det kanske är det ärligaste jag någonsin kommer skriva. Min högst personliga upprättelse.
Jag kommer aldrig tillbaka dit igen. Jag kommer aldrig, någonsin, ever att göra om dom misstagen jag gjorde, kommer aldrig ha samma naiva syn på människor och I tell you, det finns en anledning till att jag hatar grupparbeten.
Och jag är så djävla stolt över att jag höll ut, att jag orkade kämpa för att fortsätta vara den jag är. Det slog mig idag, bara sådär, att det alltid fanns ett litet "skyll dig själv" under alla tröstande ord jag fick då, när det var som konstigast och tyngst. Skyll dig själv för att du är den du är, för du kan välja att anpassa dig. Du kanske inte duger som du är, och då har du det valet. Då kanske det blir bättre. Om du bara ändrar lite, då kanske...

Jag kommer aldrig, aldrig helt kunna acceptera det. För jag duger.
Visst fan gör jag det.



Att Riva Upp Riktigt Gamla Sår (1 maj '06)

När allting känns som mest okomplicerat och jag bara flyter runt i stillsamheten är jag övertygad om att jag är lycklig. Är jag lycklig för att himlen är blå, eller för att jag är utomhus och andas frisk luft? Kanske för att jag inte tänker så mycket, att jag bara överfalls av tusen intryck som hoppar på mej utan att röra sej ur fläcken? Vårhimmel, vårkväll och tusentals vitsippor i en dunge som glittrar om man inte särskådar ögonblicket. Bara tyst.

Ibland önskar jag att jag sluppit bli hjärntvättad.
Hela låg och mellanstadiet fick man höra det, dag ut och dag in.
"Alla ska få vara med, om ni ser någon ensam på skolgården så fråga om den vill vara med. Ingen ska behöva vara utanför, och alla kan samsas. Det är viktigt att bry sej om andra och se till att alla är glada och mår bra."

Jag vet, jag vet, herregud, jag vet!
Hela min skoltid har varit mer eller mindre som en färd på en ovanligt instabil räkmacka. Läsa, skriva och räkna kunde jag ju redan när jag började i skolan hösten -94. Fast jag kunde inte skriva små a:n. Jag minns när jag fick min allra första mattebok. Jag tittade igenom den. Massa fina sidor med färgglada bilder, och rutor. På vissa sidor skulle man rita av siffror, för att få dom rätt. Det var bra, jag gjorde så krokiga siffror så jag behövde öva. Man skulle räkna tåg. Tågen hade alltid tio vagnar, och om sju vagnar syntes på bilden och några var i en tunnel, hur många var det då i tunneln?
Jag kunde inte rå för att det var enkelt. Att jag redan visste svaret.
Mina svårigheter i skolan var inte att lära mej läsa, skriva och räkna. Det jag skulle lära mej var att inte glömma att skriva kr efter alla tal som handlade om att räkna pengar, att inte sätta bindestreck så fort en mening blev längre än en rad i skrivboken och att hoppa på ett ben.
Jag har alltid haft obefintlig motorik.
När jag gick i tvåan hjälpte jag några i ettan som inte var så bra på att skriva än, det skulle skrivas meningar i en egentillverkad bok. Ungefär samtidigt läste jag hela Narnia-serien. När jag gick i trean hade vi små orangea böcker som innehöll grammatikuppgifter. Jag jobbade med dom, även om jag utan att veta varför visste att jobba stavades med två b. Och att alltid alltid stavades med två l och att aldrig aldrig gjorde det.
Senare, i fyran eller femman kanske det var, lärde jag mej alla gångertabeller upp till 16 i huvudet, och jag ägnade en bilresa till fjällen åt att lära mej USA:s delstater utantill. Och Kanadas. Inte för att det var någon som sagt "Hedda, du ska lära dej USA:s delstater", utan för att jag ville kunna dom. Det kändes viktigt. Jag skulle kunna säja det. Jag kan alla delstaterna utantill. Inte för att någon någonsin brydde sej. Men jag ville ju lära mej saker, inte upprepa det jag redan visste. Jag var lite som en växt utan vatten, en bokmal utan böcker. Helt utan utmaningar, speciellt i fyran och femma. Jag gjorde verkligen ingenting. Jo det gjorde jag, men jag minns inte att jag lärde mej någonting.
När jag gick i mellanstadiet lekte vi pantgömme nästan varje rast. Det var jättekul, tills det var så många som var med att man inte kunde namnen på alla. Folk från andra klasser och så. Men man kunde ju inte säja att de inte fick vara med, att det blev för många, nej alla skulle ju få vara med. Hur skulle man kunna veta vem man skulle välja bort då? De från andra klasser som man inte visste namnen på, "pant vad-du-nu-heter", eller de från ens egen klass som kom med senare. Vilket dilemma.

