- Bordsgamar: Tar ett bord var som helst i väntan på lediga fönsterbord. Så fort ett fönsterbord blir ledigt reser dom sej och står vid bordet och tittar på när jag dukar av. Särskådar romsås-och-isbergssalladsklegget liksom.
- Nummerfreaks: Det är omöjligt att få ut bongarna i nummerordning. varm mat tar generellt sett lite längre tid. Man går där, lugnt letandes efter nummer nittiofyra, och de första man frågar har nummer nittioett. Sneglar på kvittot, en soppa, en caesarsallad (Tidskrävande!!). Hittar nittiofyran (en laxtallrik, en varmrökt) och blir påvägen tillbaka stoppad av nittioettan som undrar var deras mat är, de var ju faktiskt före nittiofyran. Då tar man fram sitt finaste leende och förklarar att en del mat tar lite längre tid och därför går nummrena ut i o-ordning. Yeez.
- Perfektionisterna: Man ser på vissa redan när dom kommer att om de inte får (lyckas hitta) ett fönsterbord med ren duk och om deras mat dröjer lite, att de kommer göra den närmaste kvarten av ditt liv till ett living hell.
- Dagisborden: Att en femåring kanske sprider ut sina potatisar/pommesfrites/pannkakor med tillhörande sås/ketchup/glass och sylt på duken istället för tallriken är fullt förståeligt. Därmed inte sagt att nämnda barns föräldrar behöver göra likadant. Vi snackar föredömmen.
26 juni 2007
Stereotyper
Jag tänkte skriva något om restaurangbesökare nu:
24 juni 2007
No more bad hairdays
En bra sak med att jobba på ett jobb som kräver uppsatt hår är att jag kan göra det hur galet jag vill på morgonen, för blir det fult vet jag att det ändå ska borstas ur och bli två ordentliga tofsar inom en timme eller två. Tyvärr gäller samma regler om det blir snyggt också.
Men vetskapen om att det en gång var snyggt kan man leva på länge.
Ända till lunch.
Note to self: Ta med mat imorgon, och fyll i en avvikelserapport.
Men vetskapen om att det en gång var snyggt kan man leva på länge.
Ända till lunch.
Note to self: Ta med mat imorgon, och fyll i en avvikelserapport.
...jag kanske till och med saknar att alltid le mot vemsomhelst oavsett om de förtjänat det?
Till de som eventuellt tröttnat på mitt tjat om jobbet; tjatet fortsätter, ett tag till. Nu när jag inte har skolan att whina om längre mäste jag hitta något nytt. Nej, skämt åsido, jag behöver bara rensa hjärnan. Det har varit tumult därinne på sistone. Snart har det lugnat sej, och vem vet, jag kanske rent av får fler "innan jag hade ett liv"-återfall och väljer StarWars före fester. Until then...
Det fortsätter kännas konstigt alltihop.
Mest av allt saknar jag kickarna. Idag har jag känt mej så fångad, så begränsad. Man byter arbetskläder, och helt plötsligt kan man inte göra det man är bäst på, och det gör mej tokig. Stå och skära tunnbröd till små fina snittar när det plingar frenetiskt två meter bort, det känns bara så... fel. Varenda gång det plingar reagerar jag, och hjärnan talar om att nu, nu ska du vända dej och hämta dom där attans tallrikarna, och gå så fort du någonsin kan till de som ska ha dom och sedan tillbaka igen, för det kommer mer hela tiden, det lugnar inte ner sej än på några timmar hörredu.
Precis när jag ska vända på huvudet slår det mej att nej, det ska jag inte alls det.
Jag ska stå här.
Stilla.
Jobba fort, men stilla.
Jag är inte bra på att jobba med mat. Jag kan göra hyfsat snygga laxtallrikar och lägga upp ett bufféfat, men längre än så sträcker det sej inte. Att sätta en kniv i handen på mej och säja "hacka lök" är som att be mej att göra bakåtkullerbyttor. Jag förstår inte. Det är så avigt, det går så långsamt och visst är allting svårt i början, men varför, varför måste jag börja om? Kunde jag inte få fortsätta åt det hållet jag var påväg?
Man får som ett litet, litet knyte av frustration längst inuti, det är så tätt ihoptrasslat att det skulle kunna explodera närsomhelst. Jag kan detdär. Varenda liten djävla cell vet hur den ska bete sej. Jag vet precis hur fort jag kan gå utan att riskera att tappa saker, och även om jag segar ibland finns det en överväxel - Speedy Gonzales-växeln - att ta till.
Den tar tid att få, om man nånsin får den.
Så jag sparar den i en byrålåda sålänge, den kommer säkert till användning igen någon gång.
Fan, midsommarkalabalik, det är liksom min grej, stressen och känslan av att vara på gränsen till att det inte går längre ger mej en kick. En riktig djävlaranammakick.
Allt annat är segt.
So you think you can tell heaven from hell?
Men jag har lagt ner detdär med att vara lessen nu, det är inte ett dugg konstruktivt. Vilket frustration inte heller är, men alla vet ju hur det är vid dethär laget, jag har inte direkt mörkat att det är servera som är kul. Jag är jobbskadad, och kommer aldrig sluta reagera, om än aldrig så lite, på den attans klockan. Det är för mycket spring i mej för det.
Det är ändå en underlig känsla, att trots att jag känner mej borttappad, felplacerad och riktigt kass får jag höra motsatsen. Jag behövs ju iallafall, det är betryggande, även om det där med att hacka champinjoner aldrig kommer bli min grej.
Jag har svårt för schvampinjoner.
Nasty.
Kändes det svårt att höra en jobbarkompis säja att det var lite kris i två avdelningar och båda ville ha mej på sitt schema? Jag vet inte. (Det är iallfall en förklaring, rätt lätt att räkna ut själv, men det är alltid trevligt med teoribekräftelse.)
Men det hade varit schysst om någon frågat mej vad jag helst ville, även om alla redan visste, eller anade åtminstone, svaret. Eller kanske sagt nåt mer än bara "du ska jobba i Kallis i sommar". Bara för att, liksom.. jag vet inte.. jag är flexibel och oftast beredd att hoppa in där det behövs. Men fem veckor?!
Bara sådär.
Tjena.
I'll be back.
Det fortsätter kännas konstigt alltihop.
Mest av allt saknar jag kickarna. Idag har jag känt mej så fångad, så begränsad. Man byter arbetskläder, och helt plötsligt kan man inte göra det man är bäst på, och det gör mej tokig. Stå och skära tunnbröd till små fina snittar när det plingar frenetiskt två meter bort, det känns bara så... fel. Varenda gång det plingar reagerar jag, och hjärnan talar om att nu, nu ska du vända dej och hämta dom där attans tallrikarna, och gå så fort du någonsin kan till de som ska ha dom och sedan tillbaka igen, för det kommer mer hela tiden, det lugnar inte ner sej än på några timmar hörredu.
Precis när jag ska vända på huvudet slår det mej att nej, det ska jag inte alls det.
Jag ska stå här.
Stilla.
Jobba fort, men stilla.
Jag är inte bra på att jobba med mat. Jag kan göra hyfsat snygga laxtallrikar och lägga upp ett bufféfat, men längre än så sträcker det sej inte. Att sätta en kniv i handen på mej och säja "hacka lök" är som att be mej att göra bakåtkullerbyttor. Jag förstår inte. Det är så avigt, det går så långsamt och visst är allting svårt i början, men varför, varför måste jag börja om? Kunde jag inte få fortsätta åt det hållet jag var påväg?
Man får som ett litet, litet knyte av frustration längst inuti, det är så tätt ihoptrasslat att det skulle kunna explodera närsomhelst. Jag kan detdär. Varenda liten djävla cell vet hur den ska bete sej. Jag vet precis hur fort jag kan gå utan att riskera att tappa saker, och även om jag segar ibland finns det en överväxel - Speedy Gonzales-växeln - att ta till.
Den tar tid att få, om man nånsin får den.
Så jag sparar den i en byrålåda sålänge, den kommer säkert till användning igen någon gång.
Fan, midsommarkalabalik, det är liksom min grej, stressen och känslan av att vara på gränsen till att det inte går längre ger mej en kick. En riktig djävlaranammakick.
Allt annat är segt.
So you think you can tell heaven from hell?
Men jag har lagt ner detdär med att vara lessen nu, det är inte ett dugg konstruktivt. Vilket frustration inte heller är, men alla vet ju hur det är vid dethär laget, jag har inte direkt mörkat att det är servera som är kul. Jag är jobbskadad, och kommer aldrig sluta reagera, om än aldrig så lite, på den attans klockan. Det är för mycket spring i mej för det.
Det är ändå en underlig känsla, att trots att jag känner mej borttappad, felplacerad och riktigt kass får jag höra motsatsen. Jag behövs ju iallafall, det är betryggande, även om det där med att hacka champinjoner aldrig kommer bli min grej.
Jag har svårt för schvampinjoner.
Nasty.
Kändes det svårt att höra en jobbarkompis säja att det var lite kris i två avdelningar och båda ville ha mej på sitt schema? Jag vet inte. (Det är iallfall en förklaring, rätt lätt att räkna ut själv, men det är alltid trevligt med teoribekräftelse.)
