(Och nej, det är inte låten med det gamla boyband-slemmot Ronan Keating som avses.)
Mitt humör har åkt berg-och-dalbana hela dagen, I tell you.
Det började helt okej, men efter ljudtekniken blev jag bara förbannad på allt och lyssnade på Diary of Jane svinhögt (helt olikt mej) och försökte glo hål i golvet i korridoren från media till el. Det gick över, efter ett tag, men efter att ha hört ordet "emo" riktat mot mej ett antal gånger för mycket under matrasten blev jag förbannad på allt och pluggade i hörlurarna igen.
Sluta sortera mej, jag har gömt mej bakom min lugg i flera år, jag har alltid varit rädd och haft dåligt självförtroende. Jag har alltid vart svag för sorgsen och arg musik. Det tog bara femton år att hitta ett ord som passade in.
Nu har alla andra hittat det också, och det är lite bleh, faktiskt. Men visst är det skönt att kategorisera. Grattis mej själv, jag har flyttats från lådan där alla med lappen "konstig" hamnar till lådan för "emo".
Där ligger "jag" (eller den ytliga bilden av mej) och skräpar tillsammans med en mängd fjortisar med rosa lugg och rosa skosnören. How wonderful, I say.
I helvete heller.
Jag är starkare än så, och fan ta den som börjar stoppa ner mej i lådor. Då blir det upplopp och protest.
Imorgon är det tolv dagar till nästa andningspaus.
"Fortsätt simma, fortsätt simma.."
Det är det enda som gäller nu. Och snart kan jag räkna ner till Linkin Park i Stockholm också. Jag måste samla på mej positiviteter känner jag. Det går sådär men jag jobbar på det. Jag måste överleva till sommaren. Sommaren.
Jag vill äga stan i sommar, på mitt eget vis.
Lite försynt sådär...
Berg-och-dalbana var det ja. Just nu, uppåt. Får se hur jag mår om en kvart. Yay.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
App, app, app!!! Fel playlist igen, ser jag...
Besides. Att växa upp ÄR ett helvete, frågan är nog mest hurpass medveten om det man är när man är mitt i. Upplever man det itne då (i tonåren, typ) kommer det ifatt senare.
Kolla VR-krönikan om pojkar och att växa upp hos herr Silverfisk. Den är sann och visar på att du inte är ensam om att känna som du känner. Långt fler än du tror, även de som absolut inte ger sken av det, känner som du, till&från, mer eller mindre.
Det bara är så.
Och det går att lära sig att hantera det, att vända ansiktet mot solen varje gång det känns mörkt och på det viset faktiskt lära sig, vänja sig, vid att må bättre.
Och att äga stan en sommar ;)
den är jättebra den krönikan. det är dom nog allihop, föressten.
Skicka en kommentar