Explanation

Det är november. Om tre timmar är det december. Det är tio grader varmt.

Jag kräver en förklaring. Var är min snö?

But where's your heart, where's your heart?

Emotionell Pannkaka

But where's your heart, but where's your heart?

Jag tror att jag är avstängd just nu. Det finns inte så mycket i mej förutom ilska. Eller olika grader av irritation. Jag är inte lessen direkt, det är mer det att jag är ett gytter av rastlös trötthet. Oförmögen att åstadkomma, reagera, interagera. Och lite lätt asocial.

You're always crazy like that...
Handlar det om mej tro? Jag får byta synvinkel, så kanske det fungerar bättre. Jag är lite tokig, jag vet. Jag har alltid varit lite tokig. Jag gör saker som faller mej in ibland. Det känns skitbra, i säkert två sekunder. Sen ändrar världen form igen, tillbaka till det gamla vanliga frågetecknet. Vad fan är syftet? Meningen?
Vad vill jag åstadkomma, känna och uppleva i mitt liv? Vad vill jag äta till frukost i morgon bitti? Varför vill jag det?

För mycket grubbel. Det är det enda jag verkligen vet.

But where's your heart?
Vakna nu, tjejen! Vad är det du vill? Tappa inte farten precis innan det roliga börjar. Ja, vad är det jag vill? Jag kan ju inte bara drömma om världsomvälvande förändringar på det globala planet? Det gör jag inte heller. Det är bara det att jaget känns så förbannat oviktigt just nu. "Jag" är i en djävla mellanfas och vet inte vad jag vill, överhuvudtaget. Mer än att jag inte vill stanna kvar en sekund till och aldrig vill åka härifrån. På samma gång, halleluja.

För tillfället är jag nog lite lätt känslolös, hade jag både grubblat och kännt hade det blivit pannkaka av alltihop. Emotionell pannkaka.

Det jag inte fattar är att jag känner mej helt åthelvete på nästan alla plan, och jag har ett bra liv. Visst, allt är inte toppen, men jag har familj, vänner, bra betyg, saker, pengar och så vidare. Så vad i helvete är det som fattas? Något är det, det är tomt. Jag vet inte var riktigt, men det är tomt. Inuti. Utanpå. Överallt. Det är då jag skäms. Jag som har det bra och ändå inte mår så värst bra, hur kan jag gnälla? Det finns människor som inte har tak över huvudet men som ändå ler och ser det positiva med saker och ting. Den som ändå vore som dom...

Vissa saker berättar man inte. Jag kan klanta till det för mej, det är lugnt. Men det finns fler mäniskor än jag. Som tur och otur är. Och inte fan vill jag trycka på erase/rewind heller. Men ändå, det gnager.

Fan.

Aargh!

*sliter lite i håret*

Men det är meningslöst. Det är dags att bestämma sej nu, så är det bara. Problemet är bara att vad som än händer är det skrämmande. Vad fan gör man då?
Gräver ner sej och låssas som om världen bara är hittepå kanske... nej, det funkar inte.

Wake up, make a move..!

Russin

Min förmåga att göra saker är oerhört liten just nu. Jag sitter och läser, böcker eller på internet, och jag tänker jättemycket. För mycket. Grubblandet tar över, och även om jag kommer på saker när jag grubblar genomför jag dem så sällan. Det är som om allting är för stort, för svårt och det som är greppbart har slutat att spela någon roll för länge sedan.
Valfriheten har gjort mej mentalt förlamad.
Teoretiskt sett kan jag göra vadfan jag vill. Jag vet bara inte vad det är jag vill, jag vet inte vad som håller mej kvar, eller vad som får mej att vilja dra någon annanstans. Vill jag se vad som finns på andra sidan horisonten eller ligga och titta på stjärnhimlen här hemma?

Kryp i kroppen, velig, rastlös, skoltrött.
Är jag så ensam som jag tror?

Dags att börja lita på folk kanske?

if I told you this was killing me, would you stop?
För det är en bra låt.

Projektplan på det personliga planet

Jag har känt mej helt obekväm i flera veckor. Jättefrustrerande. Så nu har jag klippt mej, och för att vara jag är det kort. Inte kort som i kort, men knappt till axlarna. Så kort har jag inte haft sen jag var liten och började låta det växa ut. Back to basics, eller nåt. Och det funkade faktiskt. Känns bra.

Dessutom ska det bli roligt att höra vad alla runtomkring mej, tyckarna, tycker. Håhå jaja. Steg ett i projekt förändra mej själv är härmed avklarat. Fler steg kanske tillkommer, vad vet jag..?

Radiofällan

Jag lyssnar sällan på radio, men nån gång i somras på jobbet hörde jag en låt som jag verkligen gillade. Kom inte ihåg att ladda ner den föränn alldeles nyss bara. Håll i hatten, det är Who Knew med Pink. Hon är häftig ibland.

Tjejsnack v.48

Djur

Har du några husdjur? Ja, ett angoramarsvin som heter Virus, hon fyller sex år om knappt en månad.
Vad har du haft för husdjur? Marsvin. Virus hade en kompis innan, men hon dog för två år sedan. Och min bror hade fiskar när han var liten.
Vad hette ditt första husdjur? Compaq
Vad har du alltid velat ha för djur? Marsvin. Jag gillar dom, lagom komplicerade, och jättemysiga. Och dom låter roligt när dom kurrar och har sej.
Om du fick vara ett djur i ditt nästa liv, vad skulle du då vara? Drake. Punkt.

En helg, en dålig ursäkt och en reflektion över priset på choklad

5,5 är lika med 15,5

Eller ledig lördag och halv söndag är lika med en hel helg. Håhå jaja. Personalfest i fredags, mycket trevligt. Även om jag och farser inte kommer överens. Det är bara inte min sorts humor. Man sitter där, och visst nån grej är väl kul, men mest av allt tänkte jag "men ååååh!". Som motvikt var maten efteråt extremt god.
Hade blivit inringd för att julpynta på lördag morgon, tänkte väl att jag skulle jobba till lunch eller kanske en stund till. Jag gick hem halv åtta. Det var en rörig dag. Punkt. Jag somnade nästan bums och sov till klockan tio imorse. Mamma körde mej till jobbet och precis innan vi var framme kom jag på att jag glömt en grej så vi vände och efter att ha varit i god tid, som jag brukar, kom jag istället två minuter innan jag började. Typiskt mej. Rätt lugn dag hursomhelst och jag märkte inte av min klantighet något mer föränn jag kört hem och gått upp för alla trapporna. Någon glömde ta med sina nycklar imorse, och denna någons mamma var inte hemma. Någon ska vara i replokalen om tio minuter.

Ridå.

Tur att jag inte glömde mobilen åtminstone.

Och det än ny i-valsperiod imorgon så mina sovmorgnar är verkligen ett minne blott. Upp halv sju. Usch. Jag borde sova nu alltså. Strax. Och hur ska jag förklara för svenskaläraren att jag inte gjort uppgiften som vi har haft två veckor på oss att göra? Tanken var liksom att jag skulle gjort den i lördags, men det blev inte riktigt så. Kapitalistmonstret inuti mej vet att jag har högre timlön på jobbet än i skolan, men det är inte riktigt en ursäkt. Bara nästan. Men det duger inte, för jag är verkligen ingen kapitalist. Egentligen. Och med mitt schema är min timlön i skolan ungefär fjorton spänn.
Teoretiskt sett skulle jag ha råd med nästan en Marabou 200 grams i timmen varje timme jag är i skolan och har lektion, om jag köper dom på Willys. På Coop kostar dom en krona mer, och det är inte mycket pengar i min del av världen, men jag köper dom ändå hellre på Willys. På 150 chokladkakor blir det en CD-skiva extra. Att jag i så fall skulle ha lagt 2100 kronor på choklad låter vi vara osagt, okej.

Godnatt.

Schema

Alla som haft nöjet att gå i samma klass som jag de senaste tre åren vet nog att jag alltid suckar över mängden sovmorgnar på schemat. "Men om man hade börjat åtta och tar bort den där håltimman skulle vi kunna sluta klockan ett! Det är så segt att gå länge!" Idag känner jag mej lite tacksam för vårat schema. Jag har extremt mycket emot att cykla till skolan när det är mörkt, om det inte är becksvart och minst tre decimeter snö. Börjar man kvart över nio hinner solen åtminstone masa sej över horisonten och då slipper jag ha lamporna på i alla fall. Och mittschema är jätteväluppfostrat. Tre sovmorgnar och bara två dagar när jag gör till fyra. Wunderbar!

Hursomhelst. Det finns en förklaring till att vinterturismen i Halland är tämligen obefintlig. Ullared undantaget. Det finns tusentals människor från hela syd och mellansverige som med glädje köar i tre timmar en regnig dag i november eller december för att ta sej in i köpenskapens mecka. Lokalbefolkningen fnissar, tonåringarna tackar för helgjobben (som vad jag vet upphör rätt tvärt efter mellandagarna) och de köande människorna tar sej tillslut in genom dörrarna och får efter avslutad shopping köa ut också. Underbara julhandel.

Jag hinner spela Sims i tio minuter :)

Nitroglycerin

Jag är definitivt påväg att detonera.

Orkar. Inte. Med.

Extreme Makeover

Jag är så djävla trött på att vara duktig. Eller att framstå som duktig, för jag är inte duktig längre. Men det tar tid innan omgivningen inser det. Det börjar dra ihop sej mot en tvärvändning, fröken "jag orkar inte bry mej" ska börja bry sej. Och åt helvete med dåliga hårdagar, det blev katalysatorn på något vis. Varför inte chocka lite, jag vet ju vad jag egentligen kan, men inte gör.

Och gissa vad, solen skiner!

Jag har inte sett solen på flera dagar, överhuvudtaget. För att vara onsdag lutar dethär åt att bli en helt okej dag.

Men jag tänker ändå tvärvända. Måste snacka med Den Lille bara, och kolla runt lite. Jag ska skriva en lista, ja, det ska jag. Fast inte här. Då kanske jag tappar farten av bara farten. Oj, helvete! Jag börjar om 45 minuter och jag måste duscha..!

Eeek!
Synes, sen!

Vampyren

Lite lik Gerard i My Chemical Romance innan han färgade håret vitt. Fast med huggtänder. Så kul har jag när jag är sysslolös och dyster.

Tvivel

Hur fort kan jag falla ihop och inte vara mer än en liten, prasslande hög med skräp? Och varför ritar jag en liten vampyr med stora, sorgsna ögon längst ned på papperet...

November kan fan ta knäcken på vem som helst. Det är mörkt när jag vaknar, och nästan varje morgon slår regnet mot rutan. Om det inte gör det hänger det i luften som en olycksbådande grå matta. Basejumperväskan är min följeslagare, min stora gröna ryggsäck som jag fyller med både böcker och bekymmer. Skolan spelar egentilgen ingen roll just nu, den är bara en transitfas eller något, en sista säker utpost innan världsrymden, livet. Jag har varit konstant sen till lektionerna hela terminen, bara för att ajg vet att de fem minuterna jag riskerar att missa varken gör till eller från. Det är så otroligt få av lärarna som ens skulle inse att jag faktiskt var sen. Det märks då, när jag kliver in genom dörren, men när lektionen är slut har jag ju varit närvarande i disskussionerna och så vidare. Var hon sen?
Så känns det iallafall.

Jag vet att jag ska tänka positivt. Och jag gör det nästan jämt, men ibland tar novembertjurigheten överhanden och då måste man faktiskt få gnälla av sej lite.

Klart som fan att jag ursäktar mej för att jag är tjurig också. Så djävla typiskt mej. Jag borde göra någonting åt det, jag är så trött på att vara rädd, när jag knappt ens vet vad det är som skrämmer mej.

Motivationen tryter, hela jag går på sparlåga. jag vet om det, men jag kan inte göra någonting åt det, och jag säjer fan inget heller för det känns inte som något värt att gnälla om. Världen är påväg åt fel håll och jag deppar över att jag har tappat motivationen, hallå?
Jag vill ut och springa, men det ska jag definitivt inte. Man ska ta det lugnt i början, men jag blir tokig, jag är som en tidsinställd bomb eller jag vet inte vad.

Allt bara rasar... och ingen ser för det finns inget att se.

Hade turisterna varit kvar hade dom gått i ide

Har man överlevt en vinter på västkusten klarar man allt, nästan. Jag är inne på min artonde nu, vilket borde göra mej helt oövervinnelig. Nu ska jag ägna mej åt självdiciplin, alltså byta mina flanellpyjamasbyxor med älgar på mot kalla jeans och gå till skolan. Egentligen hade jag hellre grävt ner mej i sängen igen och fortsatt med min bok, men det kan jag inte för det är inte ens en månad kvar till slutprovet i Gemu och jag måste verkligen plugga nu.

Dessutom är det inte likt mej att skolka.
Att vilja skolka är en helt annan sak.
Men just det ja, p-r-i-o-r-i-t-e-r-i-n-g-a-r

Hurtbulle

Jag är fortfarande en hurtbulle. Ikväll har jag och lillebror sprungit. Uppför hela Tröingebergsbacken, och ända ner till Blackebergsskylten på andra sidan motorvägsbron med kulingen i ryggen. Det var inte så hemskt. Biten tillbaka över bron fram till träden och bebyggelsen var däremot en plåga. Lika gött som det är med kuling i ryggen, lika hemsk är den i ansiktet. Ner på cykelbanan, förbi fotbollsplanen eller vad det nu är, och upp till kiosken. Hurtbulle nummer ett (Oscar) sprang uppför Platåvägen tre gånger, jag sprang upp där en gång. Det räckte. Sen hem i regnet till varm choklad och min favoritteveserie, Anna Pihl.

Varför gör danskarna så bra teve?

Hmm ja...

Imorgon har jag väl träningsvärk i vaderna, igen... men det är liksom meningen.

Konsten att spatsera

Att spatsera är en konst som oftast utövas av femtioplussare. Själv är jag en sjuttonplussare som har fått en rejäl överdos av spatserande människor det senaste halvåret. Jag har full förståelse för att man gärna spatserar när man är på restaurang en söndag, med eftertänksamma fotsteg och ögonen fästa på konsten högt uppe på väggarna. (Samma konst som det tog mej sex veckor att upptäcka eftersom jag definitivt inte ägnar mej åt spatserande, snarare den motsatta konsten "hur fort kan jag gå innan jag börjar springa".)
Fine, spatsera, det är trevligt. Men spatsera inte framför mej när jag bär fyra tunga tallrikar med Dagens Rätt som bränner genom porslinet och därmed skållar mina armar. Och om man nödvändigtvis gör det ändå, så snälla, snälla, reagera på ett försynt "ursäkta mej".

Alltså, idag har vart en abnormt seg jobbdag, det är därför jag ens har ork att blogga om den. Inget har tatt slut, eller ens varit i närheten. Wow! Eller jo, Dagens tog slut men det är faktiskt meningen. Femtioplussare gillar potatisgratäng.

Andetag

Jag klarade inte av att sitta still längre. Rastlösheten kröp som ilskna pissmyror i hela mej. Så trött på att bara säja saker och aldrig göra något verkligt av mina planer. På med underställ, tröjor och gympaskor, ta mp3n och ut i mörkret. Fötterna på hon som aldrig gillat att springa stampade sej sakta uppför Tröingebergsbacken. Regnet gjorde ingenting, det var bara skönt och svalkande. November är varm i år...

Nio kilometer blev det, på förtio minuter lite drygt. Jag som trodde att min kondis var nere på noll. Nästa vecka ska jag springa slingan jag sprang på högstadiet bara för att se om den är så jobbig som jag minns den, eller om jag kan springa den på under mitt gamla rekord. Som föressten är två komma två kilometer på 10,35. Det komiska är att jag springer nästan lika fort nu, men då tränade och tävlade jag i cykling och vad gör jag nu? Jag cyklar inte ens till jobbet på helgerna för det är mörkt, och skolgympan slutade förra terminen. Men whatever.. får jag kondition av att gå med en massa tallrikar? Det verkar otroligt. Jag är väl bara lättränad.

Men det är skönt, ned rätt musik i lurarna går det mesta faktiskt. Och när jag springer för mej själv och för min egen skull är det så oändligt mycket lättare att hålla ett jämnt och lagom tempo. Vilket i sin tur leder till att jag inte blir för trött och börjar gå, som leder till jämn förbränning, och så vidare. Åh, vad jag är duktig.

Men det viktiga är nog att jag mår bra som fan, och jag har inte sovit så bra som i går natt på länge. Kom hem från dagens runda för en timme sen, drygt och även om benen var slitna idag så orkade jag drygt sju kilometer i duggregnet.
Jag var faktiskt förtjänt av ett stort glas oboy.

Msn knepar och mitt liv är platt (eller?)