Men det hade varit schysst om någon frågat mej vad jag helst ville, även om alla redan visste, eller anade åtminstone, svaret. Eller kanske sagt nåt mer än bara "du ska jobba i Kallis i sommar". Bara för att, liksom.. jag vet inte.. jag är flexibel och oftast beredd att hoppa in där det behövs. Men fem veckor?!
Bara sådär.
Tjena.
I'll be back.
StarWars Revisited
En arbetskamrat som inte jobbade igår tyckte såhär om mitt val mellan Starwars & midsommarfirande:
-Alltså, Hedda, du är en sån... dyster människa.
Jag hade nog varit dystrare utan R2-D2, faktiskt ^^
-Alltså, Hedda, du är en sån... dyster människa.
Jag hade nog varit dystrare utan R2-D2, faktiskt ^^
23 juni 2007
Trött och pigg på samma gång
Idag har jag varit föremål för något som kanske kan liknas vid avundsjuka. Vi kallar det bakisavund.
Hade StarWars-maraton med mej själv igårkväll, precis som planerat.
Kom till jobbet klockan ett, som förresten är en djävligt konstig tid att börja på om du frågar mej, men anyhow. Innanför svängdörrarna sitter listan över ansvarsområden och lunchlistan, och som vanligt efter riktiga partydagar (valborg, midsommar, personalfester...) står det "Kan man festa kan man jobba" på den.
X antal personer har frågat vad jag gjorde igår, och flertalet av dom har verkat lite lätt avundsjuka på att jag, till skillnad från de flesta andra, inte var bakis och sliten.
Fast först har dom skrattat lite, såklart.
Jag gillar inte helger som innefattar ätande av sill.
Får jag välja mellan snaps och Star Wars vet jag vad jag väljer.
Det känns inte som om jag missat något viktigt heller. jag är lite mätt på socialt umgänge just nu, lider fortfarande av en överdos sedan studenten tror jag. Det var väl inte meningen att studentens höjdpunkt skulle vara en väldigt god kebabrulle?
Inte det att jag inte gillar mina kompisar, det gör jag. Men jag behöver andas. Det är mycket som tar kraft nu, livet efter mössviftandet var inte så okomplicerat som jag trodde. Det finns fortfarande dumma, energikrävande saker som stör. Dom blir inte mindre störande för att man bränner trehundra spänn på Bratt, tyvärr.
Det hade kanske varit en enkel lösning?
Imorgon...kommer bli en riktigt usel dag.
Det såg bra ut till en början, men inte nu.
>_<
Hade StarWars-maraton med mej själv igårkväll, precis som planerat.
Kom till jobbet klockan ett, som förresten är en djävligt konstig tid att börja på om du frågar mej, men anyhow. Innanför svängdörrarna sitter listan över ansvarsområden och lunchlistan, och som vanligt efter riktiga partydagar (valborg, midsommar, personalfester...) står det "Kan man festa kan man jobba" på den.
X antal personer har frågat vad jag gjorde igår, och flertalet av dom har verkat lite lätt avundsjuka på att jag, till skillnad från de flesta andra, inte var bakis och sliten.
Fast först har dom skrattat lite, såklart.
Jag gillar inte helger som innefattar ätande av sill.
Får jag välja mellan snaps och Star Wars vet jag vad jag väljer.
Det känns inte som om jag missat något viktigt heller. jag är lite mätt på socialt umgänge just nu, lider fortfarande av en överdos sedan studenten tror jag. Det var väl inte meningen att studentens höjdpunkt skulle vara en väldigt god kebabrulle?
Inte det att jag inte gillar mina kompisar, det gör jag. Men jag behöver andas. Det är mycket som tar kraft nu, livet efter mössviftandet var inte så okomplicerat som jag trodde. Det finns fortfarande dumma, energikrävande saker som stör. Dom blir inte mindre störande för att man bränner trehundra spänn på Bratt, tyvärr.
Det hade kanske varit en enkel lösning?
Imorgon...kommer bli en riktigt usel dag.
Det såg bra ut till en början, men inte nu.
>_<
22 juni 2007
Min relation till sill
Som jag så vist sa på jobbet för någon vecka sedan; Jag har svårt för högtider som innefattar sill. Varpå någon snabbt replikerade med "Vilka svenska högtider gör inte det?"
Julen är ju definitivt etta på min hatlista, men när man är trött och nere kommer midsommar lätt tvåa. Min midsommarmat brukar vara köttbullar och makaroner, jag tror det blir så i år med.
Om det bara ville sluta regna, då tar jag och cyklar ner till Videomix och hyr film och köper ohyggligt mycket godis. Det är asdumt, men jag känner att det är vad jag behöver. Funderar allvarligt på att köra StarWars-maraton i min ensamhet, fast bara dom tre nya. Sist det hällregnade och jag var sysslolös (april?) kollade jag på dom gamla, som är mycket bättre. Men jag har bara sett trean en gång, på bio, och jag lipade som en jag-vet-inte-vad från att de slog ihjäl den blågröna jeditjejen tills filmen var slut.
Så mycket grät jag inte ens när jag såg Konungens Återkomst.
Fast hur mycket kan man gråta egentligen?
Jag gråter alltid vid "fel" tillfällen och av "fel" saker. Domdär tillfällena när man ska stå där med vattniga ögon och vettskrämd blick, som studenten, då sitter jag och väntar på att få gå därifrån, helt känslokall. Det rör mej inte i ryggen. Det handlar väl om vad som påverkar en, vad som rör en. Jag kan gråta sönder mej hur lätt som helst, men aldrig för de typiska gråtgrejorna.
Aldrig när någon som inte ska se på ser på.
Bit dej i läppen och andas djupt.
Imorgon ska jag vara positiv.
Svartsjukan och lessenheten lägger vi någon annanstans nu.
Bara så ingen ser.
Julen är ju definitivt etta på min hatlista, men när man är trött och nere kommer midsommar lätt tvåa. Min midsommarmat brukar vara köttbullar och makaroner, jag tror det blir så i år med.
Om det bara ville sluta regna, då tar jag och cyklar ner till Videomix och hyr film och köper ohyggligt mycket godis. Det är asdumt, men jag känner att det är vad jag behöver. Funderar allvarligt på att köra StarWars-maraton i min ensamhet, fast bara dom tre nya. Sist det hällregnade och jag var sysslolös (april?) kollade jag på dom gamla, som är mycket bättre. Men jag har bara sett trean en gång, på bio, och jag lipade som en jag-vet-inte-vad från att de slog ihjäl den blågröna jeditjejen tills filmen var slut.
Så mycket grät jag inte ens när jag såg Konungens Återkomst.
Fast hur mycket kan man gråta egentligen?
Jag gråter alltid vid "fel" tillfällen och av "fel" saker. Domdär tillfällena när man ska stå där med vattniga ögon och vettskrämd blick, som studenten, då sitter jag och väntar på att få gå därifrån, helt känslokall. Det rör mej inte i ryggen. Det handlar väl om vad som påverkar en, vad som rör en. Jag kan gråta sönder mej hur lätt som helst, men aldrig för de typiska gråtgrejorna.
Aldrig när någon som inte ska se på ser på.
Bit dej i läppen och andas djupt.
Imorgon ska jag vara positiv.
Svartsjukan och lessenheten lägger vi någon annanstans nu.
Bara så ingen ser.
21 juni 2007
20 juni 2007
Den årliga skimboardstarten
Idag var det dags att gräva fram den gamla skimboarden från sitt vinteride under badstugan. Den var sandig och dammig, och exakt lika knäckt som när jag la den där i augusti förra året. Hade jag varit mindre förvirrad hade jag kommit ihåg att ta med vax, för det som var kvar var impregnerat med sand, men man kan inte lyckas med allt.
Halvmolnen som vart innan hade skrämt iväg de flesta potentiella åskådarna, vilket var bra, man vill helst inte att för många ska kolla på när man gör sin årliga skimdebut. Vingligt var ordet sa Bill, sa Bull.
Men jag kommer nog in i det. Efter Borlänge, då djävlar. Jag ska fixa en ny bräda, först och främst. Och eftersom havet blir plattare på kvällen kan jag dra ner dit efter jobbet och flumma runt.
Jag gillar det. Alltihop. Till och med att friktionen mellan brädan och foten ger mej skavsår under hälarna.
Halvmolnen som vart innan hade skrämt iväg de flesta potentiella åskådarna, vilket var bra, man vill helst inte att för många ska kolla på när man gör sin årliga skimdebut. Vingligt var ordet sa Bill, sa Bull.
Men jag kommer nog in i det. Efter Borlänge, då djävlar. Jag ska fixa en ny bräda, först och främst. Och eftersom havet blir plattare på kvällen kan jag dra ner dit efter jobbet och flumma runt.
Jag gillar det. Alltihop. Till och med att friktionen mellan brädan och foten ger mej skavsår under hälarna.
