Give Me Novacaine

Give me music, give me my oxygen.

Vi andas olika sorters syre här på jorden. jag behöver musiken, mer än nåt annat ibland. Utan musik hade allting blivit helt tomt och känslolöst. För mej.

Sitter här och lyssnar på One Day I'll Fly Away och ryser. För den är så överjordiskt fin. Och jag vill också flyga. Alltså inte flyga som fåglar flyger, nödvändigtvis utan mer flyga i livet, att allting skulle bli okrångligt och fint. Men ibland tror jag att merparten av livet ska vara lite halvkrånglig, inte mycket, men litegrann, så man verkligen tänker på att ta vara på de bitarna som är okrångliga. Fånga dagen liksom, och ja, det är en klyscha, men det hade inte varit fel att kunna fånga imorse i en burk och ta fram och titta på rimfrosten ibland.

Hela tiden när jag bloggar får jag små deja-vu-känslor, har jag skrivit om det här förut, det känns som om jag upprepar mej, men det har jag oftast inte, men jag grubblar mycket på det jag skriver så jag skriver sånt jag tänkt på länge och då känns det ibland som om jag redan har skrivit det. Och, ja, jag upprepar mej. Vem är perfekt och varför är jag inte det? Tja...

Sökes: Overklig verklighet.

Finnes: Hedda.