Existentialism On Prom Night

Det är klart att det svider.
Någonstans därinne, tillsammans med vetskapen om att jag aldrig hade orkat med det, ylar en liten röst. "Once in a lifetime, once in a lifetime!"
För det hade alldeles säkert varit kul, och det hade varit skönt att inte behöva förklara för alla hela tiden att nej, jag ska inte gå på studentbalen. Jag bara ler och tar det med en klackspark, det är inte min grej med klänning och shit, men insidan vill att alla ska sluta fråga. Lämna mej ifred nu, jag var ett pucko som inte brydde mej, för någonstans därinne ångrar jag mej.

Och jag vill inte erkänna det, inte ens för mej själv.
Jag hade gått igenom dethär i huvudet.
Det är inte min grej.
Le och säja att jag inte bryr mej.
Jag ville väl så gärna lura världen...att det inte spelade någon roll.
Men det gör det.
Nu gör det tyvärr det.

Det är så otroligt dumt bara. Jag tänkte på det, klart som fan att jag gjorde, men innan jag hann samla ihop tillräckligt med mod för att fråga någon, vem som helst, var alla jag kände redan upptagna. Bara för att jag är rädd och blyg blev jag lite över. Bara för att jag inte vågar fråga klasskompisar ens.

Jag hade blivit spyfärdig av att gå där, det vet jag. Tusen ögon som granskar en, jobbiga kläder och trött av de sista veckornas slit i skolan. Jag har kanske rätt när jag säjer att jag aldrig hade pallat?
Men det är ändå jobbigt.
Och helt och hållet mitt eget fel.
Jag hoppas att dom inte har jättekul.
Och kanske att dom får skoskav.
För jag har råkat ge mej själv lite skoskav på själen, och även om det låter löjligt är det inte alls kul. Det skaver ju.

You would kill for this, just a little bit.
You would kill for this.
You would.