19 juni 2007
Tält Ljuva Tält
Ikväll ska jag och Emelie provtälta i hennes trädgård. Vi går verkligen in för dethär med festival alltså. Det ska man faktiskt göra. Därför provtältar vi. Det kan ju vara trevligt att veta om man fryser ihjäl eller dör av värmeslag av att bo i ett blått polyesterparadis, innan man gör det till sitt hem i fyra dagar. Och hur trångt det är, och hur mycket man pratar i sömnen (jag) eller snarkar (Emelie).Det är bara åtta dagar kvar nu, sen drar vi. Laxbutiken Summercamp-07 i Borlänge!
Slöseri med tid
Igårkväll läste jag igenom mina dagböcker från det senaste halvåret. Det är rätt nyttigt att göra så ibland, man skaffar sej perspektiv på saker & ting. För även om det inte är helt prima just nu så har det fan vart mycket värre.
Jag har haft så mycket skit i skallen, och hållt allting för mej själv alldeles för länge och för ofta. Klart, det finns förklarliga skäl till en hel del, men ändå, det blir så mycket enklare när man delar med sej, för då kan man komma på sej med att skratta åt det ibland.
Fast man kan komma på sej med att sakna saker ibland också. Fast man inte borde. Too bad, att man inte kan stänga av den satans hjärnan. Delvis åtminstone.
skyll dej själv, inget händer här.
och skyll dej själv för folk vill gärna lära känna dej.
Det finns alltid kvar ändå,
längst därinne.
Och överrumplar mej ibland, när jag inte är på min vakt. Hjärtat rasar samman som ett korthus på ett alltför vingligt bord och allting blir bara saknad. Det värker ända ut i fingertopparna i en sekund - kanske tio - och sedan är det över. Allt är som vanligt igen, jag är som vanligt igen. Jag vill bara bli kvitt känslan av att någonting fattas.
För det finns inget.
Har aldrig funnits.
Jag har haft så mycket skit i skallen, och hållt allting för mej själv alldeles för länge och för ofta. Klart, det finns förklarliga skäl till en hel del, men ändå, det blir så mycket enklare när man delar med sej, för då kan man komma på sej med att skratta åt det ibland.
Fast man kan komma på sej med att sakna saker ibland också. Fast man inte borde. Too bad, att man inte kan stänga av den satans hjärnan. Delvis åtminstone.
skyll dej själv, inget händer här.
och skyll dej själv för folk vill gärna lära känna dej.
Det finns alltid kvar ändå,
längst därinne.
Och överrumplar mej ibland, när jag inte är på min vakt. Hjärtat rasar samman som ett korthus på ett alltför vingligt bord och allting blir bara saknad. Det värker ända ut i fingertopparna i en sekund - kanske tio - och sedan är det över. Allt är som vanligt igen, jag är som vanligt igen. Jag vill bara bli kvitt känslan av att någonting fattas.
För det finns inget.
Har aldrig funnits.
17 juni 2007
Breaking
Det har varit förvirrande på sistone. Allting. Livet, jobbet, studenten, you name it. Ursäkta för mitt oroliga bloggande, men det har varit alldeles för mycket.
Something's just about to break... I will try to find my way.
Ungefär så.
Ikväll har en massa saker ploppat upp i minnet, som förklarat en hel del. varför jag tänker och känner som jag gör. Jag kan minnas grejer från lågstadiet som påverkar mitt liv idag. Fast just nu handlar det mesta om det senaste året. Förfrågningar och halvlöften som helt plötsligt blir någonting helt annat, tvärtemot vad som har verkat. Mitt eget sätt att vara, en djäkla massa annat också, och jag orkar inte (borde inte heller) sortera ut allting här eller nu.
Men jag tror att jag har fått ordning på vad jag vill.
Och även om att igår gjorde allting ännu jobbigare kan jag inte göra mycket mer än försöka. Ordna upp allting så det blir begripligt och sedan försöka förklara. Man ska vara positiv, konstruktiv och konkret... eller nåt liknande.
För såhär kan jag inte ha det. Jag mår inte riktigt bra i mej själv just nu, om man säjer så. Mår inte bra i mej själv eller i runtomkringet.
Försök.
Something's just about to break... I will try to find my way.
Ungefär så.
Ikväll har en massa saker ploppat upp i minnet, som förklarat en hel del. varför jag tänker och känner som jag gör. Jag kan minnas grejer från lågstadiet som påverkar mitt liv idag. Fast just nu handlar det mesta om det senaste året. Förfrågningar och halvlöften som helt plötsligt blir någonting helt annat, tvärtemot vad som har verkat. Mitt eget sätt att vara, en djäkla massa annat också, och jag orkar inte (borde inte heller) sortera ut allting här eller nu.
Men jag tror att jag har fått ordning på vad jag vill.
Och även om att igår gjorde allting ännu jobbigare kan jag inte göra mycket mer än försöka. Ordna upp allting så det blir begripligt och sedan försöka förklara. Man ska vara positiv, konstruktiv och konkret... eller nåt liknande.
För såhär kan jag inte ha det. Jag mår inte riktigt bra i mej själv just nu, om man säjer så. Mår inte bra i mej själv eller i runtomkringet.
Försök.
Oerhört Göteborgskt
Följande konversation utspelade sej igår, när jag skulle servera kaffe till typ tusen göteborgare.
[Gbg-snubbe 60+] -Är det Kaffe Latte?
[Trött, förvirrad Hedda] -Öh.. nej, vanligt kaffe.
[Gbg-snubbe 60+] -För jag tyckte det såg så skumt ut.
Varpå alla nissarna vid det bordet började asgarva och jag blev ännu mer förvirrad.
[Gbg-snubbe 60+] -Är det Kaffe Latte?
[Trött, förvirrad Hedda] -Öh.. nej, vanligt kaffe.
[Gbg-snubbe 60+] -För jag tyckte det såg så skumt ut.
Varpå alla nissarna vid det bordet började asgarva och jag blev ännu mer förvirrad.
16 juni 2007
Don't Panic..?
Is it all a waste of time?
Jag undrar jag...
Och nu borde jag verkligen gå och lägga mej.
Varför är det så svårt? Vad får jag ut av att stirra på en bildskärm tills ögonen går i kors? Vad vill jag få ut av det? Orden finns ju inuti skallen ändå, och på sätt och vis är bloggen ett sätt för mej att skriva vad jag känner utan att det faktiskt ska framgå. Personligt, men inte privat. Går det?
Kan jag gömma mej bakom mina egna ord?
Det är typiskt för mej, att jag bryr mej. Jag bryr mej alldeles för mycket, och jag har sagt det alldeles för många gånger, allting blir så helhjärtat. Jag tycker inte om när jag gör saker halvdant, och blir det så att jag ändå gör det känns det visset. Hur mycket kan man vilja innan det blir för mycket? Hur lite kan man vilja innan man tappar motivationen?
Allt jag skriver nu blir fullt av frågor, men det är så det känns.
Jag vet ju inte vad jag vill...
Skapa mej ett "jag" kanske.
Eller bara flyta runt helt ofokuserat, känna efter hur det känns att inte ha "Skolstart" inskrivet i almanackan. Inte ha en orubbligt bestämd tillvaro att komma tilbaka till, inte få panik första veckan i augusti över att lovet snart är slut och att "alla andra" har blivit mycket brunare än en själv. Man måste lära sej stå innan man börjar knata runt i världen, och jag, som är en försiktig general gör allting i min egen takt. Jag tror jag sitter ner ett tag till. Tittar storögt omkring mej, och kanske känner mej lite tappad när alla andra sätter upp mål och försvinner iväg.
Förr eller senare kommer jag på vad jag vill, men tills dess stannar jag här.
Jag tänker inte stressa, jag är bara arton och ett halvt.
Jag undrar jag...
Och nu borde jag verkligen gå och lägga mej.
Varför är det så svårt? Vad får jag ut av att stirra på en bildskärm tills ögonen går i kors? Vad vill jag få ut av det? Orden finns ju inuti skallen ändå, och på sätt och vis är bloggen ett sätt för mej att skriva vad jag känner utan att det faktiskt ska framgå. Personligt, men inte privat. Går det?
Kan jag gömma mej bakom mina egna ord?
Det är typiskt för mej, att jag bryr mej. Jag bryr mej alldeles för mycket, och jag har sagt det alldeles för många gånger, allting blir så helhjärtat. Jag tycker inte om när jag gör saker halvdant, och blir det så att jag ändå gör det känns det visset. Hur mycket kan man vilja innan det blir för mycket? Hur lite kan man vilja innan man tappar motivationen?
Allt jag skriver nu blir fullt av frågor, men det är så det känns.
Jag vet ju inte vad jag vill...
Skapa mej ett "jag" kanske.
Eller bara flyta runt helt ofokuserat, känna efter hur det känns att inte ha "Skolstart" inskrivet i almanackan. Inte ha en orubbligt bestämd tillvaro att komma tilbaka till, inte få panik första veckan i augusti över att lovet snart är slut och att "alla andra" har blivit mycket brunare än en själv. Man måste lära sej stå innan man börjar knata runt i världen, och jag, som är en försiktig general gör allting i min egen takt. Jag tror jag sitter ner ett tag till. Tittar storögt omkring mej, och kanske känner mej lite tappad när alla andra sätter upp mål och försvinner iväg.
Förr eller senare kommer jag på vad jag vill, men tills dess stannar jag här.
Jag tänker inte stressa, jag är bara arton och ett halvt.
Lägesrapport
Idag fick jag hjälpa till inne på a la carten, helt oväntat. Jag har inte lärt mej så mycket på en och samma dag sedan jag började i spring, för typ ett år sedan.
Avdukning, uppdukning, och typ tiotusen saker till. Fick hjälpa till med en busslast göteborgare som ville ha snaps allihopa. Jag som inte vet ett skrutt om alkoholhaltiga drycker, panik!
Nu vet jag åtminstone att det finns kryddad och renad snaps, att Gammeldansk är speciell och att Akvavit är typ renad. Heja mej.
Och jag kan bära tolv glas på samma gång, vilket är ett mer än vad jag vet att mina fellow springpolare i Järngänget kan.
På det hela taget en väldigt rolig dag. Jag är trött, man blir sliten av tre dar på rad, men idag har jag verkligen fått kämpa. Mycket nytt att hålla reda på, många skämtsamma göteborgare att lyssna på (och försöka fatta vad som är och inte är på skoj) men väldigt lärorikt.
Jag är väl en servicemänniska?
I guess...
Avdukning, uppdukning, och typ tiotusen saker till. Fick hjälpa till med en busslast göteborgare som ville ha snaps allihopa. Jag som inte vet ett skrutt om alkoholhaltiga drycker, panik!
Nu vet jag åtminstone att det finns kryddad och renad snaps, att Gammeldansk är speciell och att Akvavit är typ renad. Heja mej.
Och jag kan bära tolv glas på samma gång, vilket är ett mer än vad jag vet att mina fellow springpolare i Järngänget kan.
På det hela taget en väldigt rolig dag. Jag är trött, man blir sliten av tre dar på rad, men idag har jag verkligen fått kämpa. Mycket nytt att hålla reda på, många skämtsamma göteborgare att lyssna på (och försöka fatta vad som är och inte är på skoj) men väldigt lärorikt.
Jag är väl en servicemänniska?
I guess...
15 juni 2007
Min själ är ett russin
Jag är inte ensammen. Inte det minsta. Men visst fan får det kännas så ibland ändå. Det finns alltid stunder när man känner sej liten och dum och helst av allt vill försvinna. När man förtvivlat letar efter sina livlinor och skyddsänglar men ingen finns där.
Dom har tagit semester?
När jag blir rädd eller känner mej ensam finns det två sätt jag reagerar på. Antingen blir jag mycket tyst och stirrar ner i golvet, försöker märkas ännu mindre, eller så blir jag tvärtom. Överglad, eller busig, barnslig, dålig humor och allmänt tramsig.
Jag hatar båda två.
Två excentriska versioner av mitt riktiga jag. Ytterligheterna åt varsitt håll bestämmer sej för att ta över. Och det kan växla fort, riktigt fort faktiskt.
Jag hatar att jag låter folk drabbas av mitt konstiga beteende.
Självkontroll.
Självsäkerhet.
Självkännedom.
Självförtroende.
Ibland tror jag att de är -för mej- okända ord.
Kanske är jag bara ett litet trassligt knyte, som matats med en alldeles för stor portion av Jantelagen, kanske är jag bara en parentes, kanske är jag en superhjälte, och alla ser det utom jag själv? Det känns som om min själ är ett russin. Liten, skrynklig och faktiskt ganska ful, men väldigt mjuk och sårbar inuti, och väldigt medveten om den skrynkliga fulheten.Varje litet russinskrynkel är unikt, och det finns många där ute, som är sårbara och osäkra, men så otroligt djävla unika.
Kanske är det det ni ser, ni som finns där och tror på mej. Ni ser mer än ett fult litet russin, och ni säjer det tusen gånger om, så vem är jag att tvivla?
Det är bara det att det är så förtvivlat svårt att tro på orden. Man skulle behöva ha dom på repeat i öronen nästan hela livet. Det går inte, det är bara att kämpa.
Kämpa.
Kämpa.
Jag är ingen fighter men jag får försöka ändå.
Vad är det för mening med ett liv där man ångrar allt man inte gjorde.
Allt man aldrig vågade säja.
All plats man inte tordes ta?
Jag vägrar ångra vem jag var!
Det finns tusen felval som brinner som neonskyltar i minnet, men jag ahr lärt mej, fy fan vad jag har fått lära mej. och jag gör inte om samma misstag igen, det vägrar jag.
Kämpa, lilla russin.
Du vinner nog till slut ändå...
Dom har tagit semester?
När jag blir rädd eller känner mej ensam finns det två sätt jag reagerar på. Antingen blir jag mycket tyst och stirrar ner i golvet, försöker märkas ännu mindre, eller så blir jag tvärtom. Överglad, eller busig, barnslig, dålig humor och allmänt tramsig.
Jag hatar båda två.
Två excentriska versioner av mitt riktiga jag. Ytterligheterna åt varsitt håll bestämmer sej för att ta över. Och det kan växla fort, riktigt fort faktiskt.
Jag hatar att jag låter folk drabbas av mitt konstiga beteende.
Självkontroll.
Självsäkerhet.
Självkännedom.
Självförtroende.
Ibland tror jag att de är -för mej- okända ord.
Kanske är jag bara ett litet trassligt knyte, som matats med en alldeles för stor portion av Jantelagen, kanske är jag bara en parentes, kanske är jag en superhjälte, och alla ser det utom jag själv? Det känns som om min själ är ett russin. Liten, skrynklig och faktiskt ganska ful, men väldigt mjuk och sårbar inuti, och väldigt medveten om den skrynkliga fulheten.Varje litet russinskrynkel är unikt, och det finns många där ute, som är sårbara och osäkra, men så otroligt djävla unika.
Kanske är det det ni ser, ni som finns där och tror på mej. Ni ser mer än ett fult litet russin, och ni säjer det tusen gånger om, så vem är jag att tvivla?
Det är bara det att det är så förtvivlat svårt att tro på orden. Man skulle behöva ha dom på repeat i öronen nästan hela livet. Det går inte, det är bara att kämpa.
Kämpa.
Kämpa.
Jag är ingen fighter men jag får försöka ändå.
Vad är det för mening med ett liv där man ångrar allt man inte gjorde.
Allt man aldrig vågade säja.
All plats man inte tordes ta?
Jag vägrar ångra vem jag var!
Det finns tusen felval som brinner som neonskyltar i minnet, men jag ahr lärt mej, fy fan vad jag har fått lära mej. och jag gör inte om samma misstag igen, det vägrar jag.
Kämpa, lilla russin.
Du vinner nog till slut ändå...
14 juni 2007
Running away from the things we knew...
Jag kommer aldrig mer att fly bullret och pratet i skolanför att sitta uppe vid klockan och spana ut över staden med dagboken som enda sällskap. Aldrig mer vilja försvinna ut i tomma intet, aldrig mer stirra sönder golvplattorna i korridoren vid samhäll. Aldrig mer sparka igen det röda skåpet, fullt av böcker och papper som jag aldrig använder, aldrig mer springa över skolgården i hällregn med handen över luggen, aldrig mer trycka in "9737" i tallriksmaskinen med ringfinger-pekfinger-ringfinger-pekfinger, aldrig mer tvinga mej själv att hålla ögonen öppna under kulturhistorian. Aldrig mer ägna all uppmärksamhet åt random affisch på anslagstavlan bara för att man inte vet om man kan heja på bekanta eller inte. Aldrig mer slå ihjäl håltimme efter håltimme tillsammans med Alex.En djävla massa "aldrig mer" helt enkelt.
Inte konstigt att jag känner mej instabil då.
Story of the Year - Sidewalks
Vad som finns är INTE det som funnits...
Det känns fördjävla ensamt om jag ska vara ärlig. Lite UFO, lite utanför, bara lite lite. Jag var ensam idag, och tusen gånger vände jag mej om för att se efter personer som inte var där. Det känns så konstigt nu, jag hade hittat någon slags trygghet i att det bara var våra fyra namn på listan. Sedan blev det fler.. sakta men säkert dök namnen upp på listan, ett efter ett, precis som våra gjorde för ett år sedan. Det är många namn där nu, men de enda jag någonsin brydde mej om finns inte kvar.
Det som höll på att bli ett riktigt "Vi" tog slut precis när jag hoppades att det roliga skulle börja. Jag är sist ut. Och även om det är fruktansvärt löjligt så känns det ensamt. Jag var så van. Ville se de välkända ansiktena heja på morgonen, inte en massa nya, yngre som är långt ifrån uppe i tempo. Jag vill inte bli frustrerad av att jobba, jag vill ha tålamod och ork, men nu är det inte kul längre. Jag passade in innan, men nu..?
Det går för sakta, jag springer ifrån dom och eftersom jag är ensam nu är det lika bra att vi försvinner åt olika håll allihop. Jag kan inte få som jag vill, så jag rättar in mej i ordningen och försöker se någonting positivt med det.
Men det är fan inte lätt.
Hur tänker dom? Jag bara undrar... hur tänker dom?
Ingen vet, men de kanske inte ens tänker?
Tjötröven och snigeln är väl de två lysande bevisen?
De kanske inte ens tänker.
Och nu vill jag inte vara i spring mer.
