Varför är jag bara söt när ingen lägger märke till det?

Eller, "jag är bara söt när ingen ser".

Jag gillar min nya, gråa tröja. Egentligen är den nog maximalt o-Heddig, hur vanligt är det att jag har skjorta och grå stickad tröja? Struntsamma, den är varm och gosig och även om jag känner mej helt galet preppy i den så kan ingen missta mej för nån sorts liberalkonservativ MUF-människa.
För MUF:are har inte knappar på ryggsäcken som det står "Jag är Röd" på. Och det har jag, för det är jag.

Digitalkameran har kollapsat en smula.
Det håller på att göra mej galen, jag tycker så mycket om att fotografera. Jag tycker om vanligheten, det kanske är någon småstads-skada, men vad är det som säjer att ljuset nere vid ån här är mindre vackert än ljuset över Paris takåsar? Tusen konstnärer och en och annan guidebok, javisst.
Men för mej är Falkenberg den vardagsvackraste platsen i världen.

Jag är bara söt när ingen ser. Annars är jag alltid lite kantig. Lite som en introvert kaktus. Jag sticks, men det är bara försvar. Och jag har ingen koll på när folk är ironiska och jag knäcker mej åt mej själv ibland. Jag kan skratta åt ord, och ingen förstår. Bara för att orden låter så kul, just då.

Introvert Kaktus.
Förihelvete!

Men jag är hellre en introvert kaktus än vemsomhelst. Och jag vill att kameran ska funka så jag kan fota, fota, fota. Jag vill försöka fånga mej själv, bli fångad och jag är lite tokig, det är jag, det vet jag. Men jag hoppas på något, och jag vill veta vad. För det gör jag inte nu. Och sånt gör mej tokig. Kontrollfreak.

Vart är jag påväg?