Onsdagsnoja

Åh nej!

Cliffhanger på Grey's Anatomy, igen.
Men Meredith kommer inte att dö, inte en chans.
Ingen Meredith, ingen teveserie, så är det bara.

Hoppet är det sista som överger mänskligheten, och Izzie har fan en poäng. Man måste tro att man ska klara sej, för annars kan man lika gärna kasta in handduken/disktrasan/valfritt vikbart objekt av tyg direkt.

Så nu sitter jag här och fryser och lyssnar på Joshua Radins Only You på repeat. Utan att veta varför. Den är lite briljant den låten, och jag funderar på att introducera den på jobbet, som omväxling istället för I'm Yours.

Kvällsmelankolin har anfallit igen, med full kraft. Jag har ont i axlarna, jag fryser, jag har trötta fötter och jag fyller år om två veckor exakt. Jag känner mej nästan gammal, jag låter åtminstone gammal.
Ibland är jag gammal också, för mina 18 år och 351 dagar.
Ibland är jag, å andra sidan, väldigt ung.

Just nu är jag mest som vanligt, alltså en smula melankolisk och väldigt trött.
Klockan ringer 06:10 imorgon. Eeeew.