Jag vet inte, men det känns som om jag väldigt sällan har något roligt att berätta om vad jag gör. Det kan bero på flera olika faktorer.

Ett: Min lillebror lusläser min blogg så om det händer något pinsamt/hemligt kan jag inte skriva det för då får jag höra det tiotusen gånger och räkna med att alla andra också får höra.
Två: Jag tycker inte att det jag gör går att skriva om så det verkar roligt eftersom det jag gör väldigt sällan är roligt.
Tre: Jag har fastnat i en massa rutiner. Rutiner är mycket, men roliga är dom då inte.

Alla tre alternativen är faktiskt mer eller mindre realistiska, tänka sej. Jag undrar om min fantasi har gått i pension...?
Men allvarligt talat, försök skriva något intressant om mina skoldagar/jobbdagar utan att trassla in sej i internskämt eller "fan vad mitt liv är trist"-ångest.

Och som grädde på moset har msn gett upp för sista gången. Det komiska är att Lunarstorms sms-remsa är helt täckt av "Fan, msn suger!"-meddelanden som omväxling. Jag menar, vi vet att Danny åkte ur Idol, att emos är lipsillar och att man kan adda nästan vemsomhelst på msn. Så tack, msn för omväxlingen. Var det tvunget att knepa just nu?!

Morr.

Noll Motivation

Vissa ansikten ser man nästan varje dag i tre, fyra år och sen ser man dom aldrig mer. Ibland gör det ingenting alls. Andra saknar man. Vissa fortsätter man att se. Det är väl tur.

Grattis till körkortet kompis, nu kan du verkligen göra vad du vill. Åka till Sibirien om andan faller på, men det borde den inte göra. Det är väldigt kallt i Sibirien såhär års. Åk dit på sommaren istället, eller inte alls.

Mamma undrade om alla mina dagar nuförtiden är "helt okej"-dagar, varken upp eller ner. Tyvärr är det nog så. Och jag är tvär i skolan utan att veta varför egentligen. Läxförhöret på samhällskunskapen idag kom som en chock, jag hade helt glömt bort att plugga. Jag glömmer allt nuförtiden. Eller inte allt, men allt som förefaller vara mindre viktigt. Läxor och sånt. Jag är bara så djävla trött på dethär. Motivationen trillade just ner i en tio meter djup brunn och planerar inte att komma upp på denna sidan nyår. Visserligen är det bara knappt två månader dit, men det är inte bra. Jag behöver lite fajt, jag behöver komma igång igen jag är så trött på att allting går på halvfart hela tiden. Och samtidigt tänker jag att, nej, jag orkar inte börja på svenskauppgiften. Jane Austen eller Robert Louis Stevenson, det är frågan. Austen blir det nog. För Skattkammarplaneten är bra, men jag har inte läst boken. Apropå böcker, jag ahr börjat läsa om mina Eddingsböcker igen. Femtonde gången eller något sånt.

Vart tog all glöd vägen? Jag som aldrig skulle sluta brinna, nu sitter jag här och är ett enda stort frågetecken. Fanfanfan!

Det är inte läskigt att svara i telefon. Att ringa däremot...

What happens next?

Jag börjar som sagt fundera på vad som händer sedan. Förhoppningsvis kommer jag att ägna även nästa sommar åt intensivt tallriksbärande, och förhoppningsvis vara lite mer på stranden också. Men vad händer sedan? Nästa augusti?

Stannar jag kvar i stan fast det känns som om alla som håller mej kvar här flyr för vinden? Jobba i fjällen, det vore fint. För journaliststudier utomlands känns fortfarande oerhört avlägset. Även om det är dit jag helst vill just nu. Kanske borde plugga lite mediaämnen först isåfall...
Vissa saker vill jag göra, det handlar bara om att åstadkomma dom också. Jag rankar för en gångs skull...

1. Lära mej surfa (det ska jag)
   
2. Vara i alperna/fjällen en vinter
3. Plugga journalism utomlands
4. Försöka rädda världen, iallafall litegrann.
   

Bohemian Rhapsody

Alla har vi vår egen låt, själv snickrar jag fortfarande på min. Jag vet precis hur jag vill att den ska låta, och vilka instrument det ska vara. Om man tar en del Angels & Airwaves, en del Coldplay och en del allt annat, samt kryddar med en gnutta "vad händer sen"-rädsla, då har man vad jag vill att det ska bli.

Det är så enkelt att det blir helt komplext. Stå på bryggan en kväll i augusti, ungefär klockan sju, kanske lite senare. Havet börjar lägga sej och alla turister har vänt hemåt mot grillar och kortspel. Ungarna som alltid kommer bada i timmar, de bofasta som bor här även på vintern när vinden äter sönder ansiktet på dej, de springer förbi dej, rakt ut i ingenting, för att landa i sensommarvattnet en sekund senare. Stå där på kanten av bryggan och titta in mot land, ner i vattnet. Hur kallt är det? Termometern stod på 24.7 men man vet aldrig, och det kanske ligger en gammal elak brännmanet på bottnen.
Men det hade du nog sett, vattnet är så klart i augusti. Räkna räfflorna på sandbottnen.
Du är arton år och hela världen och hela havet ligger framför dina fötter. Men vad händer när du hoppar? Rakt ut i ingenstans. Är vattnet iskallt när du landar? När kommer du upp till ytan igen? Varför ens hoppa, solen värmer fortfarande och du har ingen brådska. Cykeln står där den står och vem behöver äta? När man är ung kan man leva på sol, salt och vattenmelon.

Ta vara på dethär, tänker du. Snart är det höst igen och då slår vågorna höga och att gå på bryggan blir en lek med döden, eller åtminstone med kallt havsvatten. Spara sekunderna, solbrännan och värmen i nacken innan du hoppar, lägg dem på disketten längst in i hjärteroten. Man vet aldrig när man behöver minnen.