Jag vet inte vad jag vill, men jag vill inte vara i spring mer, för alla är borta, och vad ska man med ett torrförråd till om man inte står där och pratar? Det finns ingen kvar att prata med.
Va?!
Hjääääälp!
Det som höll på att bli ett riktigt "Vi" tog slut precis när jag hoppades att det roliga skulle börja. Jag är sist ut. Och även om det är fruktansvärt löjligt så känns det ensamt. Jag var så van. Ville se de välkända ansiktena heja på morgonen, inte en massa nya, yngre som är långt ifrån uppe i tempo. Jag vill inte bli frustrerad av att jobba, jag vill ha tålamod och ork, men nu är det inte kul längre. Jag passade in innan, men nu..?
Det går för sakta, jag springer ifrån dom och eftersom jag är ensam nu är det lika bra att vi försvinner åt olika håll allihop. Jag kan inte få som jag vill, så jag rättar in mej i ordningen och försöker se någonting positivt med det.
Men det är fan inte lätt.
Hur tänker dom? Jag bara undrar... hur tänker dom?
Ingen vet, men de kanske inte ens tänker?
Tjötröven och snigeln är väl de två lysande bevisen?
De kanske inte ens tänker.
Och nu vill jag inte vara i spring mer.
Jag vet inte vad jag vill, men jag vill inte vara i spring mer, för alla är borta, och vad ska man med ett torrförråd till om man inte står där och pratar? Det finns ingen kvar att prata med.
Va?!
Hjääääälp!
En smula förkyld
Can we relate to it?
Yes we can.
Dessutom; det är13 dagar till Peace&Love och jag vill att det ska vara imorgon. Kan man inte snabbspola nästa vecka eller något? Jag vill inte vänta. Snabbspola över min förkylning också, nu har jag börjat snora på mornarna, innan var det bara hosta. Damn, just nu har jag inte tid att vara sjuk. Jag kan bli sjuk på måndag istället. Måndag som förövrigt känns jäkligt avlägset. Jag får ställa mej på en pall och spana fyra dagar framåt i tiden, förbi ett berg av avduk&tallrikar, så kankse jag kan se en skymt därborta.
Det känns tungt nu, jag saknar Järngänget.
Random nyingar är väl trevliga dom med, men dom är just det.
Random nyingar.
Too bad...
Yes we can.
Dessutom; det är13 dagar till Peace&Love och jag vill att det ska vara imorgon. Kan man inte snabbspola nästa vecka eller något? Jag vill inte vänta. Snabbspola över min förkylning också, nu har jag börjat snora på mornarna, innan var det bara hosta. Damn, just nu har jag inte tid att vara sjuk. Jag kan bli sjuk på måndag istället. Måndag som förövrigt känns jäkligt avlägset. Jag får ställa mej på en pall och spana fyra dagar framåt i tiden, förbi ett berg av avduk&tallrikar, så kankse jag kan se en skymt därborta.
Det känns tungt nu, jag saknar Järngänget.
Random nyingar är väl trevliga dom med, men dom är just det.
Random nyingar.
Too bad...
13 juni 2007
Paramore - Misery Business
Wohoo, klang & jubel, Paramore har släppt nytt. Och till och med CDON verkar ha fattat att dom är bra, för Riot! kommer finnas tillgänglig i början av juli. Äntligen!
No More Sorrow!
are you lost / in your lies
do you tell yourself I don't realize
your crusade's a disguise
replaced freedom with fear / you trade money for lives
I'm aware of what you've done
no / no more sorrow
I've paid for your mistakes
your / time is borrowed
your time has come to be replaced!
I see pain / I see need
I see liars and thieves abuse power with greed
I had hope / I believed
but I'm beginning to think that I've been deceived
you will pay for what you've done
no / no more sorrow
I've paid for your mistakes
your / time is borrowed
your time has come to be replaced!
thieves and hypocrites
thieves and hypocrites
thieves and fucking hypocrites!
no / no more sorrow
I've paid for your mistakes
your / time is borrowed
your time has come to be replaced!
your time has come to be replaced
your time has come to be erased!
12 juni 2007
Diverse Magkänslor
Jag vet fortfarande inte om jag gillar förändringar. Försöker tänka så positivt det går, men långt inne gnager känslan av att jag kommer känna mej instängd. Att det kommer bli monotont och stilla.
Den som lever får se.
Imorse gick jag upp klockan sex och hoppade på en buss mot Köpenskapens Mecka en timme senare. Väl framme intog jag och min vän vår plats i den väldigt gulliga kön (vi sänkte medelåldern i kön med flera mil) och började prata om pensionärer. Högst upp på dagens inköpslista stod ordet "Tält", för någonstans ska man bo när det är festival.
Förutom ett fint fyrmannatält inhandlades även:
Detta är en del av det jag och min kompis tycker att man behöver när man ska åka på festival. Efter en stärkande portion köttbullar åkte vi till metropolen Vessigebro, där jag tidigare aldrig satt varesej mina fötter eller slitna skor, för att provbygga tältet.
Ett klokt beslut, då tältet saknade bruksanvisning och orsakade bara lite frustration. Efter ungefär en timmes arbete under stekande sol stod det ändå där, skinande blått och nästan inte vingligt.
Kreativiteten tog fart och en banderoll tillverkades.
Grymt snygg!
Jag gillar verkligen tält, och jag gillar verkligen att vi ska iväg, jag är superpeppad nu. Kan man spola fram tiden till den 27 nu? Jag vill packa, jag vill sitta på tåget, jag vill uppleva riktig festivalsommar! Hade det inte varit så urlöjligt att börja packa två veckor innan avresa hade jag nog sjutton börjat nu.
Min magkänsla säjer att det kommer bli svinkul!
Den som lever får se.
Imorse gick jag upp klockan sex och hoppade på en buss mot Köpenskapens Mecka en timme senare. Väl framme intog jag och min vän vår plats i den väldigt gulliga kön (vi sänkte medelåldern i kön med flera mil) och började prata om pensionärer. Högst upp på dagens inköpslista stod ordet "Tält", för någonstans ska man bo när det är festival.
Förutom ett fint fyrmannatält inhandlades även:
- Ett randigt parasoll
- En presenning (1.7 x 2.0 m)
- En batteridriven (upptäckte vi senare) megafon
- Tjugo AA-batterier
- Tolv AAA-batterier
- En grön ficklampa
- Två pannlampor
- En rulle silvertejp
- En rulle eltejp
- Fyra whiteboardpennor
- Extra tältpinnar
- Såpbubblor
- Två kortlekar
- Två fleeceplädar
- Sex askar tändstickor
- Två kåsor
Detta är en del av det jag och min kompis tycker att man behöver när man ska åka på festival. Efter en stärkande portion köttbullar åkte vi till metropolen Vessigebro, där jag tidigare aldrig satt varesej mina fötter eller slitna skor, för att provbygga tältet.
Ett klokt beslut, då tältet saknade bruksanvisning och orsakade bara lite frustration. Efter ungefär en timmes arbete under stekande sol stod det ändå där, skinande blått och nästan inte vingligt.
Kreativiteten tog fart och en banderoll tillverkades.
Grymt snygg!
Jag gillar verkligen tält, och jag gillar verkligen att vi ska iväg, jag är superpeppad nu. Kan man spola fram tiden till den 27 nu? Jag vill packa, jag vill sitta på tåget, jag vill uppleva riktig festivalsommar! Hade det inte varit så urlöjligt att börja packa två veckor innan avresa hade jag nog sjutton börjat nu.
Min magkänsla säjer att det kommer bli svinkul!
11 juni 2007
Känslolös, utmattad eller bara knäpp?
Jag har haft jättesvårt för att skriva de senaste månaderna. Ända sedan innan Valborg har min hjärna varit totalt överbelastad, jag har försökt så mycket och det har hänt massor.
Det värsta är ändå studenten. Inte det att den var illa, inte alls, men jag kände mej så märkligt tom hela tiden. Jag kände ingenting, förutom minuterna innan vi sprang ut. Då kände jag tusen saker på en gång, men alltihop försvann så fort blommorna hamnade runt halsen. Och jag försökte verkligen. Jag satt i kyrkan och ville gråta, för att man ska gråta, men det fanns ingenting att gråta för. Det fanns inga tårar kvar.
Om dom någonsin ens har funnits?
Det kanske var musiken. Mina klasskompisar är jätteduktiga musiker, men allvarligt talat, på studenten vill man höra låtar som betyder något. Ingen djävla prettomusik, utan vanliga låtar som folk som inte pluggat musik i tre år känner igen.
Jag vet en massa låtar som hade gjort större intryck på den stora massan än de som faktiskt vart.
Jag hinner tyvärr inte avsluta dethär, för jag mste duscha och sova nu. Ska upp tidigt imorgon och jaga tält och annat viktigt till Peace & Love. Skriva trubadurlista med Emelie. Inte sola, för jag är jättebränd, men kanske bara bada.
Det är bara så läskigt att jag är så tom. Det kanske var den sista otroliga tröttheten, att jag inte ens orkade känna någoting. Det är hursomhelst över nu.
Och jag har blivit flyttad till kallis på jobbet också.
On top of allt annat, alltså.
Jag vet inte, men jag tror att det är fel.
På ett sätt är det nog fel.
Men det är säkert bra också.
Frågan är bara hur länge jag kan vara inomhus i tio timmar om dagen utan att få fnatt. jag kommer sakna serverandet och att stå i kassan också. Som fan.
Men vi får se. Det kanske går bra.
Om inte får jag väl protestera. (Yeah, sure...whatever.)
Det värsta är ändå studenten. Inte det att den var illa, inte alls, men jag kände mej så märkligt tom hela tiden. Jag kände ingenting, förutom minuterna innan vi sprang ut. Då kände jag tusen saker på en gång, men alltihop försvann så fort blommorna hamnade runt halsen. Och jag försökte verkligen. Jag satt i kyrkan och ville gråta, för att man ska gråta, men det fanns ingenting att gråta för. Det fanns inga tårar kvar.
Om dom någonsin ens har funnits?
Det kanske var musiken. Mina klasskompisar är jätteduktiga musiker, men allvarligt talat, på studenten vill man höra låtar som betyder något. Ingen djävla prettomusik, utan vanliga låtar som folk som inte pluggat musik i tre år känner igen.
Jag vet en massa låtar som hade gjort större intryck på den stora massan än de som faktiskt vart.
- Forever Young (Fan att jag kom på det för sent.)
- Imagine
- Nåt med Winnerbäck (folkligt ^^)
- Idas Sommarvisa
- How To Save A Life
- Chasing Cars
- Det Är Över Nu
Jag hinner tyvärr inte avsluta dethär, för jag mste duscha och sova nu. Ska upp tidigt imorgon och jaga tält och annat viktigt till Peace & Love. Skriva trubadurlista med Emelie. Inte sola, för jag är jättebränd, men kanske bara bada.
Det är bara så läskigt att jag är så tom. Det kanske var den sista otroliga tröttheten, att jag inte ens orkade känna någoting. Det är hursomhelst över nu.
Och jag har blivit flyttad till kallis på jobbet också.
On top of allt annat, alltså.
Jag vet inte, men jag tror att det är fel.
På ett sätt är det nog fel.
Men det är säkert bra också.
Frågan är bara hur länge jag kan vara inomhus i tio timmar om dagen utan att få fnatt. jag kommer sakna serverandet och att stå i kassan också. Som fan.
Men vi får se. Det kanske går bra.
Om inte får jag väl protestera. (Yeah, sure...whatever.)
Idiotöverdos
Det finns ett pucko på mitt jobb som aldrig vill sluta tjata.
Idag har jag testat allt.
Det funkar inte ens att ignorera, käften fortsätter bara att gå. Hur kan man fortsätta nonsensprata till någon som verkligen utstrålar irritation och ointresse? Hur dum får man vara?
Vi snackar inte subtila små hintar att "du kanske kunde vara tyst ett slag", nej, helt enkelt tvärignorering.
Goddag yxskaft.
Så jag meddelar världen att jag har skavsår i öronen.
Big ones.
Idag har jag testat allt.
Det funkar inte ens att ignorera, käften fortsätter bara att gå. Hur kan man fortsätta nonsensprata till någon som verkligen utstrålar irritation och ointresse? Hur dum får man vara?
Vi snackar inte subtila små hintar att "du kanske kunde vara tyst ett slag", nej, helt enkelt tvärignorering.
Goddag yxskaft.
Så jag meddelar världen att jag har skavsår i öronen.
Big ones.
10 juni 2007
Sommarlov?!?
Idag har jag bränt mej i knävecken. Hej och hå.
Och hoppat från bryggan, svinkallt fast sedan rätt gött.
Två stranddagar till så har jag vart på stranden fler gånger i år än vad jag var på hela förra sommaren. Fast jag har inte kollat schemat än.. det känns lite olycksbådande.
Jag har ju som bekant en viss talang för att jobba de allra varmaste och bästa dagarna.
Min hjärna hänger inte med i svängarna nu heller. Den är så otroligt inställd på att det är sommarlov att jag blev helt paff när jag insåg att "ojsan, mamma jobbar imorgon, och lillebror har inte ens påbörjat sin avslutningsvecka än...".
I min värld är det nämligen väldigt mycket sommarlov.
Väldigt mycket bara ben, brända axlar och salt i håret.
Herregud, jag har inte ens tvättat håret i helgen. Jag bara sköljer ur saltet och rufsar till det. Plattången har fått (välbehövlig?) semester. Jag menar jag, som alltid är pedant när det gäller min kalufs, har nästan slutat bry mej.
Orken har tagit slut, och helt plötsligt gör det ingenting, för det finns inga måsten just nu. (Det kallas förnekelse, jag låssas inte om att jag jobbar måndag + torsdag-söndag nästa vecka.)
Det finns inga måsten, mer än att fixa ett tält till Peace & Love.
Och hur jobbigt kan det vara?
Och hoppat från bryggan, svinkallt fast sedan rätt gött.
Två stranddagar till så har jag vart på stranden fler gånger i år än vad jag var på hela förra sommaren. Fast jag har inte kollat schemat än.. det känns lite olycksbådande.
Jag har ju som bekant en viss talang för att jobba de allra varmaste och bästa dagarna.
Min hjärna hänger inte med i svängarna nu heller. Den är så otroligt inställd på att det är sommarlov att jag blev helt paff när jag insåg att "ojsan, mamma jobbar imorgon, och lillebror har inte ens påbörjat sin avslutningsvecka än...".
I min värld är det nämligen väldigt mycket sommarlov.
Väldigt mycket bara ben, brända axlar och salt i håret.
Herregud, jag har inte ens tvättat håret i helgen. Jag bara sköljer ur saltet och rufsar till det. Plattången har fått (välbehövlig?) semester. Jag menar jag, som alltid är pedant när det gäller min kalufs, har nästan slutat bry mej.
Orken har tagit slut, och helt plötsligt gör det ingenting, för det finns inga måsten just nu. (Det kallas förnekelse, jag låssas inte om att jag jobbar måndag + torsdag-söndag nästa vecka.)
Det finns inga måsten, mer än att fixa ett tält till Peace & Love.
Och hur jobbigt kan det vara?
SuperMario i Lönneberga
Jag drömde en helt sjuk dröm inatt. Den var snudd på en Tobbedröm* så vrickad var den. Fast inte med just det huvudämnet. Snarare en sjuk blandning av SuperMario, Emil i Lönneberga och klassfest.
Hjälp!
Jag kanske har feber eller nåt, för den var verkligen outrageously helknäpp.
*Tobbedröm - Min föredetta klasskompis Tobias hade en vana ett tag, att alltid berätta alla konstiga drömmar han drömde, oavsett om dom handlade om marsianer (oftast inte) eller vadsomhelst som hade med sex att göra (oftast), för folk i klassen. Jag brukade stoppa fingrarna i öronen och gå därifrån.
Hjälp!
Jag kanske har feber eller nåt, för den var verkligen outrageously helknäpp.
*Tobbedröm - Min föredetta klasskompis Tobias hade en vana ett tag, att alltid berätta alla konstiga drömmar han drömde, oavsett om dom handlade om marsianer (oftast inte) eller vadsomhelst som hade med sex att göra (oftast), för folk i klassen. Jag brukade stoppa fingrarna i öronen och gå därifrån.
9 juni 2007
>_<
Ibland gillar jag förändringar. Ibland inte.
Den förmodligen förestående förändringen som är på gång nu gillar jag inte alls. Snacka om att försöka laga någonting som inte är trasigt. Usch.
Jag blir bara arg och irriterad.
Och jag vet inte... lessen.
Det känns instängt och ensamt nu.
Jag kan inte hjälpa att jag frågar mej själv, har jag gjort något?
Vad skulle det vara?
Den förmodligen förestående förändringen som är på gång nu gillar jag inte alls. Snacka om att försöka laga någonting som inte är trasigt. Usch.
Jag blir bara arg och irriterad.
Och jag vet inte... lessen.
Det känns instängt och ensamt nu.
Jag kan inte hjälpa att jag frågar mej själv, har jag gjort något?
Vad skulle det vara?
7 juni 2007
Jeg er Dannebrogen
A just det ja.
Ozonhålet.
Det glömde jag alldeles bort. Helvete.
Och eftersom den sista russinlunchen spenderades i ett linne utanför skolmatsalen i stekande junisol kommer mina illrödaaxlar & min vita klänning göra mej till en fin kopia av Danmarks flagga imorgon.
Det svider redan nu.
Men ärligt talat, vem bryr sej?
Jag har tillbringat kvällen på stranden med Ida, Alex, Tobbe, Sofie, Pimster och Cricke. Vi har kastat frisbee, inte velat bada, badat, fått maneter slängda på oss (jag), slängt maneter (Cricke) och mått allmänt fint. Det var inte särskilt kallt i vattnet, och att kunna cykla hem genom syrener under en såndär löjligt färgglad himmel som den var ikväll, det är nästan för bra.
Och jag och Ida sprang under skolans vattenspridare.
Det är över nu.
Om 24 timmar är jag antagligen lite onykter någonstans i stan, och fast besluten att inte tänka på den hemska sanningen, jag ska inte gå i skolan mer. Åtminstone inte på ett bra tag.
Det är faktiskt rätt skönt.
Sorgligt.
Överväldigande.
Hemskt.
Men skönt.
Och de jag kommer sakna vet jag att jag kan träffa ändå.
Jag släpper inte taget sådär bara.
Imorgon är sista dagen med Es3A.
Hello, you've reached the point of no return.
Ozonhålet.
Det glömde jag alldeles bort. Helvete.
Och eftersom den sista russinlunchen spenderades i ett linne utanför skolmatsalen i stekande junisol kommer mina illrödaaxlar & min vita klänning göra mej till en fin kopia av Danmarks flagga imorgon.
Det svider redan nu.
Men ärligt talat, vem bryr sej?
Jag har tillbringat kvällen på stranden med Ida, Alex, Tobbe, Sofie, Pimster och Cricke. Vi har kastat frisbee, inte velat bada, badat, fått maneter slängda på oss (jag), slängt maneter (Cricke) och mått allmänt fint. Det var inte särskilt kallt i vattnet, och att kunna cykla hem genom syrener under en såndär löjligt färgglad himmel som den var ikväll, det är nästan för bra.
Och jag och Ida sprang under skolans vattenspridare.
Det är över nu.
Om 24 timmar är jag antagligen lite onykter någonstans i stan, och fast besluten att inte tänka på den hemska sanningen, jag ska inte gå i skolan mer. Åtminstone inte på ett bra tag.
Det är faktiskt rätt skönt.
Sorgligt.
Överväldigande.
Hemskt.
Men skönt.
Och de jag kommer sakna vet jag att jag kan träffa ändå.
Jag släpper inte taget sådär bara.
Imorgon är sista dagen med Es3A.
Hello, you've reached the point of no return.
6 juni 2007
It's the end of an era
Imorgon går en epok i graven. Det är definitivt den sista russinlunchen. Filosoferande blandat med ångest och jobbsnack i Glasburen is no more. Sista gången helt enkelt. Och det är det enda jag vet att jag verkligen kommer sakna från skolan. Även om käket varit helt hopplöst vissa gånger, och ibland inte ens varit mat utan mjölk, müsli och flingor i ett dricksglas så har tiden varit bra.
Jag hade säkert russinluncher i ett tidigare liv.
Det är kosmiskt.
Och snart over & out.
Fuck.
Det blir aldrig likadant igen, tyvärr.
Vad fan gör jag nu?
Jag känner mej helt plötsligt två år för gammal...
...och inte så lite rädd.
Elakt också, för nu lämnar jag dej helt i samhällarnas våld ^^
Sömnbristsbekämpning, existentiallism och så vidare...
Jag försöker åtgärda min sömnbrist en aning, idag sov jag till klockan två. Fast jag blev väckt av telefonen redan kvart i tio. Jobbet.
Sedan dom fick tag på mitt mobilnummer har jag blivit väckt ett antal helgmorgnar när jag varit ledig, men det är väl det som är poängen.
Men inget "jo, jag kan jobba" från mej idag inte. Snarare ett "jag är förkyld, och jag har så mycket med studenten nu, jag hinner inte". Sen vände jag på mej och somnade om. Vaknade klockan två av att Alex ringde och undrade vart jag tog vägen igårkväll. Bratt, okej. Jag gillar inte Grand riktigt, jag gillar Bratt, där kan man gå ut i luften närsomhelst. Insåg att det nog var dags att gå upp och äta något, och öppna fönstret, mitt rum var stekhett av all morgonsol.
När det var avklarat tillbringade jag resten av dagen framför datorn och teven.
Jobbet ringde igen föressten, fast andra gången var det en av de butiksansvariga som undrade om jag kunde vara i kallis på morgonen nästa söndag. Nästan onödigt att fråga, om du frågar mej. Jag är ju egentligen morgonpigg, det är bara det att den sista tiden har jag sovit alldeles för lite, och det drabbar morgonpiggheten. Det är synd, för det finns ingen bättre början på en sommardag än att vara uppe innan det blir för varmt och åka longboard eller cykla en sväng.
Cykla till jobbet är inte fel det heller.
Det slog mej, när jag la på luren, att fan, det är två dagar kvar. Sen är jag fullständigt beroende av deras samtal, och papprena på anslagstavlan där det står "X", "T" och "S". Det kommer inte skramla in några studiebidrag, om jag inte väljer att plugga och tro mej, that ain't gonna happen inom det närmsta året åtminstone. Min överlevnad (jaja, nu är jag överdramatisk) hänger på min förmåga att gå fort utan att tappa saker, att le, prata vänligt och komma ihåg nummer som står på små papperslappar.
Det fixar jag nog.
Hoppas jag iallafall.
Lite tungt bara, att veta att lönen ska räcka till annat än tidningar, kläder och allmänna roligheter. Inte för att jag brukar göra av med alla pengarna, knappast, men jag kanske får sluta lägga på hög nu. Skitsamma, jag räknade ut det häromdagen, att jag har sparat 25% av min totala lön, före skatt. Orka räkna ut hur många procent det blivit efter skatt bara.
Gäsp.
Jag skulle dött om jag gått typ handel eller samhäll/ekonomi.
Thx för estet, alltså.
Sedan dom fick tag på mitt mobilnummer har jag blivit väckt ett antal helgmorgnar när jag varit ledig, men det är väl det som är poängen.
Men inget "jo, jag kan jobba" från mej idag inte. Snarare ett "jag är förkyld, och jag har så mycket med studenten nu, jag hinner inte". Sen vände jag på mej och somnade om. Vaknade klockan två av att Alex ringde och undrade vart jag tog vägen igårkväll. Bratt, okej. Jag gillar inte Grand riktigt, jag gillar Bratt, där kan man gå ut i luften närsomhelst. Insåg att det nog var dags att gå upp och äta något, och öppna fönstret, mitt rum var stekhett av all morgonsol.
När det var avklarat tillbringade jag resten av dagen framför datorn och teven.
Jobbet ringde igen föressten, fast andra gången var det en av de butiksansvariga som undrade om jag kunde vara i kallis på morgonen nästa söndag. Nästan onödigt att fråga, om du frågar mej. Jag är ju egentligen morgonpigg, det är bara det att den sista tiden har jag sovit alldeles för lite, och det drabbar morgonpiggheten. Det är synd, för det finns ingen bättre början på en sommardag än att vara uppe innan det blir för varmt och åka longboard eller cykla en sväng.
Cykla till jobbet är inte fel det heller.
Det slog mej, när jag la på luren, att fan, det är två dagar kvar. Sen är jag fullständigt beroende av deras samtal, och papprena på anslagstavlan där det står "X", "T" och "S". Det kommer inte skramla in några studiebidrag, om jag inte väljer att plugga och tro mej, that ain't gonna happen inom det närmsta året åtminstone. Min överlevnad (jaja, nu är jag överdramatisk) hänger på min förmåga att gå fort utan att tappa saker, att le, prata vänligt och komma ihåg nummer som står på små papperslappar.
Det fixar jag nog.
Hoppas jag iallafall.
Lite tungt bara, att veta att lönen ska räcka till annat än tidningar, kläder och allmänna roligheter. Inte för att jag brukar göra av med alla pengarna, knappast, men jag kanske får sluta lägga på hög nu. Skitsamma, jag räknade ut det häromdagen, att jag har sparat 25% av min totala lön, före skatt. Orka räkna ut hur många procent det blivit efter skatt bara.
Gäsp.
Jag skulle dött om jag gått typ handel eller samhäll/ekonomi.
Thx för estet, alltså.
5 juni 2007
Hej och hå!
Jag har badat i havet.
Det var trevligt.
Nu luktar jag kille för jag lånade Alex deo.
Det ska åtgärdas det ska det.
Alltså, sommar is the shit.
Det var trevligt.
Nu luktar jag kille för jag lånade Alex deo.
Det ska åtgärdas det ska det.
Alltså, sommar is the shit.
Fall to the floor
Om tre timmar börjar Gymnasiaden.
Och här sitter jag med söndergråtna ögon,
för jag vill inte mer.
Jag vill inte någonting alls mer,
jag orkar inte försöka.
Jag är tillbaka där jag började igen.
Ensam.
Och rädd.
Ingen ser någonting alls, och skulle någon råka se finns det ändå inga armar som hjälper en upp. Hon klarar sej. Visst gör hon väl det.
Eller?
Och här sitter jag med söndergråtna ögon,
för jag vill inte mer.
Jag vill inte någonting alls mer,
jag orkar inte försöka.
Jag är tillbaka där jag började igen.
Ensam.
Och rädd.
Ingen ser någonting alls, och skulle någon råka se finns det ändå inga armar som hjälper en upp. Hon klarar sej. Visst gör hon väl det.
Eller?
3 juni 2007
Sammantfattning av idag, för jag orkar inte komma på nåt kul.
Dagen efter en personalfest hamnar ovanligt mycket skärvor i hinken för krossat glas och porslin. Fummel is the shit, fast det var faktiskt inte jag som var fumlig. Jag var bara trött, jag ville sova redan innan fikan.
Nu är jag pigg igen, för jag somnade när jag skulle kolla på sporten.
Fotboll är rätt tråkigt.
Ur hur många vinklar kan man analysera ett slag och ett påhopp?
