I livet.
Det känns som om det aldrig blir som jag vill att det ska vara, och att jag inte kan göra någonting åt det heller. Jag vill inte vara kvar här, men samtidigt finns det ingen annanstans där jag trivs så bra. Det här är min asfalt, mina kullerstenar, klätterträd och barndom. Och jag kommer aldrig att släppa taget helt, även om jakten på mej själv, äventyren och kärleken kanske får mej att försvinna ett tag. Jag är en eskapist med separationsångest, hon som drömmer sej bort i fantasyböcker men inte vågar hoppa själv.
Jag är ett krumelurbarn.
En kompis mamma hade sagt det, att Hedda hon blir nog aldrig stor, hon kommer alltid att vara lite barn. Det är så. Jag har så mycket drömmar och underliga idéer, små iakttagelser och teorier. Jag kan skratta åt sånt som är så lite roligt att ingen egentligen förstår. Jag är ett krumelurpiller, krumelurbarn.
En liten lista såhär på artonårsaftonen:
- Amélie från Montmartre, för att ingenstans är kärleken lika krånglig, självklar och busig som i den filmen.
- Nothing Feels Good, för att jag verkligen känner igen mej. Läs den, eller kanske inte... emonörderi på hög nivå.
- All musik, musik är det enda språk som alla människor kan förstå.
- Universum, för att det är vackert
- Sagan om Belgarion, för att fantasin är gränslös och ingen kan stjäla den
Och min önskan kvarstår: Krama någon som du inte brukar krama och le mot främlingar, världen behöver glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar