Japaner, japaner, japaner!

Lunchrast och eftersom septembersolen värmde lika mycket som bra musik, goa kompisar och choklad kan göra satt vi på personaluteplatsen.

Makaroner, ketchup.

Och helt plötsligt från ingenstans dyker det upp inte en, utan flera små japaner. De ser ut, och beter sej precis som man förväntar sej att japaner ska bete sej. Alltså kostym + kamera. Dom börjar fota oss, trötta svenska tjejer som äter lunch någonstans i sydsverige. Kanske visar dom filmklippen och bilderna för vänner och familj i mångmiljonstäderna hemma i Japan.
Jag undrar om dom fattar varför vi skrattade, och någon flydde?
Jag undrar om någon som ser filmklippen kommer förstå vad vi säjer.
Förhoppningsvis inte.
Det är bara flams.
När de första har fotat, filmat och frågat varifrån vi kommer (svar: Sverige, Sweden, Falkenberg på samma gång) dyker det upp ett par stycken till.

Surrealistiskt.
Jag menar, vad gör en hord med japaner utanför Heberg en söndag klockan elva? Mer än käkar fisk alltså.

Det är dagens frågetecken.

Bruce Springsteen känns som bakismusik. Inte för att jag någonsin varit bakis, men det känns som det ändå.