Ingen ska behöva vara utanför.

Såklart.

Man ska alltid bry sej om hur andra mår. Det är viktigt. Det sa dom alltid. De vuxna. Men kunde de inte sparat en lektion, där de bara pratat med de som alltid brydde sej om andra, de som hade förståt det, och förklarat för dem att det allra viktigaste var att man själv mådde bra, att sätta sej själv i första rummet? Att alla människor inte kan bli kompisar, visst, de ska kunna samarbeta och umgås ytligt, men att vissa inte passar ihop och att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker. Det är klart att det är viktigt att alla får vara med. Men på vems bekostnad? Den som försöker få alla att dra jämnt? Och om denna någon är en elvaåring? Och som sedan när hon börjar på högstadiet inte förstår de nya reglerna. Starkast och populärast överlever, utan fortfarande tror på att "alla ska få vara med, ingen ska vara ensam eller utanför". Vad fan händer då?

Det var det jag trodde mest på. Att alla skulle få vara med. Länge, länge. Ungefär en vecka innan jullovet i nian rasade alltihop. Jag försökte få allt att funka, försökte pussla ihop ett pussel med bitar som inte kom från samma pussel, eller samma universum ens en gång. Jag glömde bort mej själv. För ingen hade någonsin sagt att "det viktigaste är att du mår bra, Hedda". Möjligtvis "du ska inte ta på dej allt ansvar i grupparbetena" eller "du har för höga krav på dej själv". Och det hade jag behövt höra. För jag har alltid vetat att alla ska få vara med, men det tog nästan sexton år innan jag fattade att det allra viktigaste är mej själv. Kunde jag inte fått lite mer hjälp på traven?

Fan vad dethär svider. Åtminstone fyra år av mitt liv var ett helvete, och nu, när jag börjar komma bort från det och släppa taget fattar jag vad som blev fel.
Jag var sen in i puberteten, mentalt. När de andra pratade killar och discon läste jag fantasy och byggde rymdskepp i Lego.
Och jag fattade inte att spelreglerna ändrades. Jag var helt fast i det djävla mantrat "alla ska få vara med". Kunde ingen ha sagt till mej att vissa saker funkar inte, hur mycket man än försöker?

Någon?

Men ingenting går att göra ogjort. Och jag är fan starkare än de flesta! Men så har jag kämpat mer än de flesta också.

It Takes A Fool... - The Ark
Så jävla mycket Tångakorridorer.

Jag undrar bara vem jag hade varit om jag inte varit så fel ute..

Jag ska aldrig någonsin köpa diskmaskin

Jo.

Alla flyger härifrån.
Jag sitter kvar på taket och ser förvirrat på.

Livet är för stort för att jag ska kunna göra något annat just nu. Jag har ingen aning om vart jag kommer hamna. Vem är jag om två elle tre år? Vad gör jag? Var är jag?
Det är så öppet.
Jag känner folk som är några år äldre än mej som far runt jorden.
Vissa pluggar.
De flesta jobbar, mer eller mindre.
Några har placerat sej och har diskmaskin, lägenhet och bil.

Jag ska fan inte ha diskmaskin och bil när jag är dryga tjugo. Möjligen diskmaskin. Men den ska vara ärvd eller fådd. Över min döda kropp att jag köper en diskmaskin.

