Jag har tjatat och tjatat om mitt lilla hörn av världen, men det är ju för att det är det det är. Och om mindre än en månad är det all gone.
Det känns lite dubbelt.
För jag vill iväg.
Men jag vill ändå vara kvar.
Det finns en djävla massa människor att sakna.
Klart jag kommer tillbaka, precis som en liten ful flyttfågel.
Med tusen obegripliga historier, gissningsvis omöjlig frisyr och oräkneliga blåmärken.
Men jag kommer sakna det ändå.
För detdär stället har gjort mej till en person, jag är någon. Mer än vad jag varit innan. Mer än vad tretton år i skolan kunde göra. Jag är någon.
Det är någon som ger sej av.
Det är någon som kommer tillbaka.
Lite äldre, lite klokare, men ändå samma person.
Och jag tror att detdär stället kommer sakna henne, iallfall litegrann.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar