Söndagssyndromet

Det finns ingenting som heter "jag ger upp". För det får man inte.
Inte ens om man är så trött att knäna vill vika sej för varje steg man tar. När man får hjärnsläpp, när händerna darrar fast man håller dom stilla.

Förr eller senare får man sätta sej ner på en stol. Torka bort sminket som långsamt halkat ner under ögonen. Titta på klockan, tiden går osannolikt sakta när man jobbar fortare än snabbt. Särskilt om man blir påhängd en tegelsten som någon ristat in "ansvar" på. Kanske inte så mycket ansvar, men tillräckligt för att göra en sån som jag fullständigt spazzed out.

Samma plats ett dygn senare går jag lojt och plockar disk.

Oh, the beloved Camp Gulag.
Ingen dag är den andra lik.
Fick jag mardrömmar av denna söndagen, vad får jag då av nästa?