Du vänder om och går sakta inåt en bit, till nästa stege. Vänder om, solen i ögonen, där är luckan i staketet. Barfotafötter mot solvarmt trä och tre andetag senare är du i tomma luften. En egen liten enhet, en jordnära asteroid påväg att kraschlanda i verkligheten. Glöm aldrig att du svävar fritt, även med fötterna på jorden, ditt liv är det enda du har.

Det finaste jag vet; Skrea Strand domdär sommarkvällarna. Solbränna, salt i håret och en helt oförklarlig stillsammhet.

Tjejsnack v.46

Fikadags

Hur ofta går du på café? Inte så ofta, kanske någon gång i månaden. Ränkas mjukglass på Donken?
Vad köper du oftast när du fikar? Kanelbulle eller chokladboll, jag är lite traditionalist av mej. Brukar dricka saft, läsk eller varm choklad till beroende på om det är sommar eller vinter.
Favoritcaféet? Falkmanska här i Falkenberg. Annars är Muggen på Södermalm inte helt fel heller. Dom har fina tekoppar.
Vad föredrar du; kaffe, te eller varm choklad? Varm choklad alla gånger. Kaffe är inte alls gott, och jag får magknip av te så valet är enkelt. Dessutom blir man glad i magen av choklad.
Hur mycket pengar lägger du på att fika i månaden? Inte mycket, en femtiolapp kanske. Lite mer ibland. jag vet faktiskt inte.

*

Fars Dag

-Vad har du köpt till din pappa då?

-Ingenting, min pappa tycker inte om amerikaniserade påhittedagar säjer han. Han har inte ens teve längre för han tycker att digitalteve är fånigt. Han är bara sån.

-Okej...?

Bekännelse

Vet du, det finns en massa saker som jag vill säja. Små finurligheter som jag minns och sparar på tills att rätt tillfälle dyker upp, jag hoppas att det gör det iallafall. För det skulle kunna bli så bra. Jag som alltid har sprungit åt andra hållet alltid. Nu gjorde jag det igen, men det var rätt. Eller det vet jag ju inte, men det kändes rätt.

Inga getter här inte.

För att de är så otroligt bra:

• Lisa Miskovsky - Back To Stoneberry Road
• My Chemical Romance - The End.
• Amber Pacific - If I Fall
• Coldplay - Fix You
• Jimmy Eat World - Drugs Or Me
• Håkan Hellström - Minnen Av Aprilhimlen
  

En lagom speciell nobody

Jag har kännt mej sådär rastlöst pms-ig i flera dagar nu. Otålig, ensam och allmänt misslyckad. I onsdags ville jag färga håret svart. Det gjorde jag inte, jag la mej på sängen istället och slog hårt i kudden. Rakt på Bamseörngottet, han är ju så snäll så han tog säkert inte illa upp. Världens snällaste björn.
Ville ut och springa, men inte fan springer man runt på Vindilen/Sloa ensam mitt i novembernatten. Inte ens jag.

Ligga raklång på mattan klockan ett på natten tills jag fryser för mycket. Varför då? För att det ändå inte spelar någon roll.

Jag trivs på nätterna. Jag som är morgonmänniska deluxe. Det finns en gatlampa på gården, och den tillsammans med månskenet lyser upp tillräckligt för att jag ska kunna se mej själv i spegeln. Då ser jag mej själv, och då är jag allt. Bara ett suddigt ansikte i mörkret, lika suddigt som det jag ser i skolans glasdörrar, fast med ögon. Och kanske en aning självförtroende. Just då är jag den vackraste i världen, men när solen går upp eller lamporna tänds slungas jag tillbaka in i verkligheten.

Som en lagom speciell nobody.
Vem är jag?

Psykotraumatiska Barndomsminnen

Eftersom julpyssel, påskpyssel och i-största-allmänhetpyssel är mer regel än undantag i det svenska skolsystemet är det nog inte bara jag som hittar en mängd mer eller mindre otäcka barndomsminnen i lådan med julsaker. När jag var lite yngre ställde jag fram allihop, även de allra läskigaste och fulaste. Annars var det synd om dom som blev kvar i lådan.

I år ska jag ha ett julpynt. Bara ett.

En snökula från Lagerhaus med en arg tomte och hans vänner i. Den står redan framme och vänjer sej litegrann.

(Jag tycker fortfarande synd om ensamma makaroner, för det är synd om ensamma makaroner. Punkt.)

Mer grubbel

Jag försöker verkligen skaka av mej dendär känslan, men det går inte. Fånigt, men det gör inte så mycket.

Skrivstum

Varför?

Varför hittar jag inte ord? Jag som alltid har så lätt för att skriva, jag som är blyg och impulsiv på samma gång. Blir sittande och stirrar dumt på skärmen med en klump i magen. För jag vill kanske för mycket. Och kan inte säja ett ljud, skriva ett ljud.

Äsch.

Du.

En gång till.

Tömning av hjärnan

Någonting händer. Längst inne i hjärnan sitter ett litet ensamt djur och tjuter. Ibland tar det semester, men inte för tillfället som det verkar.

Jag vet inte varför, men att springa åt varsitt håll kan vara logiskt på ett hemskt ologiskt vis. Märkte du det? Jag vände mej om och det var lite komiskt.
Jag tycker om att åka bil. Ibland. Igår var det definitivt bra. Jag behövde tömma skallen. Allting har varit mystiskt på sistone, men nu börjar det klarna i huvudet igen.

Jag som alltid har trott att jag har varit ganska värdelös. Det är jag nog inte egentligen.

Nu skiter jag i dethär, jag kommer ingen vart ändå.

Pussgodnatt!

