Mountainbike

Ibland behöver man inte mycket mer än en cykeltur uppåt Vinbergshållet till. Ingen mp3, men kalla öron och trötta ben. Så mycket jag tappat, så mycket jag fått, och jag är verkligen inte samma längre. Det är inte meningen att min kompis ska bo i en källare, och med alla håltimmar och tidiga skoldagar jag har ska jag nog lyckas fiffla in ett och annat träningspass även när det blir kallt.

Jag har tappat kontrollen. Om jag någonsin hade den alltså. Men det är sånt som händer. Springer man med huvudet före in i en vägg tar det ett tag innan man reser sej ordentligt igen. Och nu när jag är påväg ner på ett helt annat sätt, men ändå påväg neråt, kanske jag ska ta och återuppliva något som försvann i första kraschen.
Jag behöver min cykel. Alla tre.

Och jag har sagt det flera gånger förut, att nu ska jag börja träna ordentligt igen men det har bara blivit på halvfart. Nu försöker jag igen. Vi får se hur det går. Men jag vill ha tillbaks kontrollen, och se om stigarna som fanns när jag var tolv, tretton, fjorton, femton finns kvar.
Jag hoppas att de gör det, och om inte så finns dom ändå. Tusen kort, tusen minnen.

Och ett antal skrubbsår och ett konstigt knä.

Jag kanske har någon gammal bild.. jag kanske lägger upp någon gammal bild. Eller en ny, om ett tag. Först ska jag hitta stigarna igen.