Desperado, du ska inte anpassa dej för mycket.

När jag säjer att "jag har varit extremt trevlig hela dagen" mellan sammanbitna tänder är det inte för att jag inte gillar mitt jobb. Det är bara ett uttryck för en fascination över att jag, utan att reagera, kan lägga huvudet lagom mycket på sned, le och se [insert unknown person here] i ögonen samtidigt som jag frågar "vill ni ha kaffe efter maten".

Vi snackar o-Heddigt beteende här, alltså.

För även om jag faktiskt lärt mej att trycka undan tjejen som stirrar i golvet, och bara pratar högt om hon är ovanligt arg, engagerad eller en kombination av båda tycker jag att det är väldigt flummigt att jag kan byta personlighet så fort.
Precis lika flummigt som att jag inte kan göra min "jobb-röst" någon annanstans än på jobbet, och bara när jag pratar med kunder. Det kan vara för att de är helt random figurer, och min minimala statistroll i filmen om deras liv är att vara en av många svartklädda människor som ler vänligt och säljer eller serverar mat till dem. Jag spelar med.

Är det det livet handlar om? Att spela med, att anpassa sej till rollerna man har i filmerna om alla andras liv? Det är klart att jag anpassar mej på jobbet, men det är fan farligt om man ska anpassa sej till alla roller, efter alla andra. Det går jag inte med på. Inte nu längre.
Man vill hitta de människor, i vars liv man kan spela med utan att behöva anpassa sej. Filmerna där man hittar sin roll, och rollen passar en själv.
Kravlöst existerande. Anpassningslöst, iallafall.

För att allting är så djävla häftigt, allting snurrar så fort nu och det är tur att de senaste åren gett mej starkare händer, så att jag klarar av att hålla fast i det jag tycker om.

why don't you come to your senses?
come down from your fences, open the gate
it may be raining, but there's a rainbow above you
you better let somebody love you
before it's too late