Knet

Jag har haft min Kent-period. Den gick över ungefär samtidigt som Jimmy Eat World gjorde entré. Men även om jag inte klarar mer än tre låtar om dagen eller så, så är 747 en av de mest episka djävla låtarna jag har hört. Den är som en tunnel utan slut, den bara fortsätter, som en evig berg-och-dalbana. Den faller inte ihop i en pinsam liten hög någonstans, den är bara rysningar från första tonen till sista. Jocke Berg ska ha cred för det. Ibland blir Kent så överpretentiösa at de tappar farten helt men jag bryr mej inte. Dom kan lägga ner imorgon. För den perfekta låten är redan gjord. Det vet vi.

Det vet nog dom med.

Och därmed inte sagt att Kent är dåliga, inte alls. Det är bara det att om man föräter sej är man föräten. Då blir det små portioner ett tag framöver.

Miljömedvetenhet for Dummies:

Växthuseffekten är på allvar. Punkt. När till och med Aftonbladet kampanjar är det nåt som verkligen håller på att gå snett. Sänk inomhusvärmen eller nåt, jag har hellre en extra tröja på mej nu, än en ny istid om hundra år.

• Ska du gå hemifrån? Släck lamporna efter dej, stäng av datorn och teven. Standbylägen är energislukare.
• Sverige har bra kollektivtrafik. Använd den. Eller cykla. Bor man inom en halvmil från vart man planerar att ta sej (skolan, jobbet etc) är bil en överdrift. Det tar en kvart, max, att cykla. Är vädret för djävligt, och bussarna inte går dit du ska? Kolla om ni kan samåka, då får man dessutom sällskap, och delar på bensinkostnaderna.
  
• Åk tåg istället för att flyga om det är möjligt, vilket det oftast är. Jag bor i Falkenberg. Ska jag flyga från Halmstad eller Göteborg till Stockholm tar det först 40 minuter i bil till Halmstad eller en och en halv timme i bil till Landvetter. Sen väntetiden på flygplatsen, minst 40 minuter till, en timmas flygtid till Arlanda och efter det flygbuss eller tåg till Stockholm. Restiden blir nånstans mellan 3,5 och 5 timmar. Tåg mellan Falkenberg och Stockholm med byte i Götet tar fyra timmar och 20 minuter. Och tågen går på miljövänlig el.
• Skaffa tygkassar i mataffären. Plastkassar är ungefär lika häftigt som åttiotalets neonfärger och pudelfrillor. Inte, alltså.
• Källsortera. Papper för sej, plastflaskor och läskburkar till återvinningen och matrester och snytepapper i soppåsen. Det är inte svårt. Man behöver en papperskasse att lägga pappersåtervinningen i (och då kan man slänga påsen och slipper plocka ur och tömma) och något att bära burkarna och flaskorna till återvinningsstationen i. Kanske de miljövänliga tygpåsarna kan funka?
  

...men i förhållande till min skostorlek är min hjärna helt enorm.

- Jag har väldigt korta armar i förhållande till hur lång jag är. Det är för att jag har så små fötter. Jag är lite oproportionerlig av mej.

När någon slår en på fingrarna gör det ont och då släpper man det man höll i...

är det så fel att vilja stanna kvar?
det handlar om att våga växa upp, att släppa tag
livet är magiskt, inte mekaniskt
jag kan inte trycka på stopp och rewind

. . .

...domdär låtarna...

• Coldplay - Fix You "Lights will guide you home, and ignite your bones. And I will try to fix you"
• Early To Bed - Without You "So carry on, my world will fall. Without you. So tear down stars, the sky will cry. Without you."
• My Chemical Romance - The Sharpest Lives "Give me a shout to remember, and you can take all the pain away from me..."
• Coheed & Cambria - Wake Up "I'll do anything for you. Kill anyone for you. So leave yourself intact, 'cause I will be coming back."
• Jimmy Eat World - My Sundown "I've said my goodbyes, this is my sundown. I'm gonna be so much more than this."

I surrender to the sound of drums and... nähä?!

Ibland är även jag en riktig sucker för söta poplåtar. She Will Be Loved, tillexempel. Men den är speciell så egentligen är jag inte töntig, eller mainstream. Just den radiohiten är fin, och häftig. Egentligen. (Jag försöker bara intala mej själv att jag är annorlunda och speciell. Jag med.)

tap on my window, knock on my door
I want to make you feel beautiful
I know I tend to get so insecure
it doesn't matter anymore

it's not always rainbows and butterflies
it's compromises that moves us along
my heart is full and my door's always open
you can come anytime you want

I don't mind spending every day
out on your corner in the pouring rain...

Det kan vara vädret, men vafan. Mej gillar. Precis som jag gillar Angels & Airwaves även om Tom DeLonge är galen och förmodligen scientolog eller nåt. Damn, jag försöker verkligen komma fram till någonting här men det går inte. Jag trasslar in mej.
Jag kan bara inte släppa det. Ögonen. Det kändes som om det var verkligt. Var det det? Eller var det mörkret, och att det var kallt?

Snälla!

Varbergs Station

Usch, jag orkar inte sitta på en buss i femtio minuter dit, och lika länge hem. Fast fackeltåg på Kristallnatten är viktigt. Men... ändå. Femtio minuter.

Skogstorp
Automobilen
Morup
Munkagård
Tvååker
Södra Näs
Varberg

För att inte tala om att bussjäkeln är i Varberg redan tjugo över fem. Så jag ska döda förtio minuter på stationen, och det vet jag sedan innan att det inte går. Jaja. Kanske slår en pling, kanske. Bara för att det glimrade.

