Wet Sand

Och jag vill bara ha 747 i lurarna och stirra ut pa varlden som far forbi.
Men jag ar har.

I en djavla betonghala i de franska alperna.
Ensam.
Och det kanns som om det mesta bara blir fel. Inte jattefel, men sma fel, hela tiden, som ater sonder.

Ni kan skratta om ni vill, hana oss, vi ror oss, ni star still.

Jag ar som i en bubbla.
Det har jag kanske alltid varit.
Radd att trampa pa omvarldens tar, och just darfor gor jag det.
Speciell?
Inte sarskilt.
Det finns manga som jag, fast kanske inte just har.

Hur kan jag vara overlagsen nar jag hela tiden stadar undan mig sjalv? Vi snackar big time missforstand dar. Fast resten stammer nog ratt bra.
Jag ar ensam.

Och jag gor som jag brukar gora nar det mesta bara jaklas.
Gar sonder och pusslas ihop igen till det genialiska gitarrsolot i Wet Sand. Det finns sa manga solon som inte tillfor nagonting mer an teknik, men det. Oh. My. God.
Kansla.
Big time.

Jag gar alltid lite sonder.
Men jag ska pussla tillbaka mig igen, lite battre, lite skrapad och skev kanske, men taligare.
Jag ar van vid att klara sant pa egen hand.

Och jag ar inte arg, bara nollstalld och forvirrad.