Bra början på mitt "nya liv"...

Mysbyxor i skolan..
Det känns som en totalmiss, men vissa dagar är riktigta "vem bryr sej"-dagar. Fast alla dagar är väl "vem bryr sej"-dagar egentligen. Åtminstone om man är jag. För vem bryr sej om hur jag ser ut, sålänge jag är jag.

Självkritisk, vänsterpolitisk, sprallig och så vidare.

Men något måste hur som helst göras. Det som är nu o-funkar. Allting trasslar, ingen vet varför och jag är mer förtegen än någonsin, och ju mer jag tiger desto fånigare ter sej världen. Ge mej lite meningsfullhet, någon!

Ta mej till kärlek, ta mej till dans och jag hoppas att jag får en ny personlighet i artonårspresent, det är inte långt kvar nu. Då ska jag gå ut, vill jag gå ut? Jag vet inte. Jag hatar att vara i blickfånget, förutom de sällsynta sekunderna av mitt liv när jag har varit så inihelvete supersnygg. (Fantomen & Cortina) Och om man är ute är väl meningen att man ska spana, synas och bli sedd? Annars hade folk druckit Xider hemma istället, för allting är dyrare på krogen. Och jag vill inte.

Jag gillar inte Xider, jag gillar inte att synas och jag gillar inte att jag skriver det heller, för det är bara ettor och nollor som berättar för vem som helst att jag är skraj för att leva, eller något. Skraj för att bli sårad, rädd för att såra, rädd för det mesta. Eller inte det mesta, men jag har väl en aning social fobi. Lite lagom sådär.

Kan jag få en ny personlighet tro? En som inte är rädd för blickar, och som inte låter ettorna och nollorna berätta om allting för vem som helst. Fast jag tror att det är få som faktiskt förstår.

Ljuspunkt: Håkan Hellström