Ibland tycker jag om min lillebror

"Det känns så konstigt, ingenting kommer att bli som det var. Alla är äldre, och kanske inte ens stannar kvar i stan. Jag börjar inse nu, att inget varar för evigt, även om man vill. Tack för att du skriver som du gör, kära syster. För mej kommer du alltid att vara en Snusmumrik...!"

Stormumrik menar jag!

Mästerdetektiven Blomkvist

När jag var liten var somrarna så självklara och okomplicerade. Vi låg alltid på samma ställe på stranden och åkte ner dit tidigt med en hel kasse full med hinkar och spadar. Allt eftersom dök dom andra upp. Kompisarna, och deras föräldrar som var kompisar med mina föräldrar. En hel koloni med filtar, brassestorlar och kaksmulor. De som var året äldre, som jag alltid sett upp till, alltid kommer se upp till. De kom på lekar, och vi andra följde efter, om vi fick. De jämnåriga och lite yngre som var som jag, fast lite modigare. Och småsyskonen.
Vi badade. I timmar om det var varmt, och manetfritt. Naveldjupt var ett väldigt kännt begrepp, tillsammans med första och andra reveln. Revlarna var där det blev grundare igen, för att så fort man passerat det grundaste bli djupare och oftast rejält mycket kallare. Vi byggde fördämningar i dagvattenutloppet, och fördämningar nedanför fördämningarna om de skulle gå sönder. Hoppade från klitterna fast man inte fick. Vi skulle fika samtidigt, gå till bryggan samtidigt, gå och köpa glass samtidigt. Och det var aldrig ensamt. Vi var så många.

Vi firade midsommar tillsammans, allihopa. Sill, kassler eller köttbullar. De där perfekta åren, när de yngsta blivit gamla nog att kunna vara med i de äldres lekar och de äldsta fortfarande var små nog för att leka var nog de bästa midsommrar jag haft. Vi lekte någon omgjord variant av Röda Vita Rosen hos Jönssons, och kring pulkabacken. Stormumrikar och Midsommarkransar och allt vad det var. Förr eller senare blev även midsommarkvällarna mörkare och Disneyfilmerna kom fram. Trängsel i soffan och de två som alltid somnade somnade nästan direkt.

Nuförtiden är midsommar en helt annan sak. Inte sämre, kanske, bara annorlunda. Först sill och sånt, sen fyllestråket nere vid stranden. Det gör mej inte så mycket, för även om det är länge sedan nu så finns vännerna kvar. Äldre, inte lika nära, men dom är där. Det är sånt som händer, man växer upp. Försvinner, och när man kommer tillbaks har Legot och Bamsetidningarna bytts mot elgitarr och helgjobb.

Jag ville alltid vara som Eva-Lotta i Kalle Blomkvistfilmerna. En pojkflicka, som inte var rädd för nåt. Jag blev kanske det tillslut, men då hade vi slutat leka Röda Vita Rosen för längesedan. Sånt händer. Jag får hitta nåt nytt att bli. Någon annan att vilja vara som. Eller så är jag mej själv, det är det jag är bäst på.

Kalle Blomkvist och en mycket hoppig hund

Kom precis hem från Lidde. Den tjejen har universums spralligaste hund, alla kategorier. Och eftersom hundar som hoppar är lite läskiga gick vi ut med honom för att han skulle lugna ner sej. Det tog väl en och en halv timme på stranden eller nåt, men vem bryr sej. Solen sken och det var nån enstaka plusgrad. Hunden badade. Det gjorde inte vi.
Hem till varm choklad och Kalle Blomkvist.

Hunden somnade.

Han heter föressten Caspar.

En väldigt bra dag faktiskt. Och jag fryser inte, inte ett dugg. Mmmm!

...men här inne är det vår.

Lika genomfrusen som jag är utanpå, lika varm är jag inuti. Mobilen frös den med, den ligger i en vante vid ett element och tinar upp lite, och jag undrar om rosorna klarar sej. Morgondagen får förtälja det. Fem minusgrader är hursomhelst iskallt nog när man knatar runt i Vans.
Farväl Falkenberg, underlig men bra film. Holgers skägg sammanfattar det hela ganska bra. Det är läskigt, för när jag ser staden på film ser den så liten ut. Så liten som den kanske egentligen är, men som jag inte förstår. Och här och var syntes ansikten man känner igen. Kalis, Ratkid och en frontsideflip.

Jag skulle kunna drunkna.
På ett positivt vis.
Förklaring kommer väl någon gång, antar jag. Men inte just nu.

Det är faktiskt varmt.

Bugger

Bokstavsstorlekarna djävlas med mej.
Pffft....

Frågetecken?

För två månader sedan, ungefär, hade jag två singelföräldrar.
Det har jag inte längre.

Men det är knepigt ändå.
Bara för att saker och ting ändras försvinner inte frågetecknen. Dom bara flyttar på sej och ändrar kanske färg. Men dom finns kvar. Ibland tror jag att jag fötts i fel stjärntecken. Jag borde inte vara Våg, jag borde vara Frågetecken. Fast vågen är nog så nära frågetecknet man kan komma, rent astrologiskt alltså. Och jag gör om samma misstag ännu en gång.

Inte.
Lyssna.
På.
Håkan.
Ensamma.
Kvällar.

Pucko.

Skyll mej själv, inget händer här... så fan heller. Det händer massor av saker, till och med i lilla Falkenberg. Det är bara det att jag aldrig lyckas lägga märke till dom. Jag är så inne i min egen lilla funderarvärld att verkligheten bara susar förbi, och när jag väl märker att den gjort det har den passerat för länge länge sedan. Det är inte det att jag flyr verkligheten, det gör jag bara ibland, det är mer det att jag stannar och förundras och filurar lite för länge och för ofta och då måste jag springa ifatt den sen.

Imorgon ska jag till Varberg. Äntligen!

