Knalleriknall

Jag vet hur man förvirrar min lillebror. Man pratar flytande rövarspråk för då blir han tokig.

Erik i Idol är en barnrumpa. Engelskacoachen säjer till honom att det heter "anything", inte "anythin" och sjunger inte den djävlen anythin sen, och verkligen markerar. Lär dej ta kritik grabben, och slakta inte Gavin DeGraw-låtar heller. Schas, försvinn, åk hem! Förpesta inte min teveruta iallafall...

I övrigt knallar väl livet på som det brukar. Imorgon ska jag jobba, i veckan har det vart rätt lugnt. Ändå känns det som om det är gladpack kring alltihop. Jag når inte fram, hittar inte ut. Nån har plastat in verkligheten och det är våldsamt irriterande. Syret räcker inte till och jag är frustrerad som en oföretagsam Hedda kan bli. Jag bara drömmer... och det är väl bra, men det leder ingen vart. Jag är den som aldrig vågar trycka på startknappen, jag bara tittar och funderar. Som att spela Mariokart med en kontroll där gasknappen plockats bort ungefär.

Jag ska kolla klart på Freaky Friday nu. Haha, ytterligare en av sakerna som jag har att tacka för min musiksmak. Bowling For Soup ledde vidare till betydligt mer meningsfulla texter och innerligare sång. För att inte tala om American Hi-Fi och allt vad de hette. Hey ho, lets go! I'm gonna start a riot, you ain't gonna fight it!
Så söt och skejtpunkig min musiksmak var i ettan. Delvis. Jag lyssnade på vettigare musik redan då. Tur det. Men ibland behöver man skuttiga låtar. Varför inte lite svensk pop tillexempel Tangerin...

Mitt fredagshjärta slår för dej...
och jag var alltid en sån som gick hem själv

Tangerin!