Jag ska bo i en lägenhet på något häftigt ställe (Söder!!??) , och ha en gammal fin herrcykel med röd ram, och fjorton välskötta krukväxter. Och en laptop, och snygga anteckningsböcker och en riktig bläckpenna, som jag bara använder när jag skriver viktiga och seriösa saker. Jag vill ha en trappuppgång med underliga grannar i, en grå yllefilt och gärna något mystiskt ärr på benet med en bra historia bakom.

Och jag ska ha en militärgrön jacka och en rödrandig sjal. Men bara vid högtidliga tillfällen, eller torsdagar. Jag vill sitta på fik och titta på folks skor, och skriva om allt de fötterna har varit med om. Som i Götgatsbacken förra hösten, mannen med bara gröna mappar. Livsöden.

Jag kommer alltid fascineras av att statisterna i filmen om mitt liv har egna huvudroller.
Jag är en djävla drömmare, en sån där som lätt kan komma på en historia som den Amelie fantiserar ihop om hur Nino blir tillfångatagen av Mujaheddin, och att hon blir arg på sej själv för att hon bryr sej om en kille som äter Borstjtj iförd en löjlig mössa.

En som innerst inne blir glad av något så dystert som hösten, för att luften är så lätt att andas, och klar som glas. Alla mina bästa tänkarminnen är från höstarna. Jag kan fortfarande känna inuti hur det kännts och vad jag tänkt och hur jag mådde. Luften och minnena, det är något som hänger ihop där. Allt är klart och rent som glas.

Ska jag gissa? Får jag gissa?
Om tre år tror jag att jag är exakt lika velig som jag är nu.
Det är det enda jag kan säja säkert.

Puss På Vän!

Calm Before The Storm?

Oförskämt lugn dag på jobbet idag. Lär få igen det imorgon, med råge, för så brukar det vara.

I övrigt har det inte hänt någonting alls egentligen. Den Lille kom förbi nu på kvällen, jag har saknat henne jättemycket. Hon har visst gått och förlovat sej, sjutton år gammal. Jag önskar att jag hade sån tro på framtiden och kärleken ibland, men samtidigt inte.
Och till förmån för min galna lilla vän dissade jag erbjudandet om en filmkväll, som jag verkligen inte velat missa.

Jag vill ha en chans till.
Kan jag få det, kanske?

Idag har varit en oförskämt bra dag.
Jag lär få igen för det, förr eller senare.

Godnatt, jag ska jobba om lite mer än tio timmar.

"Alltså, du har en pojkvän, jag har en blogg. Det är lite likadant ändå."
"Mm.. fast när jag är ledsen får jag kramar, och choklad."
"Mjo. Det är bättre än att sitta framför datorn och äta choklad alldeles själv."

Leg Godt

Idag har varit den officiella "det regnar asmycket så jag ägnar dagen åt att bygga med Lego-dagen", vilket är trevligt. Problemet är att med en undervattensbas, en riddarborg och ett antal små farkoster/hästkärror/rymdskepp/ubåtar/piratöar på golvet har jag stora svårigheter att komma fram till min säng.

Nåväl.

Such things do happen.

Jag får väl städa fram en stig i röran?

I övrigt inget att rapportera, eftersom det som sagt har regnat hela tiden. Jag vaknade med en helt galen skatepepp, men den dog samtidigt som solskenet.
Imorgon är det back to work, och med en potentiell dreamteamhelg runt hörnet är jag nästan motiverad. Nästan.
Long time no see, imorgon träffar jag hoppningsvis mina favoritfilurer!

Mysteriskt.

Det var lugnt på jobbet idag.
Och imorgon är jag ledig.
Och jag skejtade.

Fast fötterna fattar ännu mindre än vanligt.
Och jag har en sån där glad klump i magen som jag bara får när jag lyssnar på Jimmy Eat World och samtidigt grubblar över
skateboard.

För jag kommer fan aldrig fatta.
Jag är den mest hopplösa som någonsin satt sin fot på en bräda, i total avsaknad av balans och motorik, och ändå mår jag bra. jag bara rullar runt, gör inget speciellt, bara existerar. För en gångs skull är det villkorslöst, och jag antar att det är därför.