Men jag grubblar ändå över var vi ska fira jul i år. Allting lyckas eliminera sej självt eftersom frågetecknena flyttar på sej. Äsch.

Exakt så

• -Prxz
• -Prxz?
• -"Prexis"... Fast fånigare.
  

Den finska ruggugglans pyjamas

Nedanstående konversation är naturligtvis helt påhittad och inte alls en avskrift av två roliga människors filosofier kring Finlands schlagerstolthet.

- Bra gjort! (Finsk brytning)

- Arja Saijonmaa?

- Nej, snarare hon i Ondskan!

- Jaha, jo, hon är inte lika ruggig som Arja.

- Nä, inte direkt. Arja är liksom... rysligt ruggig.

- Hon är en finsk rugguggla.

- I blåa paljetter.

- Oftast. Förhoppningsvis har hon något annat som pyjamas.

- Fy ja. Dels får man nog väldigt jobbiga liggmärken efter paljetterna och dels kanske man råkar snusa in några och säta i halsen när man sover. Inte bra.

- Nej, verkligen inte. Man kanske skulle skicka henne en flanellpyjamas?

- För att undsätta henne från paljettmönster på ryggen? Kanske.

- Fast hon fick säkert en massa paljettpyjamasar när hon var med i Let's Dance...

- Säkert sponsrade från nåt ställe. Typiskt alltså.

(Hörde jag ordet "uttråkad"?)

Om dörrar och kramar

Nu har jag kickat igen en dörr som egentligen aldrig var öppen. Hårt. Men vänligt.
Hoppas bara att den andra dörren står på glänt och att det inte bara verkar så. För isåfall sitter jag i skiten, ensam och eländig.

Ge mej en kram, jag vill ha kramar!

Telefonfobi

Jag suddar ut alltihop.

Pys väck!

Nu över till någonting som jag har funderat på ganska länge.
Man knappar in siffrorna. Fine. Och sedan blir det inget mer. Knappen med en grön telefon på är som omgiven av ett kraftfält eller något, den går inte att trycka ner. Vad är det som är så skrämmande med telefoner och telefonsamtal? Visserligen beror det på vem man ska ringa men lite läskigt är det alltid. Man skickar en störsignal in i en annan människas pågående liv. Som en liten och väldigt högljudd komet. Raderar siffrorna på skärmen. Skriver dit dom igen. Hjärnhalvorna motarbetar varandra så det sprätter om det. Ringa?
Nej. Intedå.
Jo, det är klart, hur farligt är det?
Mycket farligt.
Fegis.

Fegis.

Än en gång: Jag vill inte tappa kontrollen, jag vill inte falla föränn jag är säker på att någon fångar mej innan jag slår i marken. Och eftersom jag aldrig är det vågar jag varken slå mej eller ringa.

Jag hatar mej själv.
Verkligen.

I don't mind spending every day out on the corner in the pouring rain...

Det är lite obehagligt att läsa de äldsta grejerna i bloggen. Jag har förändrats väldigt mycket sen förra hösten. Hjärnan tänker "varför skrev jag dethär?" mest hela tiden.

Jag trodde att jag kände mej själv då. Såfan heller. Jag var skitskraj nästan jämt. Jag är fortfarande skraj, för att inte räcka till, att göra fel och så vidare, men jag vet att jag är bra. Det kunde jag inte ens tänka då. Det är mycket som har förändrat mej, men jag vet precis vad som är den verkliga boven (räddaren). Och jag vet att jag har skrivit och sagt det tusen gånger förut.

MUKO

Musik och Kommunikation eller Lär känna dej själv och testa dina gränser när du får chansen / gruppterapi mot scenskräck-kursen.

Usch.
Ångest i kubik.

Hela tiden.

Men det blev ju bra tillslut. Jag får kortare minnesluckor iallafall. Och mer självförtroende. Jag vet ju vad jag vill. Jag vill förmedla intryck och känslor. Och då är det bra att ha fått öva på det. Det handlar bara om att vilja någonting tillräckligt mycket. Jag ville inte ha en tegelmur runt mej, för det är en skrämmande fin gräns mellan att stöta bort folk helt och att bara hålla dem på avstånd. Man kan inte förmedla saker om man har en mur i ögonen som hindrar det innerliga och äkta från att komma ut. Det var bara att börja riva. Och det tar tid, muren finns fortfarande kvar, men den är lika sönderfallande som ett Sovjetiskt imperium.

Det handlar bara om att verkligen brinna. För något, någon eller alltihop på samma gång. Motivation, motivation och vilja. Jag vill inte känna att jag hindrat mej själv från att bli den jag verkligen vill vara.

jag ska brinna så länge jag lever
ingen ska nånsin få släcka min glöd
jag ska brinna så alla kan se mej
-jag vägrar vara levande död!

Västkusten + November = Blötsnö

Jag känner bara att det underbara fenomenet förtjänar en plats på min fortgående lista över ohyggligt onödiga saker/fenomen. Kan någon förklara för mej vad det är för mening med snö som upphör att existera när den kommer inom en decimeter från marken?

Det är bara äckligt.

Plötsligt förstår jag alla sommargäster och pelikaner som packar ihop och flyr så fort lokaltidningen slutat publicera badvattentemperaturen på förstasidan. Dom flyr hem till Borås och Stockholmstrakterna i samma sekund som semestern slutar för att hösten här nere kan sammanfattas med ett ord: Miserabel.
Nu överdriver jag, det regnade inte en enda gång på nästan hela september. Men nu är det alltså snöblandat regn. Varför?

Varför?!

Kan ge mej fan på att snön lägger sej i Borås och Stockholm. Som grädde på moset, liksom. Eller snöhög på gatan, whatever. Här är det iallafall bara meningslöst och äckligt slask.