Nu är jag pigg igen, för jag somnade när jag skulle kolla på sporten.
Fotboll är rätt tråkigt.
Ur hur många vinklar kan man analysera ett slag och ett påhopp?
För jag är bäst när jag är med er. Järngänget 4-ever!
Innan Det Är Försent
Jag har inte koll på mycket för tillfället, men en sak kan jag säja säkert. Nästa helg finns det bara en sak jag ska, och får göra.
Vila.
Det har liksom varit nonstop nu sedan veckan innan sceniska. Jag hinner aldrig pausa eller sova ut. Även om jag är jättetrött går det inte att stanna till och hämta andan. Allt bara fortsätter i rasande fart. Mer! Roligare! Galnare! Jobbigare!
Jag har gått på sparlåga så länge nu, förtvivlat försökt få energin att räcka hela vägen. Nu är det sex dagar kvar, och om jag tar mej till lördag morgon utan att falla död ner har jag fan lyckats. Frågan är om jag inte faller död ner av skräck/ångest då istället?
Det är en ganska skrämmande tanke att aldrig mer sparka in väskan i mitt röda skåp, att aldrig mer äta russinlunch på måndagarna, aldrig mer stirra ner i golvet i korridorerna, det blir så många aldrig.
Vafan, jag har cyklat samma väg til skolan i tre år, jag skulle kunna cykla den i sömnen om det behövdes. Vart ska jag cykla nu? Laxbutiken.
Men sen då?
Får sånadär piffiga "vad vill du göra med ditt liv"-broschyrer på posten, adresserad reklam är det väl egentligen, men ändå. Man ska fylla i sina egenskaper och intressen och personlighet för att kunna bli klar över vem man är och vad man borde/vill bli. Jag klarar inte av sånna, för det enda jag vet att jag vill med mitt liv är att jag vill ha roligt. Nu när jag äntligen börjar vakna till liv. Jag är fullkomligt ärlig när jag säjer att jag inte har en aning om vad jag vill göra. Visst, jag vill väl kanske bli journalist, om jag inte kommer på någonting bättre, men det är för långt in i framtiden för att jag ska kunna sikta dit.
Jag vill bara dansadansadansa.
Fatta att jag börjar lära mej att leva efter att ha gömt mej i mej själv hela högstadiet och gymnasiet.
Nästa helg ska jag samla energi, och sedan ska sommaren släppas lös och snurra så fort att jag kommer snurra bort mej totalt. Det finns fan potential.
/HeddaDesperado - Innan Det Är Försent!
Vila.
Det har liksom varit nonstop nu sedan veckan innan sceniska. Jag hinner aldrig pausa eller sova ut. Även om jag är jättetrött går det inte att stanna till och hämta andan. Allt bara fortsätter i rasande fart. Mer! Roligare! Galnare! Jobbigare!
Jag har gått på sparlåga så länge nu, förtvivlat försökt få energin att räcka hela vägen. Nu är det sex dagar kvar, och om jag tar mej till lördag morgon utan att falla död ner har jag fan lyckats. Frågan är om jag inte faller död ner av skräck/ångest då istället?
Det är en ganska skrämmande tanke att aldrig mer sparka in väskan i mitt röda skåp, att aldrig mer äta russinlunch på måndagarna, aldrig mer stirra ner i golvet i korridorerna, det blir så många aldrig.
Vafan, jag har cyklat samma väg til skolan i tre år, jag skulle kunna cykla den i sömnen om det behövdes. Vart ska jag cykla nu? Laxbutiken.
Men sen då?
Får sånadär piffiga "vad vill du göra med ditt liv"-broschyrer på posten, adresserad reklam är det väl egentligen, men ändå. Man ska fylla i sina egenskaper och intressen och personlighet för att kunna bli klar över vem man är och vad man borde/vill bli. Jag klarar inte av sånna, för det enda jag vet att jag vill med mitt liv är att jag vill ha roligt. Nu när jag äntligen börjar vakna till liv. Jag är fullkomligt ärlig när jag säjer att jag inte har en aning om vad jag vill göra. Visst, jag vill väl kanske bli journalist, om jag inte kommer på någonting bättre, men det är för långt in i framtiden för att jag ska kunna sikta dit.
Jag vill bara dansadansadansa.
Fatta att jag börjar lära mej att leva efter att ha gömt mej i mej själv hela högstadiet och gymnasiet.
Nästa helg ska jag samla energi, och sedan ska sommaren släppas lös och snurra så fort att jag kommer snurra bort mej totalt. Det finns fan potential.
/HeddaDesperado - Innan Det Är Försent!
2 juni 2007
Bakisblogg
Godmorgon.
Jag känner att jag borde gått och lagt mej direkt jag kom hem igår, men då var jag ju så djävla hyper, så det ville jag inte. Nu önskar jag att jag hade gjort det.
Med lite otur kan jag få en massa ansvar på mej på jobbbet, för ingen från mitt kära järngäng jobbar mer än jag själv. Det känns konstigt. Jag är så van vid att Johanna är där, men denhär helgen verkar lite vrickad. Ingen Johanna, ingen Sofie, ingen Elin. Bara lilla jag, och en massa nya individer. Jag kommer känna mej ensammen.
Och få prestationsångest.
Heja.
Vad jag egentligen håller på med är att bygga upp motivation för att hoppa in i duschen samt ringa och väcka pappa.
Om jag anstränger mej kanske jag kan trycka ner lite frukost också, on top.
Det vore välbehövligt, tror jag.
Fan, jag hade kul igår.
Världens bästa polers, och vi ska till Peace&Love senare!!
Röjröj!
Bleh på sömnbristen, adjö.
Jag känner att jag borde gått och lagt mej direkt jag kom hem igår, men då var jag ju så djävla hyper, så det ville jag inte. Nu önskar jag att jag hade gjort det.
Med lite otur kan jag få en massa ansvar på mej på jobbbet, för ingen från mitt kära järngäng jobbar mer än jag själv. Det känns konstigt. Jag är så van vid att Johanna är där, men denhär helgen verkar lite vrickad. Ingen Johanna, ingen Sofie, ingen Elin. Bara lilla jag, och en massa nya individer. Jag kommer känna mej ensammen.
Och få prestationsångest.
Heja.
Vad jag egentligen håller på med är att bygga upp motivation för att hoppa in i duschen samt ringa och väcka pappa.
Om jag anstränger mej kanske jag kan trycka ner lite frukost också, on top.
Det vore välbehövligt, tror jag.
Fan, jag hade kul igår.
Världens bästa polers, och vi ska till Peace&Love senare!!
Röjröj!
Bleh på sömnbristen, adjö.
Girls Just Wanna Have Fun
Jag har haft jäkligt roligt ikväll. Emelies badstuga is the place to be, särskilt om man är fyra lätt onyktra tjejer med lite bra musik som sällskap.
Imorgon (idag) ska jag jobba, och jag är lite förvirrad nu, för allting verkar ändra på sej, och jag vet inte alls vad jag vill, fast jag vet vad jag borde vilja, fast jag vet inte om det är så, alltså. Men är det så som det borde vara så visst för fan.
Och det är meningen att det ska vara obegripligt, för jag vill inte tråka ut alla utomstående med jobbsnack. Jag kan se det, så fort jag nämner ordet "bong" börjar ögonlocken falla ihop på folk som aldrig fått träningsvärk i fingrarna av alla satans tallrikar. Och jag vet även hur sur jag skulle bli, föressten, om det som ingen förstår är som jag tror att det är.
Nå, färdigtjatat.
Måste bara nämna min Voldemort också.
Det finns för många små dumma detaljer för att jag ska kunna ignorera dom allihop. Tyvärr. Även om jag vet att jag borde så är vissa saker oignorerbara.
It sure does hurt.
Det var typ sista riktiga skoldagen idag också, jag vet att det är en vecka kvar men betygen är typ satta och nästa vecka är lika delar fest och skola så jag lägger nog energin på festbiten.
Tycker synd om mina levervärden.
Bara lite.
Lättpåverkad is the shit.
Imorgon (idag) ska jag jobba, och jag är lite förvirrad nu, för allting verkar ändra på sej, och jag vet inte alls vad jag vill, fast jag vet vad jag borde vilja, fast jag vet inte om det är så, alltså. Men är det så som det borde vara så visst för fan.
Och det är meningen att det ska vara obegripligt, för jag vill inte tråka ut alla utomstående med jobbsnack. Jag kan se det, så fort jag nämner ordet "bong" börjar ögonlocken falla ihop på folk som aldrig fått träningsvärk i fingrarna av alla satans tallrikar. Och jag vet även hur sur jag skulle bli, föressten, om det som ingen förstår är som jag tror att det är.
Nå, färdigtjatat.
Måste bara nämna min Voldemort också.
Det finns för många små dumma detaljer för att jag ska kunna ignorera dom allihop. Tyvärr. Även om jag vet att jag borde så är vissa saker oignorerbara.
It sure does hurt.
Det var typ sista riktiga skoldagen idag också, jag vet att det är en vecka kvar men betygen är typ satta och nästa vecka är lika delar fest och skola så jag lägger nog energin på festbiten.
Tycker synd om mina levervärden.
Bara lite.
Lättpåverkad is the shit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