No pressure.

Och det kommer tillbaka, och jag ska inte tappa motivationen. Jag har gäspat mej igenom hela veckan, varit oförklarligt trött och hängig, men nu mår jag som en prins(essa). För det bara flyter. Allting är som det ska. Killarna är där, och det är bara "tja, vart har du varit hela sommaren?" "jobbat" "okej" och sen är jag tillbaka i min lilla utkantsvärld.
Och jag ska fan hitta poppen.
För förra september kunde jag 50-50.
Jag ska.

Jag mår bra. Just precis nu mår jag bra.

Arrivals & Departures, Mostly Departures.

Det är två veckor sedan jag träffade Johanna. Alldeles för länge sedan.
Okej.

Add another month.
Add half a year.

Alla flyr.
Utom jag.
Jag står envist kvar.
Jag vägrar tappa tron på denhär hålan.
Eller så vägrar jag hoppa.

Vilket som.

"Hedda, gå hem."
Klokt sagt.
Jag är så djävla sliten.
Behövde dendär slackereftermiddagen framför teven och Save The Last Dance. Behövde göra ingenting. För jag är allt annat än på topp. Och jag funderar på att dra till Liseberg på fredag igen, bara för att jag äntligen vågat åka Balder. Men det kommer säkert regna, så det lär skita sej. Men men, det gjorde min vecka, helt klart, och jag tänker fortsätta vara lite imponerad av att jag övervann min berg-och-dalbaneskräck tillslut.

Ett ord: Rotera!

Bara För Mycket

Mmm, välkommen till Falkenberg.
Lilla djävla ångesthåla.

Det känns rätt att stanna kvar, men samtidigt så fel.
Som om ingen förstår varför, allra minst jag själv.
Jag som alltid haft ambitioner och varit nyfiken. Nu vill jag ingenting. Paralyserad av stundens allvar kanske, eller bara i desperat behov av trygghet.

Jag känner mej otrygg.
Jag har inga planer.
Jag vet inte vad som händer.
Jag orkar inte hänga med.

Yawn-angst

Trött.
Verkligen jättejättetrött.

Och lite.. jag vet inte... uppgiven?
Osäkerheten gör mej uppgiven. Jag skulle säkert kunna göra som alla andra, och chansa vilt, packa väskan och bara dra långt härifrån. Fånga dagen, vara galen, bränna alla pengar och antingen lyckas eller komma hem ett halvår senare och skylla på att det var tjeligt.

Sno ihop en galen plan och hoppas att den håller.

Eller så stannar jag här. Envis och fast besluten att bli lika bra i butiken som jag vart i spring. Stannar och käkar upp alla andras "hejdå-kakor". Stannar och jobbar alla helger eftersom partyeliten ändå lämnar eller har lämnat stan.
Herregud, jag måste skaffa mej ett mål, något att sikta mot. Sommarlovet, som alltid varit självklart och hägrande, är liksom förbipasserat för sista gången. Usch.

Jag vet bara inte vad jag vill.

Jag önskar att det enda jag ville vore att dra, för det hade varit så enkelt. Det enda jag vill just nu är att sluta känna mej så attans ensam, vilket i sin tur är självförvållat, eftersom jag jobbar som en tetting och inte orkar/hinner träffa folk.

Jag hinner aldrig tänka efter hur jag egentligen känner, och jag hinner aldrig prata längre. Jag är bara trött.

Rock On Savior!

I'm the one who gets away...

Jimmy Eat World - Big Casino

Äntligen.
Jag kör denhär videon på repeat på YouTube just nu, för det är ju ingen video egentligen, bara en låt. Det känns som Clarity igen, fast ändå inte. Och den jäkla introgitarren, Lucky Denver Mint, någon?

Gosh, Heddious är överlycklig.
Gudarna från Arizona har återvänt.

Back when I was younger
I was someone you'd have liked
Got an old guitar I've had for years I'd let you buy
And I'll tell you something else
That you ain't dying enough to know
There's still some living left when your time comes and goes

Alltså, mm... ordlös, men lycklig.

