Countdown.

Idag har jag lyckats undvika ett antal hinder, men å andra sidan krockat med några andra.
Pinsamt.
Oh, så pinsamt.

Men men, det är bara att ignorera.

Hade en bra pratstund med mitt favoritrussin också. Mycket kosmos blev det.
Nu ska jag snart iväg till någonstans i Skogstorp där vi ska grilla och såntdär med klassen och några av lärarna.

Jag ska inte tänka för mycket på att allt är över om två veckor, för då blir det som ett hårt slag i magen så jag tappar andan och faller, faller, faller. Orden upprepar sej hela tiden "jag fattar inte att du slutar i år", "inte jag heller". Det börjar bli på allvar nu. jag har gått i skolan i mer än halva mitt liv, två tredjedelar av det, faktiskt. Det är en trygghet, något som håller koll på en. Det är mer än tusen kronor från CSN varje månad.

Det är att nu måste jag stå på egna ben.
Hur känns det?
Jag vet inte om jag vill veta det, faktiskt.

Ut i solen nu. No more grubbling :P