Bara en konstig känsla...

Rastlöshet kanske, vad vet jag.

Jag är så krånglig, eller jag känner mej åtminstone krånglig. Jag är för bra på att gömma mej tror jag. Det är väldigt dumt egentligen, men jag funkar så. Jag är väldigt bra på att gömma mej faktiskt. Bakom allt och alla, speciellt bakom mej själv.

Åh, det går inte att klistra in i bloggen, så dumt! Yeye...

Främmande Fågel - Lisa Ekdahl

Den flickan är en främmande fågel
Som fallen från skyarna, född på en annan planet
Den flickan är en främmande fågel
Hon bär en sorg i sitt leende, och en välbevarad hemlighet
Och hon vet, ja hon vet
Hon vet att bevara sin hemlighet
Och hon vet, att den som vet
Får betala med ensamhet
Himmelen kan öppna sej, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn, på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla, på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan hon är vaken om natten
Natten är dyrbar, för då är hon ensam och stark
Hon knackar på hos sej själv då
Dörren är öppen och olåst mot obeträdd mark
Och hon ler, för sej själv, så liderligt och ömt
Och hon går in, i nånting
Folk vill påstå att hon drömt

Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan är en främmande fågel
Vingklippt och sårad, men omöjlig att bura in
Den flickan är en främmande fågel
Hon sjunger bara, den sång hon kan kalla sin
Det var som om hon flög, mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner, i sin egen världs extas
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut
Himmelen kan öppna sej, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan är en främmande fågel

Hur kan det kännas så om en låt som någon annan har skrivit? Det skulle kunna vara jag, det är jag. För när det är mörkt och jag bara har stearinljusen tända, då är jag en stjärna. Då släpper jag ut allt det som finns inuti mej, fast i tysthet. Då kommer alla orden, då skulle jag kunna sjunga sådär som jag vet att jag kan. Men det går ju inte, för då skulle jag väcka hela huset. Så vad gör jag då?
Jag skriver. Skriver, skriver och skriver.
Men det hjälper inte helt och fullt, för jag har fortfarande en brännande känsla inuti av att när jag väl bestämmer mej, dåjävlar! Jag måste bli av med all ilskan jag har inuti.
Förlåt, men det går inte, jag kan inte.

Inte nu, aldrig någonsin heller. Men jag vet att jag kan. Fast den vetskapen räcker inte än, tyvärr. För jag måste våga se folk i ögonen också.