80 knyck

A, just det ja.

Jag åkte ju både Lisebergbanan, och Balder.
Jag är väldigt stolt över mej själv faktiskt.

Det går utför

Vunna chokladhjärtan som smält av värmen under Håkan Hellströms traditionsenliga septemberspelning på Liseberg och sedan stelnat igen.

Känslan av att nästan slå i huvudet.

En jättejätteliten tjej som ägnar en halvminut åt att studsa frenetiskt upp och ner och samtidigt pipa "jag ser honom, jag ser honom" med Lisebergs ljusaste flickröst.

Sommaren ska avslutas med Håkan Hellström, så är det bara, även om sommaren i fråga aldrig riktigt dök upp.
Nu finns bara ångesten kvar.
Det är som när jag käkar Non-Stop. Jag tar en av varje färg och äter dom en och en, lite fundersamt sådär. Livet käkar Non-Stop nu, tuggar i sej vännerna, en efter en. Kvar står jag, och tittar förvånat omkring mej, skaver lite med högerfoten ovanpå vänsterfoten och gör stora ögon.
Att allting kan snurra så fort.
Det var ju bara några månader sedan vi satt lutade mot skolans vägg och mådde så bra i vårsolen, trots all ovisshet. Jag hade gärna lutat mej mot skolans väggar igen, bara för att få lite struktur, sakta ner snurrandet lite. Men det fungerar inte så, och det sista jag ska göra nu är att plugga. Ska jag plugga något är det körteorin.

Fan, jag känner mej ensam redan nu, hur ska det då bli senare?
Jag vill inte vara ensam alldeles själv.

Bara oberoende.

En Diffus Livsplan och en Odiffus som hoppningsvis inte inträffar

Tre tjejer vid ett fikabord. En har huvudvärk, en äter glass och den tredje snyltar på den andras glass. På något sätt börjar konversationen handla om livet och vad man vill göra med det. Tjejen med huvudvärk säjer inte så mycket, på grund av huvudvärken, men de andra två har en hejsan diskussion.

- Vad vill du göra med ditt liv?

- Eeeh, bli journalist, bli lycklig..?

- Nu tycker jag att du är lite diffus.

- Okej, jag tänker hitta en kille om tre år, fem år senare gifter vi oss och jag ger upp allt vad studier heter för att vi får två barn, en kille och en tjej med tre års mellanrum och tvingas flytta från vår lilla innerförortslägenhet till en dyr dum villa där vi skaffar bil, hund och fyra marsvin som bara jag sörjer när de väl dör. När jag närmar mej femtio blir min man överkörd av en felbesiktigade elbil och dör varpå jag ägnar resten av livet åt att deppa, äta choklad och lösa korsord.
Var det diffust?

-Nej, det var en livsplan.

Varpå en av tjejerna vänder sej till den tredje:

- Dethär hjälpte inte mot din huvudvärk direkt va?

Hoppet Lever

Det kanske blir Håkan ändå.

Om inte min chef sätter sej på tvären totalt imorgon, vilket verkar högst otroligt. Jag övertalade Josse att ta min fredag mot hennes nästa lördag, och ärligt talat, jag skiter i att det där med helt lediga helger inte existerar längre, för Håkan Hellström, även i trängseln på Liseberg, är en upplevelse. Risken att bli medtvingad i x antal äckliga berg och dalbanor får jag väl ta... men inte Kanonen. Där går den definitiva gränsen.


Om jag är riktigt smidig kanske jag till och med lyckas övertala pappa att min körkortsinnehavande kompis får låna bilen, så slipper vi stressa som små råttor till tåget sedan. Heja SJ, kul att sista tåget går 22:40.
Värt ett försök, som sagt.

För Håkan är gud!

Samson

Jag skulle skriva en sak här, men det blev för privat.

Godnatt.

"Jag känner mej som ett UUUUFO!"

Nåja..

Riktigt så illa är det väl inte, men jag tyckte om min tenniströja. Och no way att jag lämnar tillbaka den riktigt än. Utskolningsperiod, ja. Till förmån för skjortor som är för korta och för breda. Snajsigt må jag säja. Och grädden på moset, nu måste jag lära mej stryka. Uff.

Lite purken över att jag missade min dejt vid glassboxen också, men man kan inte få allt.

Desto mer lättad över att jag inte kommer vara den enda 88:an i stan i vinter, om det skiter sej med fjällen vill säja. Även om det känns fastlåst och jobbigt. För den dagen vi sticker gör vi det med stil. Inte huxflux "bara för att", utan 100% medvetet, och I tell you, vi kommer tillbaks som kungar. För förr eller senare får jag ordning på det här. Skrivandet, livet, alltihop. Jag kanske rentav klarar att hålla mej till ämnet, det klarar jag. Måste jag så går det.
Jag måste tro det, eftersom det enda jag är intresserad av att plugga vidare till råkar vara den mest omöjliga yrkeskategorin i världen, iallfall nu. En skillad bloggare har minst lika stor chans att påverka som en ledarskribent i en dagstidning, om inte större. Handen på hjärtat, läser du HN:s ledare? Nej, just det.

Kåseriet då?
Mjo... det är ju skrivet med glimten.

[Tankepaus]

Men fan. Jag glömde kolla på Idol. Hoppas att det var ointressant som fan, för annars vet jag en som kommer ha en tråkig lunch imorgon.

Astray

Här är omvärlden.
























Här är Hedda.

Det Exotiska Stället Heberg!

Något jag inte besitter är förmågan att benämna en stor laxtallrik som "Den Stora Laxtallriken", för efter en sommars tillverkande av nämnda maträtt känner jag att "Den Stora Laxtallriken" ger ett intryck av unikhet som är lite missvisande.
Jag kan heller inte förstå hur fisk kan vara spännande.

Men, jag är inte 50+. Än.

Varmrökt är ju också något alldeles särskilt.

(Ja, ironin flödar. Och hej Minelli, tack för inspirationen, vi ses i disken, mohaha!)

Tomögd

Jag gillar inte den här känslan.
Alls.

Och jag hatar att jag inte hittar ord att beskriva den med.
Det blir ju inte lättare då, direkt.

*******

will you help me, I'm falling
down a hole I dug myself
filled with sorrow and fuck-ups
don't wanna be a part of it
standing on the edge of nothing
made my life into a mess
now it's too late to fix it
I'm already starting to lose control

[banging my head into the wall]
trying to get rid of the voices inside
[is this a dream, or is it real?]
ripping my heart out!

Chemical Vocation - Conversus Locus

Drink my worries down the drain, fly away to somewhere new...

Sitter och sjunger, ensam vid datorn.
Good Riddance, precis så.
Den där överstämman, den som blir per automatik.
Både irriterande och snygg.

Och som vanligt när det är mörkt och mitt i natten vill jag bara prata, men idag känns det inte panikartat, fast jag skulle lätt kunna låta tröttheten ta över nu, och visste jag att någon var vaken och ville/orkade lyssna hade jag kunnat prata i timmar.
Bara för att jag har återgått till att vara tyst.

Är det därför jag får sån panik på kvällarna, när jag är ensam hemma?
Tystnaden som blir extra stor.

Och nu finns det ju ingen som skramlar i köket längre heller. Ingen knorrande pälsboll att borra in ansiktet i, som gärna är med och tittar på film fast ägnar mer uppmärksamhet åt tuggvänliga saker som filtfransar och blixtlås. Virus var min perfekta kompanjon. Sorglös och dyster på samma gång. Och ett otroligt matvrak.
Vi kompletterade varandra, med andra ord.
Precis det jag behövde, någon att prata med, som kanske inte sa så mycket, men lyssnade. Sorgsna ögon som fattade allt och ingenting. Visst är det patetiskt, att man berättar alla sorger och bedrövelser för en pälsboll som nog inte förstod ett dugg, men det hjälpte ju. På nåt konstigt vis hjälpte det att ett litet djur nosade en i örat och sedan la huvet under min haka, för hon gillade ju att ha tak över huvudet.

Det är så mycket svårare att prata med människor. För alla har mycket i skallen, det är inte bara jag, och därför känns det svårt att prata om sånt jag grubblar över, för det finns inte tid. Tid är en djävla bristvara, den existerar bara efter åtta på kvällen, och då blir det bloggen, mitt bollplank. Men seriöst.
Jag är dumstum.

Jag upprepar; jag känner mej stressad hela tiden, för jag hänger inte med mitt liv, och har nästan aldrig tid att hinna ikapp och har jag tid så är det vid dumma tillfällen, typ nu, mitt i natten. End of story.
Nu: Ett glas oboj och sedan sängen. För jag kommer ingen vart längre.
Och här är vad jag inte borde lyssnat på:

• Regina Spektor - Samson
• Pink Floyd - Shine On You Crazy Diamond
• Jet - Look What You've Done
• Death Cab - Someday You Will Be Loved
• Oh, Laura - Release Me
• Linkin Park - Hands Held High
• As Cities Burn - The Widow
• A Day To Remember - You Had Me At Hello
• Jimmy Eat World - My Sundown
• Story Of The Year - Sidewalks
• Håkan Hellström - Det Är Så Jag Säjer Det
• Dead Poetic - A Hoax To Live For
• Counting Crows - Holiday In Spain

everybody's gone, they left the television screaming that the radio's on!

Billie The Vision, Billie The Heroes

Jackson Five from a car stereo singing “I want you back, want you back “
Just a year ago I would have danced so crazy
And now I think I wanna get back on that track
If I only could relax in this confusion
If I could dance with you the way we used to
And shake my hips to the revolution
If I could be naive again

Catherine says, “Mono’s coming on Friday, and I must be the happiest girl in the world”
I’m thinking I wanna be you I wanna be you I wanna be you, you, you.
So send me a man from Argentina,
To make me the happiest girl in the world
So come to me on Friday, or Saturday, or Sunday,
But I can’t wait ‘til Monday
so come to me on Friday, or Saturday, or Sunday,
but I can’t wait ‘til Monday

Michael Walden from a car stereo, singing “gimme, gimme, gimme all night long”
If I only could perform I would have sung along
'Cause you know that’s a top five song
Maggie and Josephine says good things to me
And good things have tended to come late
So I hold my breath there’s a smile on my face
And my face wasn’t made to wait

Catherine says, “Mono’s coming on Friday and I must be the happiest girl in the world”
I’m thinking I wanna be you I wanna be you I wanna be you, you, you
So send me a man from Argentina, to make me the happiest girl in the world
So come to me on Friday, or Saturday, or Sunday,
But I can’t wait ‘til Monday

Mmm, balans. Om så bara för en sekund.

Did You Get What You Deserve?

Har just kollat på Music&Lyrics.
Söt film, men Hugh Grant börjar se gammal ut.
Han är mycket stiligare i Förnuft & Känsla, inget slår Edward Ferrars.

Nu ska jag lyssna på hela Black Parade rakt igenom, det var alldeles för länge sedan.

Waste Time

Dagens Mission: Göra ingenting.

Eller ja, så lite som möjligt. Plocka i ordning lite på mitt rum, kanske, för egentligen, egentligen trivs jag ju inte när det är rörigt. På sin höjd gå till Willys och köpa bröd, så slipper jag göra det imorgon innan/efter jobbet.

Jag leker ju vuxen denna veckan. Hur nu det ska gå till.
(Vuxen och vuxen, mamma är i Kroatien..)

Gårdagens plan innefattade fysisk aktivitet, men det skiter jag i, för som vanligt denna sommar (eller vad det nu är..) blåser det multum. När björken på gården böjer sej lika motvilligt men undergivet som en rysk gymnast med ryggskott stryker jag alla planerade planer och skriver SLAPPDAG i min icke-existerande kalender.

Har på känn att nästa veckas bloggande kommer handla om tre saker; jobb, mikromat och vädret.

Oh the joy.

Visste ni att jag har negativt vuxenpoäng?
Eller att jag är 11% fjortis?

Restless Heart

Det blir ju alltid såhär.
Först somnar jag nästan i soffan, och sen hamnar jag här.
Alltid.

The Ark dunkar in i skallen, samma ord som dunkat där i sju år nu "becoming like the others..." "maybe they're afraid to feel ashamed" ni vet hur texten går. And so do I.
Dunkar in i skallen där det redan är överfullt med saker som aldrig säjs, saker som aldrig hänt, eller inte borde ha hänt, och som grädde (eller ännu bättre, vit chokladmousse) på moset, tvivel.

Underbara, hopplösa djävla tvivel.
För att jag är jag, och för att jag inte fick tummen ur och var social, för att jag är rädd för att vara ensam, för att klockan snart är ett och jag bara inte... vet.
Någonting.
Ingenting.
Alls.

Tankarna yrar som de första snöflingorna, helt ologiskt.
Brädan, lutad mot soffan, den har stått där alldeles för länge.
Gitarren och basen, samma där, och ännu värre, er jag inte riktigt lyckas pussla in i mitt konstiga liv, er jag inte träffat på evigheter. Jag har inte glömt er. Och jag hoppas att ni inte glömt mej heller. Det är bara det att nu, just nu, hinner jag aldrig ens samla ihop mej tillräckligt för att prata. Jag menar verkligen prata.

Mmm, just det, underbara djävla mitt-i-natten-blogg.
Meningslöshetens mästare.

Om jag visste vad jag ville, om jag kunde hålla mej till ämnet, om det ändå kunde finnas något mer än en obegriplig mängd rastlöshet. Hur mycket rastlöshet kan man få plats med i min lilla kropp? Rastlöshet/osäkerhet, för i min värld går dom i princip alltid hand i hand. Är jag säker är jag lugn.
Nu är jag raka motsatsen.
Hungrig är jag också, borde nog ta en macka.. men jag orkar inte riktigt.

Det är väl bara att inse, jag är tillbaks på ruta ett, jag har slutat prata.
Om inte jag orkar med mej själv, hur kan någon annan vilja lyssna?

Soffpotatis

Sket i allt vad socialt heter.

Lillebror poppade popcorn och parkerade sej framför teven, intensivt zappande mellan 8 Mile, Gladiator och Eurovision Dance Contest.
Joina var ordet.

Och på något mystiskt sätt har jag återigen förvånat mej själv.
Eminem, av alla människor.

Lose Yourself, är helt okej.
Inte bara för Aerosmithsamplingen heller.
Den är... okej.

Ångvältad

Oh. My. God.

Vad jag är sleten.

Jag känner mej väldigt förvirrad, jag får inte riktigt grepp om någonting. Och när jag för en gångs skull är ledig en söndag är det jag allra helst vill att sova. Att duscha, fixa håret, leta reda på något att ha på sej och slänga iväg ett sms till hon som alla tror är min storasyster känns väldigt, väldigt jobbigt.

Avlägset.

Jag har, på nåt djävla mysteriskt vis levt ett halvt liv sen förra veckan.
Utan att göra ett dugg.

Jag städar ur hjärnan nu. Plockar bort saker från hyllorna längst in, sånt som man ändå aldrig gör någonting av. Så på sätt och vis kanske jag gör någonting, ändå, fast inte.
Jag vet för mycket. Jag vet ingeting.

Och tack vare / på grund av mitt whinande om att det är jobbigt (frusterande) att jobba med nyingarna i spring fick jag helt plötsligt lära mej butiken. Tack Stalin!!
Det var inte särskilt svårt heller, bortsett från att första kunden skulle ha dagens att ta med, andra kunden var engelsman som ville har gravad i bit och jag höll på att glömma femte kundens gubbröra. Dessutom en buss, misslyckade desserter och Emelie som kom förbi. Bra dag.

Men trött nu.
Fast jag slänger nog iväg ett sms ändå, så kan jag sova till höjdhoppet imorgon.
Åh vad det känns som om dom kommer ringa in mej imorrn om jag går ut ikväll.
